Pepparkaksdöden

Man vet att det är vinter när man börjar se bilar liggandes lite överallt i dikena runt Åre. När det är omöjligt att parkera för att snön ligger i lårhöga drivor och det inte finns en plogbil i sikte. När bilen slirar upp och ned för varenda backe och man kan glömma att ens tänka tanken "köra upp till Tott." Det är vinter när man blir påhoppad av en kompis i 15 minusgrader och trillar i en snöhög och kommer upp vit som spöket Laban. När man trillar minst tre gånger på väg till Dahlboms. När man hänger upp halvblöta vantar
på tork i hallen.Det är vinter när man kör hem och himlen är ett lågt tak täckt med stjärnor och träden är alldeles nedtyngda av snö. När man äter lussebullar och pepparkaksdeg samtidigt som man tittar på Mysteriet på Greveholm. När man stannar upp bara för att andas in det klara vinterluften och små vita flingor singlar ned på ens ansikte.
Då är det vinter.

Konsten att klä sig.

Det är inte alltid bara vad man ska ha på sig som är problemet. Ibland ligger det helt enkelt hur man ska klä på sig.



Här kommer Kajsas guide till en omlottklännings väg från skynkelhög på backen till faktiskt propert
täckande kroppsplagg.
1. Lokalisera plagget. 2. Tänk före handling! 3. Utröna dess form och funktion.
4. Börja med att ta på plagget utifrån att du nu vet vad som är upp/ned, fram/bak.
5. Fråga digsjälv; vart bör dessa snören rimligen gå? 6. Bruka dig utav stadiga knutar. (OBS! Tänk på axelbandens placering för att undvika olyckor såsom ofrivillig blottning.)
7. Är fickorna fram? Täcker tyget rumpan? Sitter knuten stadigt? Grattis, du har härmed på dig en
omlottklänning, medstörsta sannorlikhet, rätt!

Origami.

Vissa plagg köper jag enbart för speciella detaljers skull. För att jag inte kan låta en
fantastisk del gå till miste.Som den här klänningen. Inhandlad på Forever 21 i Washington DC i somras
enbart för det vackra arbetet av axelbanden och ringningen. Som en sorts origami av sidenband.


Färgerna är ganska så sagolika mot vinterblek hy och den är förvisso i storlek M och kräver skärp i
midjan för att sitta som den ska men jag är ändå otroligt glad att jag köpte den.
För jag tror banne mig att nyårsstassen är fixad.När alla andra har svarta cocktailsaker har jag min
midnattsblå/röda origamidröm.

Mina finaste 2handköp

Nu ska ni få se det finaste jag har i 2handväg i mina garderober. Ganska svårt eftersom jag har så himla mycket som jag gillar men detta är nog ändå mina favoritköp. Av olika skäl.

Brokadclutchen från London som figurerat ett flertal gånger här på bloggen. Men det är någon sort materiell kärlek.
Hittad på en vintagestore som heter Rokit där de hade ALLT. Väskan ska mitt framtida barn få ärva.

Påfågel är ju som sagt min absoluta favoritfågel och roliga, udda väskor är en fäblesse. Så i kombo är denna lilla axelremsväska från Malmö min ständiga glädjespridare. Plastig och småsliten med alldeles fantastisk.

Ni vet hur man letar efter den perfekta kavajen. Den som sitter som figursydd. Just den hittade jag på Myrorna i Stockholm en vacker dag i våras. Från H&M Trend från början och just; perfekt.

Sist men inte minst. 2handdrömkapet? Det första jag köpte på 2hand var alltså en Burberrytrench i det finaste skicket med extrafoder och skärp i behåll. Som en Burberryfrälst är den min skatt och krona i samlingen.
Men.
Det kan hända att vi går skilda vägar. För jag har inte använt den en enda gång av skälet att den helt enkelt är för stor. Jag är liten, den är lång, jag är liten, den är en ungefärlig 38. Och det smärtar mig så jävulskt men att ha en för stor kappa bara för att den är vacker är inte rätt i mina tankegångar. Då kan ju någon annan lyckligt lottad få älska den för det den faktiskt är. Ett bruksplagg. Så är någon pepp här, hojta, annars kanske den får leka med de andra plaggen på Modette Market. Yl.

Hon andas moln av ciggaretrök och har ögonfransar till himlen.

Den här veckan kan ungefär totalt beskrivas med ordet lycka. Trots en del grejer som skulle kunna få
ett hjärta att trilla sönder. Men det gjorde inte det. Inte denna gången.
Jag har firat med en flaska champagne och de vackraste låtarna ur Les Miserable,
nu ska jag kolla på "Himlen över Berlin" och sova. Godnattsnöboll.

Jag fortsätter leka vidare med akvarell. Fast den här gången helt utan plan egentligen. Men jag gillar´t.

Pojken med guldbyxorna eller flickan med silverskorna

När jag trillade ned i min kartong av småskor (småskor=söta skor som inte funkar på vintern men som jag tycker så himla mycket om och drar fram i alla fall) för att se om mina turkosa Peter Panstövlar var där hittade jag mina glittersneakers. Totalt bortglömda och ledset ihoptryckta med slokande snören.
Men åh. Dessa skor!
Vill ni höra historien? Klart att ni vill!

När jag började blogga så hade jag så stora visioner. Jag skulle rita en massa och alltid var så kreativ och annorlunda. Inte bara skriva om Marc Jacobs och H&M Trend. Jag vill vara mig och göra bloggen för mig. Naturligtvis sneglade jag på de stora och förundrades över deras storhet. Det var Engla och Sigrid som var namnen på allas bloggläppar.
Jag skulle aldrig kunna bli en av dem. Visa min garderob för tjejtidningar och lista säsongens it-plagg.
Men så hörde en tidning av sig. En av de två lokaltidningarna i Jämtland/Härjedalen och jag stiftade bekantskap med hon som jag döpte till TrevligaSara i bloggen då. De ville göra en artikel om mig. Mig.
Om bloggen, om mode om allt det här. Och innan jag åkte till Östersund den där dagen så var jag så nervös.
Prata med en tidning, bli fotograferad, säga rätt saker. Men det gick bra och trots att allt fortfarande, snart två år senare, är ett mindre töcken så gick jag därifrån med min första intervju avklarad och förfrågningen om jag ville börja som krönikör för dem ringande i öronen. Jag var så glad. Så stolt. Så upprymd. Och alldeles strax därefter så skulle jag åka till London och borde inte alls shoppa något men samtidigt så ville jag fira. Så på H&Ms barnavdelning såg jag något glittrande (man vill ha glittrigt stjärnglänsande extravagans när man firar!) på en hylla och var sen kär. Ett par sneakers doppade i silverglitter!

På mina fötter har dessa raringar gått runt Stonehenge en dag då molnen svepte in över de brittiska hedarna, tagit mig över halva London en fantastisk vårdag med min bästa vän och dinglat trött men nöjt under ett bord på Starbucks.
De kommer alltid att påminna mig om allt det för snart två år sen som idag innebär att TrevligaSara är min chef, att jag jobbar med en dröm och blir pirrig i magen bara jag tänker på tiden som väntar.

Jag har fräknar på vintern också.

Egentligen så tycker jag inte så himla mycket om julen. Det finns ingen gång jag känner mig så ensam. Som när alla gick hem på dagis med kompisar och man stod kvar själv med stickiga tumvantar och jobbiga skor med rågummisulor.
Så känns det. Fast jag inte alls är det.
Så nu när det snart är första advent. Och det börjar bli sådär på G att kicka igång tiden då jag gråter som mest på hela året bara för att jag tänker på fel saker. Men inte i år. INTE. På söndag ska vi pyssla, ha pepparkakshustävling, dricka glögg, äta lussebullar, sjunga så det svider i halsen när vi försöker matcha Maria Careys tonartshöjning och klä in hela barkboet i färgglada lampor och krimskramsglitter. Det ser jag fram emot.

Lilla huset på prärienklänning, 2hand. Kofta, present. Sjal, Guccissima/arvegods.


Och kolla in
Modette Market! Blev ju super deras nya satsning och illosarna är av världens bästa Anna. Hurra hurra. jag ska rota lite i garderoben efter saker som saker som inte får den kärlek de förtjänar..
Är det någon som vore sugen på ting från garderobKajsa?

I shut my eyes in order to see

Jag har mått så dåligt så många år den här tiden. Haft en isboll istället för hjärta.
Ett gnagande litet monster i magen. Orolig i hela kroppen.
Men inte i år. Jag springer omkring med försiktiga steg, kollar runt mentala hörn.
Där finns inte samma ångest.
Det är ungefär som att säga till en hysteriskt höjdrädd att "nej, du behöver inte hoppa bungyjump."

Era
kommentarer skulle kunna få vilken isboll som helst att smälta. Ni som inte fyllt i, gör det. Jag älskar alla små rara, roliga, underfundiga, söta historier om er själva. De fina berömmen. Att veta vilka ni är. Jag är ingen Kenza. Eller Blondinbella. Men vem behöver pengar och en sorts skevt jobbigt kändisskap när man har sådana som er?
Vänner på avstånd men nära till hands ändå. 
Ni som kommer till norr, vi kan ta en fika! Ni som sett mig i Östersund, hälsa!
Jag är ganska snäll. Och lätt att putta omkull.


Det snöar snöar snöar. Så jag tog på mig min lilla huset på prärien klänning, pälsmössa och figursydda kappa och hoppade runt i det vita guldet som trillade in i skorna.

Boosted until my heart breaks and cheeks blushes

Det här inlägget la jag in ganska sent igår. Och herregud. Jag gråter bara när jag slår mig en himla massa och tror att jag är döende nästan. Men inatt och imorse trillade hamstertårar nerför mina kinder om och om igen. HUR kan främmande människor vara så fina? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Men jag tycker så mycket om varenda en av er!
Åh.
Fortsätt fylla i ni som inte gjort det. Som sagt.
Det är så mycket lättare för mig att tycka om er då, när jag vet.

Men det finns så många fina bloggare där ute. Jag får ofta hör att jag är kreativ, fast jag i perioder känner mig rolig som en bit kartong. Men bloggsfären är fylld av sådana fruktansvärt talangfulla flickor som kan så mycket mer spännande saker än att dricka öl på Berns och vakna med en knyckt hatt på huvudet! (sånt gör alltså inte jag)
Som Pamis som gör mina headers och blows my mind varje gång! Så.jävla.dukig. Och en av de gulligaste bloggerskorna jag mött. Ser redan fram emot att leka mer med henne i somras. Men tills dess lusläser jag hennes blogg och önskar att jag kunde knåpa såsom hon med bild, färg och form.

Eller den bleka skönheten som för hand sytt dessa sagolika bilder på vackra tårtpapper. De tar andan ur mig helt enkelt. Bland det vackraste jag sett på en blogg.

Eller sötnosen som beskrev sigsjälv i min blogg på ett sätt som precis satte ord på hur jag så ofta känt om att komma ifrån och bo i norr. Att vara 14 och kunna uttrycka sig är så bra! Och jag blir varm i hjärtat.


Kajsa goes Gordon.

Jag är ju ingen Gordon Ramsey. Det har vi gjort klart väldigt tydligt.
(Skulle Gordon Ramsey vara i mitt kök skulle jag grina som en mangafigur om han så pekade
på mig förövrigt)
Men jag har börjat experimentera. Leka lite. Prova mig fram. Testa lite ideér jag har. Och det blir definitivt inte alltid bra. Men jag är inte hälften så dålig som jag trodde.
Så eftersom jag är en frukosthatare tänkte jag att jag en morgon som denna när jag har en fullspäckad dag framför mig, då ska jag mörda lite ägg. Kan bli både roligt och gott!

Tog två ägg och knäckte dem i en liten skål. Rörde runt, saltade och pepprade.

Puttade i alltihopa i en varm stekpanna och flippade runt allt så att det hoppade roligt.

Klart! Poucherade ägg? Äggröra? Mosade stekta ägg? Jag vet inte vad det heter. Men med lite mer havssalt, peppar och örtkryddor så blev det mycket gott. Kajsa mätt mage.

Kan man annat än säga "okej då" när ägget uppmanar en så fint?

Fortsätt att
berätta vilka ni är, inatt grinade jag två gånger (minst!) av ett par kommentarer.
Jag vill veta vilka ni är så jag vet vilka det är jag ska tycka om!

Why dont you say "Hi, my name is Jean, I like the way you dance"?

Jag har fått ett så jäklarns roligt jobbuppdrag. Och om det klaffar så kommer jag skriva en sån himlans kul grej för en himlans ny spännande tidning. Ny för mig alltså.

Förövrigt tänkte jag såhär. Det rullar in ny läsare för varje vecka, och det är så roligt att jag dör en smula av glädje, men det vore ju kul att se ungefär vilka ni är. Så vi gör en sån där klassiker. Blogg eller inte, skriv vad ni heter, ålder, vart ni kommer ifrån och något gulligt om ni har det på hjärtat. Enkelt och så bara så att jag vet vilka jag ska skicka snöbollshjärtan till i tanken. :)

(Här skulle det legat en fin bild på en seamonkey jag ritat. Men blogg.se ville inte sammarbeta. Så tänk er en seamonkey. Pamela sa att jag nog var en seamonkeytalang.)

inside or outside the box.

Återigen, väder ska inte begränsa mina kläder. Eller vardag.
Man får tänka outside the box bara. Så vi kör på med jumpsuiten som egentligen borde ha förpassats längst bak i garderoben. (och vi kan ju ignorera faktumet att mitt hår på bilderna är äckligt och att jag har marianergravar till skuggor under ögonen. Okej?)


Strumpisar, Åhléns. Jumsuit, Forever 21. Långärmad, present. Hoodie, H&M. Halsband, från pärltanten.

Om bloggare jag läser vore magasin.

Då skulle det nog vara såhär:

Niotillfem - Lula - Som en sagofigur med rosetter, prickiga klänningar och långa ögonfransar. Vackra fotografier, Alice i Underlandetkänsla och trampdynor. Lula i personform.
Underbaraclara - Elle/Elleinteriör - Välskrivna texter, tips och kåserier om mode, aktuella ämnen, mat, hus och hem. 50-talets husmoder i en modern tappning med skinn på näsan och sunda ideal.
Fashionvision - i-D - Stilrent, enkelt och elegant. Inte för mycket, inte för lite. Renodlat om mode.
Seaofshoes - Vogue - High fashion från topp till tå.
Sigrid - Seventeen - Glatt och lättsamt om allt ifrån fest till budget- såväl som lyxmode blandat med allt.
Nanó - Papper - kvalitativ läsning med spännvidd på allt från politik till DIY.
Hanna Fridén - Bang/Rocky - Som en blandning mellan en feministprinsessa och Martin Kellermans Rocky. Stockholm out and about och inget ämne är för stort eller för litet att tas upp. Roligt tragiskt äckligt ärligt.
Conspicere - Bon - Snygga bilder, snygga texter, snygga ämnen. Svensk elegans. 
 
image1930
Om jag själv var en tidning?
Då skulle jag nog vara, kanske önsketänkt men, Frankie.
Kajsa - Frankie - Pyssel, kreativitet, söta saker, resor, udda händelser och allvar blandat med rent nöje i en hamsterformad blogg. Fast i swedish edition få Frankie är ett aussiemagazine.

Ringbling.

Jag gillar ringar också.

1. En gammal smyckesdel som jag fixade om till ring. 2. Köpt på antikmässan i Hbg.
3. Arvegods. 4. Köpt i New York, Guess by Marciano. 5. Från Forever 21 i Washington DC.
6. Från en liten butik i Båstad. 7. Glassten jag limmat fast. 8. Hanmålad träring köpt i Grekland.

Human dancer.

Jag tycker det är så fint när man gör små sagor av låtar. Som med Kate Nashs låt som jag skrev  på
insidan av handen. Det ger liksom helt nya dimensioner åt musiken med illustration.
Så jag knåpade en kväll innan middagen ihop denna. The Killers - Human.


Nu funderar jag på någon annan riktigt söt låt jag skulle vilja rita. Förslag?
Då kan ni ju passa på att berätta vad ni skulle vilja se mer av här på bloggen. För jag har massa ideér men tutar gärna på med det jag tycker allra mest om. Vill ni se mer
dagens outfit, mer pyssel, mer tips, mer..eh.. mord av Hello Kitty? Tell me snöbollshjärtan!

harder better faster stronger

På mitt skrivbord står det skrivet Rodarte. Det ska jag inspireras av senare idag när jag ska måla.
Mitt rum är ett kreativt kaos jag faktiskt behärskar. Min dator är full av fantastiska bilder.
I bröstet slår ett hjärta starkt friskt rogivande. I magen är det massor av fladdrande exalterade fjärilar.
Min garderob avslöjar glömda guldkorn. I mailinkorgen ligger spännande saker.


Omlottklänning, Soft Grey. Kofta, present. Halsband, mamis gamla. Glasögon som gör mig yr, mamis gamla.

Jag är full av liv idag. Så enkelt är det.
Nu ska jag ta på mig mina röda Wesclurar och springa ned och köpa en speciell tidning.

trä&ben (träben?)

Innan i veckan bloggade jag om rejäla smycken och kom sen att tänka på en byrå vi har med gamla
skatter, glasögon och fickur. Så jag tog mig en räd och hittade två ruskigt fina halsband som jag ska använda både tillsammans och var och en för sig. Det ena i mjukt slipat trä som mamma köpt i Paris och den andra i ben som också är köpt på någon semester utomlands. Jag gillar´t skarpt!

im not loving you the way i want to

När jag körde hem från Barkboet och min bästaste Sofy Barkbåt inatt vid klockan 03.00 så snöade det så ymmigt att jag var tvungen att brumma i 50 km/h stuntals på 90 vägen. Åreskutan var inbäddad i molnsjok tunga av lovikavantar till flingor och bilen plöjde fram som ett litet djur i all snön. Det är då mitt hjärta pickar som aldrig förr av kärlek för allt det här. Just nu älskar jag varenda centimeter av kyla och vitt puder som täcker norr.

Vinterdag i januari förra säsongen. Kallt så kinderna blev stela och nästippen alldeles röd.
Inte en Balenciaga eller MiuMiuväska så långt ögat nådde utan bara fjäll, frostbitna träd och oändligt isblå himmel.

closetcrisis

Jag skrev en krönika för ett par veckor sedan men som först nu var i tidningen jag vanligtvis skriver för
här i norr.Och ni har sagt att ni vill läsa mer av det jag gör "i jobbsyfte". Så eftersom jag i detta nu står och velar med ena benet i pyjamasen och andra i en strumpa och inte vet om jag bör ha klänning, kjol eller byxor idag så passar krönikan också jäkligt bra. Jag hatar att väder begränsar mig.

Garderobskris

Jag och min garderob har en gemensam identitetskris på olika håll. Vi står varje morgon och tittar på varandra. Länge. Betraktar allt det där som vi en gång älskade med varandra. Det som gjorde att vi var oslagbara tillsammans. Jag blir nostalgisk. Tänker tillbaka på alla stunder vi haft. När jag rusat fram och slängt upp dörrarna och sen kärleksfullt dragit fram plagg efter plagg som jag kombinerar ihop till något fint. Hur jag varsamt klappat på mina älsklingar till favoriter och ömt viskat att "din dag kommer också snart. När du ska få visa världen hur perfekt du är".

Men just nu är vi inne i en svacka jag och garderoben. Vi kommer inte överens.

Tillsammans är vi som ett gammalt par som glömt bort varför vi förälskade oss i varandra för så länge sen. Vad har vi egentligen att erbjuda varandra?

Jag vill inte tänka "har vi vuxit ifrån ´oss´?". Det smärtar för mycket. Men höstens kalla vindar för oss längre och längre ifrån varandra.

   Jag skyller vår bleknande kärlek på årstidens växling. För garderoben är den kloka i vårt förhållande. Han erbjuder mig varma tröjor med stickade kragar, tjocka strumpor och inte en endaste klänning som slutar över knäna och är florstunn. Jag skriker, smäller i dörrar och ställer till med scener. För att han ska förstå. Jag behöver bara en mjuk och lös bomullssak att svepa runt kroppen, ett par sandaler med tunna remmar och en vidbrättad hatt på mitt huvud. Inget mer. Jag begär så lite och ändå kan jag inte få det. Bistert vaknar jag varje morgon och ser likt ett hån en blekt ulltröja från Peak ligga överst bland plaggen som för inte så länge sen enbart tycktes vara tunna blusar i skirt rosa och vitt.

   Jag håller på att rekapitulera. För garderoben är den kloka i vårt förhållande. Och trots att jag är en mer hårdnackad kombattant så har han en armada av knep för att hitta mina svaga punkter. Som att jag ju faktiskt hatar att frysa. Avskyr känslan av en iskall vind som kryper in vid nacken och springer längs med ryggraden. Att jag älskar att gräva ned händerna i decimeter efter decimeter av den mjukaste pudersnö som faller under nattens timmar, men bara kan göra det med ett par varma vantar.

   Just nu är vi osams jag och garderoben. Eller snarare kanske på olika plan i livet. Fjärran från varandra men ändå så hårt hopbundna. Jag tittar på honom inramad av de välbekanta dörrarna och ser det där jag älskar som kikar fram mellan allt som jag inte vill ta tag i. Inte än. Inte nu.

Jag vill bara njuta lite, lite till av en imaginär sommarvind som jag skapar i mitt rum med flammande element och bilder av Monets ängar på väggen. Men snart kommer jag att krypa till korset. Erkänna att han som vanligt har rätt. Sträcka ut en hand och känna en småstickig men betryggande varm tröjärm till svar. Och han vet det. Garderoben.

Så han väntar tålmodigt på att jag ska erkänna att de varma månaderna är över för i år. Att timmarna av minusgrader bara blir fler och fler, att solen inte kommer värma mig länge till och att jag behöver honom. Som så många gånger förr.  


Guccilovin´

Blev precis bjuden på en sån där fest/event/tillställning som faktiskt skulle kunna mäta sig med alla de
där fräsiga hemmafesterna i Stockholm där de har djungelrum. För denna pågår i nätterna två i en igloo
på en parkering i Åre. Det gillas. Tveksamt om man pallrar sig dit dock. Det är snöoväder och jag har klänning som får en att tänka på "Lilla huset på prärien". Minst sagt. Jag ska brumma iväg till Barkisbåten och spöa Super Mario på 16 bitars i alla fall. Ha en trevlig fredag, seamonkeys!
(Ni får en akvarell som jag knåpade ihop häromdagen på mina fashiönälsklingar. Gucci, baby)


du tar ju bara små små steg

Jag har fått en kjol som är så vid att när jag snurrar så står den ut från kroppen i massor av vikta, svarta kronblad. Så jag snurrar så jag blir alldeles yr men blir ändå inte mätt på känslan av tyget som med ett mjukt sus försvinner i ett töcken runt mig. Som att vara barn på nytt. Fast när slutar man att vara det?

Ni får tips på mina tre favoritlåtar just nu som dessutom råkar ha de finaste av videor.
Lyssna, snurra lite och ät en lussekatt. (det markerade är länkar)

She would have won the nobelprize, and thank her mama for all the
good advice
Annika Norlin är brabrabra både som Hello Saferide och Säkert. Men allra bäst är Anna.

Just tell me where, tell me when I will have you back again
Norska Marit har sprödaste rösten på det vackraste sättet. Och minipianot! Ooh

the love of my life when I was a kid used to write me the sweetest letters
Frida är en ny upptäckt och tillsammans med den gamla favoriten Krunegård blir det magiskt.

Nej! Jag glömde nästan! Ni får en bonuslåt också.
du måste våga chansa mer, se vart det bär
Det märks att jag lyssnar på P3. Men tänk vad mycket bra svensk, och nordisk, musik jag skulle gå miste om annars.

snöhjärtan.

Nu ska jag gå ut och gräva ned händerna i den vitaste av snö som fallit.
Jag älskar det.

Starbucks swedish edition

Förra veckan blev min längtan efter en Vanilla bean frappuccino så pass påtaglig att jag faktiskt tog mitt lilla lekamen och knatade ut i köket för att göra ett modigt försök till något liknande. (kan tilläggas att jag funderat på det jäkligt länge innan jag faktiskt tog tag i det. Kan jämföras med att desermera en bomb. Så pass svårt.)

Originalet är på bilden ovan i ett galet varmt Washington DC, precis vid Vita Huset. Jag lycklig.

Tog fram isbitar. Naturligtvis stjärnformade. Mjölk. Liten minivisp. Vaniljsocker. Termosmugg.

La isbitarna, en sisådär 4 - 5 stycken, i en handduk och bankade sönder dem till ganska små smulor och bitar
och petade ned dem i behållaren. Isbitsdödaren Kajsa.

Sen vispade jag mjölken med den lilla lilla elvispen och tillsatte vaniljpulver. När det var tillräckligt skummit och vaniljit så hällde jag försiktigt på vaniljmjölken på isbitarna, stängde locket och skakade om lite.  

Det är nu jag önskar att jag kunde göra en Jamie Oliver och utbrista sådär sjukt innerligt och spontant "its gooooooooourgouse!" på bredaste brittiska och sen fylla på med "Divine!", "amazing!" och "tastes
even better!".Men det kan jag inte. För det blev jätteäckligt. Verkligen.
Jag hällde ut allt, tog en cola zero, förbannade Starbucks och lommade tillbaka till mitt rum.
Slut.

mothernature

The bigger the better.
Burberry Prorsum Albury necklaceMissoni Stone embellished necklace DAY Birger et Mikkelsen Beaded collar necklace

Jag har alltid varit förtjust i uppseendeväckande och rejäla smycken. Just nu hänger ett handgjort halsband i svart/rött med massor av träbitar. Jag gillar det som tusan! Skrammlar när jag går.
Sen jag såg Burberry Prorsums glittrande jättar till bröstkorgstäckar har jag velat ha något liknande, och även ett fint pärlbestrött, nästintill kragliknande som det från Day birger et Mikkelsen vore utmärkt i min accessoargarderob. Men favoriten för tillfället är det paljettäckta från Marni ovan. Allra helst i lax/rosa/korall.

Kajsovitch

På senaste tiden har det trillat in en hel massa fina, nya läsare (hejhej på er, jag giller er!) och jag har fått frågor om såväl dialekt, som jobb och vem jag är. Så då tänkte jag. Jag gör en liten presentation!

Jag heter Kajsa Tengvall, fyllde 20 år under världens bästa resa till New York och Washington DC i maj och är inte så många äpplen hög. Men jag kompenserar min längd och storlek med att ha en jäkla humör, vassa tänder och mottot; ingenting är omöjligt. Jag är alltså himlans envis.
Mina föräldrar är skåningar som flyttade till norr och jag har sedan jag var två veckor gammal alternerat mellan Bjäre/Båstad och Jämtland/Åre. På somrarna äter jag glass och blir brun med vänner. På Vintrarna åker jag skidor och dansar benen av mig på Bygget. Och däremellan/under tiden/samtidigt arbetar jag som frilansjournalist/illustratör och reser så fort jag kan. Jag har två äldre bröder som jag älskar intill döden men som jag ganska ofta vill köra över med gräsklipparen ändå. Men vi har roligt ihop! De talar skånska men det gör INTE jag. Vi vet inte vad som hände.Jag får allt som oftast höra gissningar om att jag är från Stockholm. Jag har inget tålamod överhuvudtaget, kan vara mer än high on life periodvis, har ett humör som är en livsfarlig bergodalbana och är tyvärr inte så snäll som jag tydligen ser ut som. Men älskar jag någon/något så gör jag det innerligt och jag skulle kapa av mig lillfingret för de som står mig närmast.
Annars tycker jag om hamstrar och rosetter, Hello Kittygnuggisar, flygplatser, lussebullar, fina kläder och sånt som gör att man skrattar helt hejdlöst. Läsa är förövrigt något jag gör så fort jag någonsin kan.

Nu fick ni veta lite sånt om mig. Och Kajsovitch, det smennamnet fick jag i somras på mitt jobb på cafeét med utsikt över Kullahalvön och Danmark.

Softisch.

Jag predikar ofta att ingen dag är för vardaglig för fina kläder. Och det håller jag fast vid stenhårt. Benhårt.
Men det betyder ju å andra sidan inte att man inte kan hasa runt i en för stor, noppig tröja, jeans med hål (inte Topshops rippade för 999:- utan idogt-användande-antaglig-trillande-på-en-stubbe-eller-två) och äckligt hår. Det handlar mer om att vill man jobba en tokhet sommardag i sidenklänning så gör man det. Och känns det rätt med pumps en måndag så kör man på det. Idag har jag på mig rena rama goskläderna när det kommer till vad jag sätter för etikett på det.Mjukisbyxor gör att jag känner mig som en 14 åring, så min version av goskläder är precis det jag skrev ovan.Skönt, bekvämt, värmande, slitet och ack så slappt.

Ulltofflor, Grekland. Loosefitjeans, Loveli. Tröja, Gina. Sjal, köpt på marknad i Oman.

Om kärlek till norr, till hemma.

Jag har ett hatkärleksförhållande till norr. Till hemma. Där jag bor.
Så många gånger har jag undrat varför mina skånska föräldrar valde att låta mig växa upp här. För jag är inte gjord för det här klimatet. Fungerar inte som jag ska när det är kallt och mörkt dygnet runt i månader. Jag har förbannat avstånden till allt, isgatan som var min väg till skolan och att sätta sig i en bil där sätena är så kalla att man börjar skaka av kyla. Men jag fascineras av Claras syn på allt det som jag får panik av. Hennes oändliga kärlek till röda små hus, frost på farstukvisten och behovet av att vira in sig i metervis med halsduk och ull. Och å andra sidan så är det ju så jag känner också. När jag tänker efter. Och ser bortom min trångsynthet. För jag älskar att kunna ta en promenad runt broarna och inte möta mer än en handfull människor, andas moln av rök och titta på Åreskutan som är det finaste berg jag vet. Jag blir så himla ledsen arg och frustrerad när jag hör dåliga och förlegade fördommar om norr, för det är bara okunskap och brist på intresse för sitt eget land som skapat dem. Mitt hjärta är i skåne men jag försvarar min kärlek till norr betydligt häftigare. För det är så otroligt vacker här. Och bra. Min uppväxt har varit den bästa man någonsin kan ha. Jag har åkt skidor över tomma fjällvidder med vårsolen i ansiktet, suttit i en snögrop med ett landskap som tar andan ur en och insett att det är så tyst att mina andetag försvinner i intet. Jag har gått till stallet med snön knarrande under fötterna och tagit ut Isabell en så kall dag att lädret i hennes sadel knäpper. Vi har pulsat genom snön och gallopperat så fort uppför den långa backen på andra sidan älven att när man väl är uppe så är tårarna från fartvinden is och kinderna röda av lycka. Så har jag suttit där med händerna invirad i en sträv hästman, med iskalla fötter och tittat ut över oceaner av skog och min lilla by. Inte för en sekund skulle jag när det kommer till kritan vilja byta ut den uppväxten mot tunnelbanestationer, McDonaldsfrukost och betongshus till himlen.
Inte för en sekund.


Orka läsa alla ord.

La Manneporte prés d´Etretat

Rita rita rita.
Just nu är jag extra förtjust i ballonger och jumpsuits. Som ni ser.
Och så Acnes superklumpiga pjucks som jag tycker är fula i verkligheten men passade in i min illo.

carve your heart out yourself.



att skriva på sigsjälv är ett ständigt återkommande uttryck.
tur att det inte alltid är lika allvarligt som det låter.

with my pianofingers

Det gamla är vackrast.


Klänning, min farmors från 50-talet. Mockaskärp, mammas gamla. Kofta, mormors isländska.
Halsband, H&M.

St.Petersburg will call my name.



Jag målade en vacker ryska i Ameliefrisyr häromdagen.

Sigrids garderob

Sockerbiten Sigrids garderob har uppdaterats rejält med massa fina plagg och en blandning av fantastiska bilder. Helt klart värt att kika in och bli lite förälskad i handplockade 2handplagg!
Ett stycke konst.
Red Silk.We party in purple!Babydoll.
Min favorit hittills är helt klart den makalösa lila klänningen. Kan vara något av det vackraste jag sett!

mjukisfot.

Kalla höstdagar är jag så himla glad att jag köpte mig ett par ulltofflor den där varma varma sensommardagen i Grekland för två månader sedan. Knasigt då men perfekt för fossingarna nu.

Idag trampar jag runt i dem och tittar på snön som för tillfället slutat falla.

a small step for mankind but a big step for Kajsa

Jag kan erkänna att jag nog är en bortskämd snorunge ofta. Mycket mat har inte kommit ur mitt kreerande, få gånger har huset städats av mig och tvättmaskinen vet jag ännu inte hur den fungerar. Och det är helt fruktansvärt. Inget jag är stolt över. För hey, är det något att skryta med att jag är okapabel att göra annat än tortelini och värma saker i micron? Nej. Jag är lite sådär i smyg avundsjuk och fascinerad av Clara som är ett år äldre än mig om man räknar till år, men ljusår framför mig när det kommer till..tja, det mesta husliga.Så i fredags tänkte jag att min rädsla för köket kunde börja utrotas med, håna mig inte, pepparkakor. Degen var färdig från ICA och det var egentligen bara att putta igång ugnen. Men ändå!
Jag tar det med babysteps. Babysteps.

Deg är gott. Jag gillar saker som är gott. Mjöl är mindre gott.

Det var här jag började inse att det ändå inte skulle bli den rosa dans på rosor jag trodde. Jag hade redan spelat upp scenen när mina föräldrar kom hem från sina jobbresor och utbrast  förvånade utrop och berömde mig. För pepparkakorna. Men det fanns ju inga formar.

Man tager vad man haver. Skalpell.

Och varför då göra små julbockar och stjärnor för när man har en skalpell att leka med?

Pepparkakskaniner (många kaniner), pepparkaksmagicmushrooms, pepparkaksfiskar, pepparkakshjärtan med skotthål, pepparkakshjärtan och pepparkaksmoln.

Jag säger bara, Nigella; call me!

Reddish.

I torsdags insåg jag att en ny skön hoodie i size lite-för-stor behövs i min garderob. Till klänning, kjol, utanpå en tunnare kofta och när man köar för att komma in på Bygget i vinter och behöver extra värme.
Så jag köpte DKNY och I love NY-hoodisarna ett syskon från H&Mherr i färgen som jag tycker är allra finast till mitt hår. Rödlila i en mjuk blandning, stor luva och stor nog att gömma mig.
Den fick följa med och titta på skidfilm, dansa och skydda mig ifrån otäck öl hela kvällen och natten.


Leotights, från någon affär i Båstad. Jeansshorts, H&M. Tischa, Diesel. Skärp, hittat i en låda. Armband, present
och köpt i Grekland. Hoodie, DKNY. Halsband, pappas från 70-talet.

Balmain me.

Alla har tjatat sönder Balmains kollektion på senaste tiden. Vad jag ser med den? Osmickrande axelvaddar och sånadära jeans som man bara kan köpa i typ Turkiet, Bulgarien och Egypten. Alltså stentvättade in absurdum  och med märkliga blekningar och hål. Dock var det vad som föll mig på läppen att måla när jag letade inspiration för att ta tag i mitt akvarellande förra helgen. Hade inte målat på år så jag är himlans glad att jag börjat igen.
Vrålroligt!

Jag ska till Östersund i helgen och leka med vänner, ut och dansa benen av mig och se på skidfilm.
Det är sånt vi gör här. Någon som fick sina förutfattade meningar uppfyllda?

Vi ses på söndag.
Justja. Jobbar ganska mycket med beställningsarbeten på illisar nu parallellt med skrivjobb. Ni vet att det bara är att maila om ni är sugna va?
petite_aenigma@hotmail.com

Finfredag!

Det är fredag och då tar jag på mig min antagligen soligaste klänning!
Apelsinblomma har jag döpt den till.
Tillsammans har vi promenerat till ICA, gjort väldans så okonventionella pepparkakor, ritat stjärnbilder på min mage och jobbat en del. Fin fredag. Fin finfredag. 

Jag har gräsgröna naglar.

Och rosetthalsband.

Strumpisar, Åhléns. Klänning, Nanajit. Kofta, goodiebagpresent. Skärp, mamsells gamla. Halsband, Glitter.
Clips, present. Hårspännen med jordgubbar, köpta i Oman.

with every heartbeat.

Jag har världens finaste klocka. Och det bästaste är inte att den är guld, retro och sitter perfekt.
Det bästa är att den suttit på min mormors handled. Sen min mammas. Och nu min.
Det får mig att känna tillhörighet. Systerskap. Band som är starkare än allt annat. Kärlek.

Den har tickat i takt med de hjärtan som jag brås mest på i hela världen.

Nu tickar den i takt med mitt.

Lika som bär?

När jag letade bilder till mitt inlägg om sockerbitarna Mia och Anna så upptäckta jag att jag och den ena sötogrisen ju inspirerats och ritat exakt densamma tjej utifrån ELLE! Det är väl ganska fantastiskt?
Eller så är det helt enkelt så att det är en riktigt fantastisk bild.

På vissa sätt är de ju otroligt lika men å andra sidan så skiljer de sig markant ifrån varandra. Och nej, detta är ingen jämförelse om vem som ritade finast. Bara en reflexion.
stripe
Den översta i svart tusch är min, och den undre i blyerts/rött Annas.

Leka med tanken.

Om jag lät tatuera mig så skulle det nog bli en liten robot.

Eller en Hello Kitty kanske?

Fast jag kommer aldrig att tauera mig. Nåja, chansen är väldigt liten.
Jag fascineras otroligt mycket av tatueringar men jag tror inte att jag vill märka min kropp för livet med bläck.
Ja, det skulle väl vara med en liten robot då.

schmink.

Såhär ser det ut när jag sminkar mig.

Vardagspaljett.

Jag hatar uttryck som "festplagg". Vad innebär det egentligen. Att de endast får användas till fest? Att de endast bör användas till fest? Min livsfilosofi är nämligen att ingen dag är för vanlig för att bära plagg man
tycker om. Varför ska det vackraste, finaste, dyraste, glittrigaste, silkigaste, mest extravaganta vänta till en fest som sällan kommer? Nää då drar jag hellre på mig en långklänning, adderar en skön kofta och känner mig
toksnygg en tisdag.Kläder ska inte kännas begränsade.

Så jag plockade fram den svarta lilla paljettkjolen och gjorde den fullt bärbar en torsdag när man går ut till komposten, fikar med en kompis och handlar grönsaker på ICA tll ett storkok av en höstsoppa.
Basen är genomgående en vit långärmad tröja, heltäckande strumpisar, och paljettkjolen.


1. En skön långkofta med knyt värmer gott om rumpan och ger ett helhetsintryck till kjolen. Kontrast av mjukt stickat och glittrig paljett. Ett smått gigantiskt halsband ger färg och lekfullhet lätt som en plätt!
2. Men bara för att det är discokulekjol i överflöd behöver man verkligen inte dölja den. Visa upp genom att knyta upp en vanlig skjorta och ge extra bling med smycken av rocaillepärlor.


3. Guld och svart är en av mina absoluta favoritkombinationer. Känns lätt party men blekt guld blir bara skön kontrast. Matt och glansigt tillsammans. Inte inte inte vara rädd för att ta i för mycket!
4. Dra upp ärmarna på den vita långärmade, släng på en oversize tischa med tryck och peta fast en stor ring på fingret. Enkelt som tusan men känns betydligt roligare än jeans till densamma tischa.

Nu ska jag ta på mig en blå/röd sidenklänning från Forever 21 i New York och en kofta från 50-talet och ett par stickade sockor. (Justja, de minsta bilderna på accessoarerna är klickbara!)  

stylist javisst!

Häromveckan gjorde jag ju ett jobb som stylist, och skribent, för tidningen jag jobbar för här hemma i norr.
Inte det lättaste att gå in i en butik man inte kollat runt i innan och plocka ihop tre olika outfits med skiftande stilar sådär. Men det var ruskigt roligt. Som att leka klä-på-dockan ungefär fast med schysst utbud av kläder och fullstor docka!


Tre butiker som sagt.
Zlave; där kläderna är som hälften taget ur Håkan Hellströms garderob och den andra hälften snitt från ett klubbkid i Stockholm. En hel del nya roliga märken för mig.
Wesc; hiphop/skidåkning/snowboardåkning/street i en skön blandning. Mycket basic hoodies och tischor med tryck.
Poppel; Inte det största utbudet men dessto roligare. Färglatt, unikt, poppigt och skönt.

Jag söt!

Det är inte ofta jag vill bli fotograferad. Jag anser mig nämligen inte det minsta fotogenique. Låter kanske konstigt med tanke på att jag har en blogg fylld med bilder på mig. Men då kan jag ju bestämma själv utifrån 150 pics som en annan Topmodel vilken jag vill använda. Pest eller kolera och jag kan ta mitten.
På samma sätt är det med avbildning. Jag vill verkligen inte att vem som helst ritar mitt porträtt.
Men så gör snyggloAnna
just det och jag blir ja, överförtjust. Jag är fin, söt, glad, har flätorna i ett virrvarr på huvudet och ser alldeles sådär utmärkt Kajsapillemarisk ut. Fantastisk är vad hon är, Anna.

Jag ska dessutom tvinga med henne ut på kamikazepulkaåkning i Åre i vinter!
Men nu tar vi en minut eller två att döda jantelagen och beundra mitt porträtt.

Amatörpsykologi!

Det förvånar mig att inte en av de mer kvalitativa tidningarna (läs med följande känsla; ironi) som Cosmo eller Glamour gjort en såndär undersökning som de brukar vara så förtjusta i. En undersökning baserad på vad man är med i för Facebookgrupper!
Nu gör jag en egen amatörpsykologiundersökning på de flesta av mina grupper på Fäjsboken.
Gör det ni med men jag kan inte ansvara för att ni inser att ni är sinnessjuka sen..

 Bokförlaget Mormor - Jag är intresserad av böcker utav den lite smalare sorten. Smal som i "svår" eller "annorlunda" då alltså, inte mager.
Bonden Bar - Jag tycker om att gå ut och dansa på söder! Jag gillar söder. Jag är hipp!
BREATHLESS - Dessutom dansa på min kompis Fredriks klubb. Tyder det kanske på en osäkerhet gentemot Stureplan? Blev jag mobbad som barn? Instängd i en garderob i en källare? 
Wardrobe Stockholm - Snygga, dyra kläder. Modebloggssyndrom fast på ett bra sätt. Bättre med Wardrobe än Nathalie Schutermann! Jag har självinsikt.
I Secretly Want To Punch Slow Walking People In The Back Of The Head - Jag har dolda agressioner under mina mer vanliga aggressioner.
Bevara oss från gatuvåldet - ..Men jag är strikt emot gatuvåld! Och har alltså ett hjärta och samvete. Jag är en god människa under aggressionerna. 
Ekologiskt är logiskt - Jag tänker på miljön. Alltså tänker jag på kommande generationer. Alltså är jag mellan raderna ganska fantastisk.
P3 Live Session - Jag lyssnar hellre på kvalitetsradio med blandade program än Rix FM. Jag har smak.
 1420 Åre - Jag är ingen brat. För jag åker skidor i schyssta men varma kläder. Inte R&Rjeans, Diorgoogles och Puccijacka. Jag är ganska klok. Eller så har jag en klok mamma som baknade in vett i huvudet på mig. Alltså bra gener.
Jibber.tk - Jag vill, i smyg, vara en jibber? Svårkombinerat med modebloggning dock..

 Vi som ångestskriker oss igenom Bräcke - Egentligen så har jag ett otroligt komplext förhållande till norrland. Vi älskar och hatar varandra i ett moment 22förhållande. Det kan aldrig bli jämnt.

Uts uts uhuhuhutts - Jag erkänner det aldrig. Men ibland vill jag enbart lyssna på töntig musik som låter; uts uts uts! Förnekande personlighet.

Make "to fika" a verb in other languages than swedish - Jag har storhetsvansinne och tycker att Sverige borde bli en stormakt och ta över världen?! Man börjar smått och ökar sen. Fika and then..?

 A natural disaster couldn´t pull me away from the TV when ABCs Lost is on - Jag blir lätt besatt av serier som tycks vara utan ordentligt slut. Rädd för döden?

Sverige, skaffa Starbucks! - Jag har mindrevärdeskomplex gentemot USA och försöker illa dolt förneka det genom att ogilla deras politik och mycket annat men älska Starbucks. Svag är vad jag är.

 Hata folk som applåderar när planet landar - återigen aggressioner. Och brist på känslor? Kan ju inte låta andra vara lyckliga och glada över att ha överlevt.

 Mammas nya kille - favoritradioprogrammet! - Jag gillar ett radioprogram där de härmar norrländska. Smygöverlägsen mot de som talar dialekt?

Vill jag verkligen se resultatet av det här? Psykoanalys, ja tack.

The Ting Tings

Jag har ett nytt favoritband att dansa som en galning till.
Vet inte så mycket mer om dem än att
a) de gör grym musik!
b) tjejen i bandet är fantastisk! Både stil och sångmässigt.
c) de spås bli the next big thing. (ting)

I videon till "shut up and let me go" bär hon, som ser lite ut som Debby Harry faktiskt, grymma tights med vitt mönster på
svart botten. Otroligt mycket fräsigare än ett par mesigt enmönstrade. Jag vill ha! 

loveable. blogable.

Jag jobbar hemifrån i mitt arbete som frilansjournalist. Trivs otroligt bra med det förutom en sak. Ibland blir det attans så ensamt. Ingen att välta kaffe på, blända med skrivbordslampan och låna ut suddigummet till.
Men tack vara bloggande, mitt jobb där jag får kontakta fantastiska människor utan att vara en stalker utan faktiskt i jobbsyfte, och som just i projektet jag gör nu; så "träffar" jag den ena finingen efter den andra.
Två illustratörer, en i Svealand och en på andra sidan atlanten i New York, har jag pratat med för en grej ni kommer få se senare. Och attans vad goa de är!

Anna är härlig som fasen och jag skrattade en hel del under vår msnintervju. Vi är härmed bästisar och jag får skryta om att jag känner henne hur mycket jag vill bara jag ger henne fetaost som muta. A winwin deal va?

Älskar den fantastiska känslan, livet och rörelsen i hennes bilder. Ibland otroligt enkelt men ändå så detaljrikt.

Sen Mia.


Den andra miss fantastico är Mia. Hittade henne via en dansk kläddesigner som tipsade mig personligen om hennes vän som tydligen skulle vara grym på att illustrera. Och det var hon sannerligen! Mia Marie Overgaard är utbildad illustratör som började sin bana som designerstuderande men fann mer lycka i att rita.
Hyser en total beundran inför hennes uppfyllande av sin dröm, flytt till NYC och arbete där.


Two things and one ting ting!

Jag blir ett sorts självutnämnt proffs på saker-som-piggar-upp-i-höstångesten i dessa dagar har jag märkt. Jag skriver som besatt upp saker som gör mig det allra minsta glad i min gröna anteckningsbok. Eller, det behöver inte ens göra mig glad. Det kan få mig att sluta hulka hysteriskt när jag gråter som en mangafigur. Det räcker.

Ibland gör jag dessutom listor på saker som jag har gjort bra. Och en riktigt stor sak, för mig, i höst är att jag slutat bita på naglarna. Jag har med en frenesi ni inte kan ana er till, metodiskt gnagat ned naglarna tills fingertopparna varit som en minimal krigszon av blödande köttsår. Men sen jag kom hem från skåne har jag
 inte gnagat.För första gången någonsin kan jag skala en apelsin. Öppna luckan till kamerabatteriet utan en sax. Göra månformade avtryck på min arm. (och andras) Och måla mer än bara en halv centimeters bisarr
stump till nagel med lack.Så, varför bara ha knalliga naglar på sommaren? Låt bleka händer se ut som stoppljus nu med vettja!

Ett litet tips. Jag sminkar mig inte mycket. För jag orkar inte, hinner ofta inte, tycker inte om att ha ett spacklat ansikte och undrar varför man ska dölja det man fötts med till oigenkännligt. Men jag hittade ACOs färgade ansiktscremé och blev hooked på en gång. Ger lite lite fräsch färg till bleka ansikten och plötsligt så blir man inte jämförd med Lilla spöket Laban. Ingen brun utan sol alltså utan bara en återfuktande kräm med lite ton i. Det räcker liksom för att jag ska känna mig helt okej en vanlig dag. Lite mascara på det och jag är redo att dansa benen av mig!

The ting tings - thats not my name
aj löv!

Tomboy and her/his jeans.

Alltså hörrni. Jag kan bli så trött på småsaker ibland.
Först var snortajta Cheapmondays trendigt. Sen kom den vida, högmidjade 70-tals byxan och nu, nu är det de lösa och lite mer slappa jeansen med boyfriendfit. Men det är det jag inte fattar. Bläddrar man i en skvallerblaska så visar man upp bilder på alla kändisarben och rumpor som vandrar runt i byxorna som ser ut att vara tagna av pojkvännen. För att de är i en modell som inte liknar ett par tights i passformen. Man kan alltså inte ha ett par lösa jeans som tjej utan att det är något pojkvänssyndrom som slagit en? Gör mig bara så trött att det alltid ska bli så segregerat och könsuppdelat. Tjejer har tight. Killar har slappt. Har tjejer slappt så är det boyfriendfit. Inte loose.
Nästintill irrelevant men faktum kvarstår, det gör mig irriterand.


Dessa jeans är de absolut skönaste jag har. Sitter perfekt på höftbenen, hasar inte ned så man visar halva rumpan, precis lagom lösa och raka ben, slitna av mig och sagolikt mjuka. Köpta för 4 - 5 år sen utan en tanke på någon sorts Hollywoodtrend med pojkideal.

Greasy.

update; är det bara jag som har problem att kommentera på bloggar ikväll?
Dagar då mitt hår är äckligt
och otvättat (det där med att man bara ska schamponera håret en gång i veckan skulle aldrig funka för mig och mitt überskandinaviska hår) och jag ändå måste gå ut och inte bara pilla större hål på mina sockor löser jag såhär. Med en stor bomullssjal enkelt virad runt det mesta.
Jag som har långt hår brukar först sätta upp allt i en knut och sen snurra fast sjalen både dubbelt och omlott.
Piece of kaka!

Döljer det äckliga effektivt som attan tills man hinner duscha. Eller orkar.

7 sins? 7 truths?


Några sockerbitar har utmanat mig på en klassiker numera. 7 sanningar om mig.
Vera gjorde det allra senast så jag kickar väl igång.

1. Jag har så otroligt hetsigt humör. Skäms nästan när jag får rara kommentarer om att jag verkar så snäll mild vän mjuk och söt. Jag är ju inte sån. Kanske ibland. Eller ofta? Men jag kan bli fruktansvärt arg. Ofta.
2. Jag är livrädd för harkrankar. Det är det äckligaste jag vet i hela världen.
3. Jag är i princip oförmögen att känna törst. Så jag är jämt och ständigt rejält uttorkad. Som nu. Hällde nyss i mig tre stora glas vatten för att kompensera och huvudet höll på att trilla av i chock.
4. Jag får panik om man tar tag runt mina fotleder. Det är hemskt. Jag får panik. Och man riskerar att få en spark i huvudet av ren skräck ifrån mitt håll.
5. Jag har ett extremt bekräftelsebehov. Inte för att jag är fåfängd utan för att jag är så otroligt otroligt osäker på migsjälv och aldrig litar på att jag duger, är bra, är duktig och har gjort rätt. Det är både kroppsligt, själsligt, tankemässigt och när jag utför handlingar. I mina ögon är jag aldrig säker på att jag är bra till 100 %.
6. Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som kärlek.
7. När jag var liten försökte jag en gång knycka en ökengnagare från ett Zoo. Det var nog där jag fick min besatthet för hamstrar tippar jag på.

Mintkyss.

Det skulle ju vara fint att ha någon att pussa på när det är höst.
Men det är så attans svårt att hitta någon man tycker om. Jag är ju både kräsen och otroligt rädd om mitt hjärta. Men ibland skulle man vilja bjuda någon på Häagen Dazs Strawberry Cheesecake och borra in huvudet mellan axel och käke på en person som luktar gott. Tur att man har vänner ändå. Som ger en obegränsat med kramar och annan sorts kärlek. Och bloggläsare. Som skickar kommentarer som ÄR som pussar ibland.
Det är fint det med.

Jag har lekt hela dagen, fikat en massa, spelat ännu mer Supernintendo, sett Million Dollar Baby, nästan somnat i en soffa med huvudet på en gosig axel och sen legat på ett golv mellan massa sladdar. Ypperlig söndag tycker jag. Nu ska jag läsa och sen sova. Puss.

when the cold of winter comes.



änglarna fortsätta att sjunga dig till ro.
2008 - 01 - 18

i thought i knew what love was. then i met you.

Youtube kan vara magiskt. Och människor.
Titta och lyssna på
detta.
Och ni måste verkligen göra det!

Godnatt!

vegetables.

I veckan blev jag hemskt sugen på grönsakssoppa. Grönsakssoppa med massa potatis i.
Sen råkar jag vara allt annat än en god kock. Det kommer alltså aldrig hamna fina recept här såsom vissa bloggerskor brukar lägga upp. Men rita grönsaker kunde jag!

Nörderi.

Jag är inte uppväxt i ett hem där TVspel fanns.
Jag fascinerades av Yoshi och Super Mario när de studdsade omkring, kastade kålrötter, puttade sköldpaddsskal och klättrade på moln. Men vi hade det aldrig hemma. Fruktansvärt enligt min åsikt när jag
var yngre, bra tycker jag nu.För att sitta och trycka på en konsoll tills tummarna värker kan vara otroligt skönt ibland. Avslappnande. Intelligensbefriande. Vansinnigt kul. Men jag tycker om tanken på att jag var ute och lekte i 25 gradig kyla på vinterkvällar, sprang i högt gräs runt en brännbollsbana på sommaren och bakade äckliga chockladbollar den mesta utav min barndom. Jag tror att det gav mig mer.
Har dock gett mig riktigt dåliga skills på TVspel när det spelas idag.
Och jag är ingen bra förlorare.
Men det kan vara roligt en stund ändå.


Jeans, H&M. Vit långärmad, present. Kofta som helt tappat formen och måste tämjas med skärp, Lindex. Skärp, mammas gamla. Clips, present. Hårklämma, Glitter. Förstörda aviators, papis gamla.

great minds think alike

Idag har jag intervjuat, fotat, skrivit och jobbat en massa timmar. Och det känns som att mitt huvud ska trilla av. Men jag åker till Barkboet och har TVspelskalas med mina vänner ändå. För det blir man pigg och glad av. Eller ännu tröttare och självmordsbenägen. 50/50 chans liksom. Ha en fin fredag. Det ska jag!



1. Mickan är en katt. 2. Jag är ond. 3. Johän vill vara ond. Men det går inte.
4. Jag och Hanna skrattar jättemycket. 4. Födelsedagsbarnet dricker B´daydrink. 5. Sofy vill pussas!

I mina röda Wesclurar

Just nu lyssnar jag på följande:
The Killers - Human - Mitt antagligen absoluta favoritband
Kanye West - Love light - Kan mannen göra en dålig låt? Nej.
Marit Bergman feat. Kleerup - 3 AM - Inget direkt Kleerupfan men denna är riktigt bra.
Regina Spektor - Världens bästa ryska
Coldplay - Viva la Vida - Får mig att rysa varje gång. Som en kampsång!
Kings of Leon - Nyupptäckta. I like.
Soko - I´ll kill her - Sötaste mitthjärtaärkrossaslåten?
YELLE - Te veux te voir - Dans dans dans!
Felix da Housecat - Madame Hollywood - Helt otippat för mig men jag har nött den i över ett år nu
Anna Ternheim - Big in Japan, True colours - Anna är kanske Sveriges bästa kvinnliga artist?
Vive la Fetê - Mais - Också en flitig nöt i lurarna
The Knife - Silent shout - Sveriges bästa band?
Damien Rice - 9 crimes - Oh.
Sophie Ellis Bextor - Världens vackraste kvinna sjunger fint också.
The ting tings - That´s not my name - Dans dans dans igen!
Tegan and Sarah - The con - bästa tåglåten!

Detta lyssnar jag INTE på just nu;
Kent - Sveriges mest överskattade band
Katy Perry - Söt är hon. Men jag kan inte lyssna på "I kissed a girl". Där går gränsen.
Tokio Hotel - Alltså. Vad gick fel?
1
Nu ska jag springa och göra en intervju + fota!

En tanke slog mig.

Varför måste James Bond alltid vara promiskuös i alla filmer?
(jag älskar faktumet att Nelly Furtados Promiscous girl adderade ordet promiskuös till 99 % av människor i åldern sub 22s ordförråd. Gör det så mycket lättare för mig att blogga.)

Jag och Johän skulle ha varit Bondbrudar i helgen på maskeraden. Men vi bangade.
Man undrar ju dock, hade jag verkligen passat? Kolla bara hårmanen. Aaaah.


and the night is silver round your neck.

Jag är en krimskramsjunkie. Det är nog ingen direkt nyhet.
Allra finast tycker jag det dock är med smycken som har en historia.
Ärvt eller 2hand. Sånt som gått i generationer i familjen eller det där man gräver fram bland gamla plastarmband från H&M och inser är någonting någon en gång älskat djupt. Det är extra fint.

Det här halsbandet som jag använt en hel del den senaste tiden, och som verkligen ger eftertryck åt uttrycket chunky, är min mammas. Stora rejält tunga stenar i blått och grönt. Funkar både till uppklätt och nedklätt, jeans eller klänning. I like!

Sen hittade jag denna raring i en låda. En pytteliten berlock med Jämtland inskrivet och vår landskapsblomma, Brunkullan handmålad på. Den ska jag sätta fast på ett halsband. Cause aj löv Norrland!
Jag behöver bara påminnas om att jag älskar det ibland.. 

these boots (&wedges, pumps, stilettos & powerheels) are made for walking

Jag har alltid gillat att rita skor. Tydligen.
I början av min tecknarbana så gjorde jag små stilleben med skor, väskor och krimskrams, men nu blir det mest en fossing istoppad en pump eller stövel då och då. Jag saknar dock den tiden då jag hade så pass mycket tid att jag verkligen hann rita ordentliga illustrationer. Sådana som tog minst ett par timmar och var detaljrika som fasen. Men tiiiiiiiiiiiiiiiid finns inte i den utsträckning jag önskar. Men mest saknar jag nog pennorna jag hade då. Jäklar vad bra de var. Gick att göra både tunna och tjocka linjer med lite övning. Måste hitta dem igen.

Sko jag ritade häromveckan. Jag vill ha ett par mönstrade stumpbyxor. Gärna ganska stormönstrade med rankor och blad av något slag. Inte psykadeliska alltså.

Ihophaffsad Chanelpjuck med den där klacken som cirkulerat på alla bloggar.
Jag tycker den är cool som få annat Chanel kommit med.
Skor, i alla former
Skossingar.
Elle
Väskan var den där från Gucci som började nyproducerad efter att enbart ha varit i någon prinsessas ägo tror jag? Och skon är Biba. Om jag inte minns helt fel. Men sagolikt fin i vilket fall som helst!
1
Ormskinnsmönstrade peeptoes och lite annat.
1
Jag kommer ihåg att jag tänkte glossigt. Då på våren 07 ni vet när allt skulle vara lackigt i pastell.
Tror att skorna var ett par MiuMiu, KJL jordgubben, Essienagellack och ett MiuMiudiadem.
3
Vivianne Westwood platåpumps i tokmönstrad variant. Cool som attan! 

Moody.

När jag är lite ledsen knäpper jag fast ett par jordgubbsspännen i håret, ett par rutiga clips i öronen eller
sätter en fin ring på fingret. Det muntrar upp.

När jag är glad springer jag alltid runt med ett par glittriga djävulshorn från en barnavdelning nära dig.
För, vad trodde ni? Självklaraste saken i världen ju.

Gipsy lady.

Ofokuserade bilder på en ganska så fantastisk klänning.
Inköpt i Grekland för 1 ½ månad sedan i en liten liten butik i en ännu mindre gränd. Det luktade stark rökelse och var fyllt med indiska saris, krimskrams och handsydda sidenplagg. Jag köpte denna omlottklänning för 200 :-. (!)
Känner mig som en exotisk zigenarkvinna i den med fina favoritvästen till.
Ute var det kallt så att mina fingrar stelnade som små fågelklor.


Mönstrad sidenklänning, köpt i Grekland. Klänning under, American Apparel.
Petroleumblå väst, 2hand. Sidenscarf i håret, Oscar de la Renta, köpt i Washington DC.
Röda naglar, Mavala London.

Chocolaterie!

Vi har fått vårt egna lilla chocolaterie i byn!
Tycker det är helt fantastiskt bra att man en fredag eller lördag kan sitta på mysiga kuddar med solen i
ryggen genom de enorma fönstrena och dricka varm chocklad med riktig kakao och smält chocklad.
Jag, mamma och yngsta äldsta brodern tog en sväng dit för att se hur fint de gjort det häromdagen.

Jag valde en spökbakelse med hallon innuti!

Pyttelitet, ombonat och fint som tusan!

Precis som i filmen "Chocolat" av Lasse Hallström. Massa små tryfflar av olika sorter med alla möjliga fyllningar. Tycker att det är super att man använt sig av lokala råvaror och produkter  för att göra dem. För såklart att man ska använda lingon, blåbär och hjortron när man har ett chocolaterie i Jämtland!

Fina gamla affischer och gammeldags burkar med sötsaker.

Sötaste kristyrfigurerna jag sett. Lejon, pandor, apor, katter och pumpor.

Change. Hope. Future.

Ni håller vi tummarna va, hörrni?

Han är inte lösningen på problemet. Men jag tror att han är ett första steg i rätt riktning.

curlywhirly

Jag får ganska ofta frågor om ett par, tre saker.
Om mitt hår, hur jag lyckats få det så långt.
Vad jag jobbar med.
Och mitt ritande. Vad jag använder för prylar, pennor osv.

Fråga gärna. Jag svarar så gott jag kan. Men jag tänkte ta det i ett inlägg ägnat åt enbart det. Så man kan läsa där igen om man är nyfiken sen! Så, vill ni tex. veta hur jag lockar mitt hår, om jag spenderar dagen med att göra kullerbyttor och enbart ritar i svart tusch. Fråga.

När jag jobbade i Östersund förra veckan så lockade min bästaste Amanda mitt hår. Blev sådär naturligt vågigt
och fint som jag tycker om det! Så jag snurrade jättemånga varv i vår ena hall så att alla lockarna flög som en
maskrosboll runt huvudet. Ja, fast det fastnad ju inte på bild då.

Linoleumlattjande!

Jag vill hemskt gärna pyssla men inspirationen tryter när jag funderar utanför ritaramarna. Så jag bläddrar igenom mitt arkiv med namnet "pyssel & knåp". För jag har ju faktiskt både knåpat och pysslat en hel del.
Så hittade jag min guide till hur man gör linoleumtryck!
Blev inte alls så himlans bra och jag fick mest mitt eget blod att rinna friskt både på handen och till huvudet.
Men det är roligt och jag tycker ändå att det var ganska fiffigt och lite annorlunda.
Så jag postar det igen. Från när jag gick tredje året på gymnasiet.

61. Man börjar med att hitta något som man vill ha till "mönster". Eftersom jag tryckt innan så ville jag göra någonting annorlunda den här gången och hittade då en bunt med serietidningar. Framsidan såg ut på detta sätt och är ju, enligt mig, hur fräsigt som helst. Älskar hennes dramatiska pose, det svängande halsbandet, minen och glittret i håret. Dessutom såg det ut som mig enligt klasskamraterna så det passade ju med lite egocentriskhet.




52. Sedan använder man sig av ett skärverktyg där man kan byta ut de små "knivarna" mot olika former och storlekar för effektens skull och karvar sedan ut det mönster man vill ha. Jag skissade den dramatiska flickan på plattan och bestämde mig för att göra en tolkning av henne så att den skulle bli ganska grov med konturer och skuggeffekter. Så antingen skulle det bli bra, eller riktigt dålig...



 

23. Det tar lång tid att göra ett linoleumtryck med mycket fina, små detaljer och tunna linjer så tålamod är guld värt. Jag har inget tålamod alls men bestämde mig ändå för att göra ett tryck med en bit från ett japanskt körsbärsträd första gången. Det var pilligt och supersvårt men resultatet blev detta mönster som jag sedermera tryckte på en tröja.





34. Om man då, som jag, inte har något tålamod händer det ganska ofta små olyckor. Och det gör ondare än vad man tror att karva i en hård plastplatta med ren muskelstyrka för att sedan slinta och inse att man har en minikniv intryck i handen. Ger dock små, söta ärr bara eftersom snittytan liksom är så ren. :) 





 
15. Kunde inte för allt i världen hitta plattan som jag karvade ut dramatiska flickan ur idag men detta blev resultatet efter första provtryckningen på ett vanligt papper. Blev bättre än vad jag trodde efter att jag mitt i processen förstod att jag gjort ett fatalt och stort misstag gällande planeringen över hennes ansikte. Men vi bestämde oss för att det var coolt med de grova linjerna i ansiktsdragen och skuggmönstret. Och handen blev oväntat bra.

"Im Chucky, Im your friend"

Jag dricker thé (te? the? thé?) som svalnade för en halvtimma sen och gosar ned mig i min I love NY-hoodie. Funderar på valet i USA och önskar att jag hade min Obamaknapp fastsatt på bröstet. Igårkväll tittade jag på Jorden runt med Timon & Pumba i ett försök att somna lugnt. Det resulterade enbart i mardrömmar av diaboliska slag. Tänk er en variant av Steven Kings "Maratonmarschen" fast Big Brother-ish med alla inlåsta i ett hus. Deltaga och du har två vägar att gå; dö som en av alla de andra eller var den som vinner och den enda som kan överleva. Jag vaknade och hade panik.
När jag var liten brukade jag drömma mardrömmar om Alice i Underlandet.
För hon visste inte vägen hem. Var ensam och fast i en surrealistisk saga.
Nu tycker jag att det känns ganska fint jämfört med de mardrömmar jag har idag.
Jag är hellre Alice i Underlandet.


Sammetsrosett. Kråksparkar. Sjömanskrage. Onda ögat.

O:ord.

Jag är ett dåligt föredöme. Gör ett inlägg med massa bra saker som ska göra en lite gladare. Men allt som hände med mig idag var att jag blev mer ledsen. Är i en sådan obalans nu. Oharmonisk och orolig.
Massa O:ord.

Jag ska äta lite Digestivekex och leta reda på en av mina favoritböcker, Papillion.
Så får vi se, det blir kanske bättre. Bilden ovan har jag ritat.

Kajsas höstenäräckligmenmankangöradenmysigändå!-guide

Som rubriken så väl mellan raderna säger är hösten inte min favoritårstid. Och jag är ju inte ensam att sjunka som en mental sten när löven klistrar fast sig under skorna, regnet smetar ut mascaran och världen förvandlas till en geggamoja av oidentifierbara gröngråbrunsvarta nyanser. Så jag gjorde en lista på saker som gör mig glad!
Om man vill kan man göra en egen lista så hojtar ni bara till eller länkar hit så jag får se vad som gör er glad. Som förvandlar bleka släta kinder till rosiga leenden med smilgropar. Behöver inte vara invecklat, komplicerat eller dyra resor till Tahiti. Det kan vara jätteenkelt och jättelitet. Som:

1. Förvandla en tisdagskväll till ett barnkalas! Alldeles fantastisk idé av världens bästa
Popbejb som de gjorde slag utav. Tårta med grädde och lösgodis på, kalashattar med allas namn, sång, dans och naturligtvis lek.

2. När jag pratar i telefon, eller bara har tråkigt och en penna till hands, ritar jag alltid små saker som jag tycker om. Som sniglar. Eller kaniner ballonger och spöken. Utmärkt sätt att göra något kreativt och sen får man ju fina små personliga konstverk av saker man gillar på köpet!

3. När man själv sitter och stirrar sig glosögd på regnet så är det faktiskt inte bara avundsjuka som bubblar upp när man kikar på folks bilder och läser deras historier från andra länder. Amanda befinner sig på Nya Zeeland och går sommaren till mötes i landet som är mitt drömresemål. Makalöst roligt att se och läsa om hennes liv där.

4. Jag har aldrig fått ha TV-spel. Det är då saker som varit big no nos i min familj men TVspel är helt klart en av dem. Så när man väl fick spela lite hos vänner var det som himlen. Och den bästa himlen var helt klart gamla goda Nintendo 8-bitars med Super Mario. Yoshi var helt enkelt min första kärlek. Så när kompisen man ändå spenderar sin mesta lediga tid hos funderar på att slå till på inte bara sjäva Nintendot utan också tre originalspel är himlen nära igen!

5. Min klädinspiration tryter i samma takt som mina strumpor försvinner spårlöst när dagarna blir kortare. Jag till och med skrev en krönika om min och garderobens emotionella kris gentemot varandra. Men då är det bloggar som Janes som kickar igång de små grå med fäblesse för annat än jeans och en kofta.

6. Uttjatat klichéartat och typiskt. Men alltså, vänner är vänner. Och trots att de är som syskon, ibland vill man bara köra gräsklipparen över dem, så är de ju bra fantastiska ändå. Äta middag ute en torsdag, spela lite Mortal Combat en söndag, fnissa så det gör ont i magen på Dahlboms eller bara äta clementiner i timmar. Det gör en gott.

7. Jag är så himla svag för allt som är sött. Sött gör mig glad. Helt enkelt. Så min nya kärlek för Hello Kitty och rosa japanska saker underlättar helt klart höstens mörker. Men så hörde jag om det nya spelet Little Big Planet på P3 häromveckan och insåg att det var något för mig. Ända sedan Sandra introducerade mig för Samoros har jag letat efter ett nytt spel att bli kär i. Och vad kan vara bättre än en virkad garngubbe? Jag vill haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!


8. Jag längtar bort. Satan vad jag längtar bort. Så till den grad att jag äts innifrån och ut av den där oroliga känslan av att jag måste iväg på något sätt. Inte fly från den verklighet jag lever i, men ta mig till en ny. Och visst, att se The Beach för första gången en smådyster söndagskväll gjorde mig grön av begär efter sand mellan tårna. Men också en viss tillfredställelse. För bra film gör en bra. Och The Beach var en riktigt bra film! Jag vill vara en hippie i ett minisamhälle på en Thailändsk ö och längta efter chocklad och käka fisk.


Sådärja. Vad bra jag mår redan!
Hur mår ni?

god nows, we are lonely souls

Jag skulle egentligen inte vilja kalla migsjälv en orolig själ. Jag är inte vagabondtypen som vill spendera mitt liv ständigt på flyende fot. Alltid med en ny horisont i sikte. Men jag är orolig till det sättet att jag sällan finner det lugn som jag så otroligt gärna skulle vilja ha. Jag trodde så länge att det handlade om stress, press och ångest för att aldrig duga. Men jag hade fel till viss del. Det handlar mer om att jag inte heller riktigt vet vem jag vill vara och hur jag vill vara.
Det lämnar mig ingen ro.

På min vägg ovanför sängen hänger det 24 tavlor. Alla med motiv från olika platser jag besökt, länder jag varit i, ställen jag skapat minnen utifrån och nya världar. Inte alltid så speciella, inte alltid så exotiska. Men de har ändå gett mig den där känslan av lugnet som jag eftersöker så otroligt. För jag vill så mycket, se så mycket, känna, uppleva, ta in, blicka ut, uppleva att jag fylls av den där känslan som jagar mig ännu mer. Jag är en hund som biter mig i svansen.
Oförmögen att släppa trots att jag så väl vet att det inte leder någonstans. 
De där 24 tavlorna är 24 bilder ur mitt liv. Inte allt men en del. Och jag lovade migsjälv att jag i år skulle ta till vara på så mycket jag bara kan av det som finns där. För jag har inget att förlora. Eller allt.  

Jag vill hänga nya tavlor på min vägg. Men helst vill jag finna det där lugnet igen.
Och se allt.

Åre. Sverige. Trondheim. Norge. Salalah. Oman. Paris. Frankrike. Luxor. Egypten. London. Stor Britannien. Zell am Zee. Österrike. Genevé. Schweiz. Port el Cantanoui. Tunisien. München. Tyskland. Rhodos. Grekland. Caberete. Dominikanska Republiken. New York. USA. Köpenhamn. Danmark. Hurghada. Souse. Oslo. Malmö. Washington DC. Soussoa. Salsbürg. Chania. Georgetown. Chamonix. Stockholm.
...

Bäschtavän.

Jag saknar min bästa vän. Hon befinner sig inte fruktansvärt långt borta som vissa andra vänner, Nya Zeeland och USA, utan i München. Men det räcker. Gott och väl.
För ibland behövs det mer än ett sms från den som förstår en bäst. Det behövs en kram, klapp på huvudet och bubblande prat liggandes i en hög på soffan. Så just nu känns München ganska fjärran.
Men efter jul, då ska jag ta mig till ungen som är mitt hjärtas glasspinne.

Varje morgon när jag drar upp rullgardinen säger lilla kosseklockan plingeling i sitt Tyrolerband och påminner mig om sist jag var där. Vilket är himlans länge sedan.

Även GGflickor går på toaletten.

Bästaste Alma (Eller Sophie om man så vill) är kvinnan som inte bara komponerar outfits som en mindre gudinna utan också får dem att se kicking ut i badrummet. Så eftersom hennes önskan är min ödmjuka lag så antar jag naturligtvis orden att fota min "dagens" klädsel i toalettrummets kaklade vrå.


På väg till byns egna lilla chocolaterie i fredags med bror och mor iklädd;
Strumpisar, H&Mbarn. Plisserad kjol, H&M. Fodralklänning under, AA. Skjorta, present.
Kofta, mormors gamla, nu mammas och sen lånad av mig. Väska, mammas gamla.
Sammetsrosett på huvudet, pappas gamla fluga. Röda naglar med Mavalas London.

Hallo-freakin´-ween

Jag vet inte riktigt vad jag ska vara på Halloweenfesten ikväll.
Egentligen tycker jag ju inte om Halloween. Som de flesta andra "högtider".
Känns konstlat, för amerikanskt, snedvridet och märkligt.
Men å andra sidan älskar jag maskerad och att få klä ut mig.

De här två små hornen är vad jag har att utgå ifrån. Men sen?


Min bror sa "Kajsa, du ser mest ut som en liten åsna med de där".

working 9 to 5

Det här var vad jag gjorde i stan i tisdags - onsdags.
Roligare att rita det ju.

1. Sprang runt i tre olika butiker och valde kläder till en pojkstackare som fick agera modell.
2. Funderade så det knakade och skrev text till reportaget.
3. Lekte med Amanda och provade roliga utklädnader till Halloween. Fast allt jag vill vara är ju Hello Kitty.