Im still mad as hell
Men nu går inte det. För jag är så arg. Har en sådan känsla av maktlöshet, oro, frustration, irritation och vad-fan-kan-jag-göra-boll i bröstet. Mina vänner betyder oerhört mycket mer än vad många tror för mig. Och när någon av de särskilt speciella gör saker som jag vet att de inte borde och utsätter sig för saker de lovat att aldrig mer göra, då brister mitt hjärta och jag kan bara inse att jag är 100 mil bort. Och inget telefonsamtal i världen kan berätta hur orolig jag är. Dessutom kan jag inte bestämma åt andra vad de ska göra. Det är inte mitt liv.
Jag har inget direkt ansvar. Bara indirekt. Men jag är så långt bort. Och jag kan inte sitta där och säga att jag blir så rädd, igen, och inte kan stoppa alla bilder och scenarior i mitt huvud från att sluta rulla som en film i mitt huvud.
Skulle någonting hända så skulle jag hata mig själv. Pretantiöst och betydligt mer omtänksamt än vad jag någonsin utger mig för att vara. Men så är det. Helvete.
I´ll get back to you when I know how to breath again.
Jag behöver inga kommentarer om att det ordnar sig, för det vet jag att det gör. Jag behöver heller inga kommentarer om att det inte är mitt ansvar, eller att jag inte bör oroa mig, det gör jag ändå.
Kanske överdriver jag, men jag kallar det omtanke.
Mm...vet inte riktigt vad jag får skriva nu. Men jag är helt med på vad du menar. Har ju ingen aning om vad det handlar om men har haft samma oroskänsla för vänner på vift jag med..fy för det!
Nu tänker jag vara okänslig och kommentera klänningar istället : Första klänningen är nog en av de finaste guldklänningar jag sett!:)
haha, jag vet att du inte ville man skulle skriva så men jag förstår att det känns jobbit!
Jag förstår varför du inte kan göra ett sådant inlägg. Jag vet själv hur ens humör och känslomässiga tillstånd påverkar ens bloggande. Faktiskt. Svar på din kommentar: "ja, kul - gör det! Varför hatar du Dunst? Nu bidde jag nyfiken..."
den först klänningen var underbar, vart finns det? jag förstår hur du känner, hoppas du blir mindre orolig till kvällingen. många kramar.
Haha, jag tänker inte ge dig några kommentarer om att det ordnar sig. Det klarar resten av världen så bra att kommentera själva. Jag pratar om mig själv i stället, hur synd det är om mig som tvingas sitta med röven på ett stengolv (dock med värmeslingor) och blogga bara för att du inte kan vara utan mina inlägg. Dagens inlägg är för dig sister. ENJOY!
Ska inte skriva att allt ordnar sig, för det vet du redan. Bara att jag vet hur det är att gå runt orolig, du vet allting so har hänt. Och att vara orolig är det värsta som finns!
But i´m here for you big´sis!
;)
Kramar till dig
Det är så man känner när någon man bryr sig om råkar illa ut. Det är oundvikligt. Min bästis råkade ut för en sak och det var så obeskrivligt hemskt att inte kunna vara hos henne för att hon bodde så långt ifrån mig.
Får tårar i ögonen när jag tänker på det, trots att det är några år sedan nu.