Karaktär
Nu är jag inte särskilt förtjust i den bilden jag fått av Yvan via media och så vidare utan känner mer för den mer lågmälte The Sartorialist. Dock så faller jag oftare för Facehunterbilder än just Sartorialistbilder.
Men så kikade jag runt på bilder här i min trötthet.
Så fann jag några som jag tyckte kändes just som det Yvan pratade om. Karaktär.
Det är inte svenskar eller ens fotat i Stockholm. Men ibland finner jag bilder på streetstylesidor som jag tycker kan säga så otroligt mycket mer än vad bara bilden säger. Där finns attityd, personlighet, människor och karaktär i varje centimeter. Det behöver inte vara direkt snyggt, vackert, särskilt tilltalande egentligen eller alls trendigt. Det behöver inte sitta på en vacker flicka med ljuv uppsyn eller en ung söt pojke. Det är när vanliga människor är sådär magiska på något vis som inte går att ta på. Magiska på ett vardagligt och fint sätt.
Påminner han inte om en slags uppenbarelse från en film? Musiken ligger i bakgrunden, ljuset gör skuggor under de lätt ihopdragna ögonbrynen och får ett litet bekymmersveck att bildas, jeansen är sådär lagom slitna och kaffet börjar bli ljummet i muggen. Och filmen har plötsligt fått en ny innebörd.
Jag blir glad av att se henne. För även om det bara är en illusion, hon kanske är jordens mest osäkra, så utstrålar hon en sorts självklarhet och stryka genom klädseln och hennes sätt att stå. Inte manligt mod på något sätt utan en kvinnas sätt att se auktoritär ut och fylld av självförtroende.
Ibland ser jag människor som jag bara fylls av en glädje utav att se. Som om de vore lycka i en sorts ren och pur form. Där står han med sin hand i en gul vante och vinkar lite lätt och påminner om en söt gubbe i en film jag glömt bort det mesta av. Jag kan inte veta om han är snäll, men han ser så snäll ut.
Jag hoppas att hon heter något vackert på franska. Ett blomnamn som hennes mamma omsorgsfullt valde ut efter att ha sett hur hennes dotter såg ut. Violetta eller Iris. Som en sån där varelse som bara kan sitta alldeles tyst och le lite bakom sin mugg med te. Violetta, eller Iris, som tycker om klänningar med mönster av vackra rabatter.
Pics från The Sartorialist.
Jag förstår
inte varför svenskt mode är vackert, alla klär sig ju bara i svart,vitt och grått och hippie blommigt.
Dom flesta som kallar sig fashionistor iallafall :/
åh, den gamla gubben fick med att le direkt! vilket söt, nästan som en liten tomte :) och översta bilden var verkligen som tagen ur en film och din beskrivning passade så bra ihop med den..
jag önskar verkligen också att svenskar inte var så fega. tänk vad mycket roligare vardagen skulle bli om alla klädde sig efter sina tankar, dörmmar och förväntningar. inte efter vädret.
Jag hade lätt kunnat klä mig som gubben. Det ser påtagligt mysigt och varmt ut, liksom färgkombinationen.
Att kunna kombinera utseende med funktion är nog det bästa (nej, nu ljuger jag - funktion är faktiskt bäst) , men att inte klä sig efter vädret som Caroline här ovan skrev tycker jag är lika dumt om inte dummare än att inte ha en häftig stil. Hur viktigt kan det vara egentligen? Jag säger inte att vi skall ge upp allt som inte är livsviktigt, men jag vägrar att prioritera det framför det som faktiskt är det - tja, relativt sett.
Ja, visst var den! Helt fantastiska klänningar folk kan skapa hela tiden.
Och vad rätt du har i dina tankar om karaktärerna på bilderna. Själv kollar jag bara streetstyle i verkligheten. Har aldrig varit inne på The Sartorialist sida, och väldigt få gånger hos facehunter. Man ser ju bilder därifrån på så många andra bloggar ändå :)
Fina bilder. Tyvärr träffade jag honom i verkligheten förra våren...och jag var inte fullt lika imponerad efteråt. Men alla är vi olika:-) Konsten att fånga ngt bra på bild har han i a f! Kram vännen - hoppas du har fötterna ner och huvet upp nu. Eller så.
Vilka fantastiska bilder, Kajsa, och ett alldeles underbart inlägg. Jag älskar när du fantiserar sådär. Jag drömmer mig också ofta bort när jag hittar bilder jag verkligen tycker om, skapar historier kring dem, människorna och motiven.