aenigma

För en vecka sen lite ungefär så tutade vi nedåt landet med bilen. Eller vi och vi.
Jag sov mest hela tiden faktiskt.
I min ficka låg lappen som jag och Hannagrisen fann under vindrutetorkaren på bilen mitt i natten när vi var på väg hem från Takidaspelningen på Bygget. Alldeles vansinnigt söt och konstig är den.

I onsdags när vi kom fram så gick jag raka vägen, nästan, till PUB för en av de där evighetslånga fikadejterna som bara jag och Carmen kan utöva. Och appropå Carmen. En dag måste jag berätta den så himlans rara historien om hur och när vi träffades. Vår vänskap är nästan lite sådär sannslöst gullig tycker jag!
Efter att ha blivit utputtade på gatan av kinkigt cafébiträde så åkte vi till Slussen och knallade sedan vid söderns höjder och alla fantastiska hus hem till zinkensdamm där jag bodde. Ser redan fram emot nästa gång det blir evighetsfika med Carmabelle. 

Den här kan man hitta någonstans i närheten av Bellmansgatan.
Kan man inte nästan se hur en gänglig pojke med svart, för lång lugg stått och karvat in texten omsorgsfullt med sin nyckel i väntan på någon en sommarkväll?