aenigma

Jag tänker inte säga att jag ser fram emot hösten. Det gör jag inte. På något jävla sätt.
Men.
När en av mina modeälsklingar gör såhär vackra skapelser att matcha tjocka, vackra kappor med kan jag i alla fall le lite
och tänka resonerligt att jag antagligen överlever ännu en årstid då löven faller av i samma takt som mitt hjärta vill brista för att det går mot mörkare och kallare tider, vad jag än gör, hur mycket jag än stretar emot.




Burberry Prorsum såklart.

Och hey you. Ni som i förra inlägget trodde att jag sprungit runt som en brutal dinosaurie på en stackars bondes sädesfält. Det vet väl minsta människa att man inte får göra. Vi stod bara precis i utkanten där det redan var nedmejat av traktorn och i dess hjulspår. Inget annat. Nu vet ni det. Kajsa är ingen bestialisk havre/råg/whatever det nu var tröskemaskin i miniformat.
Nu ska jag knapra kött, och förhoppningsvis annat också, och sen dra ned till Vejby för mysdejt med två raringar hemkomna från London. Tjolahopp!