aenigma

Råkade trilla över bilderna från The weeks of Dashafesten på Berns i torsdags och insåg
återigen att det där med att bli bra på mingelbilder inte är min grej. I-N-T-E.
Men orka bry sig om det! Jag hade vansinnigt kul med Cissi, sötnosen bredvid, och Fanny, som ylade att hon inte skulle vara med och sen mumlade något om Paradise Hoteldeltagare och grav ångest.

Har mer bilder från torsdagen på min egen kamera men tänkte bara inflika att det var ryskt tema och att jag körde all in. Liksom, får man chansen att klä sig som det man inspireras mest utav (rysk folklore och etno), då är det bara att lägga i femmans växel. Så mer bilder kommer.
Nu ska jag peta han som jag är så vansinnigt, sinnessjukt, galet, hjärtskärande kär i, i ögat.
(vi har alla våra sätt att uttrycka förälskelse)

Justja! Igår fick jag och Mikael besök i lägenheten av min ena bror.
Shit pommes vad jag saknar mina bröder ibland. Då är det fint när i alla fall en av dem kommer förbi, ligger på golvet så jag kan trampa lite på honom och sen följer med ut en sväng. Vi trallade iväg, mötte upp vänner och hängde sedan på Vampire lounge eller något sånt. Bror berättade om sin skidresa i Iran som han var på ungefär samtidigt som jag var i Brasilien och nu vill jag bara vara ett vitt streck på himlen igen!

"Prova prova fin jacka."

"Iih vad fin den är!"

"Bakifrån också."

"Give it to meee!"

Unisexjacka från Bella o Bastian.

Appropå detaljer så ville vi se alla varianter man kunde använda kroppssmycket i.
Det är tänkt som en väst från början, alltså att alla kedjor hänger i ett litet vattenfall på ryggen. Men det blev riktigt fint omvänt också. Lite knöligt ovanpå min kimonokofta men till något lite slätare, som enbart klänningen under, vore det perfekt.


Klänning från Monki som jag pysslat till med säkerhetsnålar. Livstycke/väst, present från farmor. Kimonokofta, present. Halsband med blå stenar, Glitter. Kroppssmycke, Bella o Bastian.

Jag och Spongebob har haft ett par dejter i duschen nu och det som en gång var en helt galet fin solbränna är nu ett minne blott. Nästan. Antar att man får räkna med att huden trillar av i sjok när man åker från ett land som är überfuktigt till torra torra Sverige. Jag har skrubbat mig som en tok men lite fräknar och en smula färg är kvar. Våren kan komma snart så jag får fortsätta ha dom där.

Tack för alla vänliga kommentarer, pepp och blogguppmuntran i förra inlägget!
Det ger mig massor att få höra ifrån er. Veta vart ni är, vad ni tycker, känner och önskar.
Nu har jag en mängd ny blogginspiration som kliar i fingrarna! All thanks to you!

I helgen fotograferade jag en massa. Både Pykens alster men också människor, de andra 11 designernas kläder, saker som hände och roligheter vi hade för oss. För himmel vad jag har haft kul. Så fantastiskt kul!
Nu förstår jag varför jag verkligen vill jobba med den här världen.
   Tänker tillägna ett helt inlägg till alla mindre 'fashion details' som jag fångade. Och det fanns en HEL del.
Här är mina favoriter från tors - söndagen. Inspirerande som tusan om ni frågar mig.

Ida har tre assistenter totalt; Hedwig, Mikaela och jag. Första dagen kom Hedwig i den här tjusiga sidentröjan med tryck av Lovisa Burfitt. Kate goes Chaplin döpte vi den till. (och jag är ju inget Acnefan men gud i himlen vad mjuk och gosig hennes flådiga skinnjacka var!)

Trodde dessa godbitar var Minimarket men tji fick jag. Tydligen från något helt annat märke. Men jag tokdiggar dem. Kornblått borde användas mer av både killar och tjejer.

Den riktigt mintiga nyansen försvann tyvärr i technoljuset på Max, men tänk er Mentosblå. Min kumpan och lekkamrat under ett par dagar, Elin, hade dessa Gauchos i sitt ägo.

Halsband på killar kan bli fel och halsband på killar kan bli rätt. Detta var kalas! Jag pillade på det under en hel dag och den stackars människan måste ha känt sig smått överfallen. Men det var så fint! Handgjort i enbart tre stycken unika exemplar i silver och svart silikon.

Bellas mobilhalsbandspåse gav mig seriösa ha begär.

Hedwig gillar sci-fi. Hur mycket bättre kan det bli än en Darth Vaderring?

Snyggaste axelpuffarna. Inte för stora, inte för små. Alldeles lagom bara.

Designerparet bakom Garde låter en fluga pryda alla deras plagg någonstans.

Kroppssmycke som jag drägglade efter i fyra dagar. Finns en så länge i ett exemplar, från Bella o Bastian.

Pykens kollektion heter 'Marry me!' så vi stylade en brudslöja.

Billie & I's Klara hade dessa egenhändigt omgjorda pjucks. Snyggare än Chanel i mina ögon!

Har tänkt på en sak. Vänt och vridit på det och gör nu ett litet inlägg om det.
Ni är så många som läser, ibland blir jag lite rädd när jag tänker på hur många det är, och
kommentarerna jag får är i 99 % av 100 hjärtekrossande gulliga, rara och vänliga.
Men på senaste tiden har det blivit dåligt med kommentarer. Ni är lika många, stadigt ökande, som läser men i kommentarsfälten ekar det ofta ensamt. Jag hatar när bloggare gnäller på sina läsare att de inte får kommentarer. Men sedan är det ofta bloggare som inte kommenterar själva. Och det gör jag. Varje blogg, och många fler, som lämnar avtryck på min blogg får besök av mig. Alltid.
Och hur töntigt det än är så är det ju faktiskt responsen på det man gör som är en stor drivkraft.

Så därför undrar jag, varför ni inte skriver en rad eller två längre. Är det bara en svacka i snökaoset
eller saknas någonting som jag missat? Jag har den här bloggen för mig. Men också för er. Och eftersom ni fortfarande är så många, så många så undrar jag vad det är som hänt. Det ska ju vara kul för oss alla.
Berätta om det saknas någonting. Hojta till om jag är tråkig. Skriv ned önskemål.
Jag kan inte lova att det blir en förändring. Det är ju ändå min blogg. Men jag vill veta vad ni tycker.

Jag saknar dig. Så fruktansvärt mycket.

Imorgon, måndag, har jag en liten to do-lista att beta av. Bland annat ska jag knalla till ICA Ringen och
handla en flaska klorin för mitt nästa DIY-projekt. En väska ska få en smärre förvandling tänker jag.

I vår tänker jag mig att det mesta som blir nytt i min garderob antingen ska vara second hand eller omgjort gammalt. Jag är trött på konsumtion och har så ioförsig länge varit. Men nu ska jag faktiskt inte bara tänka på alla saker jag vill göra, fixa, sy om utan också genomföra det!


Lite inspirationsbilder jag hittat här och där. Världen må vara less på nitar men jag finner dem så.. kreativitetsframkallande. Någon sorts t-shirt, blus eller linne ska få mängder av fransar tänker jag mig. Helst långa nog att trassla in sig i saker och vara fladdriga i vinden.
Översta bilden kan vara AmLul. Mellersta; getyouplanerightontime.com. Nedersta; Hanneli.

Såhär ser jag ut ibland när jag går till jobbet. (eventjobbet för HTC)
Då känner jag mig ganska superseriös. Svart har den effekten på mig.
Men dessa dagar med jobb för Pyken har jag klätt mig helt annorlunda. Ingen svensk minimalistdesign i form av Hope och Blank utan plisserade klänningar, mina finaste halsband, kimonokoftan och second handfynd. Och gud i himlen vad jag känt mig.. hemma. Jag älskar att jobba med modemänniskor. Då känns ingenting för mycket. Ingenting är för konstigt. Folk berömmer och frågor vart man köpt saker.
Det är fantastiskt.
Imorgon är sista dagen i galleriet för Rookiesutställningen och jag kommer att sakna den där känslan.
Av att se, andas, vara, omges, inspireras utav, ta på och känna mode.

Visst är svarta plagg fint. Men jag känner mig allra mest som jag när jag får kombinera en brokadjacka med en mönstrad klänning och 11 armband på vänster handled.


Klänning, Hope. Kappa, present som jag DIY:at med spets. Scarf, köpt på marknad i Oman.

Imorgon ska ni få ett till Brasilieninlägg, såsom ni önskat. Har ju massor av bilder kvar att visa!
Och sen ska ni få se alla roligheter från torsdag - söndag med Pyk, assistentjobb och allt.

Ännu en tumultartad dag. Var så trött när jag kom hem att jag inte kunde skriva mitt eget namn.
På fullaste allvar.
Men fan vad roligt vi har det! Och alla är så himla trevliga. Inga onda ögonkast konkurrenter emellan utan bara fina människor och härlig gemenskap.
Och eftersom jag i dessa dagar arbetar med otroligt kreativa människor som sytt, skapat och designat de mest fantastiska plagg tänkte jag visa er mitt senaste DIY jag gjort för tidningen hemma i norr.

Köpte 3 ½ m sidenband i olika färger och olika bredder. Ville ha en genomgående grön krage med inslag av knalligt turkost så det var vad jag valde. Passade även på att handla ett par nya, vassa nålar.

Sen klippte jag olika långa bitar av sidenbanden. Trodde inte att de skulle tråda upp sig så lätt men efter lite experimenterande så kom jag fram till att det räcker om man eldar lite i ändarna så håller dom fint.

Sen ägnade jag en eftermiddag åt att sy sy sy och sy lite mer på ett enkelt, vitt linne. En flärp i taget
med små, synliga, stygn.

Jag är riktigt förtjust i hur resultatet tillslut blev. Känns som en lite clownliknande krage. Eller ett hovnarr.
Fast på ett sött sätt. Visst tog det ett par timmar men jag har redan fått en massa fina komplimanger av folk som undrat vart jag köpt den. Då är det extra kul att kunna säga "gjort det själv!".
Dessutom blir den vrålfin med en kofta. Jag lägger bara flärparna över koftans kant så syns dom.
Som ett halsband och krage i ett ungefär.

Lite tråkig bloggning just nu men det är ju så mycket, roligt!, att göra och så lite tid! Förstår mig inte på storbloggare som hinner blogga, twittra, facebookstatusuppdatera, fotografera, recensera och msnblogga samtidigt som de rusar från pressvisningar, modevisningar, lunchmöten och fester.
Jag hinner fasen knappt kissa.
Första dagen på Galleri So i Kungsträdgården var fantastiskt kul och jag är bara på mellanlandning hemma hos mamma och pappa för lite middag och champagne. Och klädombyte. Nu ska jag susa ned längs Drottninggatan (älska att deras lägenhet ligger i princip på Sergelstorg), möta upp lite vänner och sen fest fest kalas.
Jag lär somna på en toalett. Men det kan det vara värt.

Justja! "Vi", Ida och hennes märke Ida Pyk, gick vidare bland de fem av tolv designers i Moderådets Rookiestävling! Hurra på det och jävligt mycket grattis till Ida som gjort en sjuk habegärlig kollektion.

I Havaianaland hittade jag i anslutning till byns mest fancy restaurang en smyckesbutik som såg tråkig ut på utsidan men som var fantastisk på insidan!
Som halsbandsjunkie var drägglet nära till hands och jag försökte ungefär 14 gånger få Mikael att komma in och inse guldgruvans storhet. (han vägrade och satt utanför på trottoaren och suckade i en kvart)
Jag frågade lite om smyckena på engelska som snabbt fick övergå till veva-med-händerna-och-yttra-de-få-ord-på-portugisiska-jag-kan, men märket heter Gatos de Rua och är handgjorda i sydamerika.
De kostade mellan 29 och 300 brasilianska R vilket är 120 till 1200 svenska kr och man samarbetar med många samhälls- och miljörelaterade projekt.  

Det var svårfotat ljus därinne och vissa bilder är tyvärr suddiga men här är ett urval av guldgruvans innehåll.

Alla djur fanns i olika färger och minst två storlekar. De små sjöhästarna var nog min favorit.

Hade jag haft hål i öronen hade jag gått bananas bland dessa.

Dålig bild men denna älg var fantastisk! Stor som min handflata på en halvlång silverkedja.

Mestadels var djuren i tunn silvertråd med små rocaillepärlor i glas men det fanns även större prydnadsdjur med stora plastpärlor. I taket hängde dessutom magnifika lampor i form av bananklasar. Helt handgjorda med tusentals pärlor i grönt, gult och orange.  

Jag kunde inte bestämma mig för vilket djur jag ville ha på plats och skulle återvända en annan dag. Tyvärr glömde jag totalt bort sjöhästarna, fjärilarna och älgen så det blev inget halsband för mig. (måste alltså åka tillbaka. Väldigt synd, oh ja.)

En dag när vi under lågvattnet traskade mellan stenarna på den glödande sanden in till byn började jag och Mikael prata om vilka namn vi tycker är fina. Alltså vad vi skulle vilja döpa framtida barn till.
Jag vill ha ett barn och helst en flicka. Han vill nog ha två men jag tror han säger att det är okej med ett för att jag vill det. Vi pratar om namn hit och dit. Jämför, är ganska överens. Inte för långt, inte för krångligt, inte för amerikaniserat. Det är något utav det värsta jag vet. Och när förnamn och efternamn inte passar ihop.
Så kommer jag på namnet som jag glömt utav men som jag älskar.
Olga säger jag.
Vad sa du säger han.
Olga.
Tystnad.
Men det är ju fruktansvärt fult. (han sa nog skitfult egentligen)
Men den finaste ponnyn jag någonsin hade hette så. Olga. Jag drömmer om henne fortfarande.
Olga. Det låter ju som en rysk tant. Fy nej. (han sa nog fan nej)
Jag tycker att det är vackert.
Man kan inte döpa sitt framtida barn efter en häst.
Ponny. Med stora, bruna ögon. Varför inte då?
Man bara kan inte det.
Jo, det kan man.

Jo, det kan man.

Jag lämnade Brasilien med bilden av brinnande sockerrörsfält inetsat på näthinnan och den kärva doften av röken i näsan. Sen strök jag svetten ur pannan en sista gång innan vi landade i ett kallt Portugal med steril flygplatsmiljö, abrigada/o-s och timmar av väntan innan vi till sist steg ut på frusen mark i converse som stelnade av köld innan kroppen hunnit fram till bilen.

Inkrupen i den varmaste tröjan jag har sticker mina bruna fingrar fram med gåshud som rullar över precis hela kroppen. I sin säng ligger en sjuk sambo med inflammation i en tand och stämband och en trött liten kropp. Jag känner jetlagens tyngd över ögonen men kan inte låta bli att titta på den blå himlen utanför mina Stockholmsfönster och känna vågor i magen av glädje. Energin ligger trygg precis bortom timmarna av sömn jag ska ta igen. Sen ska jag förmedla två veckors intensiv sol, 40 gradig hetta, hav fulla med delfiner och sköldpaddor, kärlek och varm asfalt mot nakna fotsulor i allt det som huvudet vill. Och det är mycket.


att vakna såhär, mellan havet och himlen, är bortom allt.