svärta
Det är ett ganska återkommande mönster hos mig. Jag blir lätt så, nedstämd fort och innan jag hunnit ta tag i det så börjar jag rasa ned för en emotionell backe där slutet är en svart kraschlandning.
Jag hatar det, depressionerna som ätit flera år av mitt liv. År jag aldrig får tillbaka. Liv jag aldrig mer återser.
Så de senaste dagarna har varit en liten inre kamp. Jag strävar mot migsjälv. Mot att ge efter, mot att falla ner, tillbaka, åter.
Idag har jag samlat energi. Ett par frukosttimmar på en balkong hos en kär vän. Mjuka hundöron som vill bli klappade. En nos mot kinden. Sommarsol som dröjt sig kvar. Promenad och prat om allt och inget.
Nu tar vi nya tag och hoppas på att kommande vecka blir kantad av annat än svärta.
Lyssna.
Söta, fina Kajsa.
Jag vet hur det är.
Gör bara sånt du tycker om och är bra på.
Ring och prata med de som är viktiga för dig.
När allt går utför är det inte nyttigt att vara själv.
Kram på dig.
Jag känner inte dig, men du verkar vara en fantastisk människa. Ge bara tid åt dem och det som får dig att må bra, även fast det är så förbannat svårt. Drick varm choklad med vispad grädde och strösselpå toppen och baka lite scones med ost och apelsinmarmelad. Kram och kärlek från mig.
Känner igen mig himla mycket, har också haft och har fortfarande dom problemen
himla vackert fotografi, kajan.
det kommer och går de där förbaskade bottenlösa hålen, när man står och balanserar på kanten gäller det verkligen att spänna magmusklerna och höra av sig till de som kan hjälpa en att återfå balansen igen. sen får man sakna men säkert röra sig ifrån hålet.
för mig är tricket att umgås med människor, att inte vara ensam för mycket. jag hoppas att dina trick fungerar för det bottenlösa hålet är aldrig någonsin roligt.
ta din tid!
oh ne kajsa vännen! <3
Fina Kajsa. Det bästa man kan göra (i alla fall för min del) när allt bara känns nattsvart är att springa hem till en vän eller bara ut, ut bland folk. Är man ensam känns allting extra tungt. ♥