aenigma

Det som skulle bli en lugn, skön och mysig dag på stan med Bästis-Gris och fika blev istället en en tur till Cityakuten och sen vidare till vårdcentralen i Ringen. Urinvägsinfektion är diagnosen och nu knaprar jag pencillin två gånger om dagen. Så himla tråkigt att springa till läkaren en lördag.
Men nu ska vi laga lax, samla ihop bilder vi ska framkalla och sen titta på Hot Rod! Lördagen är inte
förlorad helt och hållet än.

Jag tycker en smula synd om mig eftersom jag kissar blod så jag sucktar lite extra efter vackra plagg idag.

Det är nog inte alla som har storebröder som skickar små bokpaket så att man ska ha bra litteratur att läsa. Men jag har det i alla fall. Och det gör mig glad bara att tänka på hur fina bröder jag har. Erland Loe är alltid bra och Doppler är so far inget undantag. Läs den vettja och förundras över hur han får in element som en älgkalv och mjölkbyteshandel utan att det känns det minsta konstigt. Mest bara trevligt.

Jag kom just hem från dagens första möte på Nordic Light Hotel och känslan i magen är som en varm, mjuk boll. Stegen är lätta, huvudet känns fritt från orosmoln och jag är bara så lycklig.
Nu ska jag knapra i mig lite brunch och sen fara iväg på min första arbetsdag på jobb nummer ett.
Kan inte säga så mycket om någonting än men jag lovar att berätta när tiden är inne. Tills dess så kollar vi på ett par pjäser från Beyond Retro som jag förälskade mig i häromdagen. Vill någon fira mig så står de högt på önskelistan. Barasåattnivettänktejag.
<3


De var dessutom bara pyttelite förstora för mina miniatyrfötter. Askungeskor vill jag lova.

Människor frågar mig var och varannan dag "Trivs du i Stockholm? Känns det hemma än?". Och varje gång kan jag svara ja utan att tveka. För jag trivs så himla bra här. Asfalten under mina fötter känns trygg. Kvarteren runt vår gata är tillhör mig. Jag är hemma här.
Men det ligger någonting i att man inte kan ta norr ur norrlänningen. För när bilen rullar in i bland oceaner av skog och asfalten istället susar lätt under däcken händer någonting innuti kroppen.
Att komma hem här är att komma hem. Att andas på riktigt.
Sjön nere i dalen, himlen ovanför huvudet och fjällen därimellan.

Jag trivs så otroligt bra i Stockholm och jag vill bo här många månader till. Men hemma kommer alltid
vara i norr. På något sätt är det helt enkelt hemma.

Susande däck.

En liten hund som vill åka bil i ens knä med huvudet instucket under armen.

Väder som skiftar snabbare än ett okynnigt humör.

Timmar av bad och bastu på Holiday.

Evighetslånga middagar där man är mätt men äter mer bara för att det är gott och man har tid.

Samtal om allt och inget och en hund som nosar på smulor.

Molninbäddade fjäll.

Längtan till skiddagar.

Skutan som får hjärtat, kroppen, sinnet och varje millimeter att känna sig hemma.
Trygg och hemma på ett sätt inga höga hus och breda gator kan.

Idag har jag varit på tre möten. Idag har jag gått ut ifrån tre möten och känt att jag visade mig ifrån min bästa sida. Idag gick jag ut ifrån tre möten med tre olika jobbchanser som alla nu är mina.
Idag var min dag. Nu vill jag att resten av kvällen ska innehålla skratt, färger och glass så att
en laktosintolerent mage piper.
Fy fan vad underbart!

Idag kändes det som att saker och ting släppte. Jag vill inte säga att det jobbiga är över. Hösten är mitt helvete och har alltid varit. Men det var en annan schwung i mina steg när jag gick till planet som skulle ta mig hem till Stockholm. Jag hade ett leende som krökte mungiporna lite mest hela tiden under hela dagen. När flyget var i princip tomt men jag naturligtvis hamnade inklämd emellan två rejäla personer som lämnade mig noll millimeter att röra mig behöll jag irritationen och satt lugn. Jag tror vinden har vänt, som Petter skulle sagt.

Nu är jag hemma för första gången på över en vecka och lägenheten är ett smärre kaos. Men jag är
glad i magen. Och jag hoppas att det fortsätter att pirra.
Nu vill jag mest bara måla och vara kreativ tills fingrarna trillar av. Imorgon blir det dock två
möten om kommande eventjobb och sen en hiskeligt spännande grej imorgon eftermiddag. Kreativiteten
får vänta tills nästa lediga stund.

Jag fick just ett telefonsamtal som får mig att hoppa ur skinnet av helt okontrollerbar lycka! Jag kan inte säga någonting och det är enbart ett telefonsamtal än så länge men just nu ylar jag som en hund som klämt svansen. Av glädje. Pirr i magen. Lycka. Och precis alla bubbliga känslor därimellan.

Oh jag vill vill vill!

Strax kommer Mikael och hämtar mig så ska vi ta en sista lunch tillsammans i ett Åre som är vackrare än någonting annat, sedan packar jag ihop mina saker, åker för att plåta lite grejer och hoppar så iväg till mitt flyg som går 16.00. Landar vid 5 på Arlanda och funderar på om jag ska traska bort med min väska till mammas lägenhet och sen gå runt knuten till Beyond Retros kalas på Drottninggatan. Någon som ska dit eller vill hänga med? Ikväll vill jag njuta av varje sekund av livet så komsi komsi och lek med mig!

Just nu är jag inte i mitt esse. Jag är ur balans. Har svårt att fokusera.
Varje natt är en kavalkad av mardrömmar. Dagarna en bergodalbana mellan eufori och melankoli, hopp och förtvivlan, glädje och bottenlös sorg. Jag hittar helt enkelt inte en medelväg att gå.
Mina naglar är nedbitna och hur många timmars sömn jag än får är jag ständigt trött.
Men det finns ett stort men. Ett telefonsamtal bort har jag människor som alltid stöttar. Jag har världens finaste föräldrar som aldrig slutar vara där, en bästa vän/sambo som uppmuntrar och tror på mig och en pojkvän som gör allt jag inte orkar. Vad är jag utan de mina?

Om ni, liksom jag, sucktat efter sjukligt våldsamma killerheels till klackar á la Gucci tycker jag att ni ska kolla in dessa brutaliteter från DinSko. Hittade dem hos Fashionnerds-systrarna och kan inte låta bli att tänka att trots att jag inte skulle kunna gå i dem, så är det helt galet åtråvärda. Om så bara att glo på.

Pic; Fashionnerds

Jag vet att jag har lite bloggsemester men likt Clara så är det ju svårt att hålla fingrarna borta från bloggandet ibland. Särskilt som att jag kom på att jag ju inte visat er min nya kompis!

Med min nya lilla vän, den är inte mycket större än en mobiltelefon, kan jag filma när som helst. Bara att
stoppa i vilket väska som helst och börja dokumentera. Weep woop! 

pic. Unknown?
Jag tar en minibloggpaus, eller vi kan kalla de semester, under tiden jag är hemma i norr.
Istället för att blogga så äter jag middag med mina föräldrar och nästan hela Mikaels familjs som är uppe och hälsar på, knatar runt i Åre-by och fryser ihjäl, tittar på snön som faller, sover med en annan människa nära nära och bara är. Imorgon åker jag hem till staden igen men tills dess är fjällen min horisont. 

När man längtar hem till norr så händer det att man börjar dricka enbart Brunkullans rooibos för att
komma ihåg fikastunder på Bahnhof efter långa dagar i skidbacken.

Man snurrar gärna in sig i varv på varv med randig halsduk, drar ned baskern över håret och önskar att
det ska falla gigantiska, vita flingor från himlen som kan fastna på tumvantarna.

Man ritar omedvetet fjällkedjor i alla anteckningsblock och på post it-lappar.


Och eftersom det är exakt vad jag gör just nu, och eftersom jag behöver lite ro, lugn, frisk luft och få peta på
 lite snö så åker jag hem i helgen. Hem till Åre, Mikael och galet många varv av halsduken runt halsen.
I helgen ska jag bli frisk efter snart fyra veckors sjukdom. För frisk blir man av fjälluft.

När hösten gör hyn lika äggskalsfärgad som himlen en gråmulen dag tycker jag att det är som allra finast, och alldeles perfekt, att hänga mustiga nyanser av orange och grönt tillsammans runt halsen.

När varje steg ska bära en över en avgrund är det viktigt att se de små, bra grejerna i livet.
Som vackra, inspirationsgivande tidningsomslag.

Underbart knasiga klänningar i äppelgrönt med rosa drakar.
 
Intressanta modevideor från modelinia.com.

En tavla i köket med turkos ram och cupcakesmotiv. (presentpapper fick bli kökskonst)


Vad gör er glada mörka tisdagskvällar när inte ens the lyckas värma kroppen?

Vissa dagar blir helt enkelt bättre om man förgkoordinerar dem. In absurdum.
Därför förkovrade jag mig i orange förra onsdagen.

Lack från Sephora. Klänning Noa noa. Strumpbyxor H&M.

Apelsin-Packman.

Teburk från IKEA.

Istället för att skriva om gårdagens Blog Awards och alla öden och äventyr där så tar jag och skippar det helt idag och samlar sedan mina sista enegidepåers innehåll för att klä på mig, åka till Vasastan och sedan jobba.
Igår var nämligen en kraftansträngning med lika delar plåga som glädje. Så jag smälter det en smula till och återkommer när jag kan ge ett moget utlåtande.

Kaninen målade jag häromdagen.Han är döpt till the YSL bunnie och ska snart hänga på vår vägg.

Ja. Nu är jag hemma. Efter en dag som sög liksom all energi som någonsin funnits ur mig.
Men vi har haft fantastiskt roligt. Blåst upp 250 ballonger (!) med helium, dekorerat Björn Borgbutiken vid Sergel, pyntat, fixat, studdsat på ispåsar, skrattat åt ballonger som rymt, svurit åt ballonger som rymt, knytit ungefär en miljard band, knytit ungefär en miljard ballonger och fått fingertoppar utan känsel, kånkat öl och hur mycket som helst därimellan. Sen var det kalas kalas kalas i timmarna tre med så mycket härligt folk, massor av skratt och lek med min fläta som fick flyga med privat heliumjet.

Jag har skrattat så mycket och haft så himla trevligt. Nu är min kropp så slut att händerna darrar och jag mest bara vill gråta. Hur jag ska orka morgondagen är ett mysterium.
Men när jag kollar upp i mitt tak där 12 stycken fina ballonger bildar en bukett så är det mer än värt det.
(fråga mig inte hur jag lyckades få med dem ned i tunnelbanan och hem)

Grisen bara gick och hämtade kameran när jag plingade på klockan eftersom jag inte kom inte genom dörröppningen själv. Som hon aldrig sett en unge med 12 heliumballonger förut.

Idag har jag fullt upp med att jobba med Björn Borgs carnivalfest (och feberyra omkring)!
Ikväll smäller det, men fram tills dess ska taket fyllas med stora ballonger, godsaker fyllas i skålar, saker
fixas och massa annat ordnas. Så himla roligt ska det bli!
Nu ska jag springa iväg till Skrapan, Björn Borgkontoret och Miriam för att hinna med en taxi.

Och gissa vem som illustrerat inbjudan förresten?

Och imorgon blir det kalas igen på Blogawards, hur bra får en helg börja?!
Jag ignorerar totalt att jag vaknade av mardrömmar, att halsen pep av smärta och att hostan rosslar.
Det börjar ju ändå bli en sorts standard nu.

Att vara sjuk tär på kroppen. Det gör mig inte så mycket att jag blir blekare än vanligt, huden känns äggskalstunn, ögonen blir inramade av skuggor och håret känns livlöst.
Det är en del av processen. Men att känna sig skör, som att benen skulle kunna smulas sönder och att mina darrande händer inte ska orka hålla i saker är jobbigt. Jag hatar att känna mig svag.
Men dessa dagar när jag trampar på försiktiga fötter runt på våra trägolv klär jag mig i glada, varma färger. För att bibehålla en gnutta glöd i en kropp som inte riktigt orkar.


Men i helgen är det kalas i dagarna två så därför äter jag nybakade scones med sambo-Gris, dricker the
 och laddar energi. Iklädd all världens färger i en klänning.

Klänning, Gina Tricot. Semitransperent blus, present. Armband, köpt i Tunisien.

Idag när luften är hög och kall, när solen sträcker långa sylvassa fingrar av ljus mellan de höga husen och löven trillar av ett efter ett så vill jag ge er en torsdagspresent.
En tankepassage till en sinnesstämning eller bara ett inlägg av körsbärsblommor och bra musik.



Videorna är animerade av bästa Katy Davis aka Gobblynne Animations.
Hon är fantastisk.

Igår åkte jag efter en del om och men till Cityakuten vid Hötorget för att få en tid och kolla upp
vad det är för fel på mig. Ett par kalla stetoskop på ryggen och ett blodprov senare fick jag gå hem. Utan svinis med risk för att få en knorr och enbart med en väldigt envis förkylning/virus.
Sov över i Vasastan i mina föräldrars lägenhet, fick mammas hemlagade kycklinggryta med pasta och en gosig soffa att ligga i under kvällen. Det var nog vad jag behövde. Idag är det nya tag, med samma krassa kropp och tunga huvud men med lite mer energi! Nu kör vi. Brum brum!


Pic 1. By Ina. Pic 2. Illo by me.

Jag är så jävla less på att vara sjuk nu.


Pic 1. Illo by me. Pic 2. By Ina.

En cigarrlåda som jag hittade på vinden i somras har nu blivit hem till små vackra ting som förtjänar att ligga framme bara för att ge inspiration. Det är clips att sätta i öronen, pyttesmå pärlörhängen och mängder av manchettknappar som väntar på en herre att sätta dem i en kavaj.
Det är ett stilleben att kolla på och röra vid när vardagen kryper för nära och man önskar sig dåtida
extravagans och skönhet. Istället för konst, ungefär.

Nyss ringde han som är strösslet på glassen. Vi pratades vid i nio minuter drygt.
För mig är kärlek någonting som jag kan njuta av, glädjas åt och uppfyllas av ungefär varannan helg i två-tre dagar. Det är intensiva, korta perioder av att sova med sitt huvud på samma kudde som något annan. Hålla handen och kisa in i två blåa ögon med en brun fläck i det ena. Idag åkte han 70 mil ifrån mig igen och varje kilometer kändes. Vårt förhållande tar på intet sätt paus när vi är isär. Naturligtvis är vi fortfarande ett par. Men kärleken blir annorlunda. Det är nio minuter på telefon, "vad har du gjort idag?" och ord om saknad.
Just nu önskar jag så himla mycket att kärlek var huvudet på samma kudde varje natt och grumliga ögon vid varje frukost. Inte bara varannan helg i två-tre dagar åt gången.

Ni vet när man sucktat efter någonting riktigt länge och så får man det?
Så var det med den här tygpåsen från Marc Jacobs. Nu är den min min min och jag vill
gå på stan med clownen svängandes i handen.

Någonting som jag dock inte sucktat efter, men fått med råge, är en förkylning/influensa som imorgon är inne på vecka tre. Idag ringdes sjukvårdsupplysningen från mina föräldrars lägenhet i Vasastan men det enda jag ska göra är att fortsätta knarka aldevon och dricka the i mängder. Vecka tre med den dieten alltså.
Jippie..



Nu ska jag dränka migsjälv i rooibos, fördjupa bekantskapen med Nezerilen och låta ett par kuddar
värma min ömma nacke.

Jag har inte bara en Gris att mysa med i helgen utan även en Fisk. (= Pojkvän)
Och inte nog med att jag har människorna jag tycker mest om i hela världen hos mig, idag har jag plåtats i ungefär 4 otroligt roliga timmar. Jäkligt bra fredag! <3

Gammal illustration av mig.

För tidningen i norr, Länstidningen Östersund, har jag en DIY-serie som ni vet. Till denna veckan ville jag göra någonting 80-tals influerat men eftersom jag hatar axelvaddar så bestämde jag mig för att istället fixa ett par markerade axlar - men utan vadderingen. En påse paljetter, en gammal angoratröja från H&M och en hel del timmar senare hade jag fått precis det.

Nål, tråd, paljetter i valfri färg och en finstickad tröja.

Jag tänkte mig formen av ett par axelvaddar fast på utsidan. Istället för svarta paljetter på en svart tröja, vilket känns som vad man skulle kunna hitta i butik, så valde jag en petroleumblå tröja och rosa paljetter. Jag gillar kontrasterna och hur de glansiga partierna direkt drar ögonen till sig.

Resultatet ser vi ovan. Visst tog det ganska många timmar och halva lägenheten är översållad av paljetter
men i slutändan var det värt det. Jag är ruskigt nöjd.
Dessutom fick jag för inte en krona (jag hade allt material hemma) en högst personlig tröja!

Det är väldigt sällan jag går i högklackat. Dels för att jag inte finner det särskilt bekvämt och sen för att det är i princip omöjligt att hitta i min storlek. Men jag älskar högklackade skor. Tycker att de kan vara som konstverk i sin utformning. Jag har alltid fascinerats över vilken effekt det får på kvinnor. Hållningen man får. Vinkeln på foten i ett par skyhöga klackar. Hur man blir lite utav en annan person.

Min samling är, utav ovannämnda skäl nummer två, inte särskilt stor. Men paren jag har vårdar jag som
de fina pjäser de är. Mina vinröda maryjanes från H&M är ett utav de paren. 10 cm smärta men
också 10 cm lackfärgad perfektion.


De passar dessutom otroligt väl ihop med min mammas handuppsydda klänning från när hon var ung och den gamla resväskan jag fick med mig hemifrån norr. Rött, brunt och grönt i symbios.

I lördags var jag på IKEA med mina föräldrar. Efter tio minuter letade jag febrilt efter en Billy bokhylla att välta över mig för att göra slut på lidandet. Förkylning med yrsel, varmkallvarmkall-känsla, orkeslöshet, ledsmärtor och utomkroppslig känsla på ett fullsatt Kampradvaruhus lördagen efter löning är inget jag rekommenderar.
Nu är det etter värre och jag förundras över mängden slem i halsen och hur jag trots det fortfarande kan andas någorlunda obehindrat. Så eftersom jag är lealös och har en massa måsten så tänkte jag att vi kan köra på en liten frågestund. Fråga vad ni vill inom rimlighetens gränser. Kanske undrar ni vad jag gör om dagarna? Om Grisen gillar sitt smeknamn? Ifall jag har några udda skills?
Fråga på. Och när vi ändå är igång. Önskas något speciellt inlägg? Ett sånt där inlägg som någon längtat efter men som aldrig kommer. Typ; en tutorial över hur jag gör Margaretaflätor eller lockar mitt hår?
Ja, önska och fråga så ska jag göra mitt bästa för att göra er glada.

Nu ska jag gå och dricka te nog för att dränka migsjälv innifrån och sen maila sönder händerna.

Jag saknar verkligen att ha tid och ro för att rita. För jag älskar verkligen att göra det.
Få en idé, en tanke, en vision, en inspiration och sedan sätta sig framför ett papper med pennor överallt och bara låta händerna skissa fram det där som ibland är en uppenbar bild och ibland bara en svag aning. Sedan låta svarta streck löpa kors och tvärs, i mjuka bågar, i hårda kanter, i skuggor och omsluta öppna ytor.
Se en bild växa fram och förvånas över hur den är exakt såsom den var i huvudet. Eller inte alls.
Jag saknar det verkligen.
Men tills jag har tiden och ron så bläddrar jag i arkiven. Och när jag var hemma i norr hittade jag en hel mapp med massor och åter massor av gamla bilder. Publicerat och inte publicerat, enkelt och avancerat, bra och dåligt. Men framförallt en mapp med inspiration. Den ska ni få ta del av en dag, snart.

Vissa dagar vaknar man upp och känner att saker är fel från ögonblicket man valde att slå upp ögonen. De där dagarna då halsen är ömmande, huvudet är på plats när man kollar i spegeln men så fort man vänder bort blicken så tycks allt ovanför axlarna vara någon annastans. Igår var en så bra dag. Ibland undrar jag om man haft en otroligt bra dag, när man gett så otroligt mycket av sig själv, varit närvarande till 100 % och stått på tå, så får man betala det senare. Som att man tog lite för mycket av livet och nu står i skuld. Igår var en så bra dag. För jag gav allt av mig och insåg att jag så klicheéartat är min egen lyckas smed. Och idag är min kropp ett russin med öm hud, svidande hals, tomt huvud och stela fingrar runt tekoppen. Hade jag burit klänning hade det varit dagen då man inte fått upp blixtlåset i nacken. Men igår, igår var en bra dag.

Jag vet inte hur ofta man som studerande bör finna sig i situationen att man faktiskt njuter av att läsa sin studielitteratur. Men jag gör det allt oftare. I höst och vår läser jag en kurs på distans via Umeå universitet. Där tar vi oss an ämnet mode ur ett såväl kroppsligt som historiskt och kulturellt perspektiv och jag njuter av att få fler dimensioner till ett ämne som jag hyser så stort intresse för. Men man inser när man väl börjar sätta sig in i det hela att vara intresserad av kläder och mode är väldigt ytligt. Att läsa kursen jag valt är betydligt mer djupgående och man får en bredare bild. Har precis läst ett övergripande kapitel om utvecklingen av modet från slutet av 1800-talet tills idag samt deras största upphovsmän. Kan absolut rekommendera "Teorier om mode - stil som historiskt och teoretiskt objekt" av Lars Holmgren för den som är intresserad. Nu ska jag göra lite thé till min onda hals och bläddra i Lotta Lewenhaupts "Modeboken".
Som sagt, härligt med kurslitteratur som man vill sluka!

Dessutom var fina Hanna Fridén gullig och lånade ut sitt exemplar av Lewenhaupts ´Modeboken´ till
mig eftersom den var slut på förlaget. Fina Hanna.

Jag jobbar ju som frilansjournalist som bekant. Nu när jag bor i Stockholm blir det dock inte riktigt lika mycket men jag gör fortfarande saker på distans ett antal gånger i månaden för tidningen i norr. Eftersom jag för tillfället mår skit med ett huvud som inte hänger med kroppen, snuvig nos och och yrsel så tänkte jag att ni får läsa förra veckans krönika istället för att jag gör ett redigt lördagsinlägg. En krönika om att svika sitt barn-jag.

Så jag ställer mig frågan i smyg då och då. Mest de stunder när vi i samförstånd tittar på varandra när man hör ungdomars gälla skratt nere på gatan sent på kvällen. (För vad kan man annat vänta sig av dagens unga? Ovetandes om att vissa ska upp morgonen efter) Eller när vi diskuterar huruvida det är behov av långa eller korta gardiner.

Vad hände med oss, kan jag undra. Vi skulle vara o-vuxna, knapra godis istället för middag och ha på oss pyjamas två dygn i sträck eftersom allt annat är smutsigt. Jag kan känna att vi svikit oss själva. Svikit våra barn-jag. Man lovade sig själv en rebell och fick mamma scanköttbullar. 

Mest vill jag i stunder som dessa krossa ett paket Digestivekex och sen skaka det över hela vår lilla värld innan för fyra väggar. Men jag gör ju inte det. För det är ju jag som ska städa upp det sen. (och slösa på mat på det där sättet?) Det är väl bara att inse att man i och med de första vinglande stegen utanför barndomshemmet helt enkelt förvandlas till en sorts vuxen. Snabbare än vi hann säga 5kronorsnudlar så var vi det.

Miniatyrvuxna.

Så istället för att få ett våldsamt digestiveutbrott och låta grannarna höra neanderthalarvrålen skalla så börjar jag planera nästa storhandling. Vilket inte är hard core någonstans men nödvändigt. Ack och ve om pastan tar slut ju och vi får spontanäta quinoa istället en dag.

Jag trodde jag lovade Stockholm en Kajsa med omaka strumpor som gick mot röd gubbe. Men det blev en lightversion av det. Väldigt light.

Ibland ställer jag mig dock på vänster sida i rulltrappor. Så att barn-jaget kan känna sig lite, lite nöjd. (och ibland lämnar vi disken till dagen efter istället för att ta den direkt efter middagen!)

Och ibland borstar jag inte håret på en vecka. Otroligt rebelliskt.

Igår hade jag en sådär fantastisk trevlig kväll. Jag bytte tillslut klänning innan vi drog iväg i den iskalla kvällsluften men bortsett ifrån kylan som sprang längs ryggraden så det det makalöst fint igår.
Minglande på Beyond Retros nya butik med människor jag tycker om, pillande på klänningar man vill ha och massa skratt. Kärleken till en pingvinmönstrad jacka och en jordglobsmönstrad klänning uppenbarade sig och jag fick godispresenter från Norge. S å h i m l a r a r t.
Efter det promenerade jag och Kristin mot Café Opera och någon sorts ELLE-fest i kombo med Solo. Vi stannade fem märkliga minuter, fick en söt näsduk och skulle sen hem. Men man blir hungrig av att mingla så vi gjorde ett födoämnesbensinstopp på Max och pratade allt mellan himmel och jord.
När jag kom hem, kall in till benen, var jag en väldigt glad flicka.

Nu känner jag mig inte alls kry någonstans i kroppen. Så istället för att försöka tänka med ett huvud som inte riktigt hänger med kroppen i övrigt så tycker jag att vi kollar på snygga knappar jag har i min garderob.

Nu drar jag på mig klänningen ovan, sätter händerna i mina mjuka handskar, tar på mig min ljusblåa
aftonkappa och virvlar ut i kalasnatten tillsammans med Kristin.
Först Beyond Retrobutiksinvigning och sen kanske lite ELLE-fest på det.
Tjo!

Jag har försökt skriva ett inlägg nu om min ytterst förvirrande dag. Men eftersom den är så förvirrande och invecklad med samtal, förhoppningar, beslut och besked, glädjepip och långdragna suckar, sökande efter information, mail i mängder, fler telefonsamtal, konsultation med allt och alla och precis ALLT därimellan så struntar jag i att försöka blogga om det. Jag bara säger; håll en tumme för mig så hoppas vi att jag är lite mer klar i huvudet när den här dagen är över och jag ska på Beyond retros butiksinvigning.

Puuh.