aenigma

Aniko utmanade mig på min solklara favorit på utmaningsfronten. Eftersom jag verkligen ÄR egoistisk på riktigt och faktiskt tror ganska ofta att världen cirkulerar runt just mig så är det ju uppiggande att få prata om sig själv. Å andra sidan så är det lite obehagligt också eftersom jag alltid känner mig tvungen att avslöja grejer på riktigt i just denna utmaning. Här ska det inte vara "jag tycker om lakrits" utan mer "Jag bröt tummen på en kompis. Med flit." Typ.
Så man kan se det som såhär. Vill man veta märkliga och ärliga saker om mig så ska man utmana mig genom detta. För då hostar jag ur mig det ena och det andra lite småmaniskt eftersom jag känner mig tvingad. Och så får jag en liten egokick på samma gång. (Har jag nämnt att jag har smeknamnet Me me me här hemma?)

Sju sanningar;
1. När jag var liten fattade jag inte innebörden av att göra illa mig. Eller överhuvudtaget innebörden över att ta det lugnt, vara försiktigt och akta mig. Som den ponnyflicka jag var hängde jag i stallet mer än vad jag spenderade tid hemma och min absoluta favorithäst var Pricken. Den före detta, stundvis komplett galna, cirkushästen som slängde av folk till höger och vänster, stegrade sig, hoppade över staket och kunde vända på en femöring under hopptävlingar. Vi var bästa vänner jag och Pricken. Jag hoppade gladeligen hinder över 1 m barbacka (alltså utan sadel) och i full karriär på min älskling. Jag kan bara tänka mig hur nervös mina föräldrar var alla gånger jag trallade iväg till Pricken i stallet för en ridtur. Som den gången han helt sonika slängde av tre tjejer på en hopptävling, på rad, skuttade runt hela banan själv och jag sen tjatade mig till att få tävla ändå med honom eftersom vi förstod varandra. (Jag ska bara tillägga att jag faktiskt vann den tävlingen. Helt smärtfritt. Med Pricken.)

2. Jag är väldigt väldigt väldigt lättgenerad och blir sjukt obekväm när folk i min närhet börjar prata om ämnen som jag inte pallar med att snacka om. Dessutom är jag hyffsat pryd dessutom så vill man få mig att skrynkla pannan och börja knorra sig på stolen så är det ganska enkelt. Jätteenkelt.

3. Att må illa är något av det absolut värsta jag vet. Alla kategorier. Jag får panik, kan börja tokgråta, hyperventilera, darra helt okontrollerat och kryper för det mesta ihop till en boll och klämmer händerna runt halsen så att jag inte ska kunna kräkas. Det finns nästan inget obehagligare i min värld att veta att jag kanske kommer att kräkas. Det får mig att flippa ut. Totalt.

4. Med tanke på hur mycket tid jag spenderat på sjukhus, pratat med läkare och människor, i mina dagar så har jag väldigt lätt att prata om det mesta. Vissa saker gör mig besvärad (läs nr.2 ex.) och andra saker är kanske inte sådär jätteroliga men känslor och allt runtomkring är för det mesta piece of cake. Till en viss gräns. Då stänger jag av allt. Allt allt allt. Och blir en tom kall ihålig tingest som känner absolut ingenting. En ganska läskig försvarsmekanism jag utvecklat de senaste åren som jag till viss del inte kan kontrollera. Just nu är så mycket saker tubulent men det som nästan skrämmer mig mest är hur lite jag faktiskt på riktigt känner. Jag kan stå och titta på mitt ansikte i spegeln och undra vart alla tankar, känslor och tecken på vart jag är, är. Men det är tomt.
Längst in finns det något som skrapar tyst. Men för tyst. På samma sätt är jag nästan oförmögen att gråta inför andra. Jag kan räkna de vänner som sett mig gråta på en hand. På en Musse Pigghand.

5. Jag är barnsligt förtjust i vackra saker. Det gör mig så glad, innerligt glad, att se och omge mig av saker jag tycker är sådär otroligt fina. Det kan lika gärna vara att få öppna garderoben och klappa lite på världens finaste Alain Manoukiankavaj med fingertopparna som att se en ballerina dansa lätt lätt likt en gracil, nästintill överjordisk varelse. Det som jag dock alltid kommer tillbaka till, som jag älskar att måla och som gör mig magiskt rofylld är att titta på en blå himmel och ett vidsträckt hav. Så enkelt men så vackert.

6. Likt Aniko, dock inte riktigt lika mycket kanske, så skulle jag faktiskt också någonstans långt inne vilja jobba med skådespeleri. Det är ju så otroligt roligt! Dock är design det som jag faktiskt kommer att satsa på.

7. Jag är typ som en 4 åring när det kommer till att se på saker. Jag kan inte bara se, jag vill måste röra, peta, känna, ta på, klappa och klämma på saker. Helst kika väldigt nära, lukta lite på om det inbjuder till det. Hade jag inte fått en så bra uppfostran hade jag antagligen jämt och ständigt stoppat små saker i munnen för att smaka på dem också...