aenigma

I onsdags flög jag till Stockholm för att dagen efter gå på Veckorevyns superhajpade fest på Sturecompaniet.
Vad jag trodde skulle bli en galet rolig tillställning blev istället ett magplask där jag sällan känt mig så ovälkommen, dåligt bemött och helt enkelt felplacerad. För de försökte göra en bra fest, en fest för oss som brinner för mode på olika inviduella sätt. Men det blev ett trångt ställe med psykadelisk känsla av kylig inställning.
Hög musik, stressande mycket folk på för liten plats, ointresse av de som jobbade att få någon tillhörighet hos alla som var där, omöjligt att prata med folk man vare sig kände eller inte kände och ingenstans att ens sitta ned!

Men det där hade jag väl kunnat ta. Att det inte var ett tillfälle att nätverka, diskutera modebloggandet och allt tillhörande i vår subkulturella värld med människor och  lättsamt mingla runt.
Men prisutdelningen av priserna blev en sorts cirkus som aldrig tog slut. De stora bloggarna sattes på pidestal och jag tror att det var ett stort antal flickor som kände sig ganska bortkomna där de stod, finklädda och söta, men enbart i funktion att vara en sorts bukfyllnad och statister för att se de stora elefanterna dansa och kråma sig i strålkastarna.

Jag ser det faktiskt som ett skämt att man tar dit Bingo Rimér att dela ut priset för bästa foto. Snälla Veckorevyn, han är en fotograf för glamourfoto och det innebär inte glammiga bilder. Det innebär bilder på unga, storbröstade, platinablonderade tjejer som retuscheras sannslöst mycket och inte på något sätt är en bra förebild för osäkra unga tjejer, som de flesta av de som var på festen i torsdags var. Bjöd ni dit honom så han skulle kunna hitta nya förmågor i skaran av oss?
Och vad hände egentligen med modebloggandet som skulle stå i fokus. För jag ser inte relevansen i vad "bloggvärldens partyprinsessa" har med vad vi gör att göra. Eller om det, återigen, är en särskilt bra förebildsprofilering att prisa den som kan supa skallen av sig fortast, oftast och bäst på Bern fyra gånger i veckan, vilket det kändes som.
 Men glömma bort en kategori som faktiskt var aktuell under kvällen, "mest orginella", blev bortskrattat och hafsigt ihopskrapat såväl prismässigt som gjort. Vissa fick datorer, kameror, resor och presentkort för tusentals kronor. Sandra fick Doveprodukter och inte ens ett diplom.
   Vad hände? Det som skulle kunna bli så bra blev det motsatta. Och jag vandrade hem efter två minter på Hells Kitchens efterfest med en skrynklig gratisdrinkbiljett i fickan och Clara vid min sida. Paljettklädda och filosoferande över vad vi varit med om under några plågsamma timmar åt vi pommes på Max.

Detta låter hårt elakt och otacksamt. Det är jag medveten om. Men jag skriver det i syfte att Ebba och hennes team ska förstå att det gick snett. Att det finns rejäla saker att förändra till nästa gång. För man ska inte ge upp. Men såhär var det inte bra, verkligen inte bra.

---

Krönikan om det hela som jag skrivit, som är i tidningen idag;
Förra gången Veckorevyn anordnade bloggträff var höjdpunkten att sitta någonstans på söder efteråt och prata strunt med tjejerna som jag faktiskt hade någonting gemensamt med.
   Denna gången skulle det vara en sorts modebloggvärldens Oscarsgala. Då blev höjdpunkten att faktiskt mest bara få ta sig därifrån.
   För när jag traskade iväg till tunnelbanestationen vid Zinkensdamm för att åka och möta upp de vänner jag skulle gå med hade jag en känsla av att detta kunde bli riktigt bra. Massor av duktiga, talangfulla tjejer i ruskigt fina kläder som får chansen att träffas, nätverka och mingla runt med den gemensamma nämnaren att vi alla skulle vara modeintresserade.
   Förra gångens känsla av att ha hamnat i högstadiet igen skulle vara borta. Men det enda jag kan säga är att jag är glad att jag inte flög 70 mil enbart för den här festen skull.
   Efter att ha börjat med att stå ute i en kö som aldrig rörde sig i 45 minuter var början på kvällen redan dålig. Men att sedan stå tillsammans med Clara och känna oss som fån eftersom vi tydligen inte var tillräckligt intressanta för att ens bli fotograferade av de utplacerade "paparazzifotograferna" var bara starten på något som jag nu ångrar att jag ens gick på.
   För jag kände mig inte välkommen. Det var inte 300 modeintresserade tjejer som delade gemensamma intressen på Sturecompagniet den kvällen. Det var 300 tjejer som granskade varandra vasst uppifrån och ned med det osagda "tro inte att du är någonting" hängande i luften.
   Det var som en film där allting gick i ultrarapid och vi undrade varför vi ens var där. För bortsett ifrån att ingen som man inte direkt kände sedan innan var intresserad av att vara trevlig så var stämningen mest bara påtagligt märklig. I trängseln av fuskpälsvästar från Gina Tricot var det omöjligt att vila fötterna som var inträngda i sina 10 centimeters klackar. Musiken gjorde att man knappt kunde tala utan att blåsa upp sig till Grodan Boll och skrika den man ville utbyta ett ord med i örat och granskningsnämnden skulle kännas lam i jämfört med vissa blickar man fick under timmarna som förflöt.
   Jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag hade trevligt. Men det hade jag inte. Det som gjorde det värt att stanna var att få prata med de jag kände som stod ut med att vara kvar trots den bubbla av ytlighet som vi svävade i, och som ingen av oss faktiskt kände att vi stod för.
   Det skulle vara lätt att säga att Ebba von Sydow och hennes lilla team gjort ett dåligt jobb. Men det värsta är väl just att de kämpat hårt för att göra ett bra evenemang men som bara inte räckte. Prestigen låg för hög i luften. Prisutdelningsceremonin, med helt irrelevanta kategorier som "bloggvärldens partyprinsessa", blev en utdragen historia där vi tröståt godis i brist på annat.
   Inte nog med att man valt att lägga bloggvärldens flickor med personlighet som en bit kartong i kategorin "bloggvärldens kaxigaste", det kändes som ett skämt och hån mot Hanna Fridén som var den enda som hörde hemma där, så glömde man kategorier såväl som personer som var nominerade i andra.
   Jag skulle kunna ösa galla och min besvikelse över detta i ett bra tag till. Men det känns mest som att jag skulle låta bitter och sur. Vilket jag ju till viss del förvisso är. Dock kan jag bara säga att kvällen avslutades med att den norrländska delegationen, som ju ändå inte var intressanta nog att fotas en gång för en minnesbild, gick och åt pommes på Max i stället för att dricka vodkadrinkar på Hells Kitchen.
   Inte för att vi var tjuriga, tystlåtna norrlänningar utanför att vi var medvetna om att det inte skulle bli bättre än så. Sunt förnuft tror jag det kallas.

---

Men med dessa vackra flickor vid min sida blev det trevlig. Tack hörrni!
Aniko Clara Sigrid Helen Sandra Alma Nathalie Ida Victoria

Jag tycker att det är så oerhört rart med Jane på seaofshoes som har en sån underbar relation till sin mamma. Det är inte bara mamma och dotter, det är kompis, shoppingsällskap, bästa vän, stylist, rådgivare. Och det gemensamma ämnet mellan dem är deras intresse för kläder. Jag menar hur sött är det inte att de ringer varandra om de ser en specifik Demeulemeestersko?
Nu har jag en otroligt bra realtion till min mamma, och pappa för den delen, även om vi inte direkt delar klädintresset lika starkt. Men klä sig kan min mamma helt klart!
Så i sann Janeanda ska jag visa er den vackraste koftan jag vet som, tyvärr, ägs av min mamma och inte mig och som jag tvingade med henne häromdagen bara för att den är så himla fin.

Emblemmönstrade knappar och stort broderat mönster på bröstet.

Det bästa är att den är sådär tung och härlig i mjuk ull. Dessutom är detaljerna på den såsom krage och fickornas kantband i brun sammet!

Den påminner om en kavaj fast i nedtonad koftform. Har varit min mormors från början, är nu min mammas och lär bli min sen. Ett av de där plaggen jag kan ta fram bara för att klappa på. Alain Manoukian, kanske modevärldens genom tiderna vackraste namn?, har helt enkelt gjort det ultimata plagget.

Min äldsta bror är inte bara en liten skidåkande kerub (blond lockig kramgo), han är också en jäkel på photoshop cs3!
Rösta på hans grymma skidor som han ritat designen till här eller här, på Extremes hemsida. (klicka på stjärnorna på rating för att rösta. Ju fler stjärnor, ju fler points!)
För ni vill väl att jag ska få åka på tokschnygga skidor i vinter?
(jag får dem nämligen isåfall av ungen som snart drar till Canada för att leka i mängder med snö hela vintern!)
Tack på förhand sötobullar.

Bror leker i de amerikanska bergen i vintras. Inte avundsjuk lillasyster. Inte då...

När jag var i Malmö förrförra veckan så lekte jag med Ida och Popbejben.

Ida undrade om jag nån gång tänkt på att det ser ut som om folk sitter i fängelse om man tittar på dem genom en gaffel. Det hade jag inte. Men det var sant!

Vi botaniserade vilt på H&Ms barnavdelning och jag köpte mina "Uggs" och Ida den ballaste tischan i stan.

Sen kom Popbejben. Hon tyckte jag var ganska o-snäll som fotade henne när hon åt mat. Jag var ju bara glad att se henne!

På Humana hade de fina skyltfönster. Superglittrig långklänning med paljetter och handbroder väst.

Och så mössan/hatten/grejen som jag blev förtjust i.

Sen träffade jag Mattias och sen åkte jag hem. SLUT.