Vägen till Kajsas hjärta, del I


Det finns några små knep för att få mig snäll, rar och from. Små knep som kan få det minsta men argaste lilla lejonet att sitta tyst och stilla med tindrande ögon, små pussar att utdela och varmt hjärta. Visst är det ytligt, men vägen till Kajsas materiella hjärta går igenom presenter. Jag älskar att få små saker mitt i veckan av ingen anledning alls. Därför att det är då man som mest behöver dem. När man egentligen inte alls behöver dem.
Jag tror inte att jag är ensam med att vara såhär. Men skillnaden är nog kanske att jag kan gå från rosenrasande monsterbarn till "Oow"-ande, stillsamt flickebarn.
Nu menar jag inte att någon ska ge mig presenter. Inte alls. (Om ni nu inte väldigt gärna vill) Men i veckan har jag fått sådana där små presenter som gör att hjärtat är som ett varmt glödande klot i flera timmar, ibland dagar, efteråt.
12
Det arga lilla lejonet fick ett lejon att ha på armen. Rara Eva på Kaktus gav mig det KJL inspirerade armbandet i form av ett ståtligt kattdjur från Ms. Bijoux. Så gulligt av henne att jag log och sjöng med radion hela vägen hem från Åre i tisdags.

Ohh, If heaven falls

Tillskillnad ifrån resten av denna veckan så är denna dag, denna fredag, en dag av stillsamhet. Jag arbetar precis lika mycket. Men på ett annat sätt. Stillsamt och lugnt. För min kropp orkar inte mer nu.
Jag leker lite med kameran under tiden jag väntar på att mail ska skickas iväg. Idag är jag see through.
64
Mitt hår är inte ett uns lockigt. Men ibland får det för sig att tillföra sin alldeles egna volym. Efter en dusch kan jag ibland stå där med mjuka vågor som trillar ned över axlarna. Eller en eftermiddag i Paris då vi stod tryckta mot en vägg, regnet piskade över hela kroppen och jag hade en gloria av ljusa ljusa korkskruvar när vi gick längs Champ Elyseé senare.
Vinröda maryjanes, H&M. Guccissimakjolen med hög midja och fickor, H&M. Halvtransparent blus med broderier och knappar, Clara. Ros i håret, Glitter. Spetsband runt halsen, från ett paket. Raraste lilla BHn med ros syns litet också, från Lindex.
3image19301

Im not dead. Im just breathing a little less.

Den här veckan jobbar jag asset av mig. (Dåligt uttryck. Min rumpa jobbar nämligen inte alls. Jag får inte ens använda den till att sitta på en endaste sekund. Mina ben däremot. Uj ujuj.)
Intervjuer och research för artikel, jobb på café 720 i en av Åres skidbackar, illustrationer, plåtningar för tidningen och massa annat. Låter inte jobbigt. Men är dessto värre. För i förrgår träffade jag en ny bekantskap vid namn Eva. Eva visade sig vara en av de gulligaste människor jag mött och innan jag visste ordet av det hade jag varit i butiken hon jobbar i, i två timmar istället för den kvart ungefär jag skulle prata lite med henne om shopping i Åre. 2 timmar och en hel del klämmande på Fryes motorcykleboots, som faktiskt bara går att köpa i Åre och i en butik i Sthlm i Sverige, Pour och Rodebjerklänningar och handsydda Silkeplagg senare knallade jag gladare än på länge till bilen med inbjudan till modevisningenTott igår. Så igår jobbade jag som en iller, k.a.o.s stavas det, knaprade lite nudlar hos mina säsongare till vänner och kastade mig till bilen för att sedan ägna två timmar åt att försöka parkera, inte döda någon i snöstormen och sen springa upp för halva Åreskutan för att kunna vara med på modevisningen. Så kolla nu på bilderna eller jag måste kanske småmörda er också. Fatta vad jag gått igenom för att ta dem! För sen var det bara hem, utan champagne i magen då jag ju körde, och utan att joina in på efterfesten med mina nyvunna vänner för att sova och upp imorse efter några timmars sömn för att jobba.

Bilderna är inte de bästa men de ska ju in i tidningen först. Och så är ju formatet knas. Men satan i gatan vad kul jag hade!
1
Det är inte roligt att komma till ett hotell överfyllt med bratarnas överbratar i dunjacka, frilla bestående av flätor över huvudet som har klistrats fast med luggen i stripor och blossande ansikte av ilska, kyla och skuttande. Då känner man sig sådär att man uppfyller deras fördomar om oss norrboende. Ack ja. Men ett par hårnålar, en handgjord tunika från Oman och lite isvatten senare så blev jag fit for modevisningsfight igen och kastade lika du-äcklar-mig-blickar som vanligt på de små flottiga backslickliven igen.
Men nu; bilder.
3
Galet fina Ullis var en av de nya bekantskaperna för kvällen. Hon gick för Kaktus/Åre by ous och var så sanslöst bedårande i sina högmidjade vilajeans som satt som en smäck, handbroderad tunika, mina sucktobjekt till kilklackssandaler från Ash och hippiefläta över pannan. 70-tal, oh I love!
6
Herrn som gick för Hanson. Helt klockren i sin, som han själv sa, försök att "se ut som en västkusten kille i sina bästa år en sommardag." 
5
Även om Kaktusflickorna var mitt sällskap och de raraste av rara så måste jag erkänna att 1420, som jag ju förvisso också gillar, var ballast av de balla. Fy satana vad de var grymma! Här hade han illgröna jeans till en satinjacka med blommönster. Skulle en kille ha det på riktigt skulle jag bli kär tror jag nästan.
4
Så synd att det aldrig blev bra bilder på dessa. De gick för Intersport (Intersport i Åre är grymt, inga landhockeyklubbor här inte!) och tjejen var supernervös innan men hade grym inlevelse och närvaro när hon gick. Jeans från Dr. Denim tror jag i fräsigt mönster och sjukt härlig satinblus med ena axeln bar. Och örhängen i form av tennisracket! Killen hade grön slips. Men skotthål i!
5
När grabbarna från Red Devil kom klivande med självsäkra steg och nonchalanta shades för ögonen gick det ett åhh genom den kvinnliga publiken varenda gång. Fullt förståeligt. De var ganska streetmumsiga sådär. :)
Och retrojackan från Hummel är lika snygg på killar varje gång. V-a-r-j-e g-å-n-g.
2
Återigen 1420. Jag misstänker att en modevisning i Åre är den enda platsen där man kan få se modellen traska med Huntergummistövlar, illrosa clutch från Modström och sidenklänning. Samtidigt som hon lägger in en snus och sveper en öl. DET är grymt det.
1
Vem kunde tro att någon på allvar skulle kunna bära upp denna klädsel? Inte jag i alla fall. Men det gör han.
7
Finaste Eva i de begärliga skorna och en sidenskapelse. Lägg förresten märke till ryggen på Ullis klänning där borta på catwalken. Så grymt snygg. Dessutom är hon fotogenique som få!

Jag har mängder med fler bilder på folk, kläder och roligheter. Men det tar vi en annan dag. Nu har jag jobbat nästan 24 x 2 timmar i sträck. Det gör mig lite trött. Och vimsig. Godnatt.

Kasta sten i glashus

Hur många gånger har jag inte sagt att jag tycker att det är asfult med bilder tagna i speglar? Jättemånga är det i vilket fall som helst. Och vad som är än värre än speglar är smutsiga speglar. Schysst när man kan utläsa någons hela DNAsträngar genom de flottiga tumavtrycken på glaset liksom...
Så nu kastar jag rejält med sten i glashus. Av den enkla anledningen att jag efter en lång jobbdag var för trött för att göra annat. Och för att bara spä på med ännu mer smågrus i det där glashuset som redan är sönderkrossat så är ju spegeln jag fotar i fullkomligen superojämn. Handblåst är kanske väldigt charmigt och vackert. Men man ska inte spegla sitt ansikte i dem. Då får man obehagliga förvridna överraskningar.
Så nu när jag börjat kasta sten, kasta lite på mig. Det får ni.
321
Sen att jag missade halva outfiten är ju roligt bara det. Men hallå, spegeln satt högt, jag är liten. Då blir det sådär.
Kakifärgad kjol med hög midja, present. Rosa blus med broderier och knyt i ryggen, Vero Moda. Rosa blus med pärlor, Indiska. Chunky halsband i plast med träblomma, Accessorize i Köpenhamn. Brunt hårband med rosett, H&M. Trötta ögon, mina egna.

Idag hände väldigt spännande saker när jag var ute på jobb i Åre för att skriva artikel. Mitt emellan irritation över dryga Stockholmare på skidsemester (eller jag menar, semester i fjällen där man inte åker skidor) så träffade jag fantastiskt trevlig personal på en butik jag inte alls brukar gilla. Så imorgon efter jobbet på 720 blir det antagligen modevisning som jag ska fota och jobba med och så lite utgång. K-u-u-u-u-u-l! Mer om det en dag då jag inte fortfarande vid kl. 21.16 har tre miljarder med saker att göra. Pooha

Im a pony

En morgon vaknade jag och såg ut såhär;
21
Jag kände mig hemmahörande i någon film som borde heta något i stil med; From the wilderness. Tänk er själva att sitta gömnd under en tjock gardin av dreadsliknande tovor som knorra sig. En blick på mig, eller mig och mig, mitt hår lever ett liv utan mig så med en blick på mitt hår, skickade mamsellen mig/håret att bada, schamponeras och sedan reda ut trasslet. Nu sitter jag här; välkammad som en korgosse en söndagsmorgon under gudstjänsten alldeles nytoppad och med lugg igen. Nästan iaf. Luggen klippte jag själv och den blev..skev. 

Idag har jag träffat så rara människor så det borde inte existera. Oh vad kul. Resulterade i inbjudan till modevisning imorgon och roligheter.

Skalla mig

Just nu är det jobb jobb jobb. Men ska man resa en massa så måste man kompensera det med att jobba. För jobba är pengar. Och pengar resulterar i att man kan uppfylla sina drömmar. Dvs, för mig, resa.
Igår var det café 720 för hela slanten, idag är det illustrationer och upp till Åre för att fota och skriva artikel, resten av veckan café 720 igen.

Men lite måste man blogga. Även om man inte hinner besvara kommentarer. Och då en
fin flicka gör så fina prydnadsknappar att sätta på väskan, kläderna eller vad man vill måste jag bara tipsa! Själv ska jag, trots det där köpförbudet, införskaffa båda två. Blygsamt billig peng gör att man kan få två rara knappar med dödskallar på nämligen. Och visst, jag ska ju spara som en spargris inför USA, men blir inte hela resan liite roligare måntro om jag får ha två härliga, skallprydda knappar på klänningen? Det tror jag, tveklöst.
Klicka på länkarna så kan ni kika på pinsen på bloggen ni också. Svensk flicka goes Italy, mothersvea.
pins4.jpg
Nu, jobb jubb jobb

På min arm, i mitt hjärta

Jag blev inspirerad av min vän och bloggförtrogna Sara som så ofta förr, trots sin knappa tid i bloggvärlden, kommit på klokheter som jag bara inte kan låta bli att småknycka lite.
För jag tycker om att både för min egen skull och för andras berätta de där små historierna som givit de bästa minnena och är de bästa minnena. Då är det perfekt när man som jag älskar smycken, har en massa av det och dessutom mycket små krimskramsiga ting som betyder något och har en egen berättelse.
Så ny kategori, nytt litet steg och nya historier.
1
Jag börjar med armbandet som jag faktiskt gjort själv. Sällan använt men ofta framplockat bara för att kikas på och tänka tillbaka igenom. För det är mitt berlockarmband med små små minnen från min mormor. Hon dog när jag var 6 år gammal, 10 dagar innan min födelsedag, och bilden jag har är illusionsartad och täckt av ett ljus såsom ljus ser ut när det faller in genom ett fönster och dammet dansar bland de varma strålarna.
En dag fann jag bland massor av gamla handbroderade linne lakan och brokaddukar en metallåda med omaka, trasiga och oönskade smycken blandat med småskrot som hon haft, min mormor.
Detta armband är resultatet av mitt knåpande en dag när jag försiktigt plockade sönder små delar av kedjor, örhängen och andra smycken för att göra mitt berlockarmband. Där hänger minimala hjärtan i silver, perfekta äkta pärlor som suttit i en örsnibb för 50 år sen, en knapp från en klänning, ett lås till en kedja, små brickor från ett armband där plattorna bär motiv av turistattraktioner i Paris, en fjäril jag fick som liten av henne och mycket annat.

Detta ger mig den bild av mormor som jag vill ha. Hon var den finaste lilla dam jag ännu idag sett och ur hennes garderob har jag funnit de vackraste av plagg jag idag äger. Det var i hennes gigantiska våning med det högsta tak jag sett som vi lekte inte nudda golv i hur många timmar som helst och sen pustade ut i en Gripsholmsrutig liten soffa med en hård karamell i vardera putande kind. Armbandet är mormor, mormor är armbandet. 

Let ous die young, or let ous live forever


Ännu ett steg närmare NY och Washington i maj. Papi och jag satte oss ned och kikade igenom allt det där som är självklart för honom som reser varenda vecka, och jämförde flygbiljetter, bolag och datum.
Känns spännande och kul. Och det gör att jag blir än mer taggad att verkligen jobba nu för att tjäna mer pengar. För det ska inte vara en resa då man undvarar grejer för bristen på dollars. Tvärtom. Förhoppningsvis kan Hannagrisen komma hit imorgon så kan vi kolla än mer och, kanske kanske kanske boka flyg?!?

Annars är detta dagen då vad jag än gjorde så blev jag på foton något jag absolut inte vill vara. En dag då jag inte stämde ihop med mitt ansikte på något sätt. Otroligt obehagligt faktiskt. Så en detaljstudie i en söndagsklädsel som kändes ny och väldigt jag.
65
Små prickiga peeptoes med rosetter, H&M barn. (Mina studentskor, använda en gång!) Mörkgröna strumpisar, present. Min fantastiska mintgröna klänning med silvervita broderier, 2hand. (Återigen, I like två nyanser av samma färg kontrasterande mot varandra.) Svart liten aftonjacka med stenar, H&M. Oborstat hår uppsatt i knut med fjäderhårband snurrat om fästet.
12347

Back on track!

Jag har börjat rita igen. Inte bara "fulrita" enkla saker till bilder som tar ett par minuter. Utan de där riktiga illustrationerna som jag älskar att göra men som varit frånvarande på ganska lång tid.
Skissen fick ni se häromdagen och detta är alltså resultatet. Inte riktigt som jag tänkt från början men jag gillar henne verkligen. Vissa fastnar jag mer för än andra och denna är en sådan.
Litet pillemariskt leende, dynamik, stor men småblommig rosett och hög jeansmidja. Vet inte alls varför egentligen men hon, flickan på bilden, får mig att tänka lite på Milk.
Är det någon som är sugen på att köpa henne, illustrationen alltså och inte Milk, så är hon kanske till salu.
1

The grass is greener on the other side

När jag inte mår så bra så börjar jag direkt att drömma mardrömmar. Vanligen är det ren ond bråd kallsinnig fruktansvärd hjärtslitande död det handlar om då. Människor faller till marken med allt vad de är utslitet ur bröstet och jag står handfallen mitt i något som ser ut som en krigszon eller ett makabert japanskt datorspel och kan inget göra. Men när det är riktigt illa så drömmar jag andra mardrömmar. Sånt som gör att jag vaknar med hjärtat hamrande i bröstet och paniken flimmrande innanför ögonen. Jag drömmer kanske att jag plötsligt står där en sommardag, det känns som min absolut första, och så inser jag att sommaren nästan är slut och att hösten börjar komma. Löven är röda och knallgula och jag har missat alltihopa.
Det är så obehagligt. För de första mardrömmarna är såsom mardrömmar kanske bör vara.
De andra är något jag verkligen verkligen är rädd för kan hända. På riktigt.
6
54
Just nu är jag irriterad så fort mina föräldrar är hemma. Igen. Jag vet att det är otroligt frustrerande med ett barn som fräser morrar och drar ihop ögonbrynen föraktfullt när denne tilltalas, men jag kan inte rå för det. Jag är bara så irriterad. Så jag sitter på mitt rum och jobbar, ritar illustrationsjobb och fotar ute i ett av rummen som inte används. Där hänger min brors morgonrock på ett renhorn och det är ganska kallt.
Det är lördag och jag struntar i att gå ut. För jag orkar inte och vill inte längre. Jag klappar på mina fina saker som kanske ska få följa med till Sthlm i mars på bloggmingel. Eller inte.
Koboltblå jeans, Vero Moda. Svart linne, H&M. Guldbrokadjacka, Indiska. Knallblått paljetthårband, Glitter. Brokadclutch, 2hand Rokit, London.
321
Byxbenen är för långa. Eller så är mina ben för korta.

Så lyssnar jag på Life will smile for you med Salem al Fakir och gråter. Gråter gråter gråter.

DKNY does it

Jag brukar inte ta ut några runwayfavoriter eller så, men här följer några exempel som faller mig i smaken denna
säsongen, med tillhörande förklaring varför.

Färschemat hos Donna Karan är otroligt fräscht och skönt. Även om modellerna för det mesta är bleka och sådär vinterspröda i hyn så kan jag precis tänka mig hur skön kontrast det skulle bli med de mjuka orangea och koralliga nyanserna kan blir mot solbränd hy. Sen är de Obiinspirerade skärpen något av det finaste jag sett detaljmässigt i år! Nu är jag svag för allt vad inspiration från asiatiska, och speciellt japansk geishaklädnad, design heter men detta är bara så otroligt vackert. Modern och utsökt tappning på en urgammal tradition.

Jag ska inte säga att det är pastellerna jag tilltalas av då jag egentligen känner mig ganska lätt på allt vad flingen med 80-tals toner är men Michael Kors kombinerar plagg med skärning och färger som ger en skön helhet och tillbakablick på sportigt 60-tal och avslappnat 70-tal. Det gillar jag verkligen.

Tibi är ett av få märken som nästintill alltid får mig att bli sådär.. härligt, barnsligt förtjust i sina plagg. Det finns en lekfullhet blandad med en härlig kombo av färg, form, mönster och detaljrikedom som vävs samman av en otroligt tilltalande design i mina ögon. Ibland saker som ser ut att kunna säljas på H&M men precis lika begärliga ändå.
De etniska influenserna tolkar de dessutom allt som oftast outstanding!
För mig är Rue du Mail ett helt nytt märke men det tar sig direkt upp bland mina nya favoriter på modelistorna. Den andra klänningen i tunnt, halvtransparent material i lös och ganska rak modell är en av säsongens finaste med det blomliknande mönstret i rostiga toner. Jag tycker verkligen om kontrasterna i kläderna som trots sina motsatser blir en väl genomgående helhet där allt smälter samman trots sina vassa olikheter.
Derek Lam är inte nyupptäckt av mig i modesfären men dock så förvånar hans kollektion mig. Det är väligt mycket som tilltalar mig och även om jag inte direkt finner en röd tråd, det är en ganska spretig kollektion med många influenser som man aldrig riktigt får grepp om, så känns den högst spännande. Väldigt härliga klänningar i både annorlunda och enkla modeller som känns som om de kommer synas på både en och två kändisar inom kort.

Alexander McQueen är lika galen i sina design som han är bedårande. Det vill säga; den andra klänningen i rosa är precis lika ful som den första och tredje klänningens helst sagolika mönster av en fågelskrud i regnbågen hela spektrum. Jag är svag för spröda och lätta material och detaljer som ger ett vackert helhetsintryck och de skira små inslagen av fjädrar/cingar och den makalösa "hatten" av fjärilar är.. magiska.

I scrapbooked my heart

Jag har glömt att visa!
När min babe skulle åka till landet långt borta (dvs Frankrike) och aldrig komma tillbaka (dvs hemma om ca en 3 månader) och lämna mig hjärtekrossad (dvs sant) så gjorde jag min specialitet till henne. För all min egoism till trots och de små svarta elaka ögonen jag så ofta ger mina vänner så älskar jag dem innerligt. Och då vill jag kunna ge dem något som inte bara är ett minne av det vi haft utan av det vi har och ska få. För framtiden är oändlig och så är även vänskapen till de som står mig nära.
Så jag knåpade under oändliga (dvs OÄNDLIGA) timmar ihop en scrapbook med massvis av bilder som jag tagit, som andra tagit, som är snodda ifrån Facebook, som är mer eller mindre lämpliga, mer eller mindre underbara men som visar precis de där små sakerna som jag kommer att minnas för alltid. Forevah and evah.
Sen la jag till små ritade figurer som jag knåpadade med i en oändlighet (dvs ganska många fnissiga timmar) för att ge den där lilla extra hjälpen för min vän att visualisera fram bilderna i huvudet över våra äventyr som varit, och som komma skall.
123
Nu är mitt hjärta hemma ju. Och man kan bara ana sig till hur glad det gör mig! Och framför oss ligger massvis av äventyr i alla möjliga former, storlekar och sorter. Det ska bli så kul att det pirrar i magen.
Och det är inte vi som väntar på världen nu, det är världen som väntar på oss.
Frågan är inte om vi ska till USA först, utan när.

Poweraxlar

Hade min mamsell hört mig nu skulle hon ha sagt, "Men Kajsa, säg inte allt om det du INTE tycker om. Prata om det du tycker om." Men det är ju just det. Alla bloggar om allt fantastiskt som syns på catwalken från vårens visningar. Då kan ju jag lika gärna säga vad jag inte tycker om alls.
Så det så.

Jag vet att axelvaddarna är påväg tillbaka starkt men jag kan helt enkelt inte, hur jag än vrider och vänder på det, tycka att det är snyggt. I min värld borde axelvaddarna drivas tillbaka med käppar och högafflar till den onda håla de kommer ifrån och stängas in där för all framtid. För det är något med formen på kroppen, känslan och vinklarna som skapas som jag inte kan med. Jag struntar i att man snackar om att det ger kvinnan indirekt statushöjning och helt annan hållning och tillika självförtroende; jag.kan.inte.med.det.
Så när hybriderna från själva grundformen av axelvaddar, det vill säga kavajen, utökar sin onda cirkel av läskiga axelfixeringar med klänningar och dylikt där armarna var skarpa vingar som hos Fendi och Yves Saint Laurent rynkar jag även där bestämt på näsan. Söt liten ärm med knorriga veck? Ja. Vass kant som hugger av överkroppens helhetsform? NEJ.


Den värste av dem alla är ändå Maison Martin Margiela. Inte nog med att kollektionen över lag är fruktansvärt ful, han har också fått någon sort pippi på galna axelvaddar i alla möjliga material och kombinationer till andra plagg.
Kanske vår/sommarsäsongens mest icke-tilltalande kollektion?


Nu jag trött. Jag jobbat hela dagen. Och ätit nachos. På jobbet. Nu jag titta på House och rita.

I drew, you draw

Okej. I confess (sug i er detta nu, ett erkännande från mig, Kajsa den ofelbara!) Bilden sög verkligen nu när jag såg den i detta formatet. Men det jag ville säga var följande; under de senaste veckorna har jag varit ungefär lika full av illustratörsinspirations som en hamster på valium. Det vill säga inte alls.
Men så när jag kom hem efter Östersundsvistelsen och bläddrade lite i nya ELLE så plötsligt ploppade det till i hjärnan och jag fann mig själv ligganes i sängen, precis lika obekvämt och knöligt som vanligt med alla papper och sudd (kan jag månne vara unik i världen med att komma undan utan att peta ut ett öga i sömnen med en penna eftersom min säng är full med dem?) ritandes igen.
Nytt block, nya suveräna pennor och ny inspiration flödade och jag är på illustratörsbenen igen.
Alla jobb jag har på beställning är igångkickade och jag skissar för mitt ega höga, och bloggens, nöjes skull.
Så är det någon som är sugen på en illis signed Kajsa så kolla i kategorierna; Illustrationer eller köpa/beställa illustration för mer info och sånt vad jag gjort innan! :)
Oder maila på;
petite_aenigma@hotmail.com
1
Såhär ser skissen ut som jag knåpade med igår. Jag är mycket för att rita människor i någon sort rörelse just nu. Dynamik känns som orden jag går utefter. Tänk höga kilklackar, hög midja, transparent topp med udda skärning, ostyrigt, lockigt hår och små fräsiga detaljer så har ni den om en dag eller två i klart skick.

Imorgon ska jag tillbaka och jobba där jag arbetade lite förra säsongen. Café 720 mitt i Åres skidsystem. Tung för ryggen men ofta fasligt roligt. Och med trevliga gäster! Ska bli kul.

Don´t need to look no further

Igår tog vi ett steg närmare NY, Washington DC och USA överlag. Det är galet spännande och kul. Och jag vet att jag egentligen borde fippla med alla bilder från VM. Men det gör mig lite ledsen att det är så slut. Slut slut slut. Så jag tänker på biljettbokning, hostels med tveksamma omdömen och Starbucks istället.

Idag premiäranvände jag den galet häftiga klänningen som var ett av plaggen jag fick av bästaste A vid jul. Perfekt modell för min ömmande mage då den inte alls sitter åt över midjan, hög i halsen, floristiskt mönster som får mig att tänka på lite Gucci för jag vet inte hur många säsonger sen och en fantastisk rad med knappar längs med sidan av ryggen. Jag känner mig lite 50-tals housewife-ig. Fast utan förkläde, hej-älskling-din-middag-står-på-bordet och ungar springandes runt benen. Jag knappar på min laptop och jobbar. Inga jäkla ungar eller mansgrisiga män att ta hand om här inte!
Och vilken housewife har powerklackar på över vassa 10 cm?
154
Vinröda maryjanepumps, H&M. Tunna röda strumpisar, present. (Personligen tycker jag att det är snyggt snyggt med två rösa nyanser sådär! strumpis vs. sko) Klänning, present. En röd & en brun sidenrosett i håret, Glitter.
321
Dagens konstaterande;
1. Min systemkamera är kärlek. 2. Jag får panik om jag inte har P3 på i bakgrunden när jag jobbar. 3. Som Hanna sa, café Bahnhof i Åre gör oss inte bara fattigare nu när vi måste spara, utan också fetare. Uff! 4. Min mage gör ont. Alvedon är ju småpotatis. Jag behöver morfin! Typ. 5. Petar man in en Hello Kittytoffla i elementet blir den lite bränd. Och luktar lite knasigt. Kids, dont do this at home.

"It..it was like seeing Jesus!"

Jag har ju nämnt några gånger, dvs sjukt jävla många gånger, att Marc Jacobs är för flickor nuförtiden vad pojkarna i Hansons var back in the days. Men det är tydligen inte bara flickor som avgudar den ibland blåhårige och föredetta (?) missbrukaren till herr Jacobs.

Förr

Att gräva i arkiven är som det står i alla böcker, att gräva i sitt förflutna. Som om man inte kan lämna det som varit utan måste hålla fast i små saker som gjorde en glad då. För att man är rädd att det som komma skall inte kan få en att känna densamma. Så är det nog inte för mig. Jag tycker om att gräva i det som varit för att jag fascineras över vem jag var då. Vad jag gjorde då. Och vem jag är nu.
Sommaren för två år sen var sådär fin på ett sätt som jag inser nu kommer att vara höljt i ett dis av pur lycka för resten av mitt liv. Inte för att det bara var bra men för att det var så mycket som hände. Både på gott och ont som gav mig minnen för livet. Klyschor, återigen, men ändå minnen.

Sommaren är för mig som för många andra kanske det bästa jag vet. De där dagarna som känns stöpta i en form av värme, sol, sand under naglarna, vinden i håret, strävt gräs mot fötterna och skratt som aldrig dör ut. Det finns inget som bereder mig så mycket glädje som de där dagarna. Eller ångest. För i mitt liv lever man inte i nuet så ofta som man borde. Jag tänker på det som kommer. Att sommaren snart är slut fast solen står högt och måsarna skrikar. Att hösten snart är här. Men när jag tittar tillbaka så är det bara det fina jag kommer ihåg. Allt det jag älskar. Det finns inga tecken på ångest om kalla, blöta höstlöv under skosulorna eller isande vind som tar sig innanför kragen och kyler ned nacken längs med hela ryggraden. Där finns bara gott och ont i en blandning som jag tycker om.
321
Tyskland, Sverige, Danmark. Blå himmel, sol, vind i midjehögt gräs. En hund med päls som blivit alldeles varm av solen, influensa som gör att det gör ont i hela kroppen, boksidor som slår mot varandra i brisen från havet. Horisonten som sträcker sig mot andra sidan kusten, het asfalt mot fötterna, tavlor med bleka färger.

Bladverk

Jag är svag för mönster som mer eller mindre hör samman och som dessutom mer eller mindre ser ut som ett bladverk. Så hittade jag dessa bilder på en ung och en lite äldre kvinna i densamma tyg men två helt olika kreationer. Och visst är det underbart?
Precis lika fin i form av en vippig klänning på en blond flicka som i utseendet av en halvlång kappa med rund krage på en mörkhårig dam. Det tycker jag är både inspirerande och kul att se.
Från Fendis och REDs "Ten baguettes for ten years"- party. Vad det nu var.

The flower got the power

Vad har modellen och konstnären Sasha Pivovarova och en Facehuntergosse gemensamt?
sasha

Svar; En fin, udda liten kofta med blommönster!

Nu ska jag dra till Åre för fika på Banhof och recap med Hannagrisen! Tjing

Colourama

Jag tror att jag åkt ifrån ett av mina gula örhängen i form av litet bladverk. Det är ju väldigt synd eftersom jag hade storslagna planer på att använda de till just denna klänning i sommar, ett par små sandaler och en fin solbränna.
Men idag löste jag det genom att ta ett likadant fast lila i andra örat. Passar ju fint det också.

Det finns några känslor som jag inte klarar av att hantera överhuvudtaget. Som att vara illa till mods. Och vemod.
Sådan är jag nu. Jag är ledsen att VM i Ösd är slut. Det finns inte riktigt ord för att förklara hur det varit, vad jag gjort eller hur kul det var. Men för varje gång jag jobbar med ett sådant här evenemang inser jag hur otroligt kul det är. Hur,
som jag skrev förut, jag finner migsjälv i situationer där jag trots all stress och konstigheter blir den bästa utav Kajsor. Jag älskar att jobba med människorna, kuta runt och göra småsaker, kolla in allt fascinerande som händer, se på folk som är så oerhört engagerade i sporten och alla de där pyttegrejerna som gör varenda dag till något speciellt. Så nu sitter jag här. Hemma igen. Tittar ut genom mitt fönster på samma himmel som för två veckor sen. Men även om himlen är densamma så tror jag att jag är annorlunda. För jag har insett att jag kanske vill jobba med något sånt här på riktigt. Jag vet inte exakt vad, hur eller på vilket sätt. Men det lockar mig mer än någonsin. Och då gör det mig vemodig att det är slut. För när kommer jag jobba med samma sak igen, och kommer det att bli med samma roliga människor?  
543
I min familj är tulpaner lika självklart att ha stående på köksbordet ifrån strax efter jul fram till när tulpanerna skulle växt på riktigt i vår trädgård om vi hade haft rabatter. Det är en del av vårt hem. Tulpaner stående i vår Holländska tulpanvas från 1700-talet som kanske inte är så vacker men fasligt charmig.
Cerisa strumpisar, H&M. Blommig klänning, reafyndet från MQ. Lila & gult örhänge, Glitter. Paljetthårband i guld, Glitter. Osannorlikt blekt skinn, mitt eget. Vemodet, också mitt, naturliga.
21

Prettoparty

Louise rightnow.tjejsajten.se anordnar kanske en av bloggtidens mest pretantiösa och överdådiga bloggfester i hufvudstaden. Nu misstänker jag ju att modebloggelitens högborg av tjejer är bjudna och att den sista som genom sin motivering får komma också kommer att vara en Marc Jacobssucktande tjej. 

Men varför inte då våga vara brutalt ärlig med varför just jag skulle vilja komma? För visst vill jag det! Byta ut min Askungedräkt mot en klänning sydd av möss som sjunger och åka pumpa till slottet. Eller inte. Jag skulle nog slå upp garderobsdörrarna och faktiskt som inbjudan säger, klä upp mig till tänderna, och sedan sätta mig på ett plan från Frösön med höga förväntningar och garden nere. För jag tycker om att ironisera lite över att dessa flickor som redan är bjudna ser Natalie Schuterman som himlen. Men det betyder inte att jag inte respekterar dem för det. För de är duktiga. Kan sina saker. Och går sin väg. Och vem säger att vi inte skulle kunna ha farligt roligt ihop, hur olika vi än är?  Det tvivlar jag inte en sekund på. Så här är min motivering;

Varför skulle just jag? Jo jag skulle ju kunna säga att bristen på Sturecompaniet och det mesta som innefattar glamour är stor här uppe i Jämtlands inland och att det vore underbart att få byta ut 15 minusgrader och skidbyxor med granrisfläckar på knäna mot en stass som är mer än uppklädd till tänderna. Men varför vilja byta ut något så fint mot en enda kväll med modebloggerskor som jag ändå inte har så mycket gemensamt med? Ja, därför att det vore en upplevelse både för mig och er att träffas, prata, utbyta värderingar och umgås i en miljö som är vanlig för er och främmande för mig. För jag kniper inte käft om att jag tycker att det är löjligt att ha en väska från Natalie Schuterman som det mest värderade i livet och skulle säga det face to face till er också. Men ändå tror jag att det skulle kunna bli galet intressant att få ha just de där diskussionerna. Så om du gav mig chansen så skulle jag kunna lova att det blev både en rolig och ny upplevelse att stifta bekantskapen med någon som visst har en modeblogg men som tycker att en ny skidjacka, inte Pucci i samarbete med Rossignol dock, under en perfekt skiddag i Åre är densamma rena formen av lyckan som lyxshopping på net-a-porter. Vill du ge någon som inte kallar sig "fashionista" men däremot grymt modeintresserad utan de vanliga plattityderna på bloggfesten så finns jag här. En timma bort med flyg men 70 mil av MiuMiuväskor bort. 
bloggtävling
May the best girl win. Bara hon inte är en "fashionista" då.

Karaktär

Lyssnade, ja lyssnade tittade inte, på intervjun Sigrid hade med Yvan Rodic, aka the Facehunter, imorse när jag packade. Tänkte på det han sa gällande Sverige. Vårt sätt att klä oss och att vi aldrig kommer att bli en storstad likt Milano, Paris och New York men att vi ändå har attityd. Och karaktär. På ett sätt som är väldigt unikt.
Nu är jag inte särskilt förtjust i den bilden jag fått av Yvan via media och så vidare utan känner mer för den mer lågmälte The Sartorialist. Dock så faller jag oftare för Facehunterbilder än just Sartorialistbilder.
Men så kikade jag runt på bilder här i min trötthet.
Så fann jag några som jag tyckte kändes just som det Yvan pratade om. Karaktär.
Det är inte svenskar eller ens fotat i Stockholm. Men ibland finner jag bilder på streetstylesidor som jag tycker kan säga så otroligt mycket mer än vad bara bilden säger. Där finns attityd, personlighet, människor och karaktär i varje centimeter. Det behöver inte vara direkt snyggt, vackert, särskilt tilltalande egentligen eller alls trendigt. Det behöver inte sitta på en vacker flicka med ljuv uppsyn eller en ung söt pojke. Det är när vanliga människor är sådär magiska på något vis som inte går att ta på. Magiska på ett vardagligt och fint sätt.

Påminner han inte om en slags uppenbarelse från en film? Musiken ligger i bakgrunden, ljuset gör skuggor under de lätt ihopdragna ögonbrynen och får ett litet bekymmersveck att bildas, jeansen är sådär lagom slitna och kaffet börjar bli ljummet i muggen. Och filmen har plötsligt fått en ny innebörd.

Jag blir glad av att se henne. För även om det bara är en illusion, hon kanske är jordens mest osäkra, så utstrålar hon en sorts självklarhet och stryka genom klädseln och hennes sätt att stå. Inte manligt mod på något sätt utan en kvinnas sätt att se auktoritär ut och fylld av självförtroende.

Ibland ser jag människor som jag bara fylls av en glädje utav att se. Som om de vore lycka i en sorts ren och pur form. Där står han med sin hand i en gul vante och vinkar lite lätt och påminner om en söt gubbe i en film jag glömt bort det mesta av. Jag kan inte veta om han är snäll, men han ser så snäll ut.

Jag hoppas att hon heter något vackert på franska. Ett blomnamn som hennes mamma omsorgsfullt valde ut efter att ha sett hur hennes dotter såg ut. Violetta eller Iris. Som en sån där varelse som bara kan sitta alldeles tyst och le lite bakom sin mugg med te. Violetta, eller Iris, som tycker om klänningar med mönster av vackra rabatter.

Pics från The Sartorialist.

Were the wild roses grow

Det känns som om jag varit borta i en evighet. Nu ska jag packa ihop den evighetens alla saker och säga adjö.
Idag åker jag hem.
21
2
1

Marc hearts Härjedalen

Så snart jag återfått min hjärna ska jag även återgå till att blogga som en proper flicka. Just nu är såväl jag som de små grå på lite för mycket villovägar för att jag ska uttrycka mig ordentligt. Men jag skyller på trötthet. Sjukt glad och nöjd jäkla trötthet. För jag har haft två galet fantastiska veckor som jag aldrig kommer att glömma. Och det är värt varenda sekund av vad-var-det-nu-jag-hette-?-ögonblick, förirrande av saker jag tämligen mycket behöver och allmänna klanterier jag faktiskt inte brukar utsetta mig själv, eller andra, för. 
Men jag måste nämna. Detta som återigen får mitt vanligen osolidariska hjärta att klappa lite extra för min ack så ändå ljuva hemtrakt. Liksom, Marc Jacobs, mannen som får modeintresserade flickor världen över att se rosaskimmrande både när det kommer till anblicken av såväl honom som hans design, han har gjort en återskapning av en scarf från Härjedalen. Det är ju så next door som det kan bli här!
Av alla platser. Av alla saker att bli inspirerad av. Så valde han en gammal snusnäsduk från Härjedalen. 
Jag vet inte om jag tycker att den är snygg. Men attans vad roligt ändå. Heja Härjedalen.
I want one. 
image2892
Imorgon blir det frosseri i 2 veckors kaos med skjutglada människor inräknat.

Feed me

Hej jag heter Kajsa och är väldigt väldigt trött. (Medvetslös med ögonen öppna)
Snart ska jag på middag. Jag borde klä på mig. Men det finns ingen energi.
Jag har för vana att gnaga sönder alla praliner men aldrig äta upp hela. Det ser ni på bilden.

Nu ska jag uppbåda kraft.
1

Popsnöre

En hel del kommenterade angående det jag skrev häromdagen. Att jag förr var en betydligt mer snobbig och märkesfixerad individ. Men jag måste göra er besvikna, jag VAR verkligen så. Faktum är att jag fortfarande får höra när jag är arg att jag är snorkig. För då sätter jag näsan i vädret och blir föraktfull på ett ganska vidrigt jag-står-så-över-dig-sätt. Men det händer bara ibland som tur är.
Men då kan jag ju visa en annan sida av mig. För av en slump så blev dresscoden idag en sorts tillbakablick på hur jag på ett ungefär såg ut i ungefär 8-9;an. Vi vär väldigt street/surf/skidåkiga i vårt sätt att klä oss. Addera ett par baggy jeans och en loose hoodie and you got me back in the days.
54
Kanske inte att det var lika mycket färgglada accessoarer. Men det var nödvändigt med colourish idag.
Cerisrosa & prickiga skor, nya från H&M. Svarta stupisar, Åhléns barn.
Grön/svar sidenscarf, 2hand. Svart linne, H&M. Fashion for AIDSlinnet, H&M.
Halsband i form av kasettband, H&M. Halsband i form av bandspelare + hörlurar, Glitter. Sidenros i håret, Glitter och även lila bladformade örhängen, från Glitter. (De borde sponsra mig!)

321

You saw her dancing

Originalet. Gucci ready-to-wear, spring 08.

Min sjukt skeva tolkning. Gjord för ett bra tag sen. Men ja. Som vi vet. I like Gucci.
3

Would you be my valentine?

Kylan har börjat gå ur kroppen men jag darrar fortfarande som ett litet asplöv. Men inte bara kanske för att jag varit kall konstant idag. Men för lite annat också. Pirr. Men det är ju bara sådär småbonusartat en isande dag som denna. Och jag tycker fortfarande att alla hjärtans dag är en ganska vidig dag.

Men när jag kom hem ifrån min ischligt kalla men annars gemytliga dag fick jag små alla hjärtans dag presenter av de jag bor hos. Hur gulligt är inte det? Mitt hjärta smälte. Åh åh ÅH!
Så jag knaprade i mig en del av min melonpresent som jag längtat efter så länge och tyckte att livet var ganska fint ändå. Fint och gott. Fint och med smak av sött vatten. Lite film, lite bloggande från min gosiga säng med varma täcken och en engelsk bok ska få avsluta det här dygnet.
54
Kärnor.
3
Hjärtan är fint alla dagar om året och inte bara på en speciell. Carve your heart out yourself!
21
Dagens klädsel var varm. Trodde jag. Tills jag insåg att det behövs mer ull. Mer mer mer ull! Det blir lördagens projekt. Ull. Idag var det;
Svarta jeans, present. Svart linne, H&M. Plommonlila tröja, Björn Borg. Sandfärgade kängor, gamla som gatan.
Guld/lilaröda armband, köpta på Salalahs flygplats. Rosa naglar, Depend no:105 + annat mer eller mindre random.

G´night n sleep tight

"Skiing on Eurosport... so real you´ll feel the cold"

Jag fryser väldigt väldigt lätt. Min kropp är egentligen gjord för ett helt annat klimat. Och det där om att man borde vänja sig om man bott i norr länge? Bullshit. Med versaler.

Idag har jag och Malou stått ute under två tävlingar, båda två gånger 2 h, i Mixed Zone och kollat snorvassa och antagligen snorkalla skidåkare som sköt lite på små måltavlor emellanåt. Pratat med franska Eurosport, vilka raringar, ätit mackor, hoppat upp och ned i desperata försök att bli varm och blivit galna på uppenbarligen korkade ryssar. Så sjukt äckligt kallt. Men så här i efterhand är det värt det. Mysigt, roligt, spännande och intressant. Och fascinerande! (Nämnde jag iskallt?)

Sen paparazziade min söte vän Henke mig tydligen. Genom Facebook får man veta aaallt. Så såhär ser det ut när man är funktionär på ett skidskytte VM och är påpälsad med såväl svensk ull som Omansk cashmere och ändå undrar om man ska dö av köldskador.

Plastic is fantastic!

Innan var jag en flicka som endast klädde mig i märkeskläder, bar äkta smycken och var ganska snobbig.
Men jag insåg väl då jag som tur är blev klokare att det fanns så mycket roligare utanför dom ramarna. Nu tycker jag att det finaste som finns är allt blanda högt och lågt, dyrt med billigt, nytt som gammalt och äkta som oäkta.
För det finns en viss oersättlig charm och personlighet i att välja mellan en salig blandning.
Och plast var verkligen inte mitt material.
Nu är jag ju dock mer miljömedveten och tycker inte att plast är bra på så sätt. Men samtidigt vet jag inte om jag tycker att det är bättre för korallreven med industrin där man norpar musslor för att få ut äkta, perfekta pärlor?
I vilket fall som helst. Förr rynkade jag på näsan åt plast. Nu tycker jag att det är makalöst roligt, barsnligt och fint i alla sin enkelhet och formgivning. Här är en liten del av mina favoriter i plastsamlingen.
1
Bandspelare med högtalare, Glitter. Lila örhängen i form av löv, Glitter. Likadana fast i gult från densamma kedja. Mintgrönt kasettband, H&M. Svart skalbagge, Glitter. Diamantformade örhängen, Glitter.

What I wore when you went


Inte mycket mening med att lägga upp dagens utstyrslar när jag ändå har på mig en lätt variation av densamma. Tänkt er mig i koboltblått med detaljer av gult i lite olika versioner. Så har ni det.
Men inte idag. För den stormande dagen till ära när hundarnas öron flaxade i vinden och man bet sig i läppen för att isande kyla gör en matt var jag ledig. Långlunchade med Hanna och mös på stan. Shoppade så lite så lite och åkte sen hem med vinden i ryggen. Skönt.
Nu myser jag baar runt, är så sömnig att jag inte vet vart jag ska ta vägen, ogillar alla hjärtans dag och inväntar Lost. Håller en liten tumme för att jag inte däckar innan dess. Ska nog duscha, iskallt, så jag vaknar.
321
Svarta jeans, present från bästa A. Smalrandig, båtringad tröja, Polarn o. Pyret, present.
Stor svart sammetsrosett i håret, papis fluga. Två långa flätor, mina.

Åh kära nån då

Jag må vara den ende flickestackarn i hela världen som inte tycker att det är vansinnigt roligt att köpa undies. Men ärligt talat. Jag ser faktiskt inte det skojiga i det. Nu blev det ju någon sorts rolig ironi i att jag och Hannahjärtat efter lunchen traskade oväg för att kika på just undies. Som om alla hjärtans dag ångesten la sig som ett lock och vi ville vara fina innifrån och ut. Trots bristen på prinsar.
Men ja. Ska man ändå köpa så ska det enligt mig vara bekvämt, sött och fint. Inte några svarta, trådliknande, mer avslöjande än döljande strassbeklädda ting. Det skulle jag inte ha på mig. För mig själv eller någon annan.
32
Brunt, grått och rosa i alldeles perfekt anda.
1
Trosor ska vara såhär. Knasiga och väldigt gulliga. Gärna med ugglor! Eller isbjörnar i rader.

Welcometomyhood

Patriotism är inte det som svallar hetast i mina ådror och har aldrig så varit. Förutom när det kommer till skåne. Jag skulle kunna bita av folk hälsenan om de sa ett par ord för mycket om mitt inte alls så platta, borde-tillhöra-Danmark och numera Slatan (Z?) influerade landskap. Skåne är fint som attan och en kränkning mot den röd/gula flaggan är en personlig anstötning mot mig. Typ. 
Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Förvisso. Utan det där om patriotism. För det är inte ofta jag talar riktigt sådär varmhjärtat, med glitter i ögonen och handen på hjärtat varmt om Jämtland. För jag känner mig inte så jämtländsk. Men ibland så inser jag hur bra jag har det. Hur otroligt vackert här är. Vilket underbart landskap med all världens, nåja nästan, möjligheter här finns. Då kan blodet börja slira rodelbana även i mina ådror med patriotismen som en sorts hänförare i spetsen. 
Så efter några veckor med en massa mys i Åre, skidåkning in absurdum, snö i mängder, trevliga händelser och vackra vinterdagar så blev den lilla boken vi fick i goodiebagen under pressfesten droppen. Jag blev sådär. "Men attans. Vem vill bo vid en betongsvamp och ha den personliga benämningen av skog när det kommer till 15 träd som råkar stå lite småtätt?" Näppeligen. 

Så här ska det vara; 
6
Handgjord chocklad som ser ut som små berg och långfärdsskridskoåkning när himlen glöder.
5
Ett fjäll täckt av tjocka lager av pudersnö som får varenda knöl att se ut som något ur Kalle och Chockladfabrikenoch ett par skidor över axeln som snart ska få sitta på ens fötter.
4
Massor massor massor och åter massor av vilda vackra renar som springer över myrarna och knaprar mossa en vårvinterdag.
3
De där dagarna när det är sommar i norr och man inte vill vara någon annanstans i hela världen. För det finns inget vackrare än att ligga på en grön sluttning och kolla ut över Kallsjön och se baksidan av skutan.
2
Ristafallet på hösten. Och vintern. Våren. O sommaren. Som taget ur en bok om det mystiska norden. Men det behöver inte mystifieras, det räcker med att vara sådär galet sagolikt.
1
Gräva ned fingrarna i en mjuk och varm hästman på en ponny ifrån Island och se fjällvärlden.   

Welcometomyhood

Ze mütze!

Hittade världens finaste lilla mössa hemma när jag var där under en snabbvisit i fredags.
Om man är en fullkomligt turkosälskande människa och tycker att hemmastickat är bedårande så var detta den utlimata lilla luvan. Knallturkos i lite olika nyanser, toffs på skallen, flärpar som sticker ut som hundöron och alldeles galen och gullig.
1

Jag är väldigt living on the edge idag. Innan höll jag på att frysa ihjäl för att jag under en hel skidskyttestafett vägrade ha på mig täckbyxor. För jag är ju faktiskt gammal nog att bestämma själv! Och nu äter jag chocklad från en goodiebag jag fick igår. Och sen när innehåller inte handgjord chocklad nötter? (allergi, jawohl!)

De här skorna är gjorda för att gå i

Igår blev jag med sko. Jag kan inte sätta fingret på vad det är exakt. Vad som jag föll för. Men de fanns i svart och brunt. De svarta stod framme i 36. jag provade. De passade. Jag sneglade på de bruna. För det var ju de jag blev lite flimmrig i hjärtat utav. Expediten kom fram. Jag frågade om de bruna kanske fanns i 36 också. Hon sa att hon skulle kolla. Jag knallade runt. Funderade på vad det var jag gillade med dem. 36 är ju minst två storlekar för stort egentligen men de satt nästintill perfekt. Jag har svårt för vinterboots med klack vanligen. Tycker inte om detaljer som inte har funktion. Så kommer hon tillbaka. Men en kartong.
Bruna vinterboots med teddyfoder, cirkus 10 cm stadig klack, lagom skafthöjd och mjukt skinn. 70 % REA.
Nu är jag med sko. 


Dock har note to self skrivits upp; inte galoppera runt i trädgården och på gatan med vimsig hund i koppel med 10 cm klackar på is. Det kan bli aj.

Too mutch is not enough


Idag har jag ägnat min lediga dag till att göra saker sakta, bränna vid snabbnudlar (hur möjligt, hur?), knallat runt i ett Östersund där vädret var finfint, shoppat ett par vinterboots med klack som visade sig döda mina fötter, åkt buss och sen stressar som fasen för att jag i ett ögonblick till ett annat skulle på pressfest i andra änden av stan.
Nu är jag hemma ifrån den.
Överförfriskade mediafolk från världens alla hörn och en hel del ren att tugga i sig. Trevligt att träffa en av sina gamla favoritlärare som joinade en i att istället för att dricka från den fria baren sippa Ramlösa. Det är underskattat att dricka vatten nämligen. En del tyska talades, en del PEZ knaprades och en goodiebag fick jag i handen.
Nu ska jag duscha och inviga mitt nya schampoo.

Hade jag haft lite mer tid än tre minuter att förbereda mig inför kvällen hade jag accessorerat upp mig. För det är så himla fint. Det ska vara mycket och det ska vara mycket av fina saker. Runt halsen, i håret, vid pannan, i öronen.
Som dessa Facehunterflickor. De gör det med bravur!

1:ans halsband. Har ni sett något vackrare i fjäderväg? Mitt hårband hamnar ju i lä så det skriker om det. Måste leta på marknaden alternativt återskapa något med min kreativa ådra.

Melanie Safka - Look what they done to my song
Mycket bättre än "Idolvarianten". Partiet med franska är bara så, så....poifect!
Imorgon blir det mixstafetten i skidskytte. Ej att förglömma.

You´re my number one guy

När jag började blogga hade jag tid med att rita varje dag. Då kunde jag lägga upp illustrationer också varje dag. Det har jag inte längre. Och det är så synd. För jag älskar att rita och tyckte om att ha det som ett signum. En blogg med modeillustrationer. Nu är tiden knapp i dessa dagar men jag har ju ett antal som bara ligger och väntar på att bli upplagda. Så detta är en sån där enkel. Ingen skiss bara rita rakt ur hjärna och hjärta med svart tusch.
Så har hon en tiger i örat också.
1
Imorgon är jag ledig. Då ska jag måla naglarna, sova länge, fotogradera mitt i natten, ha på mig egenvalda kläder och inte sponsorplaggen (!), gå på stan och leta små små fynd, unna mig en god salladslunch och hälsa på sötnosarna på LT.

Hot Chip - Ready for the floor
Jag har varit dålig med musiken lately. Det är dumt! För jag har så mycket bra musik just nu. När jag vill vara glad, vilket jag vill efter all denna sorg, så dansar jag till Hot Chip i mina Hello Kittytofflor.

Fina-saker-som-gör-en-glad

Jag tycker verkligen verkligen verkligen om att jobba med evenemang och sånt som jag gör nu. Det får på något underligt vis fram det bästa hos mig. I vanliga fall är jag inte världens mest tillmötesgående, tålmodiga, lugna, hjälpsamma och i stressade situationer arbetsför. Men under såväl detta VM i Ösd som i Åre förra året var jag glad ständigt och jämt när jag fick vara på plats, med de trevliga SVTmänniskorna och göra allehanda och väldigt varierade uppgifter. Det passar mig på något vis.
Nu gör jag dock som vanligt. Dvs, tänker att nu har snart halva tiden gått och det är alltså bara halva tiden av det roliga kvar. Och som Sara som jobbar på P3 och SR sa, Sverige anordnar inte sådana här stora mästerskap och evenemang igen på ganska lång tid framöver. Men jag vill ju jobba mer med sånt här!
Undrar om man kan söka som volontär på OS i Bejing, Kina?

Men till skillnad från förra året i Åre så behövde jag inte genomgå en begravning. Så lite tyngre är det nu. Men då får man se på de små, fina söta, roliga sakerna i livet. Så jag gjorde en liten lista med bilder som jag tagit på saker som gör en glad i sin triviala men fina enkelhet!
1. Färgglada skor! Dessa spanade jag in på någo random människas fötter på tåget förra veckan. Rosa, ljusblå och gula. Som godis på fossingarna. 
1
2. Nu när jag har körkort såhar jag insett att även om det visst vore kul att ha en galet cool bil så är det ju roligare med en söt och rar lite sak att brumma runt i. Och vad vore bättre för en turkosfrälst flicka om inte något som denna?
2
3. Jag orkar då inte tvätta och borsta håret vareviga dag under dessa tider så att det alltid är perfekt och följsamt. Men då är det ju både praktiskt och uppiggande att knorra till en fläta eller hästsvans med spännen och rosetter.
3
4. Youtube är bra. Youtube kan vara mänsklighetens räddning. Nej men skämt åsido så finns det väl få saker som är så underhållande som denna sida. Innehåller allt och lite till. Just nu knarkar jag nostalgilåtar och musik som jag ännu inte har. Bra som attan!
4

All this talking ´bout getting old is getting me down, my love

Man får perspektiv på saker, återigen, när det känns som om hjärtat slitits ur brösten precis som i en Shakespearroman och sedan kramats sönder mellan ens händer för att man inte orkar mer.
Gårdagen var verkligen något av det jobbigaste jag varit med om. Och att jag är något sorts proffs på att låtsas som om inget hänt gör det bara värre För det skaver på insidan som om allt vasst i världen fastnat där. Jag vet inte varför jag skriver detta här. Som om någon annan har med det att göra. Som om det skulle hjälpa.
Men nej. Det gör ont och kommer att så förbli på oviss tid. Och detta är min blogg där jag skriver om det som faller mig in, och kommer så att förbli. 

Igårkväll var jag helt säker på att om jag själv hade behövt hjälpa till för att få mitt hjärta att slå så hade jag inte lyckats. För jag orkade inte mer. Där fanns ingenting att ta av. Så jag tog en tablett emot ångesten och la mig för att låta dosigheten leda till sömn.
3
Idag började VM med de första tävlingarna. Vi tittade, jobbade, åt kakor, hade nerverna på utsidan, väntade och undrade om vi skulle få några medaljer. Jag har långa rosa naglar nu som jag kan gräva in i handflatorna och som står i fin kontrast till mina svarta jeans och kobolotblå jacka.
Ikväll lyssnar jag på låtar som går på repeat, tvinnar håret runt fingrarna i hårda slingor och kollar på TV som man inte behöver hjärna för att se på. Man bara ser och tänker intet.
21

The Verve - The drugs don´t work
Nu ska jag tvätta mitt, numera, höftlånga, hår sjunga "ooooooh if heaven falls. ", tänka på prinsar och sen sova. Imorgon ska jag jobba igen.

Life will smile for you

Idag har nog varit en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Det jag inte velat erkänna, se, höra eller förbereda mig för stod plötsligt lika solitt framför mig som om det vore hugget i sten. För Peters svarta, blänkande kista, täckt av blommor, längst fram i kyrkan var det slutgiltiga beviset på att han är borta. Och om jag någonsin trott att något kan göra ont så är det inget emot vad detta var.  Jag trodde inte att man kunde känna en sådan fysisk smärta. Men det kan man. Och det är värre än allt jag någonsin varit med om.
Jag har aldrig gråtit som jag gjorde idag. Jag har aldrig haft så ont i bröstet, i hjärtat, som jag haft idag. Jag har aldrig någonsin velat att något kunde få vara ogjort såsom idag. En enda önskan och jag hade önskat Peter tillbaka. Till hans föräldrar. Bror. Vänner. Oss. Världen. För han var bara 20 år. Och man ska inte dö när man är 20.
Det gör så jävla ont.
Men ingenting kan få honom tillbaka.
Tanken på att Peter låg där, några meter ifrån oss, några centimeter ifrån min hand när jag la den på kistan, är så hjärtslitande att jag gråter som det barn jag inte längre är i detta nu. För det är så orättvist. Och jag vill att han ska få leva som mig och alla oss andra. Han förtjänade det.
Men ändå finns en ro i allt. För han har inte ont längre. Det finns inge oro som rynkar hans panna, smärta som vrider sig innuti kroppen eller ångest som äter honom sakta men säkert. Peter har ro. Och om några dagar, veckor, månader eller år kanske vi också har det. För vi vet innerst inne att han har det bra. Där han är nu. Där änglarna sjunger honom till ro.
1
Sov gott Peter
Salem al Fakir kommer alltid att förbi det jag förknippar med honom. Den sista CDn han ville ha och den sista musiken han somnade in till. Musiken som var det sista vi fick höra när vi sa adjö. 

Sagan om den lilla aftonjackan

Detta är den lilla sagan om jackan. Eller, såsom jag vill se den, aftonjacka.
Alla människor i historien är autentiska och finns i verkligheten, platsen där det hela utspelade sig är i verklighetens Östersund och det lyckliga slutet är inte figurerat. Möjligen har lite rosa skimmer tillkommit i efterhand men det tar jag fullkomligen på mig skulden för! (Kajsas anm.)

Det var en dag på hösten 07 när löven var som mest flammande i sina färger. Luften var kylig och himlen sådär blå som den bara kan vara här. Det var precis i den tiden då jag bestämde mig för att det viktiga i livet inte är att äga köpa och ha saker. Konsumtion skulle inte få bli nästkommande års ledord. Det skulle vara upplevelser. Resor.
Så där satte jag stopp för alla onödiga jag-behöver-inte-men-jag-vill-ha-ändå-köp och det var svårt men ändå på något sätt en stor lättnad. Att inte behöva handla.
Så var det den där dagen då träden stod i brand med sina glödande löv i rött, brons och gult och vi gick in på H&M. Jag kunde lugnt gå förbi bastoppar efter små klänningar utan det där suget i magen av jag-vill-ha. Och jag kände mig stark. Duktig. Och som om jag vuxit.
Men.
Så plötsligt. På en docka med smala armar och lång hals glimmade det till av svart. Mina ögon höjdes sakta och tog in de vackra vecken, puffigheten, de utsökta ärmarna och de stora mängderna av stenar vid kragen som på något vis ändå var diskreta trots att de var så många. Och jag blev kär.
Där hängde mina drömmars lilla jacka. För vår och sommarkvällar. Till fest. Som innerjacka. För alla de där tillfällena jag inte vetat att jag velat ha en jacka men som jag nu insåfg att jag inte kunde leva utan.
För blott 600 var den min. Och jag ville. Jag var så nära. För jag ville så gärna.
Men långt inne sa en liten röst, du har lovat dig själv.
Så jag lät blicken slita sig ned med smärta. Försökte tränga undan bilderna av den perfekta passformen. Stenarna. Vecken. Och tänkte stilla, "Hade det varit för tre veckor sen hade jag köpt den utan att blinka. Men nu. Nu är jag en annan person. Det finns andra saker jag vill prioritera" Så gick jag.

Många gånger under de senaste månaderna har jag tänkt på den. Funderat om den har hamnat hos fina människor. Som värdesätter den. Älskar den. Tar hand om den såsom jag skulle gjort. Men inga svar fanns att finna. Nästa gång var den inte kvar på dockan med de smala armarna. Och det var en liten lättnad. Vi var inte menade.Men jag glömde den aldrig.
Så under gårdagen gick jag återigen i Östersund. Varm efter att ha promenerat. iklädd förnuftiga kläder, oborstat hår, trött efter jobb och med tankarna på allt annat håll än kläder. Samma blåa himmel men kyligare luft och träden var inte längre täckta av flammande löv utan pudrig snö. En sväng in på H&M för att värma mig innan bussen gick tog jag och svängde slött på lite hjul med kläder. Jag varken orkade eller ville prova. Jag behöver inte konsumera längre för att bli glad.
Så glittrade det till av svart. Skarpa veck som ändå bildade perfekta ärmar. Facetterade stenar. Och där var den. Igen. Aftonjackan i mina drömmar. Jag drog fram den, strök med fingertopparna över det matta tyget och kunde se min spegelbild i stenarna. Lika fin nu som den var första gången jag såg den. Lika utsökt passform och modell.
Så tittade jag upp och såg REAskylten med sina tjocka, röda bokstäver. Rea tänkte jag. Halva priset på jackan jag aldrig kunde glömma. Och under REA, halva reapriset. Igen.
Där stod jag och vägde min moral mot kärleken till kläder som är så ytlig i mina ögon. Funderade över vad som är värt något i livet. Och det är ingen ursäkt men ibland är det inte dåligt att släppa på sina principer. Det kan vara bra. Så lär man sig något av det också.
321
Nu ligger den på min säng och är så fin. Inga bilder i världen kan väl göra den rättvist. Sådär som jag hatar när andra säger. "Den är finare i verkligheten". Men jag orkar inte bry mig om allt vad jag tycker i vanliga fall. Den är min. Och jag fullkomligt älskar den. Min lilla aftonjacka. För 75 kr.

Så var sagan slut!

You remember me, when the west wind moves

Jag är som Kafka. Som absolut mest produktiv, kreativ, fylld av ett behov att göra saker och brinnande för ting jag tycker om på natten. Som om att hela världen måste sova för att jag ska kunna arbeta med 100 % av min förmåga. Utan att bli störd, med natthimlen ovanför huvudet som enda sällskap och bara mina egna tankar.
Så inatt skrev jag som så många andra nätter. Och fotade.
Det rofyllt att göra det sådär mitt i natten när man borde sova. Bara göra allt än just det man egentligen borde.

4321
I min lilla inbyggda grotta till säng här, med en lampa ovanmför huvudet och systemkameran på automatisk korttagning och utan blixt. Så jobbar jag ofta ofta när jag fotar själv.

Sidenpyjamasbyxor, present. Rosa linne, köpt i Oman. Hårspännen, köpt i Oman. Systemkamera, Canos EOS 400D och lite spridda sjalar i sängen.


Starry skies

Jag vet att jag sagt åter och åter igen att jag inte vill ha en blogg längre där jag skriver om fabulösa plagg från net-a-porter.com som kostar lika mycket som en månadsinkomst, om ens det, för en vanlig svensk. Men ibland faller även principfasta människor som jag dit. Som när jag vid 23.15 nu tänkte att jag skulle bläddra lite bland nyheterna för veckan på hemsidan som har plaggen vi alla vill ha. Och kärlek är inte ordet, men jag tror att jag blev lite illamående så fint jag faktiskt tyckte att dessa klänningar nedan var. För det är exakt det jag vill ha i vår!

Klänningar som är konst. Klänningar som man vill släta ut alla vecken i kjolen på och följa konturerna av en pensels fina drag i mustiga färger. Klänningar som påminner om ens favorittavlor. Klänningar som säger allt, utan att en endaste accessoar behövs. Det vill jag ha.
Så när några av de stora modehusen lyckas konkretisera mina drömmar i just plaggen jag vill ha blir jag lite ledsen och samtidigt fullkomligen tagen med storm. För jag vill ha det orimliga. En klänning som ser ut att vara svept över van Goghs palett eller kanske lagd över en Paul Klee tavla?

Seaworld print dress large viewSeaworld print dress large view
Lacroix in perfection. Som en akvarell från ett korallrev.
Abstract Forest dress large viewAbstract Forest dress large view
See by Chloé med stiliserade, barnsliga träd i naivismens tecken.
Jet printed dress  large viewJet printed dress  large view
Antik batik med kärlek till det afrikanska. Sanddyner och små karga blommor.
Geometric pattern dress  large viewGeometric pattern dress  large view
Pringle 1815, rudimentärt i all sin enkelhet med boxar i block. Men färgkombinationerna!


Gewl å blew

Är man beroende av internet om man börjar att kallsvettas så smått, bli stressad av tanken på att inte kolla mailen direkt när man vill och känner sig orolig hela dagen för att man inte ska kunna ha tillgång till nätet på över ett dygn?
Isåfall är jag det. Det var ingen bra morgon när jag inte kunde kolla allt jag ville helt enkelt på datorn.

I detta nu kan jag inte komma på en enda grej jag gjort idag. Dock att jag varit på skidstadion och jobbat med VM förberedelserna. Och tagit ett kort till min ackreditering där jag ser ut att äcklas av hela världen som jag dessutom ser ned på med förakt. Bra gjort, Kajsa, bra gjort.
4
Jag har aldrig känt mig mer som en patriot än under dessa inledande dagar inför skidskytte VM. Kläderna är blåa och gula. Väääldigt blåa och gula. Folk stirrar på bussen...
32
Det är kul att sitta och titta på hur ett så stort evenemang växer fram inför ens ögon under dessa dagar. Pö om pö så kommer saker på plats, blir klara, byggs upp, ställs på plats och förbereds.
Roligaste bilden på länge på mig. Jakob, min chef, tog den häromdagen när jag var allt annat än särskilt klarvaken, sminkad eller nyborstad i håret. I min gosiga innejacka som man får som volontär från adidas. Vimsig är vad jag ser ut att vara. Vimsig.
1

Ni får ursäkta min brutalt dåliga och tråkiga bloggning. Men jag är så trött! Och vimsig. Och allt möjligt annat.
Men imorgon. Då jäklar.

Rosa eller cerise, cerise eller rosa

Om vi bortser ifrån faktumet att jag gnagt ned mina naglar så att de knappt ens är befintliga så är det ju så himlans fint med rosa naglar. Riktigt riktigt knallrosa naglar.
Jag hakade aldrig på trenden med neonrosa utan körde på karamelliga, sockervaddstoner men nu har jag ett visst begär efter så där illigt på naglarna som står i skarp kontrast med ens vinterbleka skinn.

Diors som nästan blir lila så rosa det är eller Depends som lutar åt det cerise och röda.
1
Och i sommar ska vara sommaren då jag fäster håret med stora rosetter. Tänk manga storlek i tjock sammet eller fin siden på huvudet. Och så en sjömansklänning till det då. Eller en kjol med korallmönster á la Gucci kanske.

But it taste like cherry cola

Promenerade med hunden för att gå och ta ut pengar. Fullkomligen iskall ute. Ser inte fram emot att gå ut imorgonbitti om det ska vara på det här viset köldmässigt. Ska gå och lägga mig i min mysiga säng och läsa 1991 års Guiness Rekordbok. Det är fascinerande att läsa tycker jag. Spelar roll vilket år det är ifrån, människor är ständigt lika förundrande i sina handlingar för att inneha ett sorts rekord. 
Men när jag gick ut för att mata hunden med lite små godisar såg jag denna målning på väggen. Den har jag gjort. För nästan 4 år sedan. Kommer ihåg nu att jag gjorde den och gav till de jag bor hos. Men ändå. Så fjärran.
Fyra år sedan. Det är en stor tidsrymd. Jag som älskar att måla med akvarell. 
Men jag gör det aldrig längre. Det är synd.  
2
I fredags fick jag ett paket eftersänt till mig. Jag visste från vem men hade ingen aning om vad som var i paketet. Men bara själva gesten, tanken var så fin att det räddade kanske mina kommande tre veckor. Favoritkakorna, ett underbart litet brev med ord som värmde likt kramar och dimmiga pärlor att ha runt halsen.  Det ska bli ett nöje att återgälda flickan som skickade detta till mig. För hon gjorde mig så glad.
13
Nu ritar jag ju bara sånt här.

as we walks in fields of gold

Jag sitter på mitt lilla mysiga rum vid det varma elementet och tittar ut på träden som avtecknar sig skarpt mot himlen som har samma blå färg som ränderna i min skjorta. Ute är det 21 minusgrader och fönstren är iskalla mot fingrarna. Har ägnat morgonen åt att titta igenom mängder med bloggar och sidor efter någon mer fin bild på utstyrslar från ELLEgalan. Men tragiskt nog så är de som stack ut och var mer än bara svenska minimalister färre än en handfull. Jag orkar inte ens kommentera det mer trots att de spydiga orden är många på tungan. Så jag hänvisar till vad min kloka flicka skrivit. Hon har så rätt nämligen.
 
Jag är ledig idag och tror att jag istället för att berätta alla roligheter från de senaste dagarna ska ägna min tankeverksamhet åt allt annat än just förtälja er historien. Sov återigen mer än 10 timmar inatt och är ännu inte utvilad. Men jag går omkring i mina rosa tofflor, lyssnar på den där underbara musiken jag fick av Hanna och fotar med systemkameran. Tänk vilka fantastiska bilder man kan ta med den utan att ens kunna något. Det är fint.
54321
Jag är kär i förmiddagsljuset som lyser in snett genom fönstren och mjukar upp alla skuggor och lämnar varma solkatter på ytor där man kan lägga handen.

Rosa tofflor med Hello Kitty, nya från Dinsko. Svarta stuprörsjeans, Åhléns.
Vitt linne med små rosor, GAP, London. Randig skjorta Lindex.
(Vet ni, idag är allt jag har på mig ifrån barnavdelningar. Rent sammanträffande.)
Två inbakade flätor från luggen och ned till nacken. Rosa naglar, Dior.

Aow aj

Jag är trött. Har ont i magen av för mycket godis och nudlar. En otämjbar lugg. Och TVn visar inget jag vill se.
 Ynk ynk ifrån mig alltså.
Men egentligen har jag massa roliga saker att berätta. Bara det att jag denna lördag klockan 18.26 är så trött att jag vill sova. Nu helst. Orkar inte engagera mig i ELLEgalan, läsa fabulerande historier om att man minglade med någon Fahrman eller knaprade kanapeér med van der Bosch. Jag vill ligga här som en pösig liten boll (fast utan att klämma den ömmande magen), lyssna på fin musik jag fick från Hanna igår, slötitta på Tv och ibland suga i mig lite cola. Kollade igenom Fachunter för att se vad folk hade på sig men jag lessnade efter att ha kollat bloggar först och sen ansiktsmannens blogg. Det var ju inget av intresse alls i princip. Den enda jag reagerade på som jag tyckte var häftig och stack ut från jag-har-en-fin-klänning-but-thats-it-skaran var
Lina.
Den gröna rosetten och benen gjorde en komplettering som jag älskar. Varför var så många andra så jäkla...ja, plain???   
 


Då tycker jag om den här finska killen mer. Kolla, påminner han inte om en mask eller något med de tre bilderna?
Aj lajk it. Nä nu ska jag förkovra mig i något program och gosa ned mig i soffan iklädd min fina, nya adidasjacka/tröja. Imorgon är jag ledig också. Tjoo

This might be the most important piece of clothing you´ve ever had your hands on

Ska man nu göra samarbetet kan man ju göra dem ordentligt. Det tycker jag faktiskt att få företag gör idag. För gästdesigners från de stora modehusen är ju gjort, vi känner till hysterin, och tishorna/väskorna med miljöbudskap har falnat lite i sin glöd som påverkade folk. I dagens samhälle är vi så vana hemskheter som händer i världen. Vi har blivit avtrubbade gentemot saker som egentligen faktiskt är så obehagliga att vi borde må både fysiskt och psykiskt dåligt. Så när H&M introducerade sin kampanj Fashion against AIDS så kände jag för första gången på länge att det var något riktigt riktigt bra. JAG reagerade på budskapet så då borde väl de flesta andra göra det också? Det hoppas jag. För även om mitt hjärta brinner mest för miljöfrågor så är ju naturligtvis spridningen av AIDS något fruktansvärt. Vi måste ta vårt ansvar gentemot de som inte har resurserna att sprida budskapet och hjälpa till om vi kan. Och det kan vi, genom att faktiskt köpa kläder.
1
Så om man tycker om; a) att ta sitt ansvar + b) musik & c) linnen, tishor och hoodies med fina tryck så är det ett utmärkt tillfälle att handla.Välj bland annat från Timbaland, Ziggy Marley, Jade Jagger eller min favorit, Rufus Wainwright.
234
Sen det här med att RFSU är med på ett hörn genom att så lämpligt sponsra/samarbeta genom att man får ett sött paket med kondomer är ju som jag sa igår, gulligt som attan. Det skulle jag faktiskt vilja kalla att lägga i en hel del hjärta i det hela också. That I like. Hjärta är alltid bra!
2

En skalbagge för mycket

Det är lite roligt. För jag avskyr ju när folk tar bilder som dessa. I en spegel, dålig skärpa, snett och med kameran i högsta hugg. Men vad fasen. Jag hade bråttom (dålig ursäkta, dååålig) och borde göra allt annat än sitta här och kolla mailen och blogga. Men som sagt. Jag är i ett nytt hus, känner mig ganska så... felplacerad, måste fundera över hur i helskotta jag tar mig till skidskyttestadion, äta frukost och massa annat. Gnark.

Detta är dagens. Om jag inte råkar slänga på mig ett par jeans eftersom det alltid blåser iskallt i staden vid Storsjön? Svarta strumpisar x 2, Åhléns. Knästrumpor, Lindex. Kjol som är för stor som jag dragit upp i midjan och satt ett skärp om, Zara. Lila/rostig tunn tröja, H&M. Ullkofta, Pringle of Scotland.Lila sammetsdiadem, H&Mbarn.
Och den truliga ungen på bilden är dessvärre jag.

1
Inatt sov jag 11 timmar. Det var skönt. Mådde inte så bra igårkväll. Allt var konstigt och hjärtat slog för fort. Då vill jag tro att det är bra att sova ut. Ikväll ska jag köpa lite godis och se en film så att tankarna får vara på annat håll. Nu; äta frukost.