aenigma

Jag sitter på tåget från Lund och mår lite illa. Och har en del ont i hjärtat.
Det går liksom hand i hand det där. Funkar inte hjärtat så funkar inget annat heller.
Så är det i alla fall på mig.

Lämnar mitt skåne och livet som jag haft här i 4 månader nu för att så sakteligen ta mig tillbaka till norr och det som är hemma där. Jag är så kluven. Det är som i en film med dåliga repliker. Men faktiskt så; det är i skåne jag har mitt hjärta.
Och nu lämnar jag det igen.
Det luktar apelsin här och jag har lock för öronen. Om tre timmar är jag i Norrköping. På onsdag är jag i Stockholm.
Jag tror inte att detta har någon som helst relevans. Nu ska jag titta på film, "Trainspotting" för att ge en ironisk vink till vad jag sitter på just nu. Ett X200tåg som susar högt.
Ni får ett lejon av mig som jag ritat på en av servetterna från jobbet. Och sen får ni en krönika jag skrivit om kärlek till film. Eller kärlek på film. Välj själva.

 

Jag och två vänner är de tre kulturella musketörerna. Vi har liksom varsitt område där vi inte direkt anser oss upplysta utan mer som ständigt nyfikna noviser i våra changerar. 

Hanna kan leta som en galning efter ny musik att fylla datorn med, Jannike har sett mer film än någon annan människa jag känner och jag. Jag älskar böcker. I de flesta former, utförande, kategorier och ämnesområden. 

Men det är inte böcker utan film som extra färg på min sommar. Jag byter musketörområde.

   När dagarna mest består av att vingla runt torn av koppar som Alice i Underlandet på kaffekalas och se ut som en cirkusapa i jobbkostym så är det befriande att ligga i ett becksvart rum med laptopen på magen. För jag identifierar mig alltid med saker i filmer. Hittar favoritsekvenser jag kan se hur många gånger som helst på rad (thank god for youtube!), finner uttryck som gör mitt liv komplett och kärar ned mig i personer som bara är en karaktär men ändå så verklig.

   Ingressen till "Napoleon Dynamite" måste vara något av det snyggaste som gjorts i vår tid. En fullkomligt äcklig, och alltså alldeles fantastisk, matkavalkad där korv byter plats med ägg och ägg får stå tillbaka för ärtor. Och linoleumgolv. Linoleumgolv har aldrig varit så häftigt som i "Napoleon Dynamite". Inte ens på dagis.

   Plötsligt får jag en vild längtan efter att gå på bal med gigantiska puffärmar och bära snowjoggers. Kasta ut actionfigurer i stöttålig plast genom bussfönster och lära mig danssteg till en video. Allt är Napoleons fel. Men å andra sidan så går mina små filmbesattheter i cykler. För stora delar av skåne har numera hört mig sjunga "spiderpig" på jobbet. Den här veckan är det ledmotivet till "Juno". Och är det någon film som faktiskt får mig att både vilja skratta och gråta helt hysteriskt och okontrollerat (som en tjej alltså, sa min såkallade vän) så är det nog just "Juno".

Den har hyllats, fått utmärkelser och hur många plus i kanten som helst. Nog för att få vem som helst med tron att de har lite mer "fin" smak att rynka på näsan. Men jag älskar den. Från de första tonerna av världens mest ultimata kärlekssång till min tanke på vad jag nu anser som det mest rebelliska man kan göra. Nämligen kräkas i en urna i sin egen hall.

   Jag kommer på migsjälv med att tänka att en slipover är precis vad jag behöver, helst mönstrad. Säga att det är en "foodbaby" jag har i magen så fort jag är mätt och faktiskt knapra i mig tre förpackningar Tictacs under en dag i Köpenhamn. Helt omedvetet blir jag sådär kär i ett dött och ju faktiskt abstrakt ting som en film är. Men det är ändå fint på något vis den kärleken.

   Bara den lilla detaljen som jag upptäckte i detta nu när jag skriver och tittar på "Schakalen" samtidigt, att en av agenterna i min barndoms favoritfilm (ja, Schakalen. Hur störd var jag som kiddo?) är Junos pappa i just "Juno"? Det gör mig glad. Han är ju dessutom kanske den klokaste rådgivaren jag hört tala om kärlek. För han får det att låta så enkelt. Det där med riktig kärlek. Och inte bara den man har till saker, som filmer.

   Man kan få ut så mycket av att titta på film. Lära sig fina meningar som "I´m sticking with you. Cause im made out of glue". Fast just nu misstänker jag mest att det kan vara omöjligt att föda barn om man inte har multirandiga strumpor på sig.

(Alla styckeindelningar försvinner på bloggen. Det får ni tåla. Att texten trillar fram utan avbrott.)