aenigma

Känner att bloggen får lida för att jag jobbar 23 timmar om dygnet just nu. Väldigt tråkigt eftersom jag har så mycket jag vill dela med mig utav här. Men tiden räcker-helt-enkelt-inte-till.
Förstår att ni inte kommenterar så mycket när jag är så dålig på att ge respons tillbaka. Men ni är så många som läser, så hur tycker ni att det görs bäst? Vad vill ni att jag prioriterar här nu när minutrarna på mina dygn är knappa? Jag lyssnar ju på er, mina kära.

Lite sånt där som jag ritar på nätterna när jag inte kan sova.
(Och då på nätterna kan man heller inte stava så bra ser jag nu.)

Jag firade advent genom att tillsammans med min arbetskamrat Petra sjungandes köra genom ett stilla Stockholm i morgonsolen. Resten av dagen stod vi inomhus i Liljeholmens nya galleria och designade mobiltelefonskal, drack the, pratade hotellfrukostar och frös. Sen drog brandalarmet igång, alla skrek och sprang omkring, butiker panikstängdes och folk försvann som vinden mot utgångarna. Kvar stod jag med ett falerande nöjt leende eftersom jag precis fått min lunch och var glad. Jag bestämde mig för att brandmännen hellre fick bära ut mig än att jag skulle missa min efterlängtade måltid, så knaprandes på en sallad som en lugn ö i ett stormigt hav av människor var jag.

Imorgon funderar jag faktiskt på att ha en dag ledigt. Hur man nu har en dag ledigt. Vad gör man då liksom? Jag jobbar alltid med något. Tvinga mig att fika eller valla runt mig en stund i en park, någon.
Jag vill ha lussebullar, adventsmys, falsksång till julmusik vi egentligen hatar, pyssel så man har lim över hela händerna, en flörtkula i näsan och pappersremsor över hela golvet.


(Nej, ingen brandman bar ut mig som på film. Jag hann faktiskt inte ens sätta mig på tvären mer än för Petra innan man meddelade att det var falsklarm. När brandmännen väl knallade förbi hade jag bara en bit broccoli kvar av min sallad. Slutet gott allting gott.)

Det gör lite ont att säga det men faktum är ändå att det är ganska skönt att gå upp tidigt.
I alla fall om man går ut till en morgon där luften är frisk trots att man bor mitt i en stad och musiken i ens röda Wesclurar är peppig och glad. Då glömmer man att ögonen är grusiga, håret spretar ut som på Maggie Simpson och kroppens alla leder är stela efter för många dagars jobb.
(sen att vi blev inlåsta i det underjordiska garaget med bilen, körde fel och var tvungen att susa Liljeholmsbron fram och tillbaka en extra gång och kaoset som följde är en annan historia. Helt annan.)
Nu ska jag sova. Om 7 timmar och 55 minuter ringer klockan igen för nästa jobbdag.

Bland ballongtäckta tak, champagne som gjorde händerna klibbiga av sockrig kolsyra, mörka hörn gjorda för förstulna kyssar, burleska flickor med åtsnörda korsetter och svindlande klackar, en orm som mer än gärna la sitt huvud intill ens öra och viskade mjuka sss, Etta James hesa stämma, fjäderprydda divaner att slå sig ned på med rosenblad att lukta på, skratt som fick huvuden att kastas bakåt, spetsbeklädda händer på varma ryggslut och cirkusflickor tagna ur en film av Tim Burton hade vi vår värld igår.
Under torsdagskvällen var Spybar en plats där varje skrymsle och vrå tycktes ha milslånga ögonfransar, cigarettröksglorior och märken efter röda läppar.

Jag skulle göra ett väldigt bra inlägg som kompensation för att jag antagligen uteblir imorgon. Jag har nämligen alldeles för mycket att göra på för kort tid. Det blir uppstigning i alra morgonstund, (ingen guld i mun där, nej) jobb på läkarmässan, i samma stund som jag slutar i Älvsjö ska jag vara på Spybar (någon som ser kruxet?) och sen blir det jobbeliobb i jagvetintehurmångatimmarinpånatten. Och nästa morgon studdsar jag iväg till sista mässdagen. Jag tror inte jag kommer haffa en dator därimellan. Möjligen samtidigt som jag kissar kanske?
I vilket fall som helst. Fint inlägg skulle det bli. Men blogg.se strular så jag kan inte lägga in bilder. Tänkte visa lite smakprov på hur burlesksnygga vi ska vara på Tattoo Parlor imorgon på Spyan. Men nähäpp.

Så vi ses på fredag. Då peppar jag inför helgens jobb!

xo

Imorse försov jag mig för första gången i mitt liv. Klockan 08.00 skulle jag vara i Älvsjö och jobba på Läkarmässan (hjälper till via mammas jobb). 07.45 vaknade jag. Det var ganska fruktansvärt.
Att jag inte kom dit med en strumpa på örat och byxorna ut och in är ett mirakel.
Detta är vad jag hade på mig. Ungefär. En röd skjorta istället för randigt linne bara.


Kavaj, present. Halsband, Glitter. Strassarmband, Snö of Sweden.
Silverarmband, köpt i Tunisien. Brosch i form av fluga, arvegods. Nagellack, UO.

Jag har känt nästan hela hösten hur inspirationen funnits att skapa en massa saker men att tiden har ätit upp ideérna och spottat ut dem i små papperstussar. Därför var det skönt att jag så förra veckan helt enkelt var tvungen att använda mig av kreativiteten eftersom jag hade en DIY-grej att göra till min serie i tidningen hemma i norr. Då var det bara att skriva klart skolarbete, stressa på med jobb och sen klämma in en kväll av pyssel därimellan. Resultatet är ett nog ett av de bästa jag gjort för min DIY-serie.

Jag ville göra en vanlig, enkel svart vinterkappa till något lite mer folkloristiskt. Knatade iväg till Åhléns där ett spetsband i precis den stilen jag letade efter hittades. Köpte 1.5 m/30 kr.

Egentligen var det här världens enklaste pyssel. Med en rulle vit tråd, en nål och spetsbandet satte jag igång och fixade. Framför något högkvalitativt TV-program sydde jag för hand fast spetsen runt vardera ärm och sedan luvkanten. Det enda man måste tänka på när man syr fast längs med luvan är att fästa bandet ordentligt så det inte viker sig och blir korvigt.

Så här blev resultatet. Från en väldigt enkel kappa till en söt, smårysk sak med vackra detaljer.
När jag var klar med ärmarna och luvan hade jag en liten stump spetsband över så jag knåpade ihop en rosett och fäste den på midjesömmen, i ryggen.


Lite färg på läpparna på det som komplement och den är helt perfekt!
För 30 kr fick jag en ny kappa. Inte så himla dåligt.

Nu ska kappan och jag gå till ICA och handla fetaost!

Så. Mina nya jobb.

När jag var hemma sist så ringde min telefon. När jag la på det samtalet ylade jag samtidigt som jag sprang omkring i små cirklar. Samma dag fick jag ett mail som fick mig att göra ungefär exakt densamma; yla och springa runt i små cirklar. På en och samma dag fick jag chans till två jobb som lät så bra, på så olika sätt, i mina öron. Två jobb jag ville ha. Och jag fick båda.

Jobbet som jag fick via mail är ett skribentjobb. Perfekt för mig eftersom jag kan jobba hemma. Det är på en sajt som heter whatsupsthlm.se där vi skriver om allt som händer i Stockholm. Från vart man kan äta bäst till schyssta frisörer och grym shopping. Otroligt kul att vara med på det projektet eftersom det är ett gäng unga killar som startat företaget och att de helt själva skapat och byggt det hela från grunden. Så, gå in och kika om ni vill ha Stockholms-tips!
Det andra jobbet som jag headhuntades för är i eventbranschen vilket jag jobbat med en hel del både hemma i Åre, i Båstad och mittimellan. Såväl med SVT under sportevenemang som kalas med Björn Borg och tennistävlingar. Men nu arbetar jag tillsammans med ett grymt gäng med tjejer på HTC. HTC är ett mobilföretag som innan mest gjorde businesstelefoner men som nu lanserar ruskigt bra telefoner med iphonekänsla, fast bättre, för en annan målgrupp än bara portföljiga män och kvinnor i kostym. HTC har inte funnits representerade i Sverige förrän i oktober i år så vi är supernya och står i startgroparna för att skapa en helt ny organisation. I vissas öron kanske det låter mossigt men vi har så jäkla roligt. Det är åkande hit och dit, roliga event att ordna, festligheter och projekt att rådda. Jag älskar den här typen av jobb och plötsligt står jag mitt i någonting där möjligheterna är oändliga och allt är så himla nytt, spännande och obrutet. 
Just nu är min kalender bokad fram till jul och det känns som att jag sitter på en karusell där allt rörs ihop till en färgglad, rolig, sockervaddskantad massa. I veckan blir det tredubbla jobb på något sätt, på torsdag natt är det lanseringsfest för HTCs Tattoo-telefon på Spybar och nästa vecka drar vi till Göteborg bland annat.

Tror inte att jag kan förklara mer för er. Undrar ni mer är det bara att fråga. Men som sagt. Livet är bara så roligt. Vad som helst kan hända framöver och det gör att det pirrar i magen. Det är ett äventyr. 

Min nya telefon, en Tattoo. Den enda telefonen på marknaden som du kan designa ditt eget skal till. Mina två som jag gjorde förra veckan visar jag så fort jag får dem. Men man kan göra vad som helst egentligen. Ta ett foto från bästa kalaskvällen, en bild man ritade när man var fyra eller bara något snyggt mönster man hittat på internet. Dessutom är den som en hel värld innuti. Det är en telefon att göra personlig. Som ni säkert sätt på reklamen.
Nu låter det som att jag säljer in det här till er men tvärtom. Jag säljer inte telefoner, jag jobbar med marknadsföring och eventbiten. Men vill ni ha tips på en bra, otroligt prisvärd telefon så är Tattoon tipptopp. Det lovar jag på min imaginära-scoutheder. (jag har aldrig varit scout men jag ville väldigt gärna)

Nu vet ni.

Dessa två passar bra ihop. Brun sten, arvegods. Blå sten, present.

Jag tänker; akvarell med massa blåa nyanser och vitt skumm.

Jag är så trött efter idag. Så trött att när jag gick hem så köpte jag en chipspåse (jag äter INTE ens chips) och två steg utanför ICA öppnade jag den och började äta. Det kallas hunger och trötthet på gränsen till psykbryt.
Nu sitter jag i soffan men min nya bästa vän, herr chipspåse, vifftar på tårarna och skrattar lite åt era
fantastiska kommentarer. Er nyfikenhet är oslagbar!
Bäst gillar jag att det är så olika. Vissa verkar verkligen sura på riktigt för att jag inte berättat.
Men det handlar ju om att jag inte vill ropa hej förrän jag är över bäcken. Inte jinxa det så att säga.
Men vi säger såhär då; på måndag så berättar jag om jobbet. Eller; jobbEN. Okidoki?
Nu ska jag och min glada mage peppa och preppa inför imorgon.

Lördagspuss!

Nu ska jag galoppera iväg på jobb. Kan bli riktigt roligt!
Men först tänkte jag bara visa mina jobbkläder som jag fick i förra veckan som jag har på mig i detta nu.
Man känner sig ganska stilig kan jag meddela.


Klänning från Hope och kappa från Blank.
På torsdag kväll blir det dock helt andra arbetskläder om jag förstått min chef rätt! Weep woop

Nagellack köpta på UO i Washington DC. Grym kvalité och bästa karamellkänslan.

Jag ägnar kvällen åt skribentjobb, läsa på för morgondagens arbete då jag ska ut på vift igen,
måla naglarna i sjukt knalliga färger så att jag blir glad när jag ser mina nedbitna stumpar, fixa med designen av min nya telefon (aka nya bästa vän), dricka Coca Cola med sugrör och ha TVn på i bakgrunden som sällskap.
Jag tycker om sådana här kvällar. När jag är själv, jobbar, knåpar med mina projekt och har ett skönt lugn i lägenheten. Det är precis det här jag ville när jag flyttade till Stockholm. Det slog mig häromdagen när min pappa skrev det i ett mail. Att jag borde njuta av att vara precis där jag vill vara i såväl det geografiska som yrkesmässiga aspekten. Så nu njuter jag.

Ganska ofta vaknar jag och ser ut såhär.
Vill ni veta hur man gör? Såklart, vem vill inte veta hur man gör för att se ut som om man
fastnat med en elvisp i håret!?
Låt blir att borsta håret på cirkus tre dagar, duscha sedan och låt bli balsam. När håret fortfarande är ganska rejält fuktigt sätt då upp det i en svintight knut mitt på huvudet. Låt knuten sitta i tills nästa gång ni tänker duscha svallet. Släpp då ut håret och beskåda ditt mästerverk.
Tada, ni är i hamn!

Ganska ofta gör jag små märkliga omeletter. Jag tar för det mesta det första som ser gott ut i kylskåpet och så håller jag tummarna för att det ska funka ihop. Häromdagen gjorde jag en ny variant som jag verkligen blev nöjd med. (Kan tilläggas att jag är kräsen men inte har extremt höga förväntningar på min egen matlagning)

Vevade ihop en dl torrmjölk med vatten och blandade det med tre vispade ägg.
Salt och peppar. En nypa örtsalt.
I med en näve stora oliver med kärnor.
En morot till det och sen; KLART!

Inga ägg kom till skada vid fotograferingen. Bara under måltiden.

Jag har en mapp i min dator där jag slänger in alla bilder som jag tycker om, inspireras av eller av annat skäl känner att jag måste ha av kanske okänd anledning. Inte så ovanligt med en sådan mapp i våra sammanhang och inte heller så ovanligt att i dessa tider lista saker som peppar upp i höstmörkret. Jag skrev en sådan lista förra året exempelvis. Men eftersom mina bloggvänner ger mig så mycket energi och uppmuntring så tänkte jag ge tillbaka en smula genom en egen lista. På sånt som är fint, bra och tillför lite articifiell sol i vardagslivet. Sånt som hjälper mig som kanske kan hjälpa er?

Och vet ni, hinner jag så tänkte jag att vi kunde ha ett onsdagstema imorgon på bloggen. Vad säger ni om det? Och temat då? Kärlek. För finns det något bättre, och sämre, i världen?
Dock inte bara kärleken till pojk/flickvän utan också kärlek till det materiella, ytliga och vänner.

Jag älskar mode men hatar idealen. Så enkelt är det. Så eftersom jag inte pallar med vikthets och sinnessjukt smala modeller längre så har jag slutat titta på style.com och high fashionbilder. Det får mig bara att må dåligt. Men ibland trillar man över foton från photoshoots som ändå utstrålar mer än bara anorexi. Äkta leenden, kinder som inte är insjunkna, lite bröst och former. Sånt vill jag ha på väggen. 

Franska och italienska filmer där alla pratar kulsprutefort, bär baskrar och färgerna är helt galet lysande.

DIY får mig alltid på gott humör. För då har någon lagt ned tid på att omvandla en sak. Använt sina
händer, sin fantasi och skaparlust. Avancerade syprojekt med massiva kragar eller bara lite silverkedjor
och garn - jag gillar det!

I min värld finns det ingenting som heter sommar och vinterkläder. Allt är bara kläder för mig. För varför hänga undan de floriga klänningarna i pudernyanser och korta kjolar? Bara att dra på sig lite tjockare strumpbyxor och en finstickad tröja under så är man redo för vinter. I sina mest blommönstrade och glada plagg.

Kliché kliché men kärlek alltså. Man får sockerdricka i hela kroppen och saker och ting känns faktiskt lite lättare. Dessutom; att dela kroppsvärme är inte bara mysigare än någonting i världen, man blir dessutom varm i den kallaste utav vintervärld.

Att iklä sig en roll på morgonen gör dagen ungefär dubbelt så roligt. Jag står vid min klädstång varje dag och ställer mig frågan; 'vem vill jag vara idag?' På senaste tiden har jag inspirerats en massa utav Twiggy och underbart 60-tal med extramålade ögonfransrader och korta klänningar. Nu lutar jag mer åt Edie Sedgewick med gigantiska smycken, softa turbaner och en mix mellan stilrent och bohemiskt.  

Densamma vän som gav mig gårdagens ljusblå volangskapelse till klänning skänkte mig också ett par stövlar. Jag älskar att trampa runt i stövlar. Det känns sådär lagom avslappnat och är dessuto ruskigt bekvämt. Det behöver inte ens regna för att jag ska gå runt i det. Jag tycker helt enkelt om att bara hoppa i ett stycke gummistövlar med tre lager tjocka strumpor och sen trampa iväg. Regn är inte nödvändigt.
Men stövlarna jag fick är inte vilka som helst. De är så himla fina!
Ett par klassiska Nokia (det är kult om man är norrlänning) i halvblank, brun gummi. Men det bästa av allt; en liten klack på ett par tre centimeter! Gör att man känner sig lite lite tjusigare samtidigt som man är väldigt Skogsmulle. Påminner om de där superhajpade Marc Jacobsstövlarna som kom för ett par år sedan som alla ville ha. Fast i mitt tycke är mina ungefär en miljon gånger snyggare.


Jag kombinerar dem med vita strumpbyxor, en mönstrad tunika och min kofta med gigantiska ärmar
och knytskärp i midjan. Uppklätt men bekvämt nedklätt.

Ni önskar mer inredning och bilder från lägenheten så därför har jag idag fotat runt i hela vårt lilla hem.
Så ni kan få se hur det ser ut där vi bor. Om ni vill kan ni förundras över att vi har en tjock buddah i en
klumpig bokhylla eller undra över mängden sugrör i köket. Tills jag lägger in bilderna i datorn kan ni få se ett mini sneakpeak på vårt senaste projekt som ännu inte är klart. En tavelvägg med bilder från alla möjliga
av våra öden och äventyr är tanken.

Foton från Washington DC och New York, Västindien och skiddagar i Åre. Lite patriotism och fina mönster. Vi måste dock åka tillbaka till Paris tillsammans eftersom när vi var där med skolan så var vi inte direkt vänner. Jag tyckte Hanna var lite töntig och hon tyckte att jag var en gaphals. Så det bör återupplevas.

Vi slängde ihop en hög med bilder från våra datorer och beställde hem väldigt billigt. Eftersom det är
så små bilder struntade vi i att satsa på bästa möjliga kvalitet. Nu har vi snart den mest personliga
 väggen söder om Gamla Stan!

Vissa dagar när himlen är gråare än järn och tyngre än betong passar det som allra bäst att ta på sig någonting med så mycket volanger och himmelsblåa meter av mjukt tyg att man skulle kunna klä in världen i det.
Idag är en sån dag och därför blandar jag snövita ben och armar med plagget som i vårt hushåll går under namnet Disney on ice-klänningen. Den har nämligen nästintill vulgärt mycket veckade lager, volangiga och plisserade våder. Som tagen ur någon Disneyprinsessas garderob helt enkelt.


Klänningen är en present från en vän som arbetar som mönsterkonstruktör på H&M. Den är alltså bara en provklänning och jag har ingen aning om det finns eller har funnits i butik. Men jag gillar den trots att Hanna tycker att den är helt förskräcklig. Man blir liksom glad av sjukliga mängder volanger.

Ni vet hur 'Djävulen bär Prada' börjar? Boken alltså.
När Anna Wintour-lookisens assistent ska åka och hämta en bil mitt på centrala Manhattan och köra den
själv. Det var jag i helgen. Två gånger.
Jag kickar ass när det kommer till att köra på isiga vägar och parera turister med skidor drällandes överallt men att köra bil inne i Stockholm har jag inte gjort. Så när första riktiga jobbdagen (ni ska få veta snart, lugn lugn) var slut igår och tröttheten peakade så insåg vi att jag skulle behöva köra själv in till kontoret på söder från Nacka. Köra en skåpbil. Automatväxlad. I en stad jag inte hittar i. Ingetdera har jag gjort innan
egentligen. Jag trodde att jag skulle behöva stanna och kräkas på motorvägen ungefär 3 gånger. Mina händer var helt fuktiga av handsvett. Jag tror inte jag andades de första fem minuterna. Men jag klarade det. Och trots att jag sedan höll på att kräkas av trötthet istället och grina för att det spöregnade när jag gick hem så kände jag mig så jävla bra. In på pluskontot liksom. (sen toppade vi alltihopa med att åka och parkera skåpbilen och en annan bil i ett underjordiskt garage med knappar och låsta grindar nog för att kallas ett
TV-spel.) Men jag klarade det. Weep woop!

Tänkte ge er en ledtråd om mitt nya jobb. Ett av föremålen i min väska har nämligen med det att göra. Så vi tar en klassisk ' whats in my bag' och så får ni fundera på vad som har med jobbet att göra.
Halsband, 2hand. Nötallergimedecin. Carmex. H&Msnoddar. Fjärilsnäsduk, från ELLE-fest. Mobil, HTC. Parfymprov, Kenzo(fast egentligen är jag ju en Armanitjej). Knapp från kofta. Almenacka. Handdesinfektion (jag håller svinis borta). Uggleplånbok, Lagerhaus. Sidensjal, mormors gamla. 
Och väskan som allt ligger i är den jag står på, på bilden. En Marc Jacobstygpåse.   

Pic. lelove
Min kärlek är här nu. Äntligen. Så i helgen ska jag försöka kombinera jobb med
att pussa på honom tills jag får ont i läpparna.
Imorgon ska jag till kontoret på det största nya jobbet och förbereda inför första riktiga jobbdagen på lördag, sen blir det besök i ett showroom för att testa lite kläder och så lite lunchmöte på det. Sen går jag och handendärapojkvännen på Kohphangang och låtsas att vi är i Thailand.

Jag fick nya vinterskor förra veckan. Om ni visste hur svårt det är att hitta skor när man har pyttesmå fötter så skulle det dock inte vara lika roligt att tänka sig jakten. Jag har nämligen letat sedan i somras efter ett par stövlar med kortare skaft i en smula MC-modell. Svarta och hyffsat enkla. Men i barnstorlek är det en annan femma. Vagabond har haft fina i skinn, Monki hade ett par coola med nitar och jag har klämt, känt och petat på hur många andra som helst. Men 36:or funkar inte och de flesta barnpjucks har antingen rosa ludd eller en sula som blinkar varje gång jag tar ett steg. Men så hittade vi dessa. Precis det jag letat efter, tyvärr dock inte i skinn, och otroligt sköna och varma. Nya följeslagare i vinter!

Det här med feminism har jag funderat så mycket på. Vänt och vridit. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är en personlig tolkning och otroligt subjektivt. För mig är feminism antagligen ganska olik vad den är för min pojkvän eller hon två dörrar bort i min trappuppgång. Men grejen jag kommit fram till är att jag insett hur mycket det spelar roll för mig vad andra tycker i frågan.
För mig är det väldigt viktigt att andra respekterar mig för mina åsikter. Får jag respekt, de behöver inte hålla med mig i vad jag tycker men låta mig känna och tycka såsom jag gör, från andra kan jag respektera dem. Men en människa som kallar sig icke feminist får en krackelerad yta i den mentala bilden hos mig.

Jag är uppvuxen i ett jämställt hem. Nu handlar feminism inte bara om det ytliga, lätta skrapandet på ytan som den rena jämställdheten vi så gärna talar om men det är en viktig del såklart. Men i mitt hem har det alltid varit en balans, eller obalans om man då vill kalla det så, av jämställdhet. Min mamma kan lika gärna byta däcken på bilen och bära in veden såväl som att min pappa toppar mitt hår och hjälper mig stryka. Jag är uppvuxen med uppmaningen om att det inte är någon skillnad på mig och mina bröder utifrån våra kön. Naturligtvis inser man som flicka att man är olik sina bröder som barn. Men jag har aldrig fått höra att jag inte skulle klara något för att jag var tjej. Eller vice versa. Det har styrkt mig och kanske är det därför jag idag benhårt håller fast vid att det inte är könet på oss som stakar ut vad vi har för förutsättningar utan vilka vi är som individer.

I min värld är det självklart att se livet som möjligheter där mitt kön inte är ett problem från min sida utan möjligen enbart från någon annans. Därför finner jag det otroligt sorgligt, tråkigt men framförallt faktiskt nästintill provocerande med tjejer, och killar, som inte vill kalla sig feminister. För att de enligt den klassiska feltolkningen tror att en feminist är fasligt förtjust i kroppsbehåring, hatar män och är ful och radikalt bitter. Eller för att de helt enkelt inte vill förstå att vad feminism handlar om är att krossa en könsnorm som säger att vi är olika som män och kvinnor och inte ska ha samma förutsättningar och rättigheter.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag har en skara med stadiga vänner. De som jag antagligen kommer hålla fast vid i resten av mitt liv. Naturligtvis vill jag träffa mer människor och stifta nya bekantskaper. Men det är inte som när man var yngre och inte lika trygg, när man hade ett annat behov av nya vänner och kontakter. Idag har jag råd att välja mina vänner men framförallt välja bort. Jag behöver inte vara någons kompis.
Naturligtvis skulle jag inte rynka näsan, få en äcklad min och vända ryggen till en människa som idag säger till mig att den inte är feminist. Men på något sätt har det blivit en ståndpunkt hos mig som väger tungt. 
För eller senare kommer ämnet alltid på tal när man talar med mig. Som en enkel fråga, i en diskussion eller vad som helst. Och jag gör då en slags bedömning. För en människa som inte vill att jag och mina bröder, min mamma och min pappa, killen i ICA-kassan och hon i samma trappuppgång ska ha samma chanser och möjligheter vet jag inte om jag vill vara vän med.  

Grejen jag tror att många missförstår när det kommer till feminism är att de flesta som inte är så insatta tror att det är en slags grupp som alltid är på kvinnans sida. Saken är ju att feminism handlar om att det ska vara jämställt åt båda hållen. Att pappan ska kunna vara pappa-ledig lika mycket, ta ut föräldraledighet och ta sig in på arbetsmarknader där andelen kvinnor dominerar. Det ska vara en balans åt båda hållen.

Utlovade ett speciellt inlägg igår men insåg att jag inte skulle ha tid att lägga upp det när jag kom hem från mitt introduktionsmöte för nya jobbet. Så vi tar det idag istället men i eftermiddag/kväll. Nu ska jag fylla de närmsta timmarna åt min mailinkorg, att lära mig min nya telefon, fylla i planeringskalendern, fixa med kvitton, jobba med mitt andra nya jobb, umgås lite med Amanda innan hon åker och se om samvetet pallar med ännu en lussebulle. (inga kalorisamveten här alltså utan samvete över att jag ätit upp ungefär varenda en utav dem och lämnat cirkus 1/6 till Grisen. Jag gillar lussebullar helt enkelt.)

Igår hade jag ett väghinder i hallen i form av min väldigt bakis vän Amanda. Nu sitter hon i soffan med mig och tittar på Oprah samtidigt som jag preppar för min första introduktionsdag på ett av de nya jobben. Humöret är på topp och jag är taggad som fan. Ni kör vi!

Ikväll tänker jag posta ett inlägg som jag funderat på och jobbat med länge. Ett ämne som jag tycker
är så jäkla aktuellt och som ständigt diskuteras men som förändras lika långsamt för det.

Om man inte har råd med en riktig Toulouse Lautrec till att hänga på väggen så kan man ju alltid
göra sig ett tygstycke med siluetter av hans dansande flickor!

När jag var hemma sist hittade jag den här tygbiten som jag på gymnasiet omsorgsfullt och efter under många många timmars förberedelser tryckte med tygfärg. Jag skar ut varje ballerina för sig på overheadpapper med en skalpel och duttade sedan i färgen med en svamp. Tanken från början var att jag skulle göra en tygväska men nu funderar jag på en kudde. Eftersom jag älskar Lautrecs konst så vore det fint att ha dem att kika på
varje dag här hemma. Vi får se helt enkelt.

Jag kom nyss hem från min sista dag i Uppsala. Är.så.trött.
Men så har man en kommentar på bloggen som som är så jäkla söt och en fin flicka har ritat av en bild
utav mig. Och då är tröttheten lite puttad åt sidan.
Gud vad jag tycker om er!

Jag sitter i min mammas, och pappas, lägenhet i Vasastan (eller, den ligger i city men det låter så mycket finare med Vasastan) och knaprar på ett nytt favoritsnacks som jag hittade på ICA igårkväll. (Tänk oversize och totalt genmanipulerat stora majskorn som är spröda och salta - Mmm!) Är så trött att jag funderar på att a) gråta b) svimma av c) bara däcka framför lågkvalitativa TV-program och fortsätta äta mitt modifierade
snacks. Jag är en av de där människorna som inte fungerar normalt på hela dagen när uppstigning är strax efter sex på morgonen. Min känsliga konstnärsjäl liksom hamnar i rubbning. (eh)

Ni undrade vad jag gör i Uppsala och jag kan ju berätta det lite snabbt. Jag arbetar då och då med Apotekarsociteten och med deras evenemang och event. I två dagar nu är jag på SLU och Läkemedelskongressen för djur där. Vi representerar en del av sociteten där helt enkelt. Sist jobbade jag på den vanliga läkemedelskongressen här inne i Stockholm.
Detta är inte något av mina nya jobb utan bara saker jag gör ibland för att det är kul.

Men som Grisen sa; saker vi gör när vi inte vill göra sakerna vi borde, typ rita mustascher på varandra. Det gjorde vi häromdagen.  

Ser hon inte en smula ut som Poirot? Ni vet Agatha Christies bokkaraktär med plommonstop. Men utan Plommonstop. Och utan fransk brytning. Men vi jobbar på den.

Jag sitter och lunchar för migsjälv i mitt kombinerade kontor/kök. Soppan är sådär full av pasta som jag vill och på Hannas laptop spelas en Spotifylista med bara superglada, supersöta och superfina låtar. Som Belle & Sebastians ungefär alla låtar, Coin Laundry med Lisa Mitchell och Love letters to Japan.
Lägger upp en plan för mitt skolarbete samtidigt som jag suger i mig soppa. Planerar de kommande två dagarna då jag ska till Uppsala på jobb, får besök, på spelning och massa småsaker. Dricker bubbelvatten med sugrör och petar i mig pencillin mot urinvägsinfektionen och sitter med kalendern över november och december som kommer bli proppade med roliga jobb och event. Funderar på hur jag bäst lägger in mina frilansjobb därimellan så jag hinner sitta i soffan med sambo-Gris framför Scrubs och äta chokladbollar då och då.

Jag lovade migsjälv att innan oktober var slut så skulle saker och ting ha tagit fart på riktigt. Inatt kom jag på att det är precis vad det gjort också. Det är så roligt så jag nästan trillar av stolen!


Dessutom har jag kanske världens finaste kofta i mitt ägo. Har förvisso varit min ett tag men det är först nu jag kom på att visa den för er. 60 kr på Röda korset och en ljusblå cashmerekofta fullkomligen översållad med vita pärlor är min. Jag undrar vem som har suttit och sytt fast alla pärlor för hand, för de är så himla många, och hur den sen hamnade på 2hand. Sånt är kul att tänka på. Plaggets historia.

Jag har enda sedan blogawards funderat på vad jag ska skriva i år. Förra året blev det en hel del rabalder när jag yttrade mina åsikter och sa exakt vad jag tyckte. Och det kändes bra. Bra att kunna påverka.
Men i år har jag känt mig tömd. För samma morrande obehagskänsla infann sig i magen. Inget var nytt. Stämningen var densamma. Och även om jag inte drar mig för att säga vad jag tycker så är det inte roligt att totalsåga ett event. VR-folket har säkert jobbat häcken av sig för att sammanställa festen. Verkligen jobbat. Men det blev skit. Igen. Och jag har sagt det förut.
Så därför får ni en kort och koncis krönika.

I två år har jag känt mig som en idiot under Veckorevyns bloggalor. För där det står saker i stil med ”en chans att nätverka och möta personer med samma intresse” och ”en kväll av gemenskap” på inbjudan borde det istället stå ”en chans att känna dig fullkomligt nedtryckt i skorna och få en vass armbåge i sidan” eller ”en kväll av total känsla av missanpassning”.

Jag valde att gå i år igen för att ge det en tredje chans. För att jag vill se om någonting blivit bättre sedan jag skrivit en krönika med nog med galla för att inte ett nummer av VR skulle kunna räcka till att torka upp det.

Så står man där igen. Lägger vikten på höger fot, kisar mot kamerablixtarna som lyser upp Kenza men som bländar den osäkra tjejen som står ensam i hörnet, lägger vikten på vänster fot.

Jag står där och undrar varför i helvete jag utsätter mig för en kväll av så mycket yta, så mycket kylighet och så mycket ointresse för alla andra än de som pallar att stå i tolv centimeters klackar och tighta glitterfodral.

Men det värsta är att jag lyckas förtränga vilket skämt dessa fester är när det kommer till att lyfta fram förebilder och personer som inspirerar till något bättre. Jag står där och räknar anorektiska ben, restylanefyllda läppar och vassa ögonkast.

Detta är vad man vill stå för och visa upp på dessa galor. Jag är en utfyllnad för att höja de som redan står på piedestal. Ett sunt ideal och någon som förstår att en feminist inte är någon som vägrar att raka sig under armarna är inte intressant. De får också stå i publiken och kolla upp. Aldrig ta emot priserna för att de gör någonting i vår märkliga bloggsfär som faktiskt betyder någonting.

Jag önskar att jag åtminstone kunde vara klämkäck och säga att det var en fest för ögat med mängder av vackra klänningar. Men vi bor i Sverige och här är svarta kläder samma sak för oss som bastkjolar är för hawaiianer. Ibland blänkte det till i ett paljettbeprytt stycke till kroppsbeklädnad men det hade lika gärna kunnat vara en dresscode på inbjudan i stort sätt. Puff Daddy har fester med tema vitt, på modefester är det svart. Eller okej, kanske till viss överdrift. Men när man vet att det är ens vän som står på andra sidan av rummet för att hon är den enda bland över 600 personer som bär rosa så kan man inte annat än vilja slå sin fashionabla panna i en betongmur. Hårt.

Såhär obekväma var vi med 20 kamerablixtar upptryckta i ansiktet.
Tack Maria, Emma, Julia, Elin och Jessica för att ni var ljuspunkter i modemörkret.

Såhär lättade var vi när galan var över och vi kunde sitta ned på golvet och andas ut.
Tack Anna-Krimskrams, Ida, Sophie, Julia och Helena för att vårt efterhäng blev legendariskt trevligt.

Ikväll ska jag sy om den här sannslöst coola klänningen. Behöver kortas upp en del men är sedan redo att vara ruskigt snygg. Väldigt 80-90-tal, vilket jag annars hatar, med "påsiga" höfter och lite powershoulders. Älskar att mönstret är med riktigt vulgärt stora, rosa rosor. Hade den enbart varit svart hade det varit vilken klänning som helst. Nu är den kick ass. Ikväll blir det jag och synålen framför något högkvalitativt program på TV som man enbart behöver lyssna på i bakgrunden och inte direkt se.
Back to work.


Ni kommer förstå dess storlek när ni ser den tillfixad. Jag lovar.
Den är en present från bästa Anna som hittat den på 2hand från början.

Eftersom vi är inne i tider då mörkret käkar upp en utifrån och in så behövs allt extra ljus som man kan tillgå. Jag köpte en ljusslinga på IKEA och fixade till vårt badrum en smula. Lätt som en plätt och väldigt mysigt när man borstar tänderna eller ska upp och kissa mitt i natten.
39 kr för lite mer ljus i livet tycker jag att det är värt helt klart.

I goodiebagen på Blogawards var det ganska tomt på riktigt roliga grejer. En del småkraffs och tja, skräp. Men en bra grej var att man fick hämta ut valfritt smycke i en Glitteraffär.
En snuvig, sjuklig dag traskade jag iväg och plockade ur halsbandet nedan som uppmuntring. Från Tsarkollektionen och ruskigt maffigt. Till en enkel, enfärgad blus eller med extra allt ihop med andra
smargdfärger - jag gillar det vilket som. 299 kr kostar det om jag inte missminner mig.