aenigma

Jag insåg inte förrän dagen det faktiskt hände att, att vara kär är det finaste som finns.
Jag trodde det vackraste jag visste var havet och himlen när de möts i horisonten. Jag trodde det var skåne en sen sommarkväll när stenarna man sitter på fortfarande är varma, vinden är en mjuk hand på huden och svalorna som prickar på det oändliga blå. Jag trodde det var en eftermiddag på en fjällsida när ingenting utom ens egna andetag hörs, siluetterna av fjällen i fjärran tecknar sig rakbladsvassa och snön knastrar.
Och det är det. Det är det vackraste jag vet. Men kärlek är i en dimension någon annanstans; däröver, under och runtomkring.  
Det får mig att tycka om mig för den jag är. Precis som jag är. Fast jag inte alls alltid är bra.

Gör så att jag för en gångs skull kan glädjas till fullo åt nuet.

Gör mig pirrig bara av att ha honom vid min sida.

Det bästa är dessutom de små sakerna. Som att jag får låna hans tröja hur mycket jag vill och gosa ner den totalt och fylla luvan med sand.

Att han säger "javisst" när jag frågar om vi kan åka till havet för tredje dagen på en vecka. Och att han säger "ja, det gjorde jag nog" när jag frågar om han inte alldeles nyss sa att han skulle köpa glass till oss. (Fast jag just hittade på det).

Jag tycker om att han tar emot mig varje gång jag tar sats och hoppar på honom. Att han hjälper mig att leta efter en hårsnodd jag tappat bland stenarna och att han låter mig krypa in i sin famn ungefär mest hela tiden.

Att vara kär är himmel och hav som möts fast med lite extra allt.

Att bli glad över att kalla honom pucko och rumpnisse när han aldrig vill sluta kasta stenar i havet fast han är 27. För att man kallar honom det men säger det med en puss i rösten.

Det är fint att man inser att det lilla leendet leker i mungipan och man har världens bästa skäl till det.

Jag hörde talas om boken "El choco" för första gången i höstas när några vänner plötsligt började diskutera en bok som både fascinerat och skrämde dem. Eftersom jag läser väldigt mycket men oerhört lite sanningsbaserat och återberättade historier så tog det ett tag innan jag övertalades till att faktiskt vilja läsa "El choco".

Jag ställde mig som sagt oerhört kritiskt redan till en början när det kom till att läsa boken om svensken i Bolivias mest ökända fängelse. Först och främst för att den sortens litteratur sällan intresserar mig men också för att jag av erfarenhet vet att böcker som dessa sällan känns särskilt välskrivna. Sen har jag svårt att sympatisera med en man som genom en mängd destruktiva beteenden väljer att lösa dem genom ännu ett; vilket sedan stjälper honom.
Men jag fascineras ganska snart av Markus Luttemans återberättande av Jonas Anderssons historia.
Han är en av de där som tidigt hamnade fel och sen aldrig riktigt kom rätt igen, fast han så ofta trodde det. Det är inte svårt att förstå hur man när livet snurrar fortare och fortare runt en axel man inte kan hantera, snart inser sig insnärjd i en värld där utgången är riktigt mörk. Jonas Andersson gjorde ett sista försök att ta sig ur den onda cirkeln av ekonomiska problem och åkte till Bolivia för att smuggla knark. Vi vet redan från första sidan att han kommer att misslyckas men som i de flesta böcker av densamma slag så hoppas man ändå in i det sista att han ska klara sig. Att det blir ett lyckligt slut innan de första kapitlena är slut. Men Jonas blir tagen, förd till fängelset som alla fruktar och med orden "du kommer aldrig att klara dig" ringande i öronen.
   Jag tycker att det märks att det är Luttemans första bok. Stundtals är den ganska trevande och trots alla försök till att jag ska beröras så höjer jag inte märkbart på ögonbrynen. Kan vara så att jag är ganska avtrubbad men inte en enda gång genom de 390 sidorna känner jag mig vare sig upprörd eller just, berörd. Trots det tycker jag ändå att det är en ganska bra bok och jag blir som sagt fascinerad. Dels för att jag har bekanta som faktiskt varit i fängelset san Pedro där Jonas Andersson satt och dels för att boken lyckas spegla de otroliga kontrasterna där är mellan världen vi lever i och världen där, i landet i sydamerika, både utanför och innanför murarna. Det är inte bara ett porträtt av Jonas, det blir ett porträtt av landet, dess invånare, politiken, knarket och korruptionen.
   Å ena sidan skriver Lutteman en bok som är otroligt skönlitterär. Men jag vill kalla den journalistiskt litterär.
Jag anser naturligtvis att en bok som denna, vilket utgår direkt från Jonas Anderssons liv i san Pedro, måste vara sanningsenlig och utgå från den rena fakta han själv återberättat. Annars går ju hela historien om intet! Om det inte är sant, varför ska jag då läsa boken som kallas biografi? Vill jag läsa fiktion kan jag gå till den delen av biblioteket. Men om jag valt att läsa en biografi över en verklig människas liv och leverne så vill jag inte ha en modofierad version där saker ändrats för att förbättra intrycket.
Just därför gillar jag Luttemans bok. För att jag vet att det mesta är sant. Naturligtvis kan jag inte veta till 100 % att varenda detalj är sanningsenliga men jag väljer att tro på hans ord. Dels för att detaljarbetet med återberättningen är så otroligt omfångsrikt, faktan känns otroligt välskriven och för att han jobbat med Jonas Andersson och själv träffade honom på fängelset i Bolivia av en slump och där fick upp ögonen för svensken öde.

Detta blogginlägget är en utav de uppgifter som ligger som del i vår utbildning på journalistikkursen via Karlstads universitet. I målet att lära oss om jorunalistik ur olika perspektiv är bloggen, som nytt subkulturellt fenomen, ett forum vi också ska använda oss utav och en idé som jag tycker är utmärkt! För vad är inte bättre att låta er läsare ta del av några av uppgifterna och ge sin åsikt i diskussionen?
Veckans ämne är nyhetsvärdering.

Jag tycker att journalistik som är såkallad "sensationsjournalistik" är väldigt intressant. Just för att den ofta egentligen inte alls är särskilt relevant, viktig eller nödvändig för allmänheten. Men den får allt som oftast de riktigt stora rubrikerna och fettextade löpsedlarna. 
Sådan typ av sensationsjournalistik har ofta fokus på kända människor och skandaler, vilket man nog kan förstå utifrån namnet.
Ett bra exempel är ju när de i veckan skrevs om i otaliga tidningar, såväl notiser som artiklar, och sändes om på radio att Isabella, Blondinbella, Löwengrip blivit attackerad av djurättsaktivister och fått en flådd mink kastad på sig.
   Ett antal olika medier såväl som tidningar och radiokanaler  över landet lade snabbt upp nyheten som en stor grej där ofta själva övergreppet i sig, att hon fått ett djuret kastat på sig oprovocerat, var större än själva faktumet att det var djurättsaktivister som gjorde det i protest mot att hon sålde pälsar på en bloppis. 
Medierna valde alltsdå att fokusera på Blondinbella som person istället för att ta upp den ständigt aktuella frågan med päls och vad djurättsaktivister tar sig till i sin kamp mot att propagera vad de står för. 
   Att tidningarna gör detta är dock ingenting jag förvånar mig över. Jag har läst på ett antal olika tidningars hemsidor på nätet och kommit fram till att det, natutligt nog, oftast är de mer sensationsjournalistiskt inriktade tidningarnas som Aftonbladet och Expressen som gjorde denna vinklingen. Och gav artikeln sådant pass utrymme.
Andra tidningar baserade mer på nyheter, såsom aktuella hänselser i världen utav vikt för det allmänna intresset på områden som politik, sport och läget i världen, gav ofta en annan syn på det hela och inte alls lika stort utrymme.
Detta är ju såklart därför att Aftonbladet och Expressen sysslar just med sensationsjournalistik då det är de stora rubrikerna och kändisarnas liv och leverne som används för att locka läsare. Då är det i deras ögon, och de flesta som läser just deras tidningar, mer viktigt att ta upp Blondinbella som nyhet, än djurättsaktivisternas dåd.

Det känns som om många fokuserat på bränderna i Australien och påpekat att veckan varit i övrigt ganska fattig när det kommer till "storslagna" nyheter. Tvärtom tycker jag!
Tänkte också egentligen skriva om Australien och bränderna som härjat där och tagit så många liv, hus och hem för många, men tycker att det som händer i Israel just nu är intressant på ett annat sätt.
I landet down under pågår en naturkatastrof vilket alltid gör oss människor, av naturen för de flesta, engagerade då vi påverkas utav fruktansvärda bilder av offer och det som sker. Vi får medlidande, tänker oss in i situationen, oroar oss kanske för släktingar/vänner där och får en stark direkt kontakt.
 Under exakt densamma tid har ett val som påverkar otroligt många människor pågått i Israel. Media har naturligtvis bevakat. Men artiklarna blir inte densamma. För vi ser inte bilderna med flammande eldhav och förtvivlade ansikten hos medmänniskor. Bilden som kablas över från Israel är vallokaler, bistra män i fejd och mer lågmält. Trots att det bubblar under ytan och är allt annat än lugnt. Men det är lättare att ta till sig en nyhet som är så pass påtaglig som en naturkatastrof och enkel att relatera till, tror jag.
 Svenska dagbladet gav i onsdags en analys över valet som trots att själva valet är avslutat inte är över på långa vägar än där man får sig en rejäl nyhetssamanfattning över vad som pågår och kommer att hända framöver. 
Men när man kollar på deras väluppdaterade hemsida är det enda intet direkt ord om valet i Israel som publiceras på startsidan. Går man sedan vidare till utrikesnyheterna så får jag scrolla ned en bra bit innan ämnet tas upp igen och jag har fått läsa åtskildiga rader om branden i Australien återigen, en plankrasch och andra nyheter. Förvisso relevanta men står de sig i kontrast mot ett så viktigt val som det i Israel?
Naturligtvis publicerar media spaltmeter om valet i Israel! Det är ingen snack om saken. Men att andra ämnen ändå ofta anses mer viktiga för oss nordbor är ganska tydligt och klart ofta. Varför? Antagligen för att vi inte lika mycket kan relatera till landet Israel då de flesta av oss boende i Sverige har lite koppling dit, för att det är oss fjärran och en så långdragen process med alla intriger som pågår att många helt enkelt inte anser det lika akut aktuellt och sensationsartat.

Mycket text, jag ber om ursäkt, men jag blev så engagerad ju mer jag skrev!