Kärleken väntar.
Ibland blir jag så förundrad över hur liten världen är på samma gång som den är så skrämmande stor.
På ett ögonblick kan man bli knäckt, krossad till fragmentariska smulor som den lilla, i det långa loppet nästintill obetydliga ensamma, individ man är. Fast å andra sidan så är man det man gör sig till. Och ingenting utom en själv borde stå i vägen för ens vilja och kraft.
Men det jag ska komma till är att slumpen i själva altet är fascinerande. För att gå in på en butik en dag i Malmö när regnet smattrar mot hjässan och man bara vill komma undan att bli dyblöt, och stå öga mot öga med någon som borde vara över 100 mil bort, det är ganska så förunderligt.
Men för att vara mindre djupsinnig innan jag ger mig ut och springer. I densamma butik på såndär brutal rea införskaffades utan provning en vit blus med rara detaljer och halsduk som för, åtminstone mina, tankar till engelska skolpojkar anno 1950 cirkus. 60 kronor och shoppingdriften var stillad för den gången.
Den där notisen i metro. Den första som var med när jag var i USA har jag inte sett men denna var ju lite rolig. Tack Metro för att ni valde bilden där jag ser som mest sinnessjuk ut någonsin.
På ett ögonblick kan man bli knäckt, krossad till fragmentariska smulor som den lilla, i det långa loppet nästintill obetydliga ensamma, individ man är. Fast å andra sidan så är man det man gör sig till. Och ingenting utom en själv borde stå i vägen för ens vilja och kraft.
Men det jag ska komma till är att slumpen i själva altet är fascinerande. För att gå in på en butik en dag i Malmö när regnet smattrar mot hjässan och man bara vill komma undan att bli dyblöt, och stå öga mot öga med någon som borde vara över 100 mil bort, det är ganska så förunderligt.
Men för att vara mindre djupsinnig innan jag ger mig ut och springer. I densamma butik på såndär brutal rea införskaffades utan provning en vit blus med rara detaljer och halsduk som för, åtminstone mina, tankar till engelska skolpojkar anno 1950 cirkus. 60 kronor och shoppingdriften var stillad för den gången.
Den där notisen i metro. Den första som var med när jag var i USA har jag inte sett men denna var ju lite rolig. Tack Metro för att ni valde bilden där jag ser som mest sinnessjuk ut någonsin.
Kurrajong.
När pennan bara leker av sig själv tillsammans med papperet.
Ett sorts självporträtt insåg jag senare. Lite halvklart egentligen men alltså så mycket mer ärligt.
Där har ni mig.
Jag gick runt med håret i en lös knut och en ros instucken under ett hårspänne en kväll. Så plötsligt stötte jag till huvudet och alla bladen föll ned på min blekta sommarmatta. På de släta golvplankorna, på den handvävda mattan, på min fot.
Jag är inte mycket för klicheér. Men det luktade som barndomssommar.
Ett sorts självporträtt insåg jag senare. Lite halvklart egentligen men alltså så mycket mer ärligt.
Där har ni mig.
Jag gick runt med håret i en lös knut och en ros instucken under ett hårspänne en kväll. Så plötsligt stötte jag till huvudet och alla bladen föll ned på min blekta sommarmatta. På de släta golvplankorna, på den handvävda mattan, på min fot.
Jag är inte mycket för klicheér. Men det luktade som barndomssommar.
Och det var här..
..jag insåg att mitt hår är väldigt långt.
Till höftbenen för att vara exakt.
Till höftbenen för att vara exakt.
playing unsafe.
Jag är dålig på att svara på kommentarer när mitt liv innehåller så mycket annat.
Men samtidigt så är jag ju ganska så bra på att svara på kommentarer när det är lite lugnare i livet så jag tycker att det kan få kompencera ut varandra.
Igår trallade jag runt som en glad och rundkindad liten hamster tillsammans med finaste Linnéa, som slutat blogga tyvärr, och coolaste Popbejben. I Malmö regnade det förvisso likt när monsunen drar in över regnskog men det gör inget när man har trevligt direkt. Fyndade lite här och fyndade lite där och det ska jag nog uppbåda lite hamsterork till att visa upp en dag. Men inte nu. För nu ska jag iväg och träffa nästa bloggvänner.
Ida och Sanne väntar i Vejby och jag ska bara skutta i tygskorna och hänga på ett rosetthalsband runt halsen innan jag drar ned i kvällssolen. Livet är fint när man är lycklig.
Hon blev suddig i hasten så jag ska fota om henne. Men annars är hon en av mina favoriter. Bara ett papper, en svart tuschpenna och en vag impuls om vad jag ville rita och hon dök upp med sina slutna ögon.
Inte såsom jag brukar rita men ändå ganska typiskt mig. Jag gillar det. Spontant och inte alls perfekt, men levande lekfullt och slumpmässigt rart.
Men samtidigt så är jag ju ganska så bra på att svara på kommentarer när det är lite lugnare i livet så jag tycker att det kan få kompencera ut varandra.
Igår trallade jag runt som en glad och rundkindad liten hamster tillsammans med finaste Linnéa, som slutat blogga tyvärr, och coolaste Popbejben. I Malmö regnade det förvisso likt när monsunen drar in över regnskog men det gör inget när man har trevligt direkt. Fyndade lite här och fyndade lite där och det ska jag nog uppbåda lite hamsterork till att visa upp en dag. Men inte nu. För nu ska jag iväg och träffa nästa bloggvänner.
Ida och Sanne väntar i Vejby och jag ska bara skutta i tygskorna och hänga på ett rosetthalsband runt halsen innan jag drar ned i kvällssolen. Livet är fint när man är lycklig.
Hon blev suddig i hasten så jag ska fota om henne. Men annars är hon en av mina favoriter. Bara ett papper, en svart tuschpenna och en vag impuls om vad jag ville rita och hon dök upp med sina slutna ögon.
Inte såsom jag brukar rita men ändå ganska typiskt mig. Jag gillar det. Spontant och inte alls perfekt, men levande lekfullt och slumpmässigt rart.
Appletree.
Häromdagen lekte jag runt med bästa vännen i Båstad.
Iklädd nya favoritklänningen från Forever 21.
Tunika/klänning, ny!, Forever 21. Kofta, ny!, Vero Moda.
Flätat läderskärp, mamsells gamla. Ankelband, köpt i Singapore.
Halsband, H&M. Armband, arvegods. Ring, Ny!, Guess köpt i NYC
Min lugg har växt ut och är nu lång lång lång. Undrar vad som skall göras med den?
Iklädd nya favoritklänningen från Forever 21.
Tunika/klänning, ny!, Forever 21. Kofta, ny!, Vero Moda.
Flätat läderskärp, mamsells gamla. Ankelband, köpt i Singapore.
Halsband, H&M. Armband, arvegods. Ring, Ny!, Guess köpt i NYC
Min lugg har växt ut och är nu lång lång lång. Undrar vad som skall göras med den?
Vi drar till Malmö!
Imorgon är jag ledig och då hoppas jag på en sånhär dag;
När solen gassar över axlarna, solglasögonen sitter på nästippen (eftersom de alltid glider ner och får en att likna en lågstadiefröken), man har något kallt att dricka i handen, en söt klänning på kroppen och rara vänner vid sin sida.
Då, på bilden ovan, var jag lycklig så att det gjorde ont i bröstet tillsammans med bästaste Hannagrisen och Janiko i Washington DC för några veckor sedan. Imorgon blir det mindre stad i form av Malmö men inte dessto mindre fint för det. Lek med popbejb och Linnéa dessutom!
2handshopping, fika, världens bästa H&M och mys, oh ja.
När solen gassar över axlarna, solglasögonen sitter på nästippen (eftersom de alltid glider ner och får en att likna en lågstadiefröken), man har något kallt att dricka i handen, en söt klänning på kroppen och rara vänner vid sin sida.
Då, på bilden ovan, var jag lycklig så att det gjorde ont i bröstet tillsammans med bästaste Hannagrisen och Janiko i Washington DC för några veckor sedan. Imorgon blir det mindre stad i form av Malmö men inte dessto mindre fint för det. Lek med popbejb och Linnéa dessutom!
2handshopping, fika, världens bästa H&M och mys, oh ja.
Mi casa es su casa.
I vårt hus i skåne kan man hitta massor av fina gamla saker. En av mina favoriter är dockhuset som är i form av en bok som man helt enkelt viker upp och sätter ihop till ett hus. Helt fantastiskt bedårande och så välgjort att LEGO känns alltför minimalistiskt och enkelt. Leksaker ska också vara vackra. Inte bara funktionella.
Mitt favoritrum är salen i mitten med den öppna spisen och tygsjoket som ligger över det smidade metallräcket.
Den får stå som prydnad på en låg byrå och påminna om svunna tiders lek.
Mitt favoritrum är salen i mitten med den öppna spisen och tygsjoket som ligger över det smidade metallräcket.
Den får stå som prydnad på en låg byrå och påminna om svunna tiders lek.
Florens.Italia.
Hon är så vacker. Han är så stilig.
Sartorialisten fann dem i Florens. Var och en för sig. Men i mitt huvud så skulle de kunna vara hopplöst förälskade i varandra. Hon livlig och bohemisk, han mer allvarlig men oerhört omtänksam. Så vill jag tänka när jag ser dem.
Han har dessutom matchat sin slips med hennes klädsel.
Sartorialisten fann dem i Florens. Var och en för sig. Men i mitt huvud så skulle de kunna vara hopplöst förälskade i varandra. Hon livlig och bohemisk, han mer allvarlig men oerhört omtänksam. Så vill jag tänka när jag ser dem.
Han har dessutom matchat sin slips med hennes klädsel.
I miss the boredom and the freedom and the time of being alone
Att ligga i soffan med en perfekt uppuffad kudde under huvudet, ett block med papper på magen och en penna i handen och bara rita på blad efter blad i 2 - 3 timmar är inte alls särskilt konstigt i min värld.
Faktum är att jag just nu gör det så fort jag kommer åt.
För vissa kanske kreativitet kräver mycket rent tankemässigt men för mig är det precis tvärtom. Är det någongång tankarna kan vandra precis vart de vill så är det allt som oftast när jag kreerar någonting. En avslappningsform som det kommer någonting utav känns ganska fint. Liksom rent.
Tror detta kan vara en Guccireklam ur ELLE måhända.
En annan kreativitetsform som blossat upp igen efter att ha legat latent i ett tag är att sätta rosetter på allt. Helst precis allt. Det är ganska typisk Kajsakreativitet.
Faktum är att jag just nu gör det så fort jag kommer åt.
För vissa kanske kreativitet kräver mycket rent tankemässigt men för mig är det precis tvärtom. Är det någongång tankarna kan vandra precis vart de vill så är det allt som oftast när jag kreerar någonting. En avslappningsform som det kommer någonting utav känns ganska fint. Liksom rent.
Tror detta kan vara en Guccireklam ur ELLE måhända.
En annan kreativitetsform som blossat upp igen efter att ha legat latent i ett tag är att sätta rosetter på allt. Helst precis allt. Det är ganska typisk Kajsakreativitet.
I miss the playgrounds, the animals and digging up worms
Dagarna spenderas med att ha det bra.
Jobba lite, vara lite ledig, strosa runt i Ängelholm, fika med bästa vännen, äta middag på jobbet, kika på film, lyssna på musik, hälsa på farmor och farfar, kolla second handaffären i Båstad och springa runt en mil varje dag.
Bara ha det bra.
Kom nyss hem från en promenad iklädd nattlinne och hoodie. Så ska det vara på sommaren.
Och tydligen var det fler än jag och Hannagrisen som tyckte att det var kul att vi sprang omkring i sopsäck längs Fifth Avenue. För det var med i Metro. Där ser man.
Leggings, Åhléns. Tunika, från ELLE. Skärp, Lindex barn. Sjal, köpt i Oman.
Jobba lite, vara lite ledig, strosa runt i Ängelholm, fika med bästa vännen, äta middag på jobbet, kika på film, lyssna på musik, hälsa på farmor och farfar, kolla second handaffären i Båstad och springa runt en mil varje dag.
Bara ha det bra.
Kom nyss hem från en promenad iklädd nattlinne och hoodie. Så ska det vara på sommaren.
Och tydligen var det fler än jag och Hannagrisen som tyckte att det var kul att vi sprang omkring i sopsäck längs Fifth Avenue. För det var med i Metro. Där ser man.
Leggings, Åhléns. Tunika, från ELLE. Skärp, Lindex barn. Sjal, köpt i Oman.
Sinful thinking
Jag brukar ju säga det. Att det inte är så stor mening med att tipsa om massa fantastiska plagg ifrån Net-a-porter.com. Massa fantastiskt dyra plagg.
Men drömma, fantisera och önska sig får man hur mycket man vill. Särskilt när det är rea.
Om jag skulle välja en sak från varje kategori så skulle önskelistan se ur såsom följer.
Inte trendbetonat utan mer bara exakt vad det personliga modehjärtat skulle vilja se i garderoben.
Zac Posen har skapat en klänning som liknar det jag tycker är vackrast i hela världen, förutom havet, himlen. Och han har gjort det så att mitt hjärta klappar fortare. På fullaste allvar.
Det japanska är och förblir en av mina favoriter när det kommer till inspirationskällor och origami är inget undantag. Konsten att vika papper är precis lika sagolik i sidenform.
Moschino cheap & chic har kjolen som är tillräckligt galen för att vara rolig men samtidigt tillräckligt galen för att dessutom kunna användas.
Marinblått och korall är en fantastisk kombination och Mattew Williamson har gjort en ruskigt snygg variant med koftan och dess applikationer.
Missoni är inte modehuset som vanligen är min favorit vare sig i design eller mönster med den bleka, kortärmade lilla jackan är fullkomligen sagolikt söt.
En cape brukar inte vara min kopp te men en variant som denna från Stella McCartney drar tankarna till "Döda poeters sällskap". Och då vill jag mer än gärna ha en cape!
Ibland älskar jag Emilio Puccis mönster, ibland inte. Detta kan vara ett av de bästa jag sett. Koralliga nyanser och inte så abstrakt och pastelligt som det brukar vara.
När alla andra modeintresserade har förpassat Fendis Spybag långt bak i trendgarderoben skulle jag mer än gärna ta mig an denna nitade raring i ny tappning.
Svart och koboltblå är en av mina favoritkombinationer och dessa skor från Marni har jag redan bloggat om. Stilrena men med lite edge. I like.
Tom Binns fick mig att klappa händerna förra sommaren och får mig fortfarande att göra det med sina silverarmband med nitar. Grymma är vad de är.
Men drömma, fantisera och önska sig får man hur mycket man vill. Särskilt när det är rea.
Om jag skulle välja en sak från varje kategori så skulle önskelistan se ur såsom följer.
Inte trendbetonat utan mer bara exakt vad det personliga modehjärtat skulle vilja se i garderoben.
Zac Posen har skapat en klänning som liknar det jag tycker är vackrast i hela världen, förutom havet, himlen. Och han har gjort det så att mitt hjärta klappar fortare. På fullaste allvar.Det japanska är och förblir en av mina favoriter när det kommer till inspirationskällor och origami är inget undantag. Konsten att vika papper är precis lika sagolik i sidenform. Moschino cheap & chic har kjolen som är tillräckligt galen för att vara rolig men samtidigt tillräckligt galen för att dessutom kunna användas.Marinblått och korall är en fantastisk kombination och Mattew Williamson har gjort en ruskigt snygg variant med koftan och dess applikationer. Missoni är inte modehuset som vanligen är min favorit vare sig i design eller mönster med den bleka, kortärmade lilla jackan är fullkomligen sagolikt söt.En cape brukar inte vara min kopp te men en variant som denna från Stella McCartney drar tankarna till "Döda poeters sällskap". Och då vill jag mer än gärna ha en cape!Ibland älskar jag Emilio Puccis mönster, ibland inte. Detta kan vara ett av de bästa jag sett. Koralliga nyanser och inte så abstrakt och pastelligt som det brukar vara.När alla andra modeintresserade har förpassat Fendis Spybag långt bak i trendgarderoben skulle jag mer än gärna ta mig an denna nitade raring i ny tappning.Svart och koboltblå är en av mina favoritkombinationer och dessa skor från Marni har jag redan bloggat om. Stilrena men med lite edge. I like.Tom Binns fick mig att klappa händerna förra sommaren och får mig fortfarande att göra det med sina silverarmband med nitar. Grymma är vad de är.Daisy, you did it good!
Jag brukar inte titta på festbilder från vare sig från Stureplan eller kändistäta partyn runt om modehuvudstäderna men en regnig kväll i juni när vinden viner runt knutarna kan man kika på lite allt möjligt. Tur det för ett och annat guldkorn hittades i smakväg. Korpsvarta lockar, vackert leende, lila clutch och makalös Pradaklänning.
Allt sittandes på Dayssi Olarte de Kanavos. She did it good.
Fifth Avenue rainrunning
Inte alla har sprungit Fifth Avenue i New York förbi Gucci, Bottega Veneta, Missoni och all världens andra modehus iförda en svart sopsäck och med paraply över skallen i spöregn och åska.
Det har jag.
Och Hannagrisen.
Notera de fjantigt glada leenden. Det skulle ni också haft om ni var där.
Det har jag.
Och Hannagrisen.
Notera de fjantigt glada leenden. Det skulle ni också haft om ni var där.
Karma.
Jag älskar ju turkost. Och allt som ligger i dess närhet och som nog egentligen mer trillar över i olika smaragdgröna och frostigt blåa nyanser. Men spelar roll. Jag älskar spektrumet som drar från mörkaste lila till isande blått. Så kan vi säga.Just nu trängs alltså en hel del nya plagg i just de färgerna. Och de är underbara att kombinera med kaki, vitt och mer bleka toner men jag föredrar att kasta dem samman i en vacker hög av sånt som för åtminstonde mina tankar till Pradas älvor, en midsommarnattsdröm och sammet.
ps. jag pimpade min favoritkofta från Indiska med rosetterna jag bloggade om häromdagen. Rosetter för håret blev rosetter i knapphålen och jag är förälskad i effekten. ds.
Grön fyndkofta från Indiska, turkos-ish nytt linne från H&M, arvegodshalsband och blekgrön rosett.
Andra fina saker som är gröna på mitt rum är halsbandet jag knåpat ihop med buteljgrön, droppformad sten, nytt nagellack från Urban Outfitters som ser blått ut men som är illgrönt och PEZ-Kermit.
ps. jag pimpade min favoritkofta från Indiska med rosetterna jag bloggade om häromdagen. Rosetter för håret blev rosetter i knapphålen och jag är förälskad i effekten. ds.
Grön fyndkofta från Indiska, turkos-ish nytt linne från H&M, arvegodshalsband och blekgrön rosett.
Andra fina saker som är gröna på mitt rum är halsbandet jag knåpat ihop med buteljgrön, droppformad sten, nytt nagellack från Urban Outfitters som ser blått ut men som är illgrönt och PEZ-Kermit.
Hazel.
Jag går igenom en period där jag har komplex för min kropp såsom man hade när man var typ 14 och ingenting stämde överens. Mina ben är för korta, midjan inte så smal som jag vill, rumpan för stor och den allmänna känslan är helt igenom illa. Men i USA köpte jag en fodralklänning som på alla sätt och vis är helt fel när man är oöverens med sin kropp. Dock så tycker jag om den ändå. I alla fall när den ligger på min säng och är stålgrå med grov kedja i ryggen.
F21. 19 dollar. Washington DC.
F21. 19 dollar. Washington DC.
Grå eller blå
Det är väldigt personlighetsbegränsande med arbetskläder. Känns som om i och med att man stiger över jobbets tröskel så innebär det att man hänger av sig 80 % av sin personlighet och tar på sig en uniform jobbkänsla.
Lite tråkigt sådär att ständigt vara royalblue och så lite sig "själv".
Men dit och hem, då kan man vara hur mycket Kajsa man vill.
Men antingen regnar det eller är supervarmt och då blir det väderbegränsningar istället.
Aldrig är man nöjd. Bekvämt är alltså ledordet och en av de väldigt många klänningarna från USA är det inte.
Jesus/gladiatorsandaler, Aldo. Nya från NYC. Grå leggings, H&Mbarn, London.
Tunn jeansklänning, Forever 21. Ny från Washington DC. Gosig hoodie, ny från NYC.
Dödskallescarf om håret, present. Väska, NYPD. Massa klirrande armband, present och från Indien.
Jag har ritat en massa.
Lite tråkigt sådär att ständigt vara royalblue och så lite sig "själv".
Men dit och hem, då kan man vara hur mycket Kajsa man vill.
Men antingen regnar det eller är supervarmt och då blir det väderbegränsningar istället.
Aldrig är man nöjd. Bekvämt är alltså ledordet och en av de väldigt många klänningarna från USA är det inte.
Jesus/gladiatorsandaler, Aldo. Nya från NYC. Grå leggings, H&Mbarn, London.
Tunn jeansklänning, Forever 21. Ny från Washington DC. Gosig hoodie, ny från NYC.
Dödskallescarf om håret, present. Väska, NYPD. Massa klirrande armband, present och från Indien.
Jag har ritat en massa.
Ynk.
Så var man förälskad i en Pradaväska också. Suck!
Skorna från vårens visning klappade jag glatt på i Washington. På 30 % rea.
Skorna från vårens visning klappade jag glatt på i Washington. På 30 % rea.
Sockerbitar.
I en liten liten butik med en massa massa accessoarer bredvid Victorias Secret
hittade jag sockersöta rosetter att sätta i håret.
Sex stycken karamellfärgade raringar. (den vita har jag dock möjligen slarvat bort)
hittade jag sockersöta rosetter att sätta i håret.
Sex stycken karamellfärgade raringar. (den vita har jag dock möjligen slarvat bort)
Kulturkrockar på kroppen.
Såhär ser jag ut ganska ofta i dessa dagar. Liksom ett ihopplock av vad jag är när det kommer till de små detaljerna de dagar då allt bara faller in i varandra och inget men ändå allt är speciellt.
Snoddar med Anna Suifjärilar från Oman, glittriga korallarmband som är presenter från Indien och lite kludd om jobbtider. Halsband med blandade berlocker, bland annat ett rart litet Eiffeltorn, köpt i Washington.
Neonrosa nagellack från Urban Outfitters i Georgetown och repband med träpärlor från Singapore.
En kulturell mix på min kropp.
Har jag berättat att vi såg han som spelar Locke i Lost utanför Madison Square Garden? Lika läskig i verkligheten som på ön. Och Bam och Missy Margera spottades i Soho på en restaurang. Sen såg vi oss själva i spegeln vareviga dag. Man vänjer sig aldrig riktigt vid det heller.
Snoddar med Anna Suifjärilar från Oman, glittriga korallarmband som är presenter från Indien och lite kludd om jobbtider. Halsband med blandade berlocker, bland annat ett rart litet Eiffeltorn, köpt i Washington.
Neonrosa nagellack från Urban Outfitters i Georgetown och repband med träpärlor från Singapore.
En kulturell mix på min kropp.
Har jag berättat att vi såg han som spelar Locke i Lost utanför Madison Square Garden? Lika läskig i verkligheten som på ön. Och Bam och Missy Margera spottades i Soho på en restaurang. Sen såg vi oss själva i spegeln vareviga dag. Man vänjer sig aldrig riktigt vid det heller.
Kopiera, låna, inspireras eller plagiera?
Okej att man gör kopior. Vad fan. Det är ju väldigt svårt att göra något som aldrig gjorts förr.
Något helt, komplett nytt. Men när man gör en kopia på något som är så extremt, väldigt, jätteovanligt och faktiskt iögonfallande märkligt i designen så börjar man ju undra.
Originalet från Balenciaga. Den omtalade hybriden mellan högklackat och sportsko, in absurdum.
Kopian från Steve Madden. Inte exakt kopia men det är ju ingen tvekan varifrån inspirationen kommer.
Hittad i Steve Maddenbutiken i Georgetown.
Något helt, komplett nytt. Men när man gör en kopia på något som är så extremt, väldigt, jätteovanligt och faktiskt iögonfallande märkligt i designen så börjar man ju undra.
Originalet från Balenciaga. Den omtalade hybriden mellan högklackat och sportsko, in absurdum.
Kopian från Steve Madden. Inte exakt kopia men det är ju ingen tvekan varifrån inspirationen kommer.
Hittad i Steve Maddenbutiken i Georgetown.
Memories from Memorial Day.
På Memorial Day var vi i Washington och lekte turister tillsammans med en hel del amerikaner med patriotismen svallande i sina röd/vit/blåa ådror.
Vid Vita Huset kryllade det av folk mer eller mindre klädda som den lilla flickan på bilden. I Sverige skulle det, om det inte är fotbolls VM eller liknande, antagligen tolkas ganska överdrivet hemlandsälskande men här var det vanligt. Men att klä sin unge i en klänning som ser ut som den amerikanska flaggan till fullo? Vad vill man säga med det egentligen?
Vanilla Bean Frappuccino och jag. Vi blev som de såtaste av bästa vänner. Kall, läskande, inte supersockerfylld och perfekt vilken tid på dygnet det än var i den kvävande hettan.
Sandalerna som förvisso fick mina lilltår att hoppas på amputering men som är finare än allt vad jesussandalliknande sko DinSko någonsin tillverkat. Nu ingångna intill perfektion.
Vi tre på väg till lunchutfodring. Jag älskar den här bilden. För Jannike är inte längre tillgänglig på det sättet hon alltid varit som vän. Ett telefonsamtal bort för en promenad. Men då var hon det igen. Under våra fina nio dagar i USAs huvudstad.
Man inser inte hur man saknar vänner förrän de inte längre är där på samma sätt. Jag tror att jag ofta tar mina lite för mycket för givet dessutom. Som om de alltid ska finnas där. Vad som än händer.
Men de gör ju inte det. Och då är det i mig det gör som mest ont. Jag saknar Janiko. För att hon var en av de där som fanns där just sådär, vad som än hände, vad det än gällde. Men när jag tittar på bilderna från resan så inser jag att hon är lyckligare än hon antagligen någonsin varit. Och då vill jag att hon ska vara just där. Där hon är som mest glad. Då är det bäst att det gör lite ont i mig ett tag och att jag sedan kan vara glad för hennes skull.
Vid Vita Huset kryllade det av folk mer eller mindre klädda som den lilla flickan på bilden. I Sverige skulle det, om det inte är fotbolls VM eller liknande, antagligen tolkas ganska överdrivet hemlandsälskande men här var det vanligt. Men att klä sin unge i en klänning som ser ut som den amerikanska flaggan till fullo? Vad vill man säga med det egentligen?
Vanilla Bean Frappuccino och jag. Vi blev som de såtaste av bästa vänner. Kall, läskande, inte supersockerfylld och perfekt vilken tid på dygnet det än var i den kvävande hettan.
Sandalerna som förvisso fick mina lilltår att hoppas på amputering men som är finare än allt vad jesussandalliknande sko DinSko någonsin tillverkat. Nu ingångna intill perfektion.
Vi tre på väg till lunchutfodring. Jag älskar den här bilden. För Jannike är inte längre tillgänglig på det sättet hon alltid varit som vän. Ett telefonsamtal bort för en promenad. Men då var hon det igen. Under våra fina nio dagar i USAs huvudstad.
Man inser inte hur man saknar vänner förrän de inte längre är där på samma sätt. Jag tror att jag ofta tar mina lite för mycket för givet dessutom. Som om de alltid ska finnas där. Vad som än händer.
Men de gör ju inte det. Och då är det i mig det gör som mest ont. Jag saknar Janiko. För att hon var en av de där som fanns där just sådär, vad som än hände, vad det än gällde. Men när jag tittar på bilderna från resan så inser jag att hon är lyckligare än hon antagligen någonsin varit. Och då vill jag att hon ska vara just där. Där hon är som mest glad. Då är det bäst att det gör lite ont i mig ett tag och att jag sedan kan vara glad för hennes skull.
Look at this peacock.
Jag har så länge, och nu menar jag inte i modenördiga sammanhang länge (det vill säga sedan något blivit utnämnt "trend"), velat ha ett par örhängen med påfågelfjädrar.
Dels så är de otroligt vackra i form och mönster men sedan är det också en kombination av mina favoritfärger. Sen var påfågel mitt absoluta favoritdjur som liten. Faktum är att det enda jag ville ha när min mormor gick bort när jag var sex år gammal var en skulptur av en påfågel som jag tyckte var det vackraste jag någonsin sett.
I New York hittade jag det perfekta paret. (För 12 dollar!)
Ska användas tillsammans med tunga träarmband och massor av tunna metallarmband och svepande klänningar i sommar.
Dels så är de otroligt vackra i form och mönster men sedan är det också en kombination av mina favoritfärger. Sen var påfågel mitt absoluta favoritdjur som liten. Faktum är att det enda jag ville ha när min mormor gick bort när jag var sex år gammal var en skulptur av en påfågel som jag tyckte var det vackraste jag någonsin sett.
I New York hittade jag det perfekta paret. (För 12 dollar!)
Ska användas tillsammans med tunga träarmband och massor av tunna metallarmband och svepande klänningar i sommar.
Breakfast at Tiffany-ish
Nu är det alldeles för länge sedan jag la upp en illis.
Denna ritade jag innan jag åkte iväg över haven och sedan kom till skåne och är som tillsynes ses inspirerad av Breakfast at Tiffanys. Den lilla svarta, pärlor runt halsen, cigarillen i elfenbensmunstycke och prydlig knut.
Precis som det ska vara. (Om man ser det normativt alltså.)
Denna ritade jag innan jag åkte iväg över haven och sedan kom till skåne och är som tillsynes ses inspirerad av Breakfast at Tiffanys. Den lilla svarta, pärlor runt halsen, cigarillen i elfenbensmunstycke och prydlig knut.
Precis som det ska vara. (Om man ser det normativt alltså.)
Om kärlek.
En glaskonstnär kom in på mitt jobb häromdagen. Vi kikade ut över utsikten som är vida känd eftersom man en klar dag ser Danmark bakom Arild och Kullaberg. Helt bedårande.
Men vi pratade om avstånd och olika saker. Och då säger han såhär;
"Ett avstånd på 300 mil är ingenting om man åker för att se den man älskar. Om det så bara är för att få se hennes flätor ligga längs med hennes rygg."
Det är nog något av det absolut vackraste jag någonsin hört.
PEZhjärta jag gjorde på andra sidan atlanten. Många många hundra mil från de flesta jag älskar. Men bara ett tjugotal från en utav dem.
Men vi pratade om avstånd och olika saker. Och då säger han såhär;
"Ett avstånd på 300 mil är ingenting om man åker för att se den man älskar. Om det så bara är för att få se hennes flätor ligga längs med hennes rygg."
Det är nog något av det absolut vackraste jag någonsin hört.
PEZhjärta jag gjorde på andra sidan atlanten. Många många hundra mil från de flesta jag älskar. Men bara ett tjugotal från en utav dem.
Being a cupcake on your b-day
Såhär såg jag ut på min födelsedag i NYC.
Vi bara skuttade av tåget på Pennstation, ställde oss i en taxikö på någon obskyr bakgata i hettan från solen och susade sedan uppför Manhattan till vårt fina Upper West Side. Sen hälsade vi på vår nya bästa vän, Julio, slängde in väskorna på rummet och tog tunnelbanan ned till Times Square för att knalla till Empire State Building.
Att stå uppe i en av världens högsta byggnader tillsammans med en av sina bästa vänner och kika ned på hela New York i den ljumma sommarvinden är ganska magiskt. Särskilt när man densamma dag fyller 20 år.
Det är något jag aldrig kommer att glömma.
Sen trillade vi in på Forever 21 och jag fick köpt en födelsedagspresent till migsjälv. Den rosmönstrade drömmen på väggen är gåvan från mig till mig.
Min livsfilosofi annars är ju att man ska klä sig i plagg man tycker om alltid. Fina, söta små saker trots att det bara är vardag. Så när vi åkte tåget från Washington tidigare på dagen fick nya rosa klänningen med rar halsringning åka på.
Den och världens bästa kavaj, ny ring med dam på och rosa rosett i håret.
Vi bara skuttade av tåget på Pennstation, ställde oss i en taxikö på någon obskyr bakgata i hettan från solen och susade sedan uppför Manhattan till vårt fina Upper West Side. Sen hälsade vi på vår nya bästa vän, Julio, slängde in väskorna på rummet och tog tunnelbanan ned till Times Square för att knalla till Empire State Building.
Att stå uppe i en av världens högsta byggnader tillsammans med en av sina bästa vänner och kika ned på hela New York i den ljumma sommarvinden är ganska magiskt. Särskilt när man densamma dag fyller 20 år.
Det är något jag aldrig kommer att glömma.
Sen trillade vi in på Forever 21 och jag fick köpt en födelsedagspresent till migsjälv. Den rosmönstrade drömmen på väggen är gåvan från mig till mig.
Min livsfilosofi annars är ju att man ska klä sig i plagg man tycker om alltid. Fina, söta små saker trots att det bara är vardag. Så när vi åkte tåget från Washington tidigare på dagen fick nya rosa klänningen med rar halsringning åka på.
Den och världens bästa kavaj, ny ring med dam på och rosa rosett i håret.
En kärlekshistoria.
Jag åkte inte till USA för att shoppa. Dock så är det ju en ganska oundviklig detalj i och med intresset jag har för kläder osv. Men det var i vilket fall som helst, trots den låga dollarn och faktumet att många av de exklusiva butikerna hade rea just nu, inte några dyra ting jag spanat ut i förväg.
Modehusen fick stå tillbaka den här gången helt enkelt.
Men så mötte jag Oscar.
Sen ett par år tillbaka har Oscar de la Renta varit en favorit. Och visst ironiserar jag över alla flickor som skulle börja be bordsbön för en Marc Jacobsväska eller ett par Miu Miupumps. Men långt inne skulle jag nog göra detsamma om det verkligen knep för låt oss säga, en Bottega Venetaklassisker eller en klänning signerad Oscar de la Renta.
Så inne på en gigantisk butik så hängde han plötsligt där. En sidenscarf med turkos botten, mönster av guldbrunt, blått och vitt och handsydda kanter. Jag fingrade på den vackra skapelsen och strök med fingrarna över det mjuka sidenet när plötsligt lappen på ena kanten vändes upp. För världens vackraste scarf var från Oscar de la Renta.
Märket som så ofta fått mitt hjärta att klappa fortare.
Och jag velade. Tvekade. Funderade och tänkte. Så gick jag ut från butiken. Men ett par steg bort från dörrarna stannade jag, tittade ned i backen och viskade "Oscar". Hanna sa då "Du kommer aldrig kunna glömma honom om han inte blir din. Gå in och köp!" Så jag vände, öppnade dörrarna och sprang in för att hämta min scarf. Min Oscar.
Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar tills jag kanske blir gammal och grå och berättar historien om kärleken mellan mig och Oscar. Så ska någon jag tycker om få ärva den. Någon som kan älska det turkosa sidenet som jag gör.
Men innan dess ska han få följa med mig överallt. För saker man tycker om passar nämligen till allt. Vare sig det är rutigt, rosa eller fult.
Modehusen fick stå tillbaka den här gången helt enkelt.
Men så mötte jag Oscar.
Sen ett par år tillbaka har Oscar de la Renta varit en favorit. Och visst ironiserar jag över alla flickor som skulle börja be bordsbön för en Marc Jacobsväska eller ett par Miu Miupumps. Men långt inne skulle jag nog göra detsamma om det verkligen knep för låt oss säga, en Bottega Venetaklassisker eller en klänning signerad Oscar de la Renta.
Så inne på en gigantisk butik så hängde han plötsligt där. En sidenscarf med turkos botten, mönster av guldbrunt, blått och vitt och handsydda kanter. Jag fingrade på den vackra skapelsen och strök med fingrarna över det mjuka sidenet när plötsligt lappen på ena kanten vändes upp. För världens vackraste scarf var från Oscar de la Renta.
Märket som så ofta fått mitt hjärta att klappa fortare.
Och jag velade. Tvekade. Funderade och tänkte. Så gick jag ut från butiken. Men ett par steg bort från dörrarna stannade jag, tittade ned i backen och viskade "Oscar". Hanna sa då "Du kommer aldrig kunna glömma honom om han inte blir din. Gå in och köp!" Så jag vände, öppnade dörrarna och sprang in för att hämta min scarf. Min Oscar.
Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar tills jag kanske blir gammal och grå och berättar historien om kärleken mellan mig och Oscar. Så ska någon jag tycker om få ärva den. Någon som kan älska det turkosa sidenet som jag gör.
Men innan dess ska han få följa med mig överallt. För saker man tycker om passar nämligen till allt. Vare sig det är rutigt, rosa eller fult.
Den nya världens små under.
Det är spännande att resa.
Inte bara för att man får se massa nya saker, träffa människor, uppleva helt nya ting och se delar av världen som är för en själv oupptäckta på många olika, omvälvande sätt.
Man kan ju gå till en mataffär och köpa väldigt roliga saker också!
Inte bara innehåller en vanlig "mataffär" mer smink än ett Make up Store i Sverige och tillhandahåller såväl läkemedel som allt annat man kan tänka sig. De har också tillräckligt att sysselsätta en någorlunda nyfiken person med i ett par timmar. Varenda gång vi var på en mataffär kom vi ut med saker vi inte alls behövde men som kändes nödvändiga.
Sista kvällen på första vändan till New York hittade vi den fantastiska uppfinningen MiniOreos (kakor i pyttestorlek), ny PEZsmak till mig som älskar PEZ och Carmex med körsbärssmak.
Hejdlöst ickenödvändigt, fantastiskt begärligt.
Shoppingspree på ICA, fast bättre.
Carmex med körsbärssmak är otroligt mumsigt. Mycket bättre än original.
Nu ska jag fixa det sista Facebookalbumet med bilder och sen dra till Trixiebelle för att se på film och äta rabarberpaj!
Inte bara för att man får se massa nya saker, träffa människor, uppleva helt nya ting och se delar av världen som är för en själv oupptäckta på många olika, omvälvande sätt.
Man kan ju gå till en mataffär och köpa väldigt roliga saker också!
Inte bara innehåller en vanlig "mataffär" mer smink än ett Make up Store i Sverige och tillhandahåller såväl läkemedel som allt annat man kan tänka sig. De har också tillräckligt att sysselsätta en någorlunda nyfiken person med i ett par timmar. Varenda gång vi var på en mataffär kom vi ut med saker vi inte alls behövde men som kändes nödvändiga.
Sista kvällen på första vändan till New York hittade vi den fantastiska uppfinningen MiniOreos (kakor i pyttestorlek), ny PEZsmak till mig som älskar PEZ och Carmex med körsbärssmak.
Hejdlöst ickenödvändigt, fantastiskt begärligt.
Shoppingspree på ICA, fast bättre.
Carmex med körsbärssmak är otroligt mumsigt. Mycket bättre än original.
Nu ska jag fixa det sista Facebookalbumet med bilder och sen dra till Trixiebelle för att se på film och äta rabarberpaj!
Statue of Liberty, I dont like the way you dress.
Dagens outfit in New York.
Lite med personlig stil på sistonde. Så varför inte visa vad jag knallade runt iförd på Lower Manhattan en gassande het dag?
På en gräsmatta nedanför Frihetsgudinnan på Liberty Island. Ont i fötterna efter en inhuman mängd hoppande på fossingarna igen.
Ballerinor, H&Mbarn. Supervippig kjol med fickor, Forever 21. Ny!
Linne, Vila. Väska, NYPD. Hannas nya balla shades från Forever 21.
"Den där grejen på huvudet känns så 2006."
Lite med personlig stil på sistonde. Så varför inte visa vad jag knallade runt iförd på Lower Manhattan en gassande het dag?
På en gräsmatta nedanför Frihetsgudinnan på Liberty Island. Ont i fötterna efter en inhuman mängd hoppande på fossingarna igen.
Ballerinor, H&Mbarn. Supervippig kjol med fickor, Forever 21. Ny!
Linne, Vila. Väska, NYPD. Hannas nya balla shades från Forever 21.
"Den där grejen på huvudet känns så 2006."
Time to pretend
En första look på mina bilder från USA.
Så svårt dock. Jag har en miljard pics. Från lilla kameran och systemisen. Och å ena sidan har jag cirkus 100 kommentarer som sa innan jag åkte, och när jag kom hem, att de ville se bilder från resan. Massa bilder.
Men. 1. Jag har massor. 2. Vad vill ni egentligen se? 3. Lite mystik måste ju finnas kvar så alla varken kan eller får ni se.
Så jag börjar med att kasta upp dessa. Väl valda från den första vändan till New York.
Salig blandning mellan kameror, seriositet, kvalitet och ställen runt i det stora äpplet.
Vi reste. Och såg på film i åtta snabba timmar. Hanna visade att vi kom i fredliga avsikter genom fönstret.
Omvända dygn gör spännande tider att vakna på. 05.00 på morgonen kändes det alldeles lagom att vandra upp i en stad som låg tyst och där solen just sakta vandrade upp över takåsarna. Det gjorde vi inte dock. Vi åt kakor och jag somnade med systemkameran i sängen efter att ha fotograferat mellan persiennerna.
Central Park. Ett stenkast från vårt hotell på Broadway. En regntung första dag.
Starbucks, en flagga smattrande i vinden nere vid Hudson River, Empire State Building utanför Macys, Times Square och Mattias som var lekte med oss under två fina dagar.
En sån där brandtrappa som de bara har på film. Och tydligen på riktigt också. Gick finfint att sitta på och kika ned på vår del av Broadway och Upper West Side.
The hood.
Ni vet. Man vill inte vara en stereotyp. En typisk turist som gör exakt det där som alla andra gör. Men hur kan man undgå det? För en stad som New York innehåller så mycket men är ju också känt exakt för många av de just fina, fantastiska och sevärda sakerna som alla vill se. Så även den mest icketuristiga antagligen.
Och detsamma är det med saker som Starbucks. Alla älskar Starbucks. (förutom Mattias) Och då vill jag inte älska det. För varför vara som alla andra när man kan vara någon annan, sig själv. Men det går inte heller. För Starbucks är som en mild drog. "Måste ha"- sa min hjärna. Två gånger om dagen ungefär.
Och så var man en av alla andra ändå. Men ja. Jag fick ju heta Kayza istället för Kajsa. Det är inte riktigt så vanligt.
Så svårt dock. Jag har en miljard pics. Från lilla kameran och systemisen. Och å ena sidan har jag cirkus 100 kommentarer som sa innan jag åkte, och när jag kom hem, att de ville se bilder från resan. Massa bilder.
Men. 1. Jag har massor. 2. Vad vill ni egentligen se? 3. Lite mystik måste ju finnas kvar så alla varken kan eller får ni se.
Så jag börjar med att kasta upp dessa. Väl valda från den första vändan till New York.
Salig blandning mellan kameror, seriositet, kvalitet och ställen runt i det stora äpplet.
Vi reste. Och såg på film i åtta snabba timmar. Hanna visade att vi kom i fredliga avsikter genom fönstret.
Omvända dygn gör spännande tider att vakna på. 05.00 på morgonen kändes det alldeles lagom att vandra upp i en stad som låg tyst och där solen just sakta vandrade upp över takåsarna. Det gjorde vi inte dock. Vi åt kakor och jag somnade med systemkameran i sängen efter att ha fotograferat mellan persiennerna.
Central Park. Ett stenkast från vårt hotell på Broadway. En regntung första dag.
Starbucks, en flagga smattrande i vinden nere vid Hudson River, Empire State Building utanför Macys, Times Square och Mattias som var lekte med oss under två fina dagar.
En sån där brandtrappa som de bara har på film. Och tydligen på riktigt också. Gick finfint att sitta på och kika ned på vår del av Broadway och Upper West Side.
The hood.
Ni vet. Man vill inte vara en stereotyp. En typisk turist som gör exakt det där som alla andra gör. Men hur kan man undgå det? För en stad som New York innehåller så mycket men är ju också känt exakt för många av de just fina, fantastiska och sevärda sakerna som alla vill se. Så även den mest icketuristiga antagligen.
Och detsamma är det med saker som Starbucks. Alla älskar Starbucks. (förutom Mattias) Och då vill jag inte älska det. För varför vara som alla andra när man kan vara någon annan, sig själv. Men det går inte heller. För Starbucks är som en mild drog. "Måste ha"- sa min hjärna. Två gånger om dagen ungefär.
Och så var man en av alla andra ändå. Men ja. Jag fick ju heta Kayza istället för Kajsa. Det är inte riktigt så vanligt.
Längdskillnad.
Ibland är det skönt att ta paus från allt vad modebloggande heter.
Inte tänka i termer som "dagens outfit", tänka på inlägg om favorittrenderna inför i sommar eller suckta efter alldeles för dyra väskor.
Helt enkelt bara gör annat än att modeblogga.
Och nu har jag gjort det. Paus i USA, paus den korta tiden jag varit hemma.
Men ärligt talat. Det kliar i fingrarna. Dels har jag sett så mycket, inspirerats så jäkla mycket och fått en massa nya ideér till såväl inlägg som illustrationer. Men sen har jag ju shoppat halvt ihjäl mig. Köpstopp som gick över i mer eller mindre avsmak för att handla i höst/vintras/våras tog ett stadigt break under USAvistelsen och min väska vägde 22 kg på vägen hem. Det gjorde den INTE dit. Den vägde nog inte hälften..
Jag köpte 5 par skor tror jag. Men tre har jag fotograferat. Det är ytlig, platonisk men ni vet den där ack så brinnande kärleken till dem alla på olika modetöntiga vis ändå.
Jesus/gladiatorsandaler har varit det fulaste jag vet i två säsonger nu. Men så plötsligt sa det "ping" i skallen och ett par remsandaler i skinn var allt jag kunde tänka mig i skoväg. Men inga DinSkodon vill ju passa mina minimala fötter och inte heller smaksinnet. Då kom Aldo till sin hjälp. För 30 ynka dollar har jag världens finaste små remsandaler som bara dödar lilltån litegrann.
Leopard har också varit hatobjekt. För tanter eller..eh..flickor med lätta fötter (tolka fritt). Men återigen, "ping" i skallen och ett par skor, handskar eller en cool kofta var det jag sucktade efter. Dessa inhandlades av en hyperaktiv liten tant på en butik i Fashiondistrict, NYC, och är höööga. Platå och heels till himlen.
Kilklackar.
Som jag velat ha. Letat efter. Snokat efter. Kikat efter. Längtat efter. Skrikigt efter.
Så mycket att jag skrev en krönika om det förra sommaren då ett par ljuvliga Chloé look-a-likes krossade mitt hjärta. Men så fann dessa raringar mina ögon på Banana Republic och mitt hjärta är återigen helt igen. 12 cm flätad sula med svarta remmar över foten och jag är glad. Skoglad.
Inte tänka i termer som "dagens outfit", tänka på inlägg om favorittrenderna inför i sommar eller suckta efter alldeles för dyra väskor.
Helt enkelt bara gör annat än att modeblogga.
Och nu har jag gjort det. Paus i USA, paus den korta tiden jag varit hemma.
Men ärligt talat. Det kliar i fingrarna. Dels har jag sett så mycket, inspirerats så jäkla mycket och fått en massa nya ideér till såväl inlägg som illustrationer. Men sen har jag ju shoppat halvt ihjäl mig. Köpstopp som gick över i mer eller mindre avsmak för att handla i höst/vintras/våras tog ett stadigt break under USAvistelsen och min väska vägde 22 kg på vägen hem. Det gjorde den INTE dit. Den vägde nog inte hälften..
Jag köpte 5 par skor tror jag. Men tre har jag fotograferat. Det är ytlig, platonisk men ni vet den där ack så brinnande kärleken till dem alla på olika modetöntiga vis ändå.
Jesus/gladiatorsandaler har varit det fulaste jag vet i två säsonger nu. Men så plötsligt sa det "ping" i skallen och ett par remsandaler i skinn var allt jag kunde tänka mig i skoväg. Men inga DinSkodon vill ju passa mina minimala fötter och inte heller smaksinnet. Då kom Aldo till sin hjälp. För 30 ynka dollar har jag världens finaste små remsandaler som bara dödar lilltån litegrann.
Leopard har också varit hatobjekt. För tanter eller..eh..flickor med lätta fötter (tolka fritt). Men återigen, "ping" i skallen och ett par skor, handskar eller en cool kofta var det jag sucktade efter. Dessa inhandlades av en hyperaktiv liten tant på en butik i Fashiondistrict, NYC, och är höööga. Platå och heels till himlen.
Kilklackar.
Som jag velat ha. Letat efter. Snokat efter. Kikat efter. Längtat efter. Skrikigt efter.
Så mycket att jag skrev en krönika om det förra sommaren då ett par ljuvliga Chloé look-a-likes krossade mitt hjärta. Men så fann dessa raringar mina ögon på Banana Republic och mitt hjärta är återigen helt igen. 12 cm flätad sula med svarta remmar över foten och jag är glad. Skoglad.
Kom hit lilla molntuss så ska du få en puss
Ikväll SKA jag faktiskt lägga in alla bilder. Både från systemkameran och den lilla.
Nu kan ju inte alla bilder hamna här sen men ni som är vän med mig på Facebook. Där kommer det att finnas ett överflöd av USA. Överflöd med versaler dessutom.
Just i detta nu ligger jag ute i trädgården i skåne och bara njuter av att vara ledig, ensam hemma, att solen gassar på mitt bleka lekamen (okej, jag är inte genomskinlig längre i alla fall) och väntar på att tortellinin ska bli klar.
Riktig mat.
Det är så gott att äta riktig mat och inte bara Subwaymackor med mer skinka än från tre kor (grisar?), pommes frites från en american diner eller kakor som får sockernivån i kroppen att nå oanade höjder.
Men såsom bilden på mig avslöjar. Häagen Dazs är och förbli en hook up för mig. Förra sommarens jobb på tennisveckan i Båstad gjorde mig fast och så förblir jag. Och när man kan köpa det var som helst och cirkus 8 meter utanför hostelet i New York, på Broadway, då fortsätter man att älska den magiska glassen.
Ben & Jerrys är modebloggvärldens älskling. Häagen Dazs är min.
Iförd Mattias (hur han, en av mina favoritchilenare, hamnade där är ju en historia i sig som vi tar en annan dag) Hurleykeps, min purfärska jumpsuit ifrån Forever 21 och Hannagrisens leggings, som hon ännu inte fått tillbaka, frontar jag nästintill rena rama reklambilden med vår bordellröda vägg i bakgrunden. Yum Yum!
Och jag fick frågan om Forever 21. Lever fenomenet upp till sitt rykte?
Å ena sidan nej och å andra sidan ja. För Butikerna i New York, och särskilt den vid Macys nedanför Times Square, är helt och hållet galet. Mer kaotisk butik har jag aldrig varit inne i. (Jag har inte varit på Ullared men tänk er en regnig sommardag med köplystna tanter så som jag tror att de beter sig där och ni är i närheten. Kanske.) Allt är huller om buller, ingen struktur, plagg ligger överallt kastade, slängda och personalen går och petar sporadiskt i högar under tiden de tuggar tuggummi slött och uttråkade. Man hittar ingenting. Och gör man det så hittar man aldrig tillbaka till dit man innan var. MEN. Butiken i Washington DC var hur bra som helst. Där var jag säkert 4 gånger och kom ut med så många plagg att jag skäms lite. Butiken i Soho i NYC var ioförsig helt okej den med men Grisen stod i kö i 25 minuter där. Och då gick det fort. Deras kassasystem får den MED tålamod att se i kors av frustration. Tänk då om man är jag. Uj uj uj..
Nu kan ju inte alla bilder hamna här sen men ni som är vän med mig på Facebook. Där kommer det att finnas ett överflöd av USA. Överflöd med versaler dessutom.
Just i detta nu ligger jag ute i trädgården i skåne och bara njuter av att vara ledig, ensam hemma, att solen gassar på mitt bleka lekamen (okej, jag är inte genomskinlig längre i alla fall) och väntar på att tortellinin ska bli klar.
Riktig mat.
Det är så gott att äta riktig mat och inte bara Subwaymackor med mer skinka än från tre kor (grisar?), pommes frites från en american diner eller kakor som får sockernivån i kroppen att nå oanade höjder.
Men såsom bilden på mig avslöjar. Häagen Dazs är och förbli en hook up för mig. Förra sommarens jobb på tennisveckan i Båstad gjorde mig fast och så förblir jag. Och när man kan köpa det var som helst och cirkus 8 meter utanför hostelet i New York, på Broadway, då fortsätter man att älska den magiska glassen.
Ben & Jerrys är modebloggvärldens älskling. Häagen Dazs är min.
Iförd Mattias (hur han, en av mina favoritchilenare, hamnade där är ju en historia i sig som vi tar en annan dag) Hurleykeps, min purfärska jumpsuit ifrån Forever 21 och Hannagrisens leggings, som hon ännu inte fått tillbaka, frontar jag nästintill rena rama reklambilden med vår bordellröda vägg i bakgrunden. Yum Yum!
Och jag fick frågan om Forever 21. Lever fenomenet upp till sitt rykte?
Å ena sidan nej och å andra sidan ja. För Butikerna i New York, och särskilt den vid Macys nedanför Times Square, är helt och hållet galet. Mer kaotisk butik har jag aldrig varit inne i. (Jag har inte varit på Ullared men tänk er en regnig sommardag med köplystna tanter så som jag tror att de beter sig där och ni är i närheten. Kanske.) Allt är huller om buller, ingen struktur, plagg ligger överallt kastade, slängda och personalen går och petar sporadiskt i högar under tiden de tuggar tuggummi slött och uttråkade. Man hittar ingenting. Och gör man det så hittar man aldrig tillbaka till dit man innan var. MEN. Butiken i Washington DC var hur bra som helst. Där var jag säkert 4 gånger och kom ut med så många plagg att jag skäms lite. Butiken i Soho i NYC var ioförsig helt okej den med men Grisen stod i kö i 25 minuter där. Och då gick det fort. Deras kassasystem får den MED tålamod att se i kors av frustration. Tänk då om man är jag. Uj uj uj..
Ett första dygn.
Ett antal personer bad (skrek, ylade, hotade, tjatade. Välj själva) om att jag skulle lägga upp mina bilder ifrån resan igår. Men. Sen när gör jag saker för att andra vill det?
Nevah evah.
Så jag kompromissar och lägger upp lite av Hannas bilder från Facebook. Vi kan kalla det första dagen även om det är lite blandade pics från första turen i NYC. Jag vet inte om jag ska tilbedja Amerika som en gud när jag kollar tillbaka och minns eller ställa mig frågan; vad fasen är detta för land egentligen?
Men, enjoy tills jag masat mig fram med systemkamerans sladd.
Hur sköna är de inte? De där..jänkarna! Frågeformulär för att ta sig in i landet. Vi fnissade, kryssade i och hoppades att det inte blev fel. Inte sitta-vid-ett-bord-med-lampa-i-ansiktet-och-läskig-röst-som-hotar-en-med-stryk-om-man-inte-svarar-det-de-vill-situation.
Grisens första långflygning blev ju bit av kaka. TVspel och valfria filmer i åtta timmar. Som att gå på lekis.
Historien med hotellet. Hotellet som var "overbooked". Trots att vi bokade i februari.
Ilska är mellannamnet. Men en natt pallar man att bo i något som är taget ur en skräckfilm. För "det är ju ändå ljust och..eh..ja, ljust." Jag är fräsch som en nyponros också. Tack Hanna.
Times Square on its way. Den vimsiga rosetten är jag. Uppenbarligen.
Hur tänker man när man prioriterar att göra en butik. En hel butik med bara M&Ms? En butik i tre våningsplan. Typ som ett IKEA ungefär. Helt galet. Jag som inte ens kan äta M&Ms.
Minen är lycka. Butiken är Forever 21.
Rummet vi skulle ha från början men fick först efter en natt. Lite udda, ranglig säng, misstänksamma hål i mattan men till Hannas glädje en spegel som interiör. Och fönster ned mot Broadway.
Grisen och jag. Jag och Grisen.
Fick nyss ett sms där det stod ungefär.
"läser i en bok om 100 fantastiska städer. Inser att vi måste resa i höst. Du, jag, Asien och insekterna.
Och en anställd insektsdödare."
USA är just över för denna gången. Nästa blir Vietnam, Kambodja, Thailand och..vem vet?
Life is good.
Nevah evah.
Så jag kompromissar och lägger upp lite av Hannas bilder från Facebook. Vi kan kalla det första dagen även om det är lite blandade pics från första turen i NYC. Jag vet inte om jag ska tilbedja Amerika som en gud när jag kollar tillbaka och minns eller ställa mig frågan; vad fasen är detta för land egentligen?
Men, enjoy tills jag masat mig fram med systemkamerans sladd.
Hur sköna är de inte? De där..jänkarna! Frågeformulär för att ta sig in i landet. Vi fnissade, kryssade i och hoppades att det inte blev fel. Inte sitta-vid-ett-bord-med-lampa-i-ansiktet-och-läskig-röst-som-hotar-en-med-stryk-om-man-inte-svarar-det-de-vill-situation.
Grisens första långflygning blev ju bit av kaka. TVspel och valfria filmer i åtta timmar. Som att gå på lekis.
Historien med hotellet. Hotellet som var "overbooked". Trots att vi bokade i februari.
Ilska är mellannamnet. Men en natt pallar man att bo i något som är taget ur en skräckfilm. För "det är ju ändå ljust och..eh..ja, ljust." Jag är fräsch som en nyponros också. Tack Hanna.
Times Square on its way. Den vimsiga rosetten är jag. Uppenbarligen.
Hur tänker man när man prioriterar att göra en butik. En hel butik med bara M&Ms? En butik i tre våningsplan. Typ som ett IKEA ungefär. Helt galet. Jag som inte ens kan äta M&Ms.
Minen är lycka. Butiken är Forever 21.
Rummet vi skulle ha från början men fick först efter en natt. Lite udda, ranglig säng, misstänksamma hål i mattan men till Hannas glädje en spegel som interiör. Och fönster ned mot Broadway.
Grisen och jag. Jag och Grisen.
Fick nyss ett sms där det stod ungefär.
"läser i en bok om 100 fantastiska städer. Inser att vi måste resa i höst. Du, jag, Asien och insekterna.
Och en anställd insektsdödare."
USA är just över för denna gången. Nästa blir Vietnam, Kambodja, Thailand och..vem vet?
Life is good.
Beyond memories.
Egentligen är jag trött. Men jag sitter och tänker på saker. Har fixat en del andra saker.
Förberett mig på morgondagens första jobbdag på kafeét.
Det är så mycket jag vill göra just nu. Njuta av livet på samma sätt jag gjorde i USA. Och då är det inte jobba som prioriteras i tankevärlden. Men jag antar att kvällar och lediga dagar i sommar ska kunna ägnas åt det jag gjort sen jag anlände hit till platsen jag hör hemma, för två dagar sen. Prata, umgås, mysa och bara vara med mina vänner här.
Jag har legat under himlen idag med två av mina bästa vänner bredvid mig. Funderat över hur bra jag mår. Vad fint det är just nu. Vad lycklig jag är. Och visst är alla miljarder, det känns så i alla fall, nya klädesplagg, smycken och accessoarer en bidragande faktor till min glädje. Men det är just tillståndet jag är i, i livet som bereder mig det mesta.
Det är så mycket jag vill blogga om. Visa för er, tala om, skriva om.
Så bläddrar jag bland Janikos foton och får en ännu varmare boll i magen. Vad fina de är. Mina fantastiska flickor. Den ena som jag spenderade varenda sekund med (förutom när vi tappade bort varandra på Century 21...) i 16 dagar och den andra som lever sitt egna liv nu, utan oss, i Washington. Men som ändå älskas precis lika mycket.
Jag hade som vilken annan modebloggerska som helst nu kunnat lagt in 28 bilder på mina nya plagg och skor. För besöksstatistiken är nog inte densamma som när jag skrev om Forever 21 och Gucci. Men jag struntar i det. Och pladdrar på om sånt där som vänner, lycka och bollar av värme i magen. En annan dag återvänder jag till att vara ytlig.
Vi tre. Hannagrisen, jag och Janiko. På trappan till vårt hus där jag och förstnämnda sötnos bodde. Hos världens bästa värdpar Pam och David. Morföräldrar till Janikos au pairmamma i USA. En bild jag vill spara förevigt.
Första natten med Janikos makalösa brasilianare till vänner. Vi älskar dem allihopa. Trots de frågande uttrycken i våra ansikten.
Hanna älskar mig innerst inne. Hon vill bara klösa ut mina ögon först. På Pentagon city mall över en färsk juice.
I en endaste liten hög hos Fernando. The slampa.
Alla är glada. Fast jag ser ut som en sorts Blondinbella. Ve och fasa.
Sixflags America i Maryland. Och min nya jumpsuit! Otroligt bekväm och perfekt för lek i bergodalbanor som får ögonen att trilla ur huvudet. Rutig och hemskt söt om jag får säga det själv. (Ja, vi är Stålmannen. Allihopa.)
Förberett mig på morgondagens första jobbdag på kafeét.
Det är så mycket jag vill göra just nu. Njuta av livet på samma sätt jag gjorde i USA. Och då är det inte jobba som prioriteras i tankevärlden. Men jag antar att kvällar och lediga dagar i sommar ska kunna ägnas åt det jag gjort sen jag anlände hit till platsen jag hör hemma, för två dagar sen. Prata, umgås, mysa och bara vara med mina vänner här.
Jag har legat under himlen idag med två av mina bästa vänner bredvid mig. Funderat över hur bra jag mår. Vad fint det är just nu. Vad lycklig jag är. Och visst är alla miljarder, det känns så i alla fall, nya klädesplagg, smycken och accessoarer en bidragande faktor till min glädje. Men det är just tillståndet jag är i, i livet som bereder mig det mesta.
Det är så mycket jag vill blogga om. Visa för er, tala om, skriva om.
Så bläddrar jag bland Janikos foton och får en ännu varmare boll i magen. Vad fina de är. Mina fantastiska flickor. Den ena som jag spenderade varenda sekund med (förutom när vi tappade bort varandra på Century 21...) i 16 dagar och den andra som lever sitt egna liv nu, utan oss, i Washington. Men som ändå älskas precis lika mycket.
Jag hade som vilken annan modebloggerska som helst nu kunnat lagt in 28 bilder på mina nya plagg och skor. För besöksstatistiken är nog inte densamma som när jag skrev om Forever 21 och Gucci. Men jag struntar i det. Och pladdrar på om sånt där som vänner, lycka och bollar av värme i magen. En annan dag återvänder jag till att vara ytlig.
Vi tre. Hannagrisen, jag och Janiko. På trappan till vårt hus där jag och förstnämnda sötnos bodde. Hos världens bästa värdpar Pam och David. Morföräldrar till Janikos au pairmamma i USA. En bild jag vill spara förevigt.
Första natten med Janikos makalösa brasilianare till vänner. Vi älskar dem allihopa. Trots de frågande uttrycken i våra ansikten.
Hanna älskar mig innerst inne. Hon vill bara klösa ut mina ögon först. På Pentagon city mall över en färsk juice.
I en endaste liten hög hos Fernando. The slampa.
Alla är glada. Fast jag ser ut som en sorts Blondinbella. Ve och fasa.
Sixflags America i Maryland. Och min nya jumpsuit! Otroligt bekväm och perfekt för lek i bergodalbanor som får ögonen att trilla ur huvudet. Rutig och hemskt söt om jag får säga det själv. (Ja, vi är Stålmannen. Allihopa.)
Comes around, goes around
35 timmar utan sömn, med en resväska av bly, massor av minnen i det mentala bagaget och en frisyr att dö för sömnade jag stilla in i förrgår. Sen kändes det som om jag aldrig vaknade. Och jag var högst disorienterad när jag väl gjorde det. Var jag i New York? Jämtland? Washington? Var i hela friden var Hannagrisen, min kumpan genom 16 dagars vareviga sekund? Varför hördes inte ljudet av susande bilar i natten och hade jag faktiskt ett fönster som tillät ljusinsläpp??!
Men jag var bara hemma. I skåneland.
De där 35 timmarna utan sömn funkar inte så bra för mig men trots hallucinationer av sömnbrist kontra sömnöverflöd så är jag på ett sätt riktigt glad att jag är hemma. För som jag skrev i ett sms igår under studentfirande av min fina Anja; "New York är fint, men Sverige är ganska fantastiskt."
Men jag var bara hemma. I skåneland.
De där 35 timmarna utan sömn funkar inte så bra för mig men trots hallucinationer av sömnbrist kontra sömnöverflöd så är jag på ett sätt riktigt glad att jag är hemma. För som jag skrev i ett sms igår under studentfirande av min fina Anja; "New York är fint, men Sverige är ganska fantastiskt."
Jag saknar å ena sidan New York och Washington, Janiko och de galna Mexicanarna/Brassarna, det okynniga vädret, lukterna, möjligheterna och de märkliga händelserna så jag dör. Men när Sverige visar sig från sin bästa sida när man trillar av planet på Arlanda trots att dygnet är upp och ned och skåne sen är sådär såsom jag älskar det som mest, då blir det lite lättare att bära.
Jag har haft en fantastisk resa. Som jag ännu inte förstår. För så bra har den varit.
Men imorgon ska jag lägga in bilderna och börja bearbeta. Kika, känna och tänka. Då får ni också se hur makalöst jag haft det. Tills dess ska jag ta upp livet i Sverige igen, hänga med mina vänner i trädgården, bli brun och sen börja jobba.
Bilder från vår helt sanslöst grymma dag på det mest bisarra nöjesfältet i superamerikansk anda.
Sixflags America.
Balder kan ju slänga sig i en vägg någonstans när det kommer till bergodalbanor helt enkelt.
I en jumpsuit och i goda vänners lag sprang vi runt, åkte runt och åt oss runda i hettan någonstans i Maryland och var en salig kompott av nationaliteter och människor. Det var underbart. Helt underbart.
Bilder brutalt snodda från världens bästa mexicanare. Trots att han varken är kort eller brun. Fernando. The slampa.