aenigma

Jag fick just ett telefonsamtal som får mig att hoppa ur skinnet av helt okontrollerbar lycka! Jag kan inte säga någonting och det är enbart ett telefonsamtal än så länge men just nu ylar jag som en hund som klämt svansen. Av glädje. Pirr i magen. Lycka. Och precis alla bubbliga känslor därimellan.

Oh jag vill vill vill!

Strax kommer Mikael och hämtar mig så ska vi ta en sista lunch tillsammans i ett Åre som är vackrare än någonting annat, sedan packar jag ihop mina saker, åker för att plåta lite grejer och hoppar så iväg till mitt flyg som går 16.00. Landar vid 5 på Arlanda och funderar på om jag ska traska bort med min väska till mammas lägenhet och sen gå runt knuten till Beyond Retros kalas på Drottninggatan. Någon som ska dit eller vill hänga med? Ikväll vill jag njuta av varje sekund av livet så komsi komsi och lek med mig!

Just nu är jag inte i mitt esse. Jag är ur balans. Har svårt att fokusera.
Varje natt är en kavalkad av mardrömmar. Dagarna en bergodalbana mellan eufori och melankoli, hopp och förtvivlan, glädje och bottenlös sorg. Jag hittar helt enkelt inte en medelväg att gå.
Mina naglar är nedbitna och hur många timmars sömn jag än får är jag ständigt trött.
Men det finns ett stort men. Ett telefonsamtal bort har jag människor som alltid stöttar. Jag har världens finaste föräldrar som aldrig slutar vara där, en bästa vän/sambo som uppmuntrar och tror på mig och en pojkvän som gör allt jag inte orkar. Vad är jag utan de mina?

När man längtar hem till norr så händer det att man börjar dricka enbart Brunkullans rooibos för att
komma ihåg fikastunder på Bahnhof efter långa dagar i skidbacken.

Man snurrar gärna in sig i varv på varv med randig halsduk, drar ned baskern över håret och önskar att
det ska falla gigantiska, vita flingor från himlen som kan fastna på tumvantarna.

Man ritar omedvetet fjällkedjor i alla anteckningsblock och på post it-lappar.


Och eftersom det är exakt vad jag gör just nu, och eftersom jag behöver lite ro, lugn, frisk luft och få peta på
 lite snö så åker jag hem i helgen. Hem till Åre, Mikael och galet många varv av halsduken runt halsen.
I helgen ska jag bli frisk efter snart fyra veckors sjukdom. För frisk blir man av fjälluft.

Nyss ringde han som är strösslet på glassen. Vi pratades vid i nio minuter drygt.
För mig är kärlek någonting som jag kan njuta av, glädjas åt och uppfyllas av ungefär varannan helg i två-tre dagar. Det är intensiva, korta perioder av att sova med sitt huvud på samma kudde som något annan. Hålla handen och kisa in i två blåa ögon med en brun fläck i det ena. Idag åkte han 70 mil ifrån mig igen och varje kilometer kändes. Vårt förhållande tar på intet sätt paus när vi är isär. Naturligtvis är vi fortfarande ett par. Men kärleken blir annorlunda. Det är nio minuter på telefon, "vad har du gjort idag?" och ord om saknad.
Just nu önskar jag så himla mycket att kärlek var huvudet på samma kudde varje natt och grumliga ögon vid varje frukost. Inte bara varannan helg i två-tre dagar åt gången.

I lördags var jag på IKEA med mina föräldrar. Efter tio minuter letade jag febrilt efter en Billy bokhylla att välta över mig för att göra slut på lidandet. Förkylning med yrsel, varmkallvarmkall-känsla, orkeslöshet, ledsmärtor och utomkroppslig känsla på ett fullsatt Kampradvaruhus lördagen efter löning är inget jag rekommenderar.
Nu är det etter värre och jag förundras över mängden slem i halsen och hur jag trots det fortfarande kan andas någorlunda obehindrat. Så eftersom jag är lealös och har en massa måsten så tänkte jag att vi kan köra på en liten frågestund. Fråga vad ni vill inom rimlighetens gränser. Kanske undrar ni vad jag gör om dagarna? Om Grisen gillar sitt smeknamn? Ifall jag har några udda skills?
Fråga på. Och när vi ändå är igång. Önskas något speciellt inlägg? Ett sånt där inlägg som någon längtat efter men som aldrig kommer. Typ; en tutorial över hur jag gör Margaretaflätor eller lockar mitt hår?
Ja, önska och fråga så ska jag göra mitt bästa för att göra er glada.

Nu ska jag gå och dricka te nog för att dränka migsjälv innifrån och sen maila sönder händerna.

Vissa dagar vaknar man upp och känner att saker är fel från ögonblicket man valde att slå upp ögonen. De där dagarna då halsen är ömmande, huvudet är på plats när man kollar i spegeln men så fort man vänder bort blicken så tycks allt ovanför axlarna vara någon annastans. Igår var en så bra dag. Ibland undrar jag om man haft en otroligt bra dag, när man gett så otroligt mycket av sig själv, varit närvarande till 100 % och stått på tå, så får man betala det senare. Som att man tog lite för mycket av livet och nu står i skuld. Igår var en så bra dag. För jag gav allt av mig och insåg att jag så klicheéartat är min egen lyckas smed. Och idag är min kropp ett russin med öm hud, svidande hals, tomt huvud och stela fingrar runt tekoppen. Hade jag burit klänning hade det varit dagen då man inte fått upp blixtlåset i nacken. Men igår, igår var en bra dag.

Igår hade jag en sådär fantastisk trevlig kväll. Jag bytte tillslut klänning innan vi drog iväg i den iskalla kvällsluften men bortsett ifrån kylan som sprang längs ryggraden så det det makalöst fint igår.
Minglande på Beyond Retros nya butik med människor jag tycker om, pillande på klänningar man vill ha och massa skratt. Kärleken till en pingvinmönstrad jacka och en jordglobsmönstrad klänning uppenbarade sig och jag fick godispresenter från Norge. S å h i m l a r a r t.
Efter det promenerade jag och Kristin mot Café Opera och någon sorts ELLE-fest i kombo med Solo. Vi stannade fem märkliga minuter, fick en söt näsduk och skulle sen hem. Men man blir hungrig av att mingla så vi gjorde ett födoämnesbensinstopp på Max och pratade allt mellan himmel och jord.
När jag kom hem, kall in till benen, var jag en väldigt glad flicka.

Nu känner jag mig inte alls kry någonstans i kroppen. Så istället för att försöka tänka med ett huvud som inte riktigt hänger med kroppen i övrigt så tycker jag att vi kollar på snygga knappar jag har i min garderob.

Jag har försökt skriva ett inlägg nu om min ytterst förvirrande dag. Men eftersom den är så förvirrande och invecklad med samtal, förhoppningar, beslut och besked, glädjepip och långdragna suckar, sökande efter information, mail i mängder, fler telefonsamtal, konsultation med allt och alla och precis ALLT därimellan så struntar jag i att försöka blogga om det. Jag bara säger; håll en tumme för mig så hoppas vi att jag är lite mer klar i huvudet när den här dagen är över och jag ska på Beyond retros butiksinvigning.

Puuh.

I helgen har jag bestämt mig för att åka hem för första gången sen jag kom hit, till Stockholm.
Ta några dagar krispig luft, mammas mat (och Brokens mat), nätter sovandes i mitt gamla flickrum, spanande efter älgar, lek med norrboende vänner och mest av allt hejdlöst pussande på handendära.
Jag missar några dejter med fina flickor, ett kalas och mysiga middagar. Men å andra sidan, de kan jag få tusen av i vinter. I mitt blod rinner det fjällbäcksvatten som vill bli påfyllt. Då är det bara att bejaka.
Så snart sitter jag på ett tåg (med en biljett för facila 41 kr) och ser Sverige utanför fönstret. På måndag eller tisdag är jag tillbaka här, där jag numera hör hemma. Men tills dess ska jag bara vara jämtländsk, krama hela Åredalen och kanske käka upp en halv älg eller två.

Sakna sakna sakna sakna.

Längta längta längta längta.