aenigma

Sitter med laptopen på magen, dricker cola zero som smakar absolut ingenting på grund av förkylningen och känner mig helt grå. Det är lördag och jag är ensam hemma. Jag och min förkylning.
Vet att jag kommer att må kasst imorgon när jag ska jobba så kanske trallar jag i säng om en stund och läser. Tänkte göra det för en stund sen också. Men så valde jag att kika runt på lite streetstylesidor för att bli uppiggad. Och ibland faller man ju över bilder som bara är så.. vackra. Det är något som tilltalar en på ett djupare plan än bara det ytliga klädintresserade.

Jag har skrivit om det förut men det är värt att skriva om igen. När man ser en bild på en människa som är en helt främmande, från ett land som inte är ens eget och stilmässigt antagligen långt ifrån en själv. Men bilden berättar sin egna lilla historia ändå. Och man blir lite kär i faktumet att den talar till en, bilden, utan att säga ett ord.

En egentligen alldeles vanligen Facehunterbild på en antagligen helt vanlig flicka. Men det är något som gör att jag inte kan släppa henne. Avsaknaden av smycken och accessoarer borde kanske bli tråkigt men hon bara står där i en klänning som är så fin så fin. Det kolsvarta i kontrast mot det blekt gula och hennes mörka hår med skuggan gömd bakom den vinklade huvudet. Så enkelt men sannslöst fint. 

Ser han inte ut precis som om han klivit ur en japansk tavla och bara helt stilla betraktar oss som vi betraktar honom? Eller kanske än mer, en moder version av en krigskonstnär från Crouching Tiger & hidden dragon. Den lilla knorren på sidan av jackan och byxorna som jag vill tro är funna på en second handaffär och är av helt tjockt och tung sidentyg.

Jag hatar att romantinsera saker. Det är att försköna världen till något det aldrig riktigt kan bli på riktigt. Men se på honom. Är han inte något av det finaste? Som en av pojkarna i "Döda poeters sällskap". Fast på riktigt ändå.

Är det ens på riktigt? Har Scott Schuman en tidig kväll i New Dheli råkat på henne gående längs med den varma grusvägen som är kantad av lila blommor som lyser lika intensivt som färgerna i hennes kjol? Är himlen inte en kuliss tillsammans med stenbyggnaden i bakgrunden? För är det inte så, om det är på riktigt, så är detta något av det vackraste jag sett i streetstyleväg. För det är så mycket mer än bara kläder. Det är alltet.

Jag är ingen Hello Kittyflicka. Tror att det är lite för rosa, för knappartad nos, söta morrhår och bulliga former i sjömanskostym för att jag ska bli alldeles till mig. Men ibland vill man ha något sådär...sockersött. Hello Kittysött.
Införskaffade en liten palett med ögonskuggor från H&M i den lilla kattens tappning häromveckan alltså.
Kostade typ ingenting och är fasligt rar.

Dessutom så är det en grymt intensiv guldfärg i paletten som jag verkligen diggar. Går att sudda ut till en mer blek variant eller så duttar man på rejält med guldstoft och får en härlig effekt i kontrast mot ens egen ögonfärg.

Det är galet vackert väder. Så där vackert att jag får pirr i magen.
Bara det att jag gick och la mig vid 21.30 igår för att jag mådde så dåligt. Vaknade ett antal gånger inatt av inga skäl alls, har huvudvärk nu som spänner runt pannan, hostar och känner mig faktiskt ganska ynklig. Men det är ju såhär; när vädret ser ut som det gör just nu, idag. Då åker man skidor. Hur man än mår. För det är för sagolikt vackert och för underbart för att missa. Så jag snurrar halsduken ett extra varv runt halsen och spottar ut rosetten ur munnen. Jag ska åka skidor och sola så fräknarna kommer fram ännu mer på nosen.

Klockan 14.30 ska jag jobba dessutom. Känns som om jag har influensa. Det spänner i musklerna i nacken.
Ikväll är det 2handfest i Åre också. Attans bananer.

Det var meningen att jag skulle fota lite i Åre inför Super Sessionstävlingarna som ska hållas här de kommande elva dagarna. Det slutade med att jag fotade herr Jon Olsson himself eftersom min chef fick tag på honom och hans agent. Jag tycker att det är obehagligt att gå fram och prata med helt vanligt folk. Det är ännu lite mer stressande att knata fram till världens bästa extremskidåkare...
Inte för att jag bryr mig om att han är känd, men tre TVteam som kikar på en och massa annat folk runtomkring gör allt så jäkla märkvärdigt. Dock blev plåtandet bra och han var riktigt trevlig, lille Jon.
Ni får ett smakprov från bildserien.

Förövrigt så var han med i Fråga Olle igår. Kollar aldrig på det programmet, hej Kajsa heter jag och är världens mest pryda, men det var jäkligt roligt att se honom i en annan situation än den man brukar. I skidbacken.

Jag är inte den som kan ligga som en liten plattfisk i soffan med chips på magen dagen efter festligheter även om det tog väsentligt med tid idag för mig att faktiskt röra mig i större cirklar än från skrivbordet till påsen med Chupa Chups. Tillslut tog jag en vända ned på byn för att köpa Doves summerglow då jag är i behov av någon annan nyans än den alvedonkolör jag befinner mig i. Dvs kritvit.
Sen har telefonen ringt, sms pluppat in på mobilen, maila rasat in i inkorgen och allt tog en väldans snurr. Jag förstår ingenting. Men det är kul.
Jag känner mig som klassens mest poppis flicka.
Little miss popular meets little miss busy

Strumpisar, present. Klänning, H&M. Halsband, Gina.

Igår var roligt. Igår var jävligt roligt.
Jag är inte den som likt tjejsajtenmaffian skriver tre gånger i veckan om helt galna utekvällar runt Stureplan med crazy efterfester i Östermalmsvåningar och uppvakning med en Möetflaska som kudde. Det är ju inte jag. Men igår var det livat. Och lite galet. Men mest förbaskat trevligt. Åre är måhända Stockholms nordligaste förort och jäkligt brattätt men ändå finns det en mentalitet som fortfarande är sådär skönt småhelylle och laidback.
Stilettklackar trängs med baggy jeans och hemstickade mössor.

Personalen på 720 hade i alla fall personalmiddag igår. Fast det var mer än bara en random personalmiddag. Först var det en speedad dag på jobbet som övergick i powernap hos flickorna i Fågelholken. Men vad ÄR det med tjejer och göra sig iordning? Tre timmar från det att vi slutade jobba tills vi skulle vara på Raw men ändå lyckades vi vara sena, bli förbannade på varandra (okej, jag stod för den arga biten), glömma saker hemma och bli hysteriska över bristen på hårspray. (Jag stod dock inte för paniken över brist på det)
Men ni vet när en kväll är sådär hysteriskt rolig och trevlig? Då allt bara är..bra. Så jävla bra. Så var det igår. I dryga fyra timmar satt vi på restaurang Raw som är en japansk restaurang i Åre. Det sörplades sparkling Sake, knaprades den möraste fisken ever och skrattades hejdlöst. Det går inte att återge, och jag vill inte ens försöka förklara, hur kul det var. Men det var ett perfekt exempel på när jag är alldeles lycklig och bekymmerslös.
Sen för att göra en lång historia kort; vi dansade benen av oss på Bygget senare.
Lite drama, kaos och dylikt uppstod förvisso men sånt hör ju till en utekväll.

Avslutningsvis när jag och C skulle brumma hem så fick vi dock uppleva vår första rutinkontroll av polisen.
 Vet ni hur stressad man blir av att se hysteriskt blinkande blåljus? Man känner sig skyldig till vartenda lagbrott som existerar kan jag meddela. Utan att ha begått dem. Jag tror att det är en naturlig reflex. Spelade ingen roll att jag inte druckit en droppe eller var det minsta påverkad av något mer än polkagrisarna jag precis stoppat i munnen, jag blev ändå livrädd. Men nu hade jag ju inte begått gjort något dumt, förutom att försökt klämma Cs fingrar i bildörren när hon lite överförfriskad ville bedyra min nykterhet genom att dänga upp bildörren och pipa argt, och vi brummade hem. Äventyr mina vänner, äventyr.

Ungefär såhär såg vi ut. Minus de målade klänningarna från Dolce & Gabbana.

Som hon ser ut runt ögonen ser jag ut nu. Lite trött, lite mörk. Men mycket nöjd.

Och hela jag ser ungefär ut exakt sådär. Bok, knut, sidenmorgonrock. Och min plan är att dagen ska fortgå så. Ska bara promenera en sväng först.

På bloggträffen för några veckor sedan i Stockholm fick ju alla en liten Rules by Marypåse med ett plagg. Jag som är förtjust i både gult och folkloristiska broderier gillar den lilla tunika/topen jag fick. Mycket vid i modellen men mycket söt. Måste bara få tillfälle att använda den. Nu i dagarna knallar jag ju ständigt omkring i rutiga köksbyxor (väldigt fashionabla dock), Hooptischa och converse. Så är det när man jobbar på restaurang. Inga Miu Miusar på fötterna, Prada på kroppen och LV på armen här inte. Ja, eller Rules by Marytröja ens.  

Nu blir det ett dygns bloggfrånvaro antagligen. Brummar in till Åre imorgon för att jobba och sen blir det hem till flickorna i fågelholken där vi powernapar, pysslar iordning oss och sen middag på Raw för oss alla. Slutar upp det hela med utgång på Bygget. Mycket bra. Raw och Bygget ligger i samma byggnad. Bara att rulla ned från trappan till dansgolvet. Poifect.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är inte alls som tycker att något av det vackraste som finns är ett fjällandskap som man kikar ut över samtidigt som 20 minusgrader nyper en i kinderna.
Men jag, jag får ont i magen så lycklig jag är över att vara född här, bo här.

Vi kanske kan kalla det snöporr? Liksom, jag bara kastar in en hög med bilder som får mig att le saligt och bryr mig inte riktigt om ifall ni inte samtycker. För jag kan inte riktigt förstå hur detta inte kan vara vackert i allas ögon. Det är som havet. Jag fascineras något oerhört över hur enorm en blå himmel kan vara och den makalösa kontrasten det blir när fjällen sträcker sig i en knivskarp siluette mot det blåa. Åreskutan är nästan alltid fin i mina ögon men de senaste dagarna har hon varit majestätisk i kylan. Från en öde parkering klockan 17.30 på kvällen, när liftarna stängt, kaoset som täckte varenda millimeter av de fria ytorna är borta och tystnaden lagt sig så är jag så förälskad i helheten. Trakten jag bor i. Fjällen. Tystnaden. Den blå himlen. Alltet.

Och ser ni den lilla lilla stugan som ligger precis i nederkanten av bilden här ovan? Där jobbar jag. Och visst, det är skitjobbigt, min rygg är helt förstörd, huvudvärken molar och jag vill skrika varenda gång kakafonin av röster slår emot mig ifrån matsalen. Men, det är värt det. För att ha ynnesten att kunna åka skidor till sitt jobb, titta ut över en vy som är den som första bilden visar och när det lugnat sig; kunna sitta med ryggen mot väggen som är varm av solen, gräva ned fingrarna i en mjuk renfäll och titta på himlen får allt att blir ställt i jämförelse till vartannat.
Och min rygg kan få vara sabbad om jag får de där dagarna då allt är perfekt.

I onsdags var det dags för Adam Tensta på Dippan i Åre.
Kvällens wingman blev Karamellen Ellen istället för ordinarie rote-två Hanna och den galne rökmaskinisten och personer med attitydsproblem i garderoben till trots, var det grymt. Grymt grymt grymt.
"My cool" live gör mig inte mindre crushartad till den begåvade sötnosen dessutom. Haha!

Leka leka leeeeka.

Mys hemma hos Karamellen först. Check the wall out.

Modellande katt.

Herr Tensta. That smile, oh that smile.

Nu ska jag skriva en artikel. Jag har jobbat i två dagar. Låter inte mycket. Men det är en av de hetsigaste veckorna i Åre och jag är ju i en restaurang mitt i det centrala skidsystemet (Det i kombination är = KAOS). Helst av allt vill jag bara dö just nu. En stund. Men jag ska ju skriva artikel. Och imorgon är det jobb igen. Knorr

Vad ska man säga? Den där Anna.
Hon har tillräckligt med vackra saker för att fylla ett litet slott.

Jag tycker om att ljuset som faller in genom fönstren i vardagsrummet numera är betydligt ljusare, mjukare och ja, varmare. Man kan sitta på mattan och följa mönstren med fingertoppen i en ruta av gyllengult som sakta värmer upp armar, händer och ansikte. Kikar man upp försiktigt så flyger de små hårstråna som ramar in ansiktet runt och gör en till en mänsklig maskrosboll.
Än så länga är luften för det mesta krispig och kylig utanför rutorna av glas men kikar man noga så ser man att det droppar från istapparna och snön sjunker ihop litet mer för varje dag.
Jag tycker om det. Att man kan se våren i vårt vardagsrum.

Ny klänning från Indiska. Jag provade inte innan jag köpte, tog en storlek M fast jag aldrig varit det och tänkte inte riktigt efter. Jag behövde den verkligen inte. Ändå så blev det så bra. För stor och alldeles enormt med vidd. Men underbart skön, sådär ruskigt söt med sina klädda knappar fram, med ett skärp i midjan får den form och jag känner mig som en rar och glad bordsduk. Den fick följa med och lyssna på Adam Tensta i förrgår. Det tyckte den om!

Ni vet det där med syskon. Man hatar dem. Man älskar dem. Man vill slå dem. (Och så gör man för det mesta det sen också) Man vill krama dem. (Så gör man det också mer eller mindre våldsamt).

Å ena sidan så driver mina bröder mig till vansinne. Överbeskyddande, gnälliga, ber mig att hämta saker (bara för att jag är minst, ser jag ut som en apporterande hund då?), puttar iväg mig ifrån TVn, jagar mig genom huset när jag tar deras saker (finders keepers, hallå?) retas, sätter sig på mig så att jag bli klämd och är allmänt jobbiga. Men trots allt det där, och hundra saker till, så älskar jag dem intill döden.
Det förstod jag kanske först på riktigt mer än bara slentrianmässigt när jag träffade en läkare för många år sen under en tid då jag inte mådde bra och vi talade om familjen. Jag berättade om mina bröder och hur vårt förhållande var. Att jag tyckte att de är så överbeskyddande. Han bara log och sa "Men du vet, du kommer ju alltid att vara deras lilla prinsessa. Hur gammal du än blir, vad du än gör i livet och vem du än är så kommer du att vara deras lillasyster och prinsessa. Och hur ska de någonsin kunna låta något ont hända dig då?"
Då förstod jag vad det faktiskt innebär att ha syskon. Man ska liksom hata dem litet. För det betyder inte att man inte älskar dem också. Det viktigaste är att man kramar dem emellan slagsmålen och klappar dem på huvudet så att de förstår att hur vassa ord man än kastar på dem så står de än närmare än det mesta i denna värld.

Lägg märke till de två översta bilderna där vi faktiskt har nästan samma kläder och ser ut att vara tagna från en disneyfilm. Jag älskar de bilderna. Hemma i Jämtland och hemma i Skåne. På den sista bilden är det bara "lillebror" och storebror. I en vagn. (som jag sen fastnade med håret i och skrek så att halva Bjäre trodde att en unge höll på att bli mördad.)

Krimskrams är en av mina passioner. Till samlingen fick denna brosch med blad och infattade blå stenar  tillkomma. Funnen i en Myrornabutik i Stockholm någonstans, förra veckan..
Tar sig mycket fint ihop med mörktturkos angoraullströja. 

Dagens, jag menar nattens, fråga; varför bloggar man denna tiden när man egentligen är trött så man vill kräkas och borde skriva klart sin artikel. Inget annat. Why, oh why?

Pirr pirr

Nu ska jag kolla på knasiga program på discovery channel och femman innan jag somnar. Imorgon blir det massa jobb för tidningen. Och quality time med Karamellen Ellen i en massa timmar. Hon åker till Vietnamn om 13 dagar och då kan vi ju inte leka. Så vi passar på nu, innan. Ni får en illustration, för att jag tycker så mycket om er.

När jag var i Umeå för en vecka sen stannade jag inne en hel dag i min brors studentrum och låg invirad i ett täcke, kollade på Top Model och annat trams. Istället för frukost, och lunch, åt jag upp godiset från kvällen innan när jag kollat på Juno och lyssnade på japanen som knallade runt i korridoren utanför.
Sen tog jag på mig lite kläder till när vi skulle äta asiatisk mat ute.

Ring, Lindex. Klänning, present från Anna. Cashmeresjal, köpt i Oman. Flätat läderskärp, nytt 2hand.
Jag tycker om hur skärpet, som jag införskaffade för en guldpeng på en second handaffär i Sollefteå, är i exakt densamma färger som min handbroderade jättescarf från Salalah. Som om de är menade att vara tillsammans.

Kan inte det här vara det vackraste vi någonsin sett?

Tylldröm som bästaste Anna, naturligtvis, funnit och inköpt på Ebay och nu är ägare till. Klänningen alltså, inte ebay.

I give you a sneakpeak.
För den här bilden ska användas till en av artikel i tidningen jag jobbar hos. Det handlar om shopping, som bilden kanske ger en hint om? Men i vilket fall som helst. Ibland är man nöjd, ibland är man inte alls nöjd. Denna gånger är jag väldigt nöjd. Varje gång jag ser på illustrationen så känner jag att jag gjorde mitt bästa och förmedlade nästintill exakt det jag ville. Sedan att ett av mina meterlånga hårstrån ligger rakt över bilden och sabbar känslan litet är ju lite förargligt. Men hon är fin, flickan jag ritat.
Dessutom är hon kanske lite till salu?

"Det ser ut som du. Med ditt långa ljusa hår och pälsmössan." Fick jag höra. Så är det förvisso inte alls. Men jag tar det som en komplimang. För jag tycker ju att hon blev vacker. Som en rysk docka.

Köpte en stor och billig ring på Lindex att ha på fingret. Känner mig lute som Fantomen med den. Fast liksom, mer fashionabel. Den går att snurra på och spegla sig lite i om an vill. Fick följa med på bloggminglet också och matcha mina strumpisar.

Förövrigt så måste jag visa. Min bror har också foton på sin vägg, som jag. Jag har mina reseminnen i ramar han har den mer enkla varianten. Lite häftmassa och sen uppsmackade bredvid varandra. Och han har känsla för det där min bror. Att fota det som jag tycker är som mest vackert. Snö, himmel och kontraster. Denna bilden gör att jag får ont i magen. För det är så vackert. Och för att det är hemma. Hemma där jag bor. Det gör mig glad att jag bor här, och tacksam. Och så skäms jag, att jag gnäller på den långa vintern som kan vara så magisk.

Världens bästa Anna har saker i sin garderob som skulle kunna få vilken flicka som helst att känna pirr i hjärtat. Vad sägs om en smokingklänning i svart och vitt? I mitt tyckte, helt sanslöst bedårande vacker.


Jag vet inte om det är normalt att bli alldeles förälskad i en rosett, men vad är att vara normal? Jag älskar det krispiga tyget som gör den stora rosetten på klänningens framsida. Som om Jackie Kennedy skulle bära den eller något. Jag vill vara Jackie.

Jag fotade för tidningen. Jag är nöjd. På något sätt förmedlar det exakt den känslan som det var där.
Grymt musik alltså.

De flesta tar sina outfitbilder före de går ut. När håret ligger i mjuka, släta längder, sminket sitter där det ska, kläderna är fräscha och humöret är uppladdat.
Jag gör precis tvärtom.
Varenda gång jag ska ut så tar plåtar jag när jag kommer hem och allting är precis sådär tvärtemot Stureplanschickt som man skulle kunna tänka sig att man vill se ut. Dels tycker jag nog att det är lite mer äkta, förmedlar lite mer vad man varit med om och kan uttrycka känslan man har när man väl är hemma.
Jag var trött som ett as vid 02.35 inatt efter de senaste dagarnas ständiga jobb.
Men vad fan. Sen när är det inte lite härligare att vara sliten på sina outfitbilder och visa att man faktiskt har rört sig och därmed haft kul? Tilltuffsad betyder lyckad kväll allt som oftast i mitt vokabulär.

Råslitna, blommiga barnsneakers, Din Sko. (Kan vara de skönaste skorna jag äger. A.l.d.r.i.g underskatta väl ingångna, småfula dojjor.) Svarta stupisar, present av bästaste Anna. Ny body, Gina Tricot. (Det grämer mig att Sveriges kanske största skitkedja just har fått mig beroende av bodysar i denna modell. Jag måste ha fler. I alla färger!) Smalt, rött skärp, norpat av mamsell. Gigantiskt halsband, H&M. Nya Freebran invigdes och fick godkänt, gårdagens lockar agerade dreads och lite puderlila ögonskugga från Make up Store snoddes av Hanna.

Sådär känner jag mig just nu. Glad men så trött att det gör ont i benen i hela kroppen. Skulle någon peta på mig skulle jag nog gråta. Vill kolla igenom alla bilder ifrån igår och smälta dygnet i Sthlm. Herregud vad fantastiskt det var. Vilka underbara flickor jag lärt känna. Vilken jäkla tur jag har som fått chansen att lära känna dem.
Men den här dagen tar aldrig slut. Eller jo. Den tog slut för några timmar sen men eftersom jag satt på en högtalare på Bygget i Åre och plåtade en Mando Diaospelning så flöt allt ihop. Och nu ska jag skriva en recension och skicka bilderna efter att jag redigerat dem. Imorgon. Ja imorgon ska jag upp och jobba. Som resten av helgen.
Trött men glad. Jao, trött men glad.

Det är inte lätt att vara prima ballerina.

Ibland kan man sitta i sin säng och känna att hur ytlig världen än är, så spelar det egentligen ingen roll.
Jag tycker om rosor och rosetter i vilket fall som helst.

Dagen har spenderats i ett underbart vackert Åre där solen sken från en klarblå himmel och fick fräknarna att komma fram på nosen, vinden var stilla och pudret var mjukt som dun. Bra sällskap i den omgivningen kan inte göra en skidfrälst annat än glad. Ow. Livet är ganska fantastiskt.

Nu har det varit alldeles för dåligt med kulturdoseringar på senaste tiden. Och eftersom jag vill ta avstånd från den typiska modebloggsramen så pushar jag lite alldeles extra för litteratur (och inte då sådan som innehåller saker som typ, skor) och skrotar mitt konstintresse ganska ordentligt i bloggen då konst har blivit synonym med mode i mångt och mycket. Kultur har en bred front och litteraturen är min hjärtevän.

Kanhända att jag nämnt denna bok förut men inte alls så ingående som den förtjänar. För jag läser mängder med böcker i ett rasande tempo så fort jag kommer åt. Jag fascineras något oerhört av konsten att skriva, läsa och inta en historia. Där finns alltid något man kan lära sig, snappa upp och upptäcka. Och denna bok är en av de där bisarrt många som lämnat ordentliga spår. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men något extra är det verkligen. Det oförverkligades kust är skriven av Aleksandr Grin, pseudonym för Aleksandr Stepanovitj Grinevskij, och jag fann av en slump boken då jag sommarjobbade på biblioteket och de skulle slänga mängder med böcker som vara för smala för den breda massan och ansågs svåra. Jag fick ta hur många jag ville och i min bokhylla står nu några av de bästa böckerna jag läst, som inte många andra kommer att få chansen att läsa, för att de enligt normen anses för komplicerade. Det oförverkligades kust- två berättelser från havet är en utav dem.
 
Jag i min ständiga förälskelse till havet lockades av undertiteln och tanken på en bok som inte många har uppfattning om. Den var liksom ny och oupptäckt. Trots att den är skriven under 1800-talets slut av en ryss som skickades på straffarbete till Sibirien för mordet på sin fru. Men det gjorde den än mer spännande. 
Aleksander Grin anses, som jag nu i efterhand läst, som en av den ryska litteraturens särlingar och många rykten har spunnits runt honom, hans författarkonst och liv. Vid sin död lämnade han över 500 skrivna verk efter sig i varierande storlek. Ännu har jag bara läst de två berättelserna från havet, Vandrerskan på vågen och Purpurseglen och kanske stannar det där. För jag vill behålla mystiken och fascinationen för denne ryss och hans sätt att berätta just historier från havet.

Om det nu blev jobbigt med ett inlägg om en bok som inte innehöll skor, skvallrande flickor och NY så kan man bara läsa detta som också är lite kulturigt; The Verves - The drugs don´t work är en väldigt fin låt. Lyssna.

Det är lite ironiskt att läsa om alla flickor ute i vårt land som pratar om att ballerinorna snart åker på, att de bara benen inte är långt borta och att man snart kommer att ha fräknar på näsan igen. För utanför mitt fönster råder en snöstorm utan dess like. Jag tror inte att jag skulle kunna ta mig ut på riktigt om jag ens försökte faktiskt. Det räckte med att knalla ut 7 meter till brevlådan i Burberrytrench som förvandlades till ett fladdrande slagskepp runt hela kroppen på mig i den rasande vinden.
Jag känner mig litet som Alice i Underlandet vissa dagar. Denna dagen kanske lite mer än andra. Här sitter jag i mitt knäpptysta hus och hör bara vinden yla ibland om jag går nära fönstren. Det är ingen som kan nå mig härinne. Men jag kan inte heller nå någon annan. Det är både kittlande spännande och lite läskigt att inse att stormen gör mig helt utelämnad om något faktiskt skulle hända. Det knäpper lite i golvplankorna när jag går på dem och en ekorre kikar in genom fönstret med den röda pälsen alldeles tilltuffsad i vinden. Stirrar pillemariskt på mig precis som katten i just Underlandet.
Dockskor, Skopunkten. Strumpisar, present. Klänning, H&M i London. Kofta, favoriten från Filippa K.
Bälte, 2hand. Brosch, present av bästa A. Diadem, någon liten affär.

Håller på och laddar inför kvällens jobb genom att lyssna på massa bra musik för att peppa till hjärnan inför spelningen ikväll. Ska till Åre och CC för att recensera Melody Club framåt 24 inatt och göra lite vimmelfotografering med en kille ifrån tidningen som jag aldrig träffat. Kul kul ska det bli. Känner mig pigg i huvudet vilket jag annars aaaldrig är innan jag ska ut...
Och om man nu ska på en ganska intim spelning på en liten klubb så är det bäst att vara klädd därefter. Känner mig lite modsig med mina upprullade stuprörsjeans med mer trashigare detaljer. Dock lutar det starkt åt stabila klackar genom mina nya stövlar från DNA då det är massa nysnö ute som jag inte vill ha i skorna.

Sotade ögon och röda läppar till annars idelt blekgult, svart och vitt.
Svarta gubbskor, Skopunkten, byts mot småstövlar ifrån DNA som sagt. Svarta stuprörsjeans, Åhléns barn. Rutig miniklänning, Lindex barn. Svart hoodie, DKNY. Scarf med dödskallar, present. Halsband, Glitter. Armband, India och Indiska. Liten svart väska, Indiska.

Mycket som händer nu. Bokade precis flygbiljetter ifrån Umeå till Stockholm nästa onsdag och sen tillbaka från Arlanda till Östersund. Blir ett dygn i Stockholm knappt men däri ska klämmas in en massa kul och vid hemkomsten bär det av direkt till Åre för jobb ute på Bygget.

Lämnar de här flickorna, utsikten och jobbet i snöiga nord för lite flärdigheter en kväll med, förhoppningsvis, trevliga bloggflickor på Veckorevyns modemingelthingie. Vilka mer ska dit? Vi slå följe? Jag fegis, ja. ^^

Jag älskar att illustrera det som egentligen bara är abstrakt. En känsla, sinnesrörelse, tanke, illusion, dröm.
Hennes hår är början på havet.

Ibland döper jag dem. Illustrationerna. Förra veckan blev en Milk. Denna är Shoreline. Det står i blyerts i ena hörnet.

Nu är det bokat och klart. Flyg, boende och ett äventyr för livet, hur det än må bli, ligger i framtiden för mig och Hannahjärtat. Den 18 maj flyger vi till NY för en massa dagar i the big apple och vidare till Washington DC för att återse den long lost Jan the Man. Jag är så trött just nu. Men så glad. Så det är värt det.

Tyckte att den här alldeles purfärska illustrationen passade perfekt faktiskt.