Aurora Borealis, del 4

"Så du menar att du enbart rest runt jorden och varit på äventyr sen vi sist sågs, Mirabelle.."

"Mira. Jag är Mira nu. Ingen rolig människa heter Mirabelle."

"Okej..Mira. Men, skola då? Och dina föräldrar.. vad..hur?"

"Men skola är inte allt Nikodemus! Man kan lära sig precis lika mycket, om inte mer, av livet i sig själv om man lever det som vi lärde oss i skolan. Och det var ju mina föräldrar jag reste med! Ända tills de försvann i Bermuda Triangeln då."

"Bermuda Triangeln? Oj, men herregud Mira. Jag.. det smärtar mig att höra om deras bortgång!"

"Smärta hit och smärta dit. Är du fortfarande en sådan gosse som använder sig av stora ord som du knappt vet vad de betyder? Nej din gås. Jag menar att jag tappade bort dem någonstans i övärlden i Väst Indien. I Bermuda Triangeln alltså. Då tänkte jag att jag kunde resa själv ett tag tills de slutat göra halsband av kokosnötsskal och drivved!"

"Så då är du alltså här helt själv? Där du spenderade ett år när du var barn."

"Mmm. Jag tycker ju inte om sol så mycket. Min hy klarar inte av att ständigt bli bränd och solhattar är för mesar. Så kom jag att tänka på det här stället. Där man på vintern kunde sitta på en snöklädd kulle, låtsas att man var ensam i hela världen och kolla på Blå Bergen i fjärran. Så jag kom hit för några veckor sedan och hade precis hittat den här kullen. Den ultimata titta-på-stjärnorna-kullen. Längtade hela dagen till att få sitta och kika efter min stjärnbild när jag ser att någon annan sitter där. På MIN kulle."

Hon kastade ett morrande öga på honom. "Så var det du. Av alla människor jag träffat."

"Alltså. Förlåt, eller jag menar. Det var ju inte precis så att jag visste..."

"Men Nikodemuuuuuuuuus" (Hon hade för ovana att dra ut på hans namn och få det att låta allt annat än klassiskt och ståtligt som hans mamma hade tänkt när hon valde hans namn) "din gås, det är lugnt! Länge sedan jag pratade med någon annan nu än migsjälv. Vem som helst kan väl råka bli lite arg om denne tror att någon snott ens kulle!"

Han ville säga att marken var här inte ägdes av någon men bestämde sig för att vara tyst. De blixtkastande ögonen tycktes kunna tändas lika fort nu som då för många år sen när de var barn.

Han tittade lite på henne i ögonvrån där hon satt bredvid honom. Håret glödde som spunnet eld i det mjuka, mjuka ljuset från månen och ögonen var riktade uppåt mot himlen. Hon var verkligen söt nu. Vild som förr men väldigt söt. Hon vände huvudet mot honom och log lite med sin bleka mun. En millisekund trodde han att hon skulle ge honom en puss och hjärtat började slå fortare. Men "vill du titta på stjärnorna med mig ikväll?" Återigen hann Niko inte reagera innan hon puttade ned honom på rygg i den kalla snön och sen kastade sig ned bredvid. Så tittade de upp mot himlen.


Aurora Borealis, del 3

"Mirabelle!"

Han hade inte menat att säga det så högt men nu skallade hans rop i den annars helt tysta vinternatten och en hare flera hundra meter bort stannade till mitt i ett språng och vände huvudet mot människorna på snökullen. Hon blev alldeles tyst på en gång och la misstänksamt huvudet på sned med springor till ögon. "Hur vet du vad jag heter?" morrade hon fram och han var nästan rädd att hon skulle tackla omkull honom igen. Innan han hann svara, återigen, så sade hon bestämt "dessutom är jag inte Mirabelle längre. Jag är Mira. Ingenting annat. "För när hon hade rynkat sådär på näsan som en liten kanin och ruskat ilsket på huvudet så var det som att en lucka öppnades i hans medvetande. En lucka till det förflutna, till barndomen, till när han var bara 12 - 13 år. Då hade hon varit flickan som flyttade in i huset mitt emot. Några år yngre och alldeles sjövild. Föräldrarna var omkringflyttande bohemer och bara skrattade åt hennes upptåg som allt som oftast gick ut på att ställa till med så mycket oreda som möjligt. Redan då hade hennes hår varit långt och ögonen gnistrande blixtar, men den lilla flickan hade blivit stor. "Du är Mirabelle. Flickan i huset mitt emot. Som ville klättra högst upp i träden, se hur myrbon ser ut inuti och rädda fågelungar som trillat ur bona"

Då för 8-9 år sedan var hennes hår ljust som snön de stod på nu och brukade bli lika elektriskt. Han kallade henne för maskrosbollen ibland och då blev hon så arg att skriken studdsade mellan husen på deras annars lugna gata. "Du är Mirabelle, maskrosbollen. Hon som kom en sommar och var borta till nästa. Och du är stor nu. "Nu var det hennes tur att forma munnen till ett O. Huvudet lades på höger sida för att sedan vridas till vänster och så tillbaka till höger. De vassa orden var som bortblåsta och hon var plötsligt som oförmögen att säga något. Så när han tänkte att han skulle förklara vem han var så spärrade hon så upp ögonen något alldeles ofantligt och brast ut i ett skratt som fick Niko att undra om hon var galen. "Det är ju du! Nikodemuuuuuuuuuuuus. Pojken som alltid gjorde som fröken sa, som inte ville klättra i träd och var rädd att smutsa ned knäna på tallbarr och kottar. Det är du!" Niko kände hur hans kinder blossade lite vid hennes ord. Så hade det inte alls varit. I alla fall inte direkt. Innan han hade hunnit med att börja försvara sig kröp hon lite närmare så att de satt precis bredvid varandra och så började hon berätta om allt som hänt sen sist när han var 12 - 13 och hon var en sjövild maskrosboll.



Aurora Borealis, del 2

Som från absolut ingenstans knuffades han som av vinden just raklång omkull i snön. Niko kunde känna den iskalla snön trilla ned i fickorna på kappan och hur lite föll ned på insidan av hans krage. I några sekunder knep han ihop ögonen när ilningarna for längs med ryggraden som små spjut, innan han återigen öppnade dem och såg vad som vält omkull honom helt bryskt. Liggandes tvärs över hans mage med armarna spretande åt ena sidan och i en mörkt grön kappa låg en flicka. Eller en flicka undrade han. Hon såg ut som den sköraste docka.

Med slutna ögon och alldeles stilla ansikte låg hon bara där halvt på honom. Precis som en porslinsdocka med ögonfransar vilandes mot kinderna, en fräknig näsa och det rödaste, längsta hår han sett i en liten ocean runt sig. Munnen var nästan vit och då var hennes skinn ändå så ljust att hon nästan tycktes genomskinlig. "Herregud. Vad..vad har hänt henne? Jag måste.." längre hann Niko inte tala för sig själv och inte hann han heller lägga en hand på hennes för att försöka väcka den lilla dockflickan innan hennes ögon slogs upp.

"VAD GÖR DU DIN DUMMA GÅS?" skek hon till och ögonen blixtrade i en regnbåge av alla gröna nyanser han sett och kinderna blossade ilsket röda. På ett ögonblick kravlade hon sig upp på knä och vifftade snabbt undan håret med vanten. Det enda som hände var dock att allt det röda blev elektriskt och stod som ett moln av sprakande lava runt hennes arga huvud. "Varför i hela friden står du på min stjärnplats? Så här sent? En vinterkväll när ingen är ute? VA?"

Hennes frågor kom smattrande i en så snabb rad att Niko bara gapade och tittade på de vita små tänderna som spottade fram orden i en hetsig rad. Men hon tycktes inte vänta på ett svar heller utan fortsatte. "Hur har du mage att stå på min stjärnplats som en förvirrad ren och bara glo mot berget sådär. Det här är min plats. Min!" Samtidigt som hon muttrade halvhögt för sig själv borstade hon bort lössnö från kappan och rynkade irriterat på näsan som en liten kanin.

I säkert fem minuter stod de så båda två på knä mitt emot varandra. Han med munnen som ett förvirrat O och hon ilsket borstande på kappan, argt skällande på honom fast ändå inte direkt.

Det var något så bekant med henne tyckte Niko. Nu när hon stod på knä med håret som lagt sig lite var det som att han sett henne förr. Den ilskna dockan med sprakande ögonen hade han träffat innan. Men var?

Så plötsligt slog det honom!



Glöm inte
tävlingen hörrni heller!

Aurora Borealis

Nu kommer första delen i vår historia. Ni fick berätta vad ni tyckte skulle vara med. Ord. Små händelser. Fräknar och lockigt hår. En gapig flicka och en blyg pojke. Sen satte jag ihop allt, en liten historia växte fram och detta är första delen.
Inte en julkalender. Bara en vinterhistoria som vi gjort. Vi.


Stående i mörkret såg han ut som en filmstjärna från 50-talet. Med händerna nedstuckna i kappans fickor och lätt vilandes på det högra benet blickade han upp mot himlen där månen lyste upp hans siluett så de mörka lockarna stod i kontrast mot hans bleka ansikte.

Han har det där som flickor brukar kalla det. Det lilla extra. Med ljust blåa ögon och en mun som ganska ofta är lite fundersamt vriden, men ändå på något mystiskt sätt alltid nära till skratt, tänker man just på en sån där stilig filmstjärna som alla blev förälskad i och ville ha idolbilden från flingpaketet på.

Det var dessutom ungefär exakt så han var. Nikodemus. Eller som han helst ville att man kallade honom, Niko.

Han som var bra på nästan i princip allt. Hade de bästa betygen, alltid var artig, log så att varenda flicka som hans blick mötte bara ville falla ihop. Han var pojken som alla ville vara. Eller ville ha.

Nu står han uppe på en liten kulle med halsduken virad många varv runt halsen. Han var på väg hem från jobbet. Sist kvar av alla hade han tillslut gått ut genom dörrarna från sitt utmanande jobb på byrån och just tänkt "vilken tur jag har som har precis allt det jag vill ha". För trots att Niko var den populäre, den snygge, den som killar tyckte om för att han var bra på sport och sitt jobb och den som flickor föll för eftersom han var så omtänksam och fin, så var han ödmjuk.

På impuls valde han att promenera hem istället för att ta bilen. För att värna om miljön, för att andas den friska decemberluften, som egentligen är på gränsen för kall till hans cashmerekappa, och för att han plötsligt kom till minnes om hur det var att pulsa rakt ut i snön från vägen och blicka upp mot stjärnorna en tyst vinternatt.

   Så nu står han där, Niko. Hör snön knarra under fötterna, andas rökmoln som snurrar runt huvudet och försvinner, blickar upp mot den becksvarta, oändliga himlen som är täckt av stjärnor.

Det är så vackert att det gör ont tänker han. "En annan kväll ska jag ha kläder på mig så jag kan ligga raklång i snön och bara leta efter stjärnor som jag kan namnen på" viskade Niko ut i intet.


Jag ska leka med mina vänner hela helgen, jobba ikväll på premiären av Bygget och kika på Timbuktu, mysa, kolla på resedagböcker av folk som åkt Transsibiriska järnvägen och äta lussebullar. Men det kommer nog komma minst ett kapitel om dagen. Så håll utkik i kategorien som tillägnas just historien.