Krönika; om att inse när det är dags att lämna det som är hemma
Krönika publicerad i Länstidningen, Östersund, fredagen den 230109. Skriven av allra mesta mig.
Min nyss hemkomne, numera amerikaniserade, vän och jag tog en promenad häromdagen och återupplevde gamla minnen. Steg in på biblioteket i Järpen och insåg att snart två års tid möjligen har förflutit sen vi satt i sofforna och knattrade på de kladdiga tangentborden, men att ingenting förändrats. Vi är två år äldre men känslan är densamma. Lärarnas ansikten är likadana. Böckerna står där de alltid stått. Eleverna samtalar mer eller mindre lågmält i väntan på nästa lektion. Och det är som att ingen tid alls förflutit. Eller hur mycket som helst.
Där och då insåg jag kanske, fast tankarna har funnits ett tag, att det är dags för mig att börja röra på mig. Inte för att jag inte trivs här. Tvärtom har jag aldrig varit så lycklig i norr som jag är nu. Jag har lärt mig uppskatta lugnet. Tempot. Bristen på vissa saker och överflödet av andra.Och just därför att jag tycker om det så mycket, älskar det så innerligt, så känner jag att det är dags att testa mina klichéartade men så sant vingliga ben någon annanstans. För jag vill ha just den känslan för norr när jag försvinner. Spara tanken på hur vackert det är här en iskall januarimorgon. Komma ihåg nätter då vi aldrig slutade dansa och skratta på Bygget. Lata vårdagar när jag inte kunde önska mig annat än just siluetten av fjällvärlden i fjärran och en oändlig, blå himmel ovanför mitt huvud. De bilderna vill jag ha fastetsade på näthinnan när jag blundar och tänker på norr när jag är någon helt annanstans. För då kan jag återvända.
Nu önskar jag mig en första höst i Stockholm. Att se träden byta skepnad från grönt till flammande till kala med en stadssiluett i bakgrunden. Vänta på snö som kanske aldrig kommer. Stressa gatorna fram mellan tusentals andra. Vara en av dem som bor trångt med utsikt mot ett annat högt hus. Så nu ska jag bara hitta mig det huset. Med en lägenhet som kanske får mig att vara klaustrofobisk ett tag. Men som jag vänjer mig vid. Som jag kan komma att älska. För detta är vad jag behöver i mitt liv nu. En lägenhet med fönster mot en cementerad gata där trafiken aldrig tystnar. Grannar som jag kan höra genom väggarna om jag lyssnar noga. Kanske blir det ett år, ett halvår eller resten av mitt liv. Det är ingenting jag vare sig vet eller behöver veta ännu. (Men är det någon som har ett tips om lägenhet, har en lägenhet själv, en släkting som ska vara borta från sin ett tag så hör av er! [email protected])
Om planerna går som de ska så sitter jag och min bästa vän just när sommaren går över i höst med en hög med studielitteratur i fönsterbrädet och en bubblande känsla i bröstet. Kanske blir jag inte direkt journalist på DN eller en ny Elin Kling. Men vågar man inte satsa så vet man heller aldrig om man kanske skulle kunna lyckas. Så jag ser fram emot att våga försöka. Och känns det så himla fel så vet jag att norr alltid finns kvar och kan svepa in mig i sin trygga doft av gran, nyfallen snö och en tystnad som går att ta på. Med den tryggheten i ryggen kan jag satsa allt och lite till.
Jag och min bästa vän. Flickorna som hellre äter glass än dricker jellyshots. Myser hemma i hemmets lugna vrå än hoppar på Berns högtalare. Som inte tycker att galna hemmafester är roligt eftersom det blir så stökigt.
Det är vi.
Så otroligt fint och bra skrivit. Du är modig och så...Kajsa! Just därför kan du inte misslyckas.
Satsa. Det är alltid det svåraste att göra. Man vet ju inte vad som väntar. Men det är också hemskt spännande och lockande. Du är så bra!
Men åh vad himla bra skrivet. Så där känner jag med lite. Jag har det ju bra här men jag vill iväg. Till Stockholm. Göra någonting. Så ja, tips på lägenheter? Åh vad jag hatar att det ska vara så himlans svårt med boende i den där stan.
Vi står på samma post ungefär. Med lika lång tid förfluten efter gymnasiet i ryggen och med insikten om att inget riktigt förändras härhemma. Stockholmshösten har jag provat, älskat och hatat. Jag har rest till andra sidan jorden, bott bland de vackra fjällen och snart åker jag på ett tåg genom europa. Nu vill jag ha kunskap! Törstar efter nya lärdomar funna i krånglig studielitteratur, schemalagda dagar, deadlines, nya vänner och rutiner! Hur knasigt låter det? Rutiner tack, rutiner rutiner rutiner....
svar: jag har svårt för rött på mig, på andra är det dock fint ^^
Ha en underbar onsdag! =)
Iiihi ni är så söta, era små glassmonster!!!!! Och god jag är fortfarande mätt efter popcornen igår... mama mia!!! Loved the movie... Napoleon, haha, min nya favorit!!
vilken söt bild!
Det kommer bli svårt och det kan bli jobbigt som attan, men vi ska fylla vår frys med pingviner, elefanter och giraffer i glassform och därmed är vi redo att möta allt som kommer i vår väg. Det ska bli en underbar höst, inte vår första underbara höst, men den första där vi står på egna (och till viss del varandras) ben. Jag älskar dig!
Hejsan, titta gärna in i min blogg! finns egen musik & dansvideos & dikter. Kommentera gärna! :)
svar: Haha ja, men anledningen till att det så lätt dras paralleller mellan feminism och kroppsbehåring är väl för att feminister mer tycker att tja, att man ska få tänka och välja att raka sig, istället för att det ska bli ett måste för varje flicka på tolv år och uppåt att de ska ha blanka ben.
Jag tycker att det är fint både med och utan hår, men det är helt enkelt för tidskrävande.
Tack för att du fick fram positiva saker ur min kontaktannons! Annars så var den mest som ett hån till de sidor av mig jag ogillar mest, men att du tyckte att det var fint.. det gjorde mig hur glad som helst helt enkelt! Puss på dig, fina Kajsa!
Och nu har jag läst krönikan också, och måste kommentera mera! Du skriver så himla fint, och skriverierna om Stockholm, eller en storstad iallafall, det är precis så jag drömmer om att ha det någon gång.
Jag skulle så hemskt gärna vilja bo i en fruktansvärt trång etta med en massa böcker i hörnen och en säng intryckt någonstans. Men stora fönster som man kan se staden igenom, och sitta i och stirra ut och drömma sig bort eller spionera på alla som går förbi. Att sätta sig på ett överfullt café och beställa något som man äter upp samtidigt som man målar i ett ritblock.
Och du beskriver känslor så fint, och framförallt är dina känslor så fina. Som i att du tycker om norr så mycket, men bara vill prova något annat. Det är fint.
Extremt bra skrivet! Sådär kände jag innan jag tog mitt pick och pack och åkte till London. Det var dags att röra på sig liksom, pröva sina vingar och se något nytt! :)
Oh, det ska bli så spännande, spännande att följa din resa Kajsa!
Jag gjorde ju en likadan avstamp för tre år sedan då jag flyttade från trygga hallstahammar. Den där byn där jag har växt upp i, där alla känner alla, där mina bästa vänner är, familjen och all trygghet. Jag vet hur det känns. Nervöst, pirrigt, spännande. Som att kasta sig ut från ett stup och se om man lyckas fälla ut vingarna eller faller rätt ner. Det har nu gått lite mer än 3år som jag hoppade och jag flyger ännu. Och inom en snar framtid flyger jag förhoppningsvis vidare :) Det kommer du med göra. Jag tror stenhårt på dig!
Men en sak har du fel i, du kommer aldrig bli en ny Elin Kling. Du är Kajsa, du är ett orginal! Det är Elin Kling som ska vara glad om hon någon dag ens blir jämförd, eller får jobba med dig!
Så modigt av dig att lämna något som du trivs i och testa dina vingar någon annanstans! Beundrar!
Spännande! Vilken nystart som väntar dig. Hoppas att du hittar nåt fint boende. :)
Ni kommer klara er galant! Det är jag helt övertygad om! stockholm är alldeles alldeles fantastiskt men det är också himla skönt att kunna åka hem till någonannanstans. Vart är det du ska läsa någonstans? Jag är lite journalistig nämligen & nyfiken i en strut...
Man blir så mycket rikare när man vågar.
och tryggt att veta att man är välkommen hem igen.
Du är modig Kajsa!
SV: Tack fina fina Kajsa!
Du är varmt välkommen hit. Stockholm kan aldrig få för många norrlänningar (även om jag tjuvlyssnade på ett par gymnasister en gång som beskyllde oss för bostadsbristen i huvudstaden). Du kommer att längta hem, men tänk på den uppskattning du väl kommer ge Jämtland när du åker tillbaka för att hälsa på. Det blir varmare än du någonsin anat (eller så trivs du så bra i Stockholm att du får ångest och åker tillbaka, men det tror jag inte är du?)
Stockholm är bra, men jag tycker Norrland är bäst. Hemlängtan ger kreativitet (tänker på Lars Winnerbäck som alltid åker utomlands för att han skriver bättre med hemlängtan, sett på Dom kallar oss artister) och det är det man får trösta sig med när det känns jobbigt.
Fast oftast är det inte jobbigt.
Puss
ah ska du plugga i sthlm?
Hon kan skriva hon!
Kajsa, om du lämnar kylan i norr för storstan så blir jag jättegla´! För då kan vi ju ses. Do it, do it, do it! ^^
Så hon är så pass singel att hon klarar av att flytta iallafall... I see.
vilken härlig bild på dig och din bästa vän. jag riktigt ryser!
Det är underbar, skrämmande och härlig känsla att flytta hemifrån. Jag flyttade inte så långt som du, men från en by med 500 invånare till stora Göteborg. Jag trodde att jag bara skule vara där medans jag utbildade mig till lärtare och sen flytta hem igen - för i storstan kan man ju inte bo.
Det är tjugo år sen nu och Göteborg har ätit sig in i min själ - det är där jag vet var stigarna går, för att travestera Euskefeurat - eller i all fall var husen stod som revs för ett decennium sen och var det sena 80-talets och 90-talets omskrivna svartklubbar låg, var husockupationerna ägde rum och var de bästa nyårsfesterna var.
Men ändå, nu, efter tjugo år, kan jag ibland känna mig redo att flytta vidare; att känna annan luft och hitta ny ställen att gå på.
Stockholm är fantastiskt! Önskar dig all lycka med lägenhetsletande (för mig löste det sig hyfsat snabbt) och studier. Kanske möter vi varann bland alla tusentals på gatorna i höststockholm.
Jag förstår precis din känsla för hemtrakterna. Det är ungefär som mig och Värmland, och Karlstad. Jag var liksom tvungen att lämna Karlstad nu, det var dags, men jag älskar fortfarande staden. Kanske mer såhär på avstånd.
Än en gång, lycka till!
Se där. Vi befinner oss på samma plats med samma beslut. Och jag har exakt likadana födelsemärken på magen som du. Det hela börjar kännas läskigt. Och fint.
Jag har nog redan insett att jag vill lämna Jönköping. Men det är två och ett halvt år kvar, allra minst.