aenigma

Jag har alltid varit sjukt svag för färgkoordinerat. Inte bara när det kommer till kläder utan helheten i alla områden där jag faktiskt överhuvudtaget kan göra någon sorts matchning av färger.
Och ärligt talat, det är inte alltid det är superhett att addera massa accessoarer i exakt densamma nyans. Det kan jag väl erkänna. (Så den där gången andra året på gymnasiet när jag hade rött diadem, röd ring, rött skärp, röda skor och röda armband. Det räknades inte.) Men även om jag håller fast vid att det kan vara fint som attan med  detaljer som går ton i ton så har den besattheten från min ungdoms dagar (alltså två år sen ungefär) förmildrats och jag kan numera ha fler än en kontrasterande färg. Faktiskt.
För ser man bortom den där typiska svenska ängsligheten av att vara klädd lite märkligt och mixmatchande så finns det faktiskt nästan inget snyggare än när en människa lyckats klä sig med blandade influnser, mönster och färger.
Och ja, jag antar att det var ett erkännande att jag ibland är en ängslig svensk.

En dålig hårdag, alltså ungefär varannan dag i mitt liv, snurrade jag upp håret och satte en rosklämma bredvid för att göra något annat än bara en helt vanlig knut. Enkelt men snyggt som tusan ju!

Personligt halsband och en preppy skjorta och kofta blir roligare.

Rött och rosa går finfint ihop! Det skär sig inte, det kontrasterar emot varandra.

Jag tycker om att sätta ihop en basoutfit och sen slänga på mig lite accessoarer i olika former utan att tänka så mycket på vad de har för färg. För ju mer man tänker ju mer genomarbetat känns det kanske. Men vill man alltid vara genomarbetad i sin klädsel? Nej, inte jag i alla fall.
(Nu hade jag ju inga våldsamma färgkrockar här inte. Men tro mig, för två år sedan hade jag avlidigt om inte strumporna matchade allt det andra. Jag hade faktiskt svart, vitt, blått, rött här!)