aenigma

Det finns så många saker man kan skriva om kärlek. Ibland undrar jag om alla ord redan är sagda. Om det jag säger eller skriver liksom redan är en kliché. Uttjatat och nött. Men så tänker jag att det kanske inte spelar någon roll. För när jag säger det till något är det nytt för mig. För oss.
Det är ord tagna ur min känsla. Mitt banala hjärta. Och det gör det fint hur många gånger det än sagts förut.


Jag har skrivit ett inlägg på bloggen förut om min kärlek. Det är först i efterhand som jag insett hur otroligt sant och exakt det inlägget är. För jag är ingen romantiker. Önskar inte fång av blommor eller middagar med ljus. Jag vill bara att han ska vara strösslet på min glass. Såsom han är.
Det bästa jag vet är att jag kan sträcka på mig i sängen och sno allt täcke och att han bara lägger sig närmare så att han i alla fall får lite utav det. Att han tar emot mig varenda gång jag kastar mig på honom ifrån stolar, bord, soffor och andra höga saker. Hur han kollar på mig när jag helst letar efter det roligaste gosedjuren när vi är på IKEA. Att han låter mig sno mat från hans tallrik fast jag sagt att jag inte alls är hungrig. Att jag får vara jag. Till 100 %.

Det känns så töntigt att säga saker som 'mitt livs kärlek'. För jag är rationalist och vet att hur mycket man än vill att saker ska vara för evigt så finns det andra faktorer, som man inte rår över, som ibland spelar in i livet och vänder på saker. Tömmer ut. Kastar om. Men på samma sätt som jag tänker rationellt så är jag också en människa som lever i nuet. Och just nu tänker jag bara att detta är mitt livs kärlek. Jag vill det så innerligt.
Det är som låtar av Håkan Hellström och alla bra singer songwriters i världen när de skriver om att vara kär så att det gör ont. Det är känslor värda låtar och romaner, poem och odödliga citat.

Jag tror inte att jag var lycklig på riktigt innan dig.

Pics. lelove