aenigma

Egentligen är inte de där riktigt bleka nyanserna av rosa, grått, brunt och guld mina färger. Jag blir än blekare än vad jag är ifrån början. Det gör huden äggskalstunn och ådrorna under skinnet till lite för tydliga skuggor. Men jag älskar de där färgerna. De som är likt det sista i tekoppen när man nästan druckit ur. Blekt och nästan, nästan färglöst. Men ändå inte.
Och det man älskar ska man inte avstå ifrån. I alla fall så länge det är något så simpelt som nyanser.


Klänning, Zara barn. Tyllklänning under, Monki. Kofta, H&M. Halsband, present. Tyllrosett, Glitter.
Silverarmband, köpt i Tunisien.

Om man inte har så många kronor i plånboken men vill handla något nytt
till garderoben så tycker jag man ska knalla till Lindex. Den finstickade tröjan med paljetter i nederkant är
hell of a lot snyggare i verkligheten dessutom.


299 pix för tröja. Utanpå en klänning eller till tighta jeans och petroleumblå stövlar.
 249 kr för en ruskigt fin liten axelremsväska med kedjedetaljer.
299 för chiffongig lavendel att kombinera med tjocka strumpisar och tunga silverhalsband.
299 pix för en smula Alexander Wang-lookie på axeln.

Jag har sjukt bråttom. (varför jag sätter mig och gör ett blogginlägg då är ju bara jävligt korkat. Någon sorts narcissistisk ådra som gör att jag faktiskt måste berätta att jag har bråttom.) Ska springa iväg på ett möte i Skrapan nu nu nu. Bara gegga fast mascara på ögonfransarna som jag inte slitit av och hitta en andra
sko. Gud, detta är verkligen min dag.

Men jag är tillbaka i Stockholm nu i alla fall!


Klänning H&M Trend. Brokadjacka, Indiska. Väst, 2hand men nitad av mig. Halsband, 2hand.

Jag har en skrivbok som jag använder till allt. Den är min dagbok, min loggbok, min inspirationsbok, stället där jag antecknar kloka saker jag hör i filmer, stället där jag skriver ned låttexter som satte sina händer runt mitt hjärta, boken där jag antecknar när jag reser, boken där jag har intervjuat massor av människor för artiklar, boken med mina tankar och andras, boken där mina ideér och en del av mig finns.

Idag trillade den ned i golvet när jag skulle skriva upp en kröniketanke. Högst upp på en sida hittade jag en text som jag skrev när vi var på Guadeloupe. Antagligen från en bok. Det kan vara någit av det bästa jag läst.

"det tog mig lång tid och en lång resa innan jag lärde mig det jag nu vet om kärleken, ödet
och om det vi gör"

Livet är ju ingen transportsträcka till något. Det är ju själva livet som är livet. Och ibland tar det tid. Men vi kommer dit vi vill. Så småningom. När tiden är den rätta.

Såhär såg jag ut en dag förra veckan. Tänkte att det skulle vara roligare att se klädseln in aktion så att säga. Mer än bara på en platt bild. Nu blev det inte så bra ändå, men det är tanken som räknas.
(jag tar mig för pannan eftersom halsbandet i form av en kompakt glasklump studdsade som en projektil, alternativ missil, i huvudet på mig vid hoppandet)

Klänning, Nanajit. Kofta, Ann Taylor LOFT petites (med utbytta knappar). Halsband, 2hand.

Har varit ganska lite illustrationer på bloggen på senaste tiden. Anledningen är att jag helt enkelt inte haft varken riktigt ro, inspiration eller tid för det. Men jag har en hel del från i somras som jag aldrig la upp så vi kan ju ta en sån vettja!


Den här bilden är inspirerad av en art noveaukonstnär. Jag älskar den stilen och ritade därmed
den lite halvobligatoriska cigaretten. Det gör dock inte att jag uppmuntrar rökning.

Ibland undrar jag varför människor så gärna vill leva under tidsperioder som redan varit. Speciellt när man lever i en tid då ingenting tycks omöjligt. Jag vill inte vara en husfru från 50-talet eller en Woodstocklängtande 60-talist. Kläderna tackar jag ja tack till men tidsåldern kan jag vara utan. Jag föredrar att leva i nuet. Det är ju där jag är.


Klänning köpt på Lisa Larssons för 50 kr.

Lite lördagskärlek.

Vissa dagar är allt jag vill bära bara mönster mönster mönster.


Så kan man ha olika färger på nagellacken. Vänster hand får vara lila och höger hand röd. Så behöver
man inte välja en favorit, utan tar båda.

Klänning, Forever 21 - köpt i New York. Lackrosett i håret, Glitter. Glasunderlägg, Grekland.

Hej. Jag tänkte bara säga att jag är lite upptagen med ditt och datt. Dessutom har jag en sån
jäkla huvudvärk. Men det försöker vi bota med saft som man dricker med sugrör, tanken på nybakade vaniljbullar och sms som får hjärtat att krackelera (på ett bra sätt).
Så hej hej.
Och justja. Ni får en låt av mig. Jag har hört den en handfull gånger men är helt betagen.
Hennes dialekt, fräknar och ögon. Benen som sticker fram ur tvättmaskinen. Hans förvirrade min. Texten som känns som någonting Juno-likt fast i låtformat. Knapparna, fågelburarna och rosetten.
Den är nästan så fin att jag inte vill dela med mig utav den. Men jag gör det ändå.

Lisa Mitchell - Coin laundry

När dagen är omänskligt lång och man sitter inne och besvarar mail efter mail, skriver en krönika om hur man svikit sitt barn-jag och förlorar sig i en värld av Matrixsiffror&bokstävermått så anser jag att det är perfekt att ta på sig det mest karamelliga garderoben har att komma med. Denna klänning får mig att tänka på Diors skapelser signerade John Galliano. Extremt sötsliskiga med sockervadd i pastell och glasyr på det. Fast min är i en vardaglig lightversion. Det är skönt. Jag får vara en glaserad karamell men fortfarande käka vindruvor i sängen och ha oborstat hår. Underbart. 

Insåg efter en stund att jag har rosetter i exakt samma färger som klänningen går i. Less is more is a bore och såhär såg vi ut en halv minut senare. Som en ponnysvans där ägarinnan velat göra sin polle fin.


Klänningen är ett Beyond Retrofynd från deras 50% rea. Kostade mig 100 kr och med några snippsnapp med saxen hade jag tagit bort axelvaddarna. Känner att den har stor potential nu. Rutig, veck över bröstet, härligt 90-talspuffiga ärmar och frasig kjol. Som sagt, Dior haute couture i lightversion.

(ps. Rosetterna är köpta på centralstationen i Washington DC ds.)

Klockan fem imorse ringde klockan och jag var tvungen att vakna till min sista morgon med honom. Hela vägen i bilen höll han min hand och vi kollade på solen som sakta kröp upp över mil efter mil av träd. Vid flyget hade jag bråttom och hann mest bara krama honom hårt en gång och säga de bästa tre orden. Sen var jag borta. Och han. Försenad flight, stressigt Arlanda, bagage som inte ville komma, trångt Arlanda Express och snabbt adjö till föräldrarna som skulle på jobb i huvudstaden. Tunnelbanan på morgonen och människor man inte känner inpå skinnet. Lägenheten är en lugn oas men det enda jag vill är att borra ned näsan i min kofta som luktar som han.
Men mest ha honom bredvid, kanske klagandes på att jag bara kollar Facebook och inte pratar med honom. Vill vill vill. Men tio dagar går fort. Visst gör de?

Tills tio dagar har gått kommer jag titta på Juno ungefär hela tiden. Och längta efter serien United states of Tara som jag tror är det bästa någonsin. Samma skapare som till just Juno.

to be at home again.
In the north.

I helgen har jag bestämt mig för att åka hem för första gången sen jag kom hit, till Stockholm.
Ta några dagar krispig luft, mammas mat (och Brokens mat), nätter sovandes i mitt gamla flickrum, spanande efter älgar, lek med norrboende vänner och mest av allt hejdlöst pussande på handendära.
Jag missar några dejter med fina flickor, ett kalas och mysiga middagar. Men å andra sidan, de kan jag få tusen av i vinter. I mitt blod rinner det fjällbäcksvatten som vill bli påfyllt. Då är det bara att bejaka.
Så snart sitter jag på ett tåg (med en biljett för facila 41 kr) och ser Sverige utanför fönstret. På måndag eller tisdag är jag tillbaka här, där jag numera hör hemma. Men tills dess ska jag bara vara jämtländsk, krama hela Åredalen och kanske käka upp en halv älg eller två.

Sakna sakna sakna sakna.

Längta längta längta längta.

Istället för Lasse Åberg-affischer eller gråtande barntavlor kan man ju hänga en av sina vackraste klänningar på väggen. Som ett stycke konst i sig.

Handmålad tunika köpt i Oman, Salalah. Scarf, köpt på marknad i Oman. Brokadclutch, 2hand från London. Passar dessutom utmärkt i vardagsrummet som har orientaliskt tema.

Jag tycker inte bara om att få presenter, det är nästan (ja, nästan) lika roligt att ge. Särskilt när man hittar det där perfekta eller lyckas knåpa ihop någonting som är handen i handsken, pricken över i och huvudet på spiken. Så när Piggieknorr skulle börja på universitetet för ett par veckor sedan röjde jag på Lagerhaus för den perfekta börja-skolan-presenten. Det är ju inte alla gånger man som 21 åring får vara stand in-mamma till någon som är nervös inför skolstart. Sagt och gjort; jag handlade och pysslade sedan ihop följande.

Anteckningsblock måste man ju ha. Uppmuntrande sådant också, därav vår vän Gustavs roll som den lite sämre pojken på framsidan. Piggie är ju såklart klassens glödlampa.

När modet tryter över en Gazakonflikt att battla om eller så kan man behöva påminnas om att man har en fanclub. Baksidan är fanclubsidan.

Grisen älskar choklad och pratade redan i våras om den tentaångest hon skulle drabbas av i höst. Ja, så denna var ju tvungen att bli hennes.

Plugghestpiler for snela hestar.

Interngrejer blir man glad av.


Sen att vi inte har något presentpapper är ju en annan femma. Men jag tycker att jag löste det helt okej.

Jag letar aldrig efter designers och dyra märken när jag bläddrar bland 2handplagg. För mig är det helt oviktigt vems namn som står på lappen i nacken eller om plagget är hemmasytt eller på en exklusiv fabrik. Det viktiga är att det tilltalar mig och då är det ju helt ovidkommande om designen är Pucci, Gucci eller moster
Succi. Dessutom tenderar ju att minsta aning om lite dyrare märke att ge 2handbutiken hybris och sätta pris som om det vore direkt från modehusets bord plagget kom, inte via ett antal garderober, fester, personers ägo och således slitningar. Men ibland trillar man ju över ting. Förälskar sig i plagget och inser kanske sen att man har en liten dyrgrip i sina händer. Så hände nämligen mig för några veckor sedan på Beyond Retro.

Bland mängder av marinblå klänningar skymtade jag miljoner plisseringar i en ärm, en rundad sidenkrage och ankellång vidd i kjolen. Knapparna i ryggen fick mig att tänka på en strikt dam som skulle kunna ha tänkts burit den. Men i mina ögon blev det en möjlighet att bara stänga översta och få en klänning med subtilt öppen rygg. Det var en smula kärlek och i provrummet blev det förälskelse. Det är först sen jag ser, när jag kikar på prislappen som säger 198 kr, som jag ser bokstäverna i lappen. Jag betalar 198 :- för ett stycke Pierre Cardin. Men likväl 198 :- för en klänning jag kallar ett stycke dröm.

Knappen vid nacken knäpps och sen kan man skymta skulderblad lite då och då.

Jag vaknar allt oftare med det här håret. Ganska passande till klänningen.

Ärmarna är något av de mest fantastiska jag sett. Deras vidd är enorm tack vare plisseringarna.

Jag har ingen aning om storlekens betydelse (size 6). Men den sitter som en smäck.

Idag har jag sett ut såhär. Klänningen visade jag ju i inlägget nedan och ojsan hoppsan vad flera av er verkade gilla den. För informationens skull så kommer den från märket KLING. Går att köpa både lite här och där men jag köpte just denna i en liten butik här på söder, på Bondegatan.

Jag vet, fotografier i spegeln känns himlans tråkigt men det var grejer utspridda all annanstans.


Klänning, KLING. Kofta, Vero Moda. Väska, mammas gamla. (den borde få ett eget inlägg tillägnat sig. Följer med mig precis överallt och är så jäkla bra.) Diadem, egenknåpat. Armband från Tunisien och Guadeloupe.

Nu ska jag duscha, bli fräsch, se till så att sambo inte dödar sin skrivare, äta egengjorda köttfärsbiffar (!) och peppa lite inför något sorts event på Topshop i SOUK-gallerian ikväll.

Fick roliga mail igår som gjorde mig glad i magen. Det gjorde dessvärre också att jag överhuvudtaget inte kunde somna, så denna morgonens uppvaknande var långsamt och ganska jobbigt. Nu är jag dock på benen. Ska studsa i en klänning med lite studs så jag får tillbaka den borttappade energin.
Boink boink, lilla kängru.


Ganska makalöst söt krage om jag får säga det själv.
Puss!

Jag har alltid älskat smycken och särskilt halsband. Det enda kluriga är att när man har så många halsband är det ruskigt svårt att förvara dem. För mina halsband är ju inte bara smycken att hänga runt halsen, de är ju också små konstverk i sig. Då vill man ju att de ska synas. 
Det kanske inte är den ultimata lösningen men just nu hänger de i en sicksackrad på väggen ovanför min säng. Bara att välja och vraka utan att behöva rota i ett trassligt smyckesskrin.  


Sen jag flyttade hit till Stockholm har jag införskaffat ett par nya halsband. Det översta är 2hand och otroligt härligt med sina pärlor och Pochahontasvibbar. 35 kr på Myrorna. Det andra är från bästa herravdelningen på H&M. Klart att man måste ha ett renhorn när man är ifrån norr liksom! 29 kr.

Har ägnat hela morgonen och förmiddagen åt jobbsök, jobbande, vindruvsätande och mer jobbstök. Nu ska jag kasta på mig lite kläder, sätt en borste i håret (och munnen) och studdsa iväg för att träffa Vicky.
Studds studds.


Här har ni förresten hela illustrationerna som jag ritade och skickade iväg till Emma förra veckan. Den översta är väldigt enkel men en personlig favorit och den undre är mer detaljerad. Någon som känner igen rosen i håret?

Käraste Miriam förgyllde inte slutet av min dag bara med sin närvaro, hon fick även den ytterst barnsligt, presentälskande (jag vet att det är fult att vara materialist men nu är jag född sån) delen av mig att 
göra mentala små kullerbyttor och de icke-existerande smilgroparna att nästan ge sig till känna.
Skönaste BjörnBorgundiesarna har flyttit in in i min byrålåda, jag har världens fräsigaste tights och i fönstret står godsaker. Åh. Tills jag provar dem kör vi på Topshop.