Sweet bird of youth
Jag undrar hur många det som idag tar hjälp av ren konsumtion för att lindra "ångest", ledsamhet, deppiga känslor och så vidare. tar chansen att shoppa som en ren lindrig av en klåda som uppstår i själen av, visst ibland riktiga skäl men oftast, ett ha-begär. Vår konsumtionsanda är ju rent ut sagt skrämmande nuförtiden.
Men det som jag verkligen tycker är stört är att vi gör lycka av materiella ting. En ny väska, det är äkta lycka nuförtiden. Och det ska inte vara H&M eller en lacksak från Lindex. Nej, en väska för lika mycket pengar som en resa till Grekland en, eller två, veckor stavas tillfredsställelse. Vad kommer den sjuka tankekedjan ifrån?
Och inser vi hur vi applicerar et tänkandet på en allt yngre målgrupp?
Jag bara tänker på hur många det är som läser bloggar och hur pass unga många av dem dessutom är. Vart tog den där ouppnåliga drömmen om en ponny, eller för den delen en hamster, vägen? Önskan att få rimliga ting. Jag känner ett rent ut sagt äckel inför att möta småtjejer på stan bärandes, äkta eller ej, logoprydda väskor från LV och Gucci. Det är små minivuxna med Carrie Bradshaw som idol och Elin Kling som ikon. När de egentligen borde vara barn. Bara barn. Okej, visst får de göra vad de vill, men vill ni att era barn vid 12 år ska rulla med ögonen på sin 12 årsdag för att denne fick fel modell av Chloés Edith?
Men tillbaka till det som jag verkligen menar. Just modebloggvärldens syn på detta med statusprylar. För det handlar ju om det till viss del. Bloggvärlden är ett utmärkt forum att visa upp alla saker man köper. Visa att "detta har jag köpt. Den är min. Jag har så pass mycket pengar att jag hellre lägger det på en väska en något väsentligt" För jag vet inte om jag tycker att det är särskilt försvarbart att köpa väskor för 10 000 och uppåt. Möjligen en, men varför i hela friden flera? Det är en VÄSKA. Inte ett livsavgörande föremål. Det är ett bruksföremål gjort att transportera saker i men har blivit en statussymbol som trycks upp i våra ansikten vareviga dag och särskilt just här, bland modebloggarna. Jag är less på att läsa om 17- 18 åringar som sucktar efter MiuMius, Chanel 2.55;or, Balenciagas, Chloé och Botkier. Inte för att jag inte tycker att de ska spendera sina surt förvärvade pengar på vad de vill, men utan för att jag tycker att det är ett sorgligt beteende. För med väskan i hamn. Då är man lycklig. En väska för lika mycket pengar som mat trebarnsfamilj äter på en månad, det är LYCKA.
Nej, jag tycker att det är sorgligt och i viss mån patetiskt att tänka så.
Sigrid (nu är detta ingen kritik emot Sigrid personligen eller specifikt men jag tar det som ett exempel. Tjejen ÄR duktig som få, faktiskt, och jag respekterar henne) köpte exempelvis en MiuMiu, och ännu en i raden av exklusivare väskor, på Nathalie Schutermans rea. Så här löd hennes skäl till varför;"Jag har haft lite motgångar på sistone. Nu känns det dock som om allt rullar på - fin fart. För att fira det nya året fick en Miu Miu följa med mig hem från Nathalie Schutermans rea." Och jag brukar aldrig lägga mig i andras val av konsumering, och särskilt inte ren lyxkonsumering men denna gången kunde jag inte hålla tyst. (Vilket jag i viss mån ångrar, för det är INTE mitt problem vad hon gör med sina pengar men gjort är gjort.) Men min spontana kommentar blev;
"Motgångar? Hmm. Tänk om jag skulle köpa en väska varenda gång jag råkade på motgångar. Skulle vara ungefär...tre gånger om dagen. Jösses vad jag skulle ha många MiuMiusar. Eller så köper jag mig helt enkelt inte lycka i form av läder med handtag och metallknapp tillverkad i Kina."
För vad är egentligen en motgång? Och hur stor ska den vara för att jag ska lägga åtskilldiga tusenlappar på en väska exempelvis? Och varför gör det oss glada, lyckliga, harmoniska igen över att få konsumera?
Jag trodde också förrut att själva köpandet i sig innebar lycka. Men det är en falsk och bedärglig lycka. För ruset försvinner lika fort igen och ersätts av tomheten och för det mesta känslan av att jag gjort något jag inte borde. Nuförtiden försöker jag verkligen fundera innan jag köper. Varför vill jag ha det här? Behöver jag den här? Och sen får resultatet visa sig i om jag köper eller inte. och det är svårt i början. Men sen är det en skön känsla. För jag behöver inte köpa. Jag kan säga nej. För materiella ting gör mig inte glad på riktigt. Det är inte lycka. Och särskilt inte en väska för 12 000. En väska för 12 000 innebär snarare ångest över att jag skulle ställa den i blötsnön i väntan på bussen till Åre och se just 12 000 smeta av sig på min jacka och bli gegigt läder.
Mitt nästa köp blir dock en väska. Från H&M. För 198 kr. Som jag kan ha min stora kamera i. Det behövs det inte Chloé Edith för.
Nam
Bra sagt raring! och finfin illustration.
Ilustrationen där var dunderfin :)
åh, äntligen någon som tycker och tänker vettigt ang. all jäkla lyx/över konsumtion. så sant att en väska från hm gör mig precis lika lycklig som en från miumiu. och hellre lägger jag mina surt förvärvade slantar på en resa, på upplevelser helt enkelt.
fast smaken är ju som baken..
åh, det där behövdes. massor kramar till dig söta kajsa! och det här inlägget; såjäklabra! tänker själv mycket på konsumtionshetsen som råder just nu, och hela grejen med tröstshopping (spec. om det gäller väskor för flera tusen), det är så absurt! om jag någonsin väljer att köpa en dyrare designerväska så ska det vara ett sådant köp som är hur genomtänkt som helst. sen räcker det med en, som ska nötas med åren och ges till de framtida barnen, som en skatt.
men när det köps designerväskor hit och dit för att man vill dämpa de känslor som man tycker är obehagliga, ja, då är något på tok. jag vet bara inte vad jag ska säga? det är nästan lite läskigt. när jag har haft en jobbig dag lyssnar jag på musik som får mig på bättre humör eller pratar med någon som lyssnar och som betyder mycket för mig. inga väskor här inte. och jag som har haft en jobbig dag idag!
Jag håller med fullkomligt.
Saken är den att jag kanske kastar lite sten i glashus genom att säga så, för jag suktade själv efter varenda märkesväska jag såg i modemagasinen tidigare, men sedan insåg jag att, som du skriver, bara försökte förtränga jobbiga känslor och motgångar genom en lite dos lycka. Vilke iofs inte behöver vara fel, men varför något så dyrt?? är det för att det känns som mer lycka, äkta lycka, om det är någonting exlusivt som inte alla har råd med. ungefär som, "ja jag har ingen pojkvän/roligt jobb etc, men jag ska minsann visa alla att jag minsann har en äkta 10 000krs väska".
jag måste skamset erkänna att jag fortfarande tröstshoppar, men dock på h&m och sånt jag typ har råd med. det känns ju lite roligare för några timmar iallafall. tyvärr brukar min lycka för ett nytt ting dö så fort jag använt det ett antal gånger.
menmen, nog snackat. väldigt intressant inlägg, fick mig att tänka på mitt eget köp-begär.
kramar!
jag insåg runt årsskiftet hur äcklad jag blir av all överkonsumtion, inte bara den dyrare delen utan även den på "normal" nivå, men i en absurd mängd! T.ex. bara för att det är rea så MÅSTE vi shoppa ihjäl oss tills vi har så många linnen och tröjor, kjolar och skor att vi inte längre vet vad vi ska göra av dem. Äckel. Så nu ska jag inte köpa något materiellt på hela januari. till att börja med.
Bra poäng med inlägget, och fin illustration- som vanligt!
Kram!
Jag förstår inte heller grejen med att lägga ut 12000 kr på en väska. Inte är det kvalitén som gör den så dyr. Men jag känner igen mig lite på några punkter ändå, även om det ligger på budgetnivå á la H&M för min del. En del av mitt shoppande beror nog till en viss grad på just det att man kanske inte mår helt bra alla gånger, eller när man presterat något eller så tänker man att "nu förtjänar jag lite shopping". Men jag har börjat jobba på att försöka hålla tillbaka med spenderandet, även om det inte alla gånger lyckas :) Men försöka är bättre än inget! Och så kollar jag alltmera på secondhand också, även om utbudet häromkring inte är nån höjdare.
Ja. Jag har åxå alltid undrat över märkesväskorna just. Vad är grejen med dem? De är enligt min smak inte ens fina. Status, så klart. Det är viktigt att visa att man minsann är någon. Särskilt om man inte är någon egentligen. Mycket viktigt. Det är det vårt tragiska, känslolösa samhälle är uppbyggt kring. Konsumtion får mig att må illa på två sätt; 1. Jag överkonsumerar, och mår illa därför, kan inte komma ifrån begäret. 2. Det tvingas på en från alla håll, man kan inte undvika det och det är hänsynslöst. Jag ska ha en köpfri termin. Det ska gå. Kanske blir jag en bättre människa då, vi får se.
Fantastiskt inlägg!
Jag läser varenda ord, allt är så bra skrivet så jag vet inte var jag ska ta vägen! Din blogg är verkligen inspererande, tack för att jag får läsa:)
Fin bild, som vanligt:)
Men om man mår bra då? Och vill ha en väska ändå? För att man tycker den är fin/bra/whatever? Eller om man är ledsen och blir lite gladare av att köpa något fint, är det så fel? Så länge man inte tror att det löser alla ens problem ser jag inget fel i att köpa sig lite lycka om man kan. För mig är det inte mer fel att köpa något för att muntra upp sig än att säg.. läsa en bok eller något annat.
Det finns även en annan aspekt av de dyra väskorna som aldrig tas upp, nämligen att de säkerligen har bättre kvalitet på skinn etc. Självklart är priset höjt ggr hundra för att man inte bara köper en väska utan ett "koncept", ett märke. Men jag tex är en fattig student som inte äger något plagg eller väska som kostat över 1000 kronor, men jag hoppas att jag någon gång i år kommer kunna spara ihop till en Mulberry Bayswater som jag tycker är en otroligt snygg (och jag har aldrig sett en kopia som varit i närheten av att vara så snygg) och stilren väska som jag kommer kunna använda i säkert tio år om jag tar hand om den. Och för mig är det också tusen ggr mer etiskt försvarsbart att köpa EN högkvalitativ, handsydd (av välbetalda sömmerskor i Europa, och inte av slavarbetare i typ Indien) väska i fin kvalitet som man kan ha LÄNGE än att köpa många billiga som är sydda av barnarbetare.
Jag förstår ditt resonemang på ett sätt, hela grejen med att vissa människor verkar tro att man kan köpa lycka genom att bara KÖPA KÖPA KÖPA, men det finns som sagt också en annan typ av köpare på de lite dyrare väskorna. Det är så att säga inte svart eller vitt, varje människa har ju ett eget konsumtionsbeteende, egna förutsättningar etc. Och jag kan inte se varför det skulle vara mer fel att spara ihop (eller att köpa om man är rik) en väska som man tycker om än tex en digitalkamera. För att för någon som är totalt ointresserad av fotografi borde det ju verka helt befängt att lägga ner flera tusen på en kamera med massa effekter. alla har ju sina egna intressen.
mvh. Rosie
Jag håller med dig, man blir inte lycklig bara för att man har en Miu Miu på armen. Visst, jag tycker de är grymt fina men det är inget som jag mår dåligt av om jag inte har. Min smak för väskor ändras dessutom hela tiden så varför lägga ut en massa pengar på något man kanske tröttnar på efter ett tag? I och för sig, alla får lägga sina pengar på vad de vill och om jag verkligen hade råd (någon gång i framtiden...as if) så kanske jag skulle köpa en väska som jag verkligen älskar men inte fler än så. Isåfall skulle jag nog hellre spendera pengar på resor eller liknande.
fin teckning! :)
Jag håller helt klart med dig. Själv är jag inte alls fixerad vid märkessaker, möjligtvis på sportkläder men då pratar vi om Nike och Adidas, haha.
Jag tänkte egentligen säga att jag tycker om din blogg. Jag började följa den när jag skulle till Åre på VM eftersom det var genom det jag hittade den. Jag läser inte "modebloggar" i vanliga fall men du har så bra blandning och kreativa foton:) Shopping och kläder har inte varit min starka sida, före jag kom till USA det vill säga, haha.
Jag kan inget annat än att hålla med. Denna ständiga önskan om att ha en dyr designerväska hängandes på axeln är bisarr. Innan modebloggvärlden exploderade tänkte inte en enda 12 åring på Chloé Edith, Chanel 2.55 eller Mulberry Baywater. Jag tvivlar på att en 12 åring ens visste vad en Mulberry Bayswater var för dryga 2-3 år sen. Men i samband att just denna del av bloggvärlden fick så mycket vind i segeln började alla helt plötsligt sukta efter Louboutin-pumps, MiuMiu väskor och andra dyrgripar. Det blev helt plötsligt status att bära/köpa dessa väskor. Man var någon om man hade en dyr väska kändes det som. Och med tanke på att 99% av bloggarna därute just handlar om mode så är det inte så konstigt att barn önskar síg väskor för 10 000 i födelsedagspresent. Trendemedvetenheten börjar i allt tidigare åldrar nu. Kolla bara på dagens 12 åringar. Vilka märken springer dem runt med egentligen? Inte är det JC-kläder.
Å andra sidan finns det inga garantier på att en MiuMiu kommer att hålla längre än en annan väska i skinn som kanske kostar 2000 kr vare sig den är gjord i England för hand eller i Kina inne på en fabrik. Men självklart så skall man lägga stor tanke vid och bakom sina köp. Att köpa väskor är inte det samma som att köpa underkläder. Man kanske inte alltid har råd att byta ut när man tröttnar. Men just tanken på att man "kan" köpa sig lycka i form av en väska känns skrattretande. Man kommer alltid att hitta något som är dyrare, snyggare och som väcker större ha-begär än tidigare. Det är ett beroende som inte går att tillfredställa. En annan aspekt av det hela, enligt min uppfattning, är dagens kändisbloggar. Jag menar absolut inte att dissa någon, men ta en titt på vad för slags märken dem visar upp när dem postar "Dagens Outfit". Sällan är det märken från H&M, Åhlens eller andra budgetkedjor. Det är just väskor från Chanel, kjolar från MiuMiu, koftor från Marc Jacobs och skor från Prada. Så på ett sätt är det inte konstigt att dessa bloggar, som har omkring 100 000 besökare, sänder ut olika signaler. Det blir lite "Monkey see, Monkey do - fenomen".
Tänk hur samhället och världen hade sett ut om vi istället ägnade oss lika mycket tid på att utrota fattigdomen, motverka växthuseffekten och bekämpa aids som vi gör grubblandes över vilken väska man skall köpa härnäst..
Man kan ju ställa sig den frågan nästa gång man suktar över hur snygga skor Manolo gör eller hur mycket man önskar att man hade en Hermés Birkin bland de övriga accessoarern...
För det första så håller jag med dig om att det kanske inte är helt bra att man kan gå och köpa svindyra märkesvaror en helt vanlig dag, bara för att "muntra upp sig själv". Jag tycker i alla fall att det tar bort hela tjusningen i det hela. Jag tror att om man får spara lite (själv sparar jag *minst* ett år innan jag får köpa en ny märkesväska, och det är inte bara för att det ska kännas mer speciellt när man gör det utan även för att man ska hinna tänka igenom sitt inköp) så får man lite samma känsla som när man var barn och väntade på julafton/sin födelsedag. Man har suktat efter något, och så är den dagen då man får det äntligen här!
Den känslan tappar man ju om man går och impulshandlar dyra saker hur som helst. (Kan jag tänka mig i alla fall)
Men när det gäller att dämpa känslor med hjälp av shopping så tror jag att många har lite förutfattade meningar om det. Jag tror inte att *alla* som konsumerar gör det för att de har emotionella problem av något slag. Det är klart att det finns folk som gör det, men det finns å andra sidan folk som missbrukar i princip allt.
Har man inte kontroll på sitt beteende så blir allt fel, även saker som är bra i sig (träning, t.ex.) från början liksom.
Jag tror att man kan ha en balans i det hela. Jag har pluggat under många år, och nu när man jobbar och har en riktigt bra inkomst (och kan lägga pengar på både resor, sparande, pensionssparande OCH shopping) känns det som att man inte ska behöva ha dåligt samvete över att man tar igen lite för den tiden då man tvingades snåla med allt.
Sedan håller jag med dig om att upplevelser slår högre, att resa är livets salt på alla sätt, men alla skriver ju inte om *allt* de gör på sina bloggar heller. (Jag har t.ex. medvetet valt att inte skriva om resor jag gjort eller om mitt jobb eller om mina nära och kära, för då skulle jag behöva blogga så oändligt mycket för att täcka in allt, det är klart att det ger en lite snedvriden bild av min verklighet, men det hoppas man ju att folk kan se igenom)
Jag tror att man ska vara försiktig när det gäller att döma folk för vad de köper eller inte. För vad vet man egentligen om folk i bloggvärlden? Bara det de själva berättar, och ofta tror jag att en del framställer sig som lite mer glammiga än vad de är...
Ang. "En annan Es" kommentar så tycker jag i och för sig inte att det finns någon självklar motsättning med att både gilla mode och att göra goda gärningar. Människor är mer mångfacetterade än så!
(Och förresten tycker jag mig märka att etik av det här slaget börjar ta mer plats i bloggvärlden, på sina håll i alla fall, vilket ju är oerhört positivt...)
fleur är söt! och jag mår också typ illa av alla småkids förvrängda drömmar. när jag var 7 år hade jag fortfarande musse & mimmi-tröjor med matchande tights. idag har ju ungarna samma kläder som jag själv har... suck.
Bra och intressant skrivet. Just märkeshysterin har jag jättesvårt att förstå - jag vill ha vackra saker och det spelar ingen roll vad det är för märke. Kvalitet är en sak, jag betalar t ex runt en tusenlapp för mina skor för ilägg, som är sydda i Europa och håller jättebra. Men jag frågar mig om ett par skor för 10 000 är så mycket bättre än ett par för 1000. Jag jämför med skor istället för med väskor, för jag är absolut ingen väskmänniska - väskor har man för att bära saker i.
Uppenbarligen tillhör jag också undantagen vad det gäller outfit-bilder, eftersom i princip allt är från H&M, Zara, hemsytt eller ärvt.
Håller med dig helt och hållet! Motgångar borde man väl ändå kunna ta, utan att köpa sig en svindyr märkesväska? Som man så fint brukar säga: Man kan inte köpa sig lycka. Fast å andra sidan är det hennes pengar och hennes val.
Du är så vis. Precis allt du skriver har jag tänkt. Att lindra sin "ångest" (som för övrigt är ett missbrukat ord) med en svindyr väska är sorgligt. Fast å andra sidan tycker jag nog att det är lika sorgligt med en billig väska, men som du skriver så bidrar en sådan inte lika mycket till hjärntvätt av våra I-landsbarn. Ska man konsumera något för att pigga upp sig är det musik som gäller. Tycker jag. Eller en fika med vännerna.
Very interesting site --- quite informative