aenigma

Jag läste på vännen Jannikes, den fruktade HillieBillies, blogg och förundrades över vilka hon ville "vara" som yngre liten spoling. Idel små matchoiga män med ett bestämt mål och sinne för vad de ville, med hjärtat på precis rätt ställe och med pillemarisk blick. Det är egentligen inte så konstigt att hon ville vara de där små pojkarna som liten, om så bara för en dag. För det är ju ganska sådär hon är själv. En tuff liten illbatting med hjärtat på alldeles precis rätt ställe med en målmedvetenhet inför livet med conversedojjorna ordentligt på fötterna och alltid ett knep i bakfickan. Sen började jag fundera på vad jag beundrade som liten...

Spawn. Under min uppväxt har jag alltid varit fascinerad över människor som kan rita. Rita sådär att det verkligen slår gnistor ur bilden, skuggorna är sylvassa och allting glöder när solen ligger på bilden. Och den där dagen när jag hittade min broders Mega Marvel tidningar med Spawn hitade jag höjden av just det där.
Sen dess har jag fortsatt fascineras över såväl konsten att rita på det där sättet men även också själva figuren i sig, Spawn. Han var ju så cool. Och så var han aldrig rädd för någonting. Typ odödlig. Hade tuffa kloförsedda handskar och lysande skarpa ögon. Med skräckblandad förtjusning ville jag nog vara så. Som Spawn.
En galning med ett skosnöre ihopsytt ansikte, med en levande kappa och coola stövlar. Eller... i alla fall något åt det där hållet!

I de ännu tidigare åren var Modesty Blaise ett föremål för min förundran. Hon gjorde allting, om det så var att skjuta någon i foten som att sminka sig, med oberörda och svala rörelser. Sofistikerat och nogrannt räddade hon människor åt höger och vänster med kalla välsminkade ögon, fnös lite åt att det gått hål på strumpbyxorna med ett "Ännu ett par strumpbyxor i sjön" och behöll lugnet när någon skurk hotade med att skjuta henne.
Vacker, elegant, intelligent och lite lagom hänsynslös. Och ritad otroligt snyggt i svart och vitt med skärpa och vassa kanter. Kunde inte bli bättre.

Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, mamma, Barbie, brandmän och Foppa Forsberg har format många barn indirekt till vad de ville vara genom sin förmåga att få barn att beundra dem.
Dock inte mig. Tacka vet jag muterade monster och känslolösa kvinnor. Det är grejer det!