aenigma

Jag har egentligen aldrig varit 14 år och så olyckligt kär att kudden varit en tvättsvamp av tårar. Jag har heller aldrig stått tom och sett en rygg som blir mindre och mindre, och inte längre min att vila huvudet emot.
Men jag har haft mitt hjärta krossat ändå. Liksom på avstånd.
Jag kommer ihåg den där känslan så oerhört väl. Hur det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Och hur jag förundrades i min sorg över att det, en känsla, faktiskt kunde göra så på riktigt fysiskt ont. Som att hjärtat mitt krampade i ett hårt vasst grepp det inte kom ur. Jag mådde så illa och i en vecka slutade jag äta. För det gick inte. Och hur skulle det någonsin gå när mitt hjärta bara var fragmentariska bitar?
Att förlora en kärlek kan vara något av det svåraste och hårdaste som finns.

Jag och bästa vän har pratat mycket om kärlek. Särskilt sittandes nere vid vattnet här i Stockholm precis efter att solen gått ned. Det är liksom lättare att prata om kärlek som gör ont när man inte riktigt ser varandras ansikten. Då kan man säga de där sakerna som ligger allra djupast och längst in i hjärtat. När det är mörkt och luftet känns tyst.
Vi pratade om det där med att våga. Att faktiskt låta sig själv önska någon annans hand i sin, en annan människas hår att dra fingrarna igenom, ett nytt par ögon att se igenom. Det är ett så otroligt stort steg för många. För mig.
Så gör man det, vågar. Och allt faller i bitar. Då spelar det ingen roll om man är 14 med för mycket hård kajal som skydd mot världen eller 78 och tvingas säga farväl till en människa som man delat allt med i mer än halva sitt liv.

Den värsta sortens förlorade kärlek är nog den när man får höra att man inte älskar lika mycket. Att det inte är samma känslor längre. Att blodet som rinner i mina ådror är så varmt för hans/hennes skull men tillbaka är det svalt, ljummet. För känslorna är inte densamma.
Jag har inte upplevt det helt och hållet själv. Men jag är så rädd för det att jag kan ligga vaken på nätterna och krama min mobiltelefon för att en del av mig bara vill ringa så otroligt mycket till Honom och fråga om han älskar mig som han gjorde igår. Bara få höra hans röst säga att han är min.
Men om det händer. Om plötsligt blodet blir ljummet och svalt en dag, så läker allt.
Det tar tid. Det tar kraft. Det tar tårar och det tar så jävla mycket sorg. Men en dag inser man att man inte
längre dör bara man ser samma namn i eftertexterna på en film, hör det på bussen eller ser honom/henne på stan.

Pics. lelove