aenigma

Ett smärre kaos i vårt hus gör att jag huserar ganska så sparsamt utanför mitt trygga boning och därmed fick jag alltså ta på mig kläder som finns i mitt rum. (Jag har ju kläder i ungefär tre rum, varav alla byxor/kjolar inte är i mitt) Men jag hade totalt glömt bort min fina button downskjorta från Lindexs pojkbarnavdelning! Jag gillar detta köpstoppet mer och mer. Det finns massa små sötsaker i mina klädförvaringar som behöver få komma och se dagens ljus igen. Eller för första gången någonsin...
Och svarta accessoarer är något av en favorit, även fast jag egentligen är en människa utav färgtycke, så lite oanvända sådanna fick plockas fram ur gömmorna också. En stor sammetsfluga blev lätt som en plätt ett hårband med Kajsa Anka status. I like it!

Snart ska jag skutta iväg till USA-resenären och titta på film och spela TVspel. Och tycka synd om Hanna som var på premiären av Wallmans salonger på Diplomat Ski Lodge i Åre igår och som nu är så magsjuk att hon inte ens kan sms;a och säga att hon inte kommer ikväll. DÅ är man illa däran! Stackars hjärtat.
Randiga strumpisar, present från mamsell. Jeanskjol med broderier, Cubus. Lavendelfärgat linne med virkade axelband, Indiska. Pojkskjorta, Lindexbarn. Dekorerat/flätat/ornamentaliskt skärp, Gina Tricot.
Stor sammetsrosett/fluga, snodd från papis garderob. Alltså numera min. :)

Yes. Jag står i vårt torkskåp. Men om man snackar om inviduellt tänkande som jag gör så får man fasen göra vad man kan för att göra outfitbilder så pass kreativa och annorlunda som möjligt. Och vi renoverar. Så då blev det lite living in a box-känsla igen. Här ser man dessutom mitt fina skärp. (Som jag aldrig använt innan. 2 år gammalt..)

Min rara digitalkamera är ju som sagt tillbaka där den hör hemma hos mig och jag kan alltså åter igen leka hur mycket jag vill med bilder och inte nalla papis dyra och ack så tjuriga tingest. Jag och min kamera är ju liksom sammansvetsade till ett. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Semester i Oman med adoptivödlorna och stört heta dagar i sanden, utgång i Åre där vi plötsligt insåg oss befinna oss på en Moorekväll med lättklädda (!) flickor och minglandes med Bingo Rimér, fantastiska och äventyrsfyllda dagar i London med såväl bästa vännen som helt främmande människor och Starbuckssörplande. Osv.

Jaa. Den där mini-bikini-ångesten jag hade häromdagen inför Oman igen om ett par veckor tas ju inte på alltför stort allvar. Men detta är ungefär ganska exakt hur jag såg ut när jag igår nöp och mätte kroppsfett med nyporna.
Jag tror dock inte att det spelar någon roll hur man ser ut faktiskt för alla har nog något de inte gillar. Jag fattar exempelvis inte varför min mage alltid putar så fort bikinin åker på. Och rumpan plötsligt går beyond bootylicious och into... mindre flodhäst. Men som sagt. Jag bor i Jämtland vanligtvis. Det krävs lite fettdepåer för att överleva!:D


Goo Goo Dolls - Iris
A tribute to Jan the Man

Jag jagar snöflingor i trädgården i mörkret och låter fingrarna bli stela i kylan men bryr mig inte. För det är fint och snön är mjuk. Och lätt som luft. Mina armar är bara i klänningen men blodet i ådrorna varmt.
Jag tycker om skuggorna som blir av träden på drivorna av det vita. Spretigt och stiliserat. Vasst med mjuka uddar.

När fingertopparna tappade känseln gick jag in igen. Men jag kan inte låta bli att vara ute sådanna här kvällar tills det gör ont i kroppen. För man känner att man lever när man ser hur ens andning blir moln av rök ur munnen och det enda som hörs är snön som faller på marken och knastrar lätt, lätt.
Bruna stövlar, Skopunkten barn. Bruna knästrumpor, Åhléns. Lila strumpisar, H&M.
Grönt linne, Marc J. Mönstrad klänning, H&Mbarn. Liten väst, H&M. Stor mönstrad cashmeresjal, köpt i Oman.
Silverhalsband med lila kula, Present, Pilgrim. Tunnt läderskärp, här som armband. Pälsmössa, Åhléns.


En av mina tavlor i hallen. Hur kallt det än är ute så möts man alltid av värme i den. Främmandegörning med "penguin in paradise" och kontrast mot minusgrader.


Update; Min älskling är tillbaka! Min baby is back! Världens finaste lilla digitalkamera som har varit hos Olympus för koll sen den tog livet av sig på Halloween, jag trodde aldrig jag skulle se den igen, ligger bredvid mig i sängen och är blå och finare än någonsin. Och man kan ta kort med den! Nu kommer det att bli fina bilder igen då jag och papis kamera inte alls går ihop som min bebbe och jag. Åhh.

Just nu är jag i en liten korsning mellan vad jag tycker gällande mode. För bara ett par år sedan gick jag ifrån att köpa bara dyra märkeskläder ifrån street/surf/skidmärken till att kika i Elle kontinuerligt och drömma om fina plagg ifrån modehusen. Plockade bland de mainstreamtrendiga plaggen på kedjorna och funderade över vad jag var för stil, hur jag ville se ut och vad för modetyp jag var. Sen för lite dryga 2 år sedan så blev kläder, mode och allt det där som hör till verkligen mitt stora intresse. Inte bara ett intresse faktiskt utan det som jag visste att jag ville arbeta med. Jag läste Ebbas blogg och var fundersam över varför hon promotade Balenciaga till oss unga men jag kunde inte låta bli att hänga med och önska de hon tyckte att vi skulle önska. Sen för lite mer än ett år sen kom jag till ro i vad jag tycker är mode för mig. Ett tag gällde bara det som var helt rätt, helt trendigt och oftast riktigt dyrt.
 
Men för ett år sen så fann jag mig själv i modecirkusen i och med min blogg och kände mig trygg i den jag var. Fortfarande intresserad av trender men inte fixerad.
Nu är jag vid en ny såndär korsning dock. Jag älskar bloggandet, det har gett mig så mycket personligen och utvecklingsmässigt men också gjort att jag fått chanser jag aldrig kunde drömma om i början. Men jag blir dock mer och mer irriterad på den snabbt snurrande industri bloggandet blivit. Jag är arg på att det inte är de duktiga flickorna som blir hyllade, suckar åt att allt viktigt händer i Sthlm och känner att trender inte är det jag vill åt. Jag vill åt personlighet. Det kreativa, nya, egenskapande, personliga, modiga och fashionabla på riktigt.

Tills jag vet själv vad det är jag vill ska hända med mitt och vad jag vill ändra så fortsätter jag som vanligt. Men sen hoppas jag att det kan komma att förändras lite. För hjulen snurrar snabbare och jag har har ingen önskan att sträva dit där alla andra i toppen är bara för att, jag vill vara där för att jag är duktig på något. På mitt sätt.


Jag vill åt invidualism såväl personligen som bloggmässigt, stilmässigt och modetänkande.
För just nu står det mig upp i halsen att allt det som är rätt ska vara trendigt eller blir kallat bra, snyggt och bäst bara av slumpmässiga skäl eller ren tur. Vem som helst kan promota net-a-porters plagg och kalla en grön D&Gkjol i siden för fab, men inte vem som helst kan säga varför den är det. Det är det jag vill åt.

Jag tycker ju som sakt om accessoarer. Och jag har en hel jäkla massa. Men det är ju inte allting jag faktiskt använder. En massa är sånt där krimskrams och bijoutirer som är kvar av rena nostalgiska skäl.
Som min sköldpadda från Väst Indien. Inköpt under en av mitt livs hittills mest fantastiska resor. Sagolika minnen kommer jag alltid att ha kvar i hjärtat och huvudet men i materiell form är detta halsband fullkomligt perfekt. Den bulliga och turkosa sköldpaddan med mönster och helt gjord i lera på något märkligt vis. Idag inser jag att den inte är mycket fär världen men då var jag så fäst vid den. Inköpt i en liten vacker och pittoresk butik inne i Cabarete, Dominikanska Republiken, med min nyfunna vän Carmen. Doften av gardenior, min sköldpadda runt halsen och ödlorna som solade på väggarna till ljudet av havet som syntes mellan palmerna från vår balkong är etsade in i minnet. Den hänger på en vinflaska som är fylld med sand från ön som för alltid kommer att vara "min" ö i Karibien.Turkos och fin. Inte alls fashionabel eller med dubbellagda C:n, utan bara söt och full med fina tankar.

Jag vet inte hur det är med andra. Om ni är som mig. Tycker om att ha kvar de där små och egentligen obetydliga tingesten som bara med en lätt rörelse av fingertopparna kan få en att minnas allt man vill.

Idag susar jag omkring på mina för stora stickade strumpor och drömmer om lussebullar. För er som känner mig ordentligt vet att det inte är någon hemlighet men samtidigt så vill man ju liksom inte prata för högt om ett beroende. Därför är det inte så många som vet om det. Mitt enorma begär efter lussebullar.
Förra julen var ganska jobbig och jag hade ingen aptit på veckor så för att inte svälta ihjäl, typ, så knaprade jag lussebullar och drack julmust lite då och då. De gula små sötnosarna kan liksom alltid slinka ned i min mage.
Just nu är jag sinnessjukt sugen på en lussebulle. Eller en hel hög.
Det är ju dessutom en komplett kostcirkel kan man väl säga. Brödbulle på ett ungefär med fibrer och så russin med lite vitaminer i. (Ioförsig plockar jag ju bort russinen, men ändå, det är tanken som räknas!)

Kolla, en illis med symbolik! För nej, hon är inte en jätte och Eiffeltornet har inte krymt. Det är symboliken. Den Parisiska andan med Chanel halsband, Kellybag på armen, page, höga kindben och elegans. Jepp.

Takida - Curly Sue
För att den är så fin att det gör ont i kroppen. För att det är en såndär låt som man vill få skriven till sig i sina mest banala och melodramatiska stunder.

Precis när jag trodde att man som mest var räddad ifrån beach 2007 hetsen och vi börjar gå mot jul och allt vad det innebär med att lägga om kosten till lussebullar, anseliga mängder julmust och mystisk, fet skinka så ska jag åka på semester. Vet ni vad det innebär? Jag ska återigen försöka se ut som en gracil gasell på stranden införd minimala mängder tyg som inte riktigt vill sitta där de ska. Crap.
Jag har dock lagt tanken på burkha åt sidan, vore preaktiskt och jag skulle smälta in då det är ett land i mellanöstern som hägrar, för jag gillar ju att vara på stranden, bli brun. få sand överallt och salt hår. Så jag motivationsplockade fram mina bikinis och hittade min mamsells gamla rariteter från.. 80-talet?
Även om jag inte börjat min nyttighetsprövotid de sista veckorna fram tills avfärden kunde jag inte låta bli att prova en av de helt galet karamellfärgade baddräkterna. Blek, ganska glåmig, trött och osminkad. Men iförd baddräkt för första gången sen jag var typ 8. Och det får ni ta del av.
Dock ingen baddräktsrumpa för er del. Där gick gränsen. Därav jeanskjolen.

Lägg även märke till solglasögonen i handen för rätt effekt av sommar och värme. Men jag diggar modellen på baddräkten. Skulle jag köpa en idag skulle det bli i en liknande modell med lite annorlunda halterneck och fin, djup ryggringning. Det roliga med den är dock att man inte får någon midja. Mönstret liksom snurrar surrealistiskt bort midjan och förvandlar mig till något lite oidentifierbart. Men klockan är 22.33 och jag är trött. Imorgon kommer jag nog dessvärre undra varför jag la upp detta. Wahahaha

Nu ska jag gå och väga mig.

Idag vill jag ha på mig fin klänning och springa runt och vara kreativ och yr. Bara det att jag vaknade och kände mig allt annat än särskilt fin. Snarare tilltuffsad, ishig, sliten, pluffsig och trött. Jag hatar sådanna dagar, när själen och hjärtat är prinsessor men utsidan är den fula ankungen innan ankungen blir söt svan. Blää

Vissa vänner har man stundtals i livet, vissa kommer och går, en del finns där för en alltid. Men så finns de där som man vet att man kan ringa mitt i natten och gråta till, de som kanske inte alltid delar ens åsikter men älskar en ändå, personer som man kan skratta hejdlöst med åt ingenting, helt enkelt vänner som verkligen är vänner.
Som man älskar gränslöst och precis sådär klichéeartat som allt detta låter.
Återigen hade Hannagrisen, jag och Jan the Man en sån där makalöst rolig helg där ingenting egentligen är mer udda än vanligt men ändå stundtals innehar ögonblick jag aldrig kommer att glömma.
Om mindre än två veckor försvinner Jannkan, flickan som jag på något sätt alltid varit vän med känns det som men som jag först och tragiskt nog de sista åren verkligen upptäckt är en såndär vän av ordentligt vänkaliber, till USA ett år för att uppleva en av sina stora drömmar. Och det är bara av ren och skär egoism från min sida som jag vill att hon ska stanna. För att vi ska kunna promenera, prata, fula oss och diskutera invecklade och inte alltför invecklade ting. Men jag kommer att vinka av henne och säga hej då på oviss framtid och önska henne all lycka till. För jag vill vara en sån vän som hon är för mig, alltid stöttande och där för mig, och låta henne åka.
Några veckor senare försvinner även HannaHjärtat mitt iväg till det som jag för några månader sedan trodde skulle bli vårt äventyr. Mitt och hennes första reseäventyr. För är det någon jag känner att jag kommer att spendera många, långa, korta, konstiga, roliga, skrattretande, bisarra resor med så är det Hanna. Hon är min perfect match i så mycket. Vi är så olika i otroligt mycket, men vissa saker är vi i varandra så lika att det är läskigt. Hon är mitt hjärta. Men resan hon snart gör till Frankrike kommer hon att göra utan mig. Och det gör lite ont.
För det är så många fantastiska stunder jag vill fortsätta att dela med henne nu, och inte sen bara. Men även mitt lilla hjärta kommer jag att vinka hej då till efter nyår. För jag vill att hon ska göra det hon vill och inte stanna hos mig bara för att jag vill det. Men det kommer att göra ont att två av de bästa mina reser. Jag är inte hel utan er.
Jag kommer att sakna er flickor. Och glöm aldrig att jag älskar er. Hur sällan jag än säger det och hur arg jag än oftast tycks vara. För det gör jag. Älskar er.

I wish I could say that we will be friends forever. But I can´t. Noone can. But for now on and as long as I can, I hold on to you. I will. And I hope it´ll last forever. 

Plötsligt känns paljetthögen, eller den egentligen så eftertraktade lilla paljettkjolen, från H&M inte så viktig i mitt liv längre. För vem kan jämföra materiella ting mot vänskap? I all sin klychighet.

Den runwaylooken som jag tycker är helt klart mest inspirationsgivande och vackrast i höst/vinter är utan tvekan Guccis efterkrigstid/dandy/uperclass stilrena elegans med inslag av moderna detaljer.
Jag har tjatat sedan i sommras om den men det är helt enkelt ett faktum att Gucci gick från att vara ett av designervärldens bottenmärken till den absoluta toppen hos mig. Just denna bilden på Lily Donaldson är ju dessutom ett av de vackraste jag sett och en solklar favorit. Så en dag som denna när det är kallt, blåsigt och snön ligger i drivor så gör jag min variant av Gucci fall 07.

Kombinationen av några av mina favoritfärger, lila svart grå mörkblå, blir så otroligt effektfullt ihop med illröda läppar, guldaccessoarer, päls- och skinndetaljer och det fint lagda håret med peek a boolugg.

Svarta stövlar, mamsells gamla. Lite pösiga linnebyxor, Indiska (4 år gamla) Läderskärp, papis.
Lila skjorta, present. Stickad tröja i blått med sjömansknäppning, Busnel. Stor sammetsrosett i halsen, papis fluga. Dinglig guldbrosch, ett gammalt lås till ett pärlhalsband som blivit modifierat av mig. Stor väska, Burberry & present från mormor. Röda naglar och röda läppar, L´Oreal.

Detta skulle egentligen bli ett fint inlägg med massor av fina klänningar. Sådanna där klänningar som jag älskar men tvivlar på att man någonsin skulle kunna bära upp. Alla med guld som nyckelord. För det spelar ingen roll hur brons är denna säsongens metall och att guld känns lite passé. För jag diggar det.

Men nu går inte det. För jag är så arg. Har en sådan känsla av maktlöshet, oro, frustration, irritation och vad-fan-kan-jag-göra-boll i bröstet. Mina vänner betyder oerhört mycket mer än vad många tror för mig. Och när någon av de särskilt speciella gör saker som jag vet att de inte borde och utsätter sig för saker de lovat att aldrig mer göra, då brister mitt hjärta och jag kan bara inse att jag är 100 mil bort. Och inget telefonsamtal i världen kan berätta hur orolig jag är. Dessutom kan jag inte bestämma åt andra vad de ska göra. Det är inte mitt liv.
 Jag har inget direkt ansvar. Bara indirekt. Men jag är så långt bort. Och jag kan inte sitta där och säga att jag blir så rädd, igen, och inte kan stoppa alla bilder och scenarior i mitt huvud från att sluta rulla som en film i mitt huvud.
Skulle någonting hända så skulle jag hata mig själv. Pretantiöst och betydligt mer omtänksamt än vad jag någonsin utger mig för att vara. Men så är det. Helvete.

I´ll get back to you when I know how to breath again.

Jag behöver inga kommentarer om att det ordnar sig, för det vet jag att det gör. Jag behöver heller inga kommentarer om att det inte är mitt ansvar, eller att jag inte bör oroa mig, det gör jag ändå.
Kanske överdriver jag, men jag kallar det omtanke.

Helgen har varit kul med mycket betoning på just kul. Dock är det ju kanske inte alla gånger man kommer försent till en förfest/middag därför att man är så fullt koncentererad på att försöka komma på alla delstater i Amerika...
Men jag och mina två följeslagare har numera satt det på been there, done that-listan.
Trevlans att se Maries lägenhet, henne hade jag förövigt inte träffat på dryga 6 månader, och sedan skutta vidare till O´Learys i deras nya lokaler i Östersund och lyssa på finfina Moneybrother. I used to like. Now I love.
Jag har aldrig haft så ont i fötterna i hela mitt liv (Hur, HUR, pallar ni att gå i heels 24/7?) men såhär i efterhand var det värt det. Väl hemma i Hannagrisens lägenhet så fortsatte vi med att ja, komma på delstater i USA.

Nu är jag hemma. Ett par vantar fattigare, en glittrig liten kjol rikare och ganska sliten. Och med ömmande trampdynor. Det krävs lite popcorn men sen är jag back on track. Ni får en illis att kika på för det skulle vara desillussionerande att visa bilder på mig i detta tillstånd.


Moneybrother/Pengabrorsan - Dom vet ingenting om oss
To-o-o-okigt bra live

Update; Hannagrisen har nu kollat upp kartan med lupp och tydligen så var New Orleans, Milwuakee och Cleveland bara städer och inte delstater som vi trodde. Mississippi (det sa jag ju!!) West Virginia (det har jag uppskrivet på min lapp..), New Hampshire och Delaware innehar istället delstatstitlarna.
Nu kan jag gå vidare med mitt liv.

Fantastisk morgon att vakna upp till med 10 - grader  och sol som får den knastriga snön att glöda.
 Knallade iväg till körskolan för lektion och blir så himla glad när han säger att vi ska boka uppkörningstid i december. Jag ska få köra upp. Jag är klar med körningen och så nära körkortet.
Men.
Enda uppkörningsdatumet är den 11 december. Då befinner jag mig i mellanöstern. På semester i Oman.
Dock verkar idag vara en sån dag då inte så mycket kan bring me down. För han skulle göra sitt bästa för att se vad han kan göra så att jag inte behöver vänta till i januari, jag gick och tog min gardasilspruta utan att pipa det minsta, talade i telefon med min helsköna chef på LT och låg sen i broders säng och kollade på Youtube.


Med lite cancervaccin i armen, ett digestivekex i munnen, en hel pärm med broders alla filmer att kika igenom och min fina lptop att knappra på så sitter jag och är lite glad ändå över att jag har köpstopp. För det betyder att jag kan kika igenom garderoberna efter plagg jag aldrig eller sällan använt men som jag tycker om! Så idag blev det svart och vitt á la Chanel fast i betydligt mer volymrik och puffig Kajsa-tappning;
Vita strumpisar, Åhléns. Svarta ballongkjol med stor rosett, H&M. (Använd 2 ggr)
Vitt linne, H&Mbarn. Kort singoalla, puffblus med knappar, vintage Bitte Kai Rand. (Använd 0 ggr)



Juanes - Me enamora

Jag säger godnatt med en ballerina.
Och i min värld så har ballerinor Miu Miukjolar med makalös vidd och tjocka veck

Ovanför min säng har jag en vägg som är täckt utav ramar med fotografier. Mestadels bara bilder på platser jag varit, platser jag tycker om, älskar och som fått mig att må bra. Jag har problem med att sova och då brukar jag ligga i mörkret och kika upp på väggen och välja ett foto. Så blundar man och låter bilden brinna som ett ljus på insidan av ögonlocket. Så är man där igen. Återupplever ögonblick som man aldrig vill glömma bort.
Jag ska göra upp min fotovägg nu. Uppdatera den med de senaste årens resor. För jag vill göra det till en vägg med alla platser som jag varit på som jag vill etsa fast föralltid. För det är när jag reser som jag känner mig som friast. Mår som bäst. På min vägg ska jag ha min egna lilla version av jorden.

Detta är inget skrytinlägg över titta-alla-platser-jag-varit-på. Tvärtom tycker jag att det är roligt att se andras fina foton tagna med kärlek på platser som man har kvar i sitt hjärta. Detta är några av mina.

Colombus kom inte till Indien på sin färd över haven. Däremot kom han till Väst Indien. När han steg iland på Dominikanska Republiken ska han ha sagt "Detta måste vara världens vackraste plats". Och jag kan inte annat än hålla med. Himlen har aldrig varit så blå, vattnet har aldrig varit så turkost, blommor har aldrig sprakat så otroligt och jag har aldrig fascinerats så över att ligga på en strand och finna mig själv fullkomligt lycklig.

Det må vara klyschigt med Eiffeltornet och Paris. Men staden är ju ändå så otroligt fin och tornet är så himla imponerande. Jag tror att det närmsta känslan man kan komma av att stå på Mount Everests topp är Eiffeltornets översta våning. Som att stå på himlens, och Paris, tak.

En hjärtformad sjö i Grekland sedd från ett gammalt tempel ovanför havet. Radbandet på ramen är från samma resa och gavs till mig av en söt liten gubbe.

Vi har ju pratat om det här förrut. Olika människors känsla för snö och vinter. Och ja, jag fryser ständigt på vintern och hatar känslan av att aldrig vara varm. Men jag älskar stunderna som dessa. Då man är på fjälltur och solen sakta går ned som ett glödande klot mellan fjälltopparna och snön sprakar och glittrar.

3 000 something meter över havet och det ilar fortfarande i hjärtat av fullkomlig förundran över hur vacker världen kan vara när man blickar ned på den från en skidbacke på detta sätt. Under täcket av moln ligger Chamonix och sover och franska alperna sträcker ut sig så långt ögat når. Tidig morgon och isande kall. Att stå där uppe och kika ut över ett antal länder samtidigt är obeskrivligt.

En stenpir som är på gränsen till att vara för varm att gå barfota på men ännu så länge uthärdlig och därmed osannolikt skön att vandra runt på. Röda havet är turkost i nyanser jag aldrig sett och den rostiga gamla lyktstolpen är så himla fint kontrasterande mot allt det blå i vattnet och havet. Egypten är och förblir nog ett av de mest mångfacetterade länderna jag varit i.

Fördel med att nätverkskablarna är dragna knasigt pga homestyling; Kajsa kan ligga i sängen med sina 4 kuddar bakom huvudet och pösa som en liten mysig hamster samtidigt som hon kollar in sina favoritbloggar.
Nackdel med att nätverkskablarna är dragna knasigt pga homestyling; Kajsa kommer aldrig ur sängen för det finns så många bloggar att kolla in.
Klockan äro 12.25 och jag har varit vaken i 25 minuter. Ojsan

Jag har mycket av ganska så mycket. Jag har mycket humör, mycket långt hår, mycket böcker, mycket funderingar och mycket dammråttor under sängen. Såldes har jag också mycket av såväl riktigt roliga saker också såsom mycket smycken, mycket små skor och mycket scarfsar och skärp.
Allt det där samlar jag i högar som är ganska fina att titta på och som gör mina föräldrar galna.

Allt som glimmar är inte guld. Ett av mina smyckesskrin med alla broscher, örhängen, lite halsband och ringar.

Alla sidenscarfsar och skärp/bälten får samsas i en låda.

Bananlådor går att användas till mycket. Denna är fylld av en del av mina små vår/sommarskor.

Jag och min bror skriver på msn. Vad gör du och vad gör jag. Hur är vädret. Vad är planerna för dagen.
Jag ligger i min säng i ena änden av huset och bror ligger i sin säng i andra delen av huset. Vi är barn av vår tid. Kanske kommer vi att träffas IRL idag på lite lunchning i köket?

Just nu ritar jag otroligt mycket. Har hela tiden oftast en tanke i huvudet på vad det är jag vill att min svarta tuschpenna ska säga på det vita papperet. Men innan ritade jag bara modeillustrationer såsom man kanske ser modeller på catwalken. Vackra, långbenta, införda modehusens kreationer och ganska så stela. I dessa dagar florerar tankarna mer på att fånga människor i bilder på andra sätt. Kläderna och mdoe är fortfarande i fokus i mina illustrationer men jag vill fånga det från andra vinklar. Liksom rita ögonblicksbilder när människor gör saker.
När de bara är. När de talar. När de andas. När de är glada. Scenarion från en människas liv. För då får ju kläderna i illustrationerna en annan innebörd. Jag vill att det ska vara som en liten historia när man ser en av mina bilder. Varför sitter de där, klädda för fest, med fingrarna kramandes ett glas, ryggarna emot oss? Vad tittar de på?

Jag läser ju som sagt en himlans massa böcker. Inatt läste jag ut denna tunna men ändå otroligt tunga lilla bok. Sällan har jag ömsom haft en så tung känsla i magen, ömsom en känsla av strävan efter frihet. För man lever sig in i historien. Vill inte vara där men sugs in och känner hjärtat fladdra i bröstet. För det är en historia om något som de flesta kan relatera till. Relationen mellan en mor och en dotter.
Ying Chens "Den otacksamma" fick jag när jag sommarjobbade på biblioteket för några år sedan. Den refuserades därför att den tillhör en grupp böcker som anses lite för svåra, annorlunda och tunga för ett vanligt bibliotek. Jag fick ta hur många jag ville av de där böckerna. Och snart har jag läst dem alla. Och jag förstår förvisso varför att de anses lite tunga, men absolut inte svåra. Jag anser att man ska få sig en tankeställare, en fundering när man läst en bok. Och av dessa böcker har jag verkligen fått det. Och denna, "den otacksamma" är helt klart en av de mesta. Den handlar om balansen mellan mor och dotter. Deras starka relation till varandra som i detta fallet är så stark att kärlek och ömsinthet byts ut mot skuld för att vara en börda som barn och kraven mellan kött av sitt kött, blod av sitt blod. Och hur ont det kan göra. 

"Ibland undrade jag om det fanns någon medelväg mellan att leva och dö. Jag hade till exempel tänkt på att lämna staden och aldrig mer komma tillbaka. Ett oförklarligt försvinnande skulle göra mamma lika illa som en avsiktlig död. Ett hopp som aldrig släcks skulle vara grymmare än total hopplöshet. Men skulle jag klara att leva utan henne? Vad skulle det bli av mig om jag inte längre var hennes dotter?"
- Ying Chen, Den otacksamma

Smycken är lite utav min passion inom mode. Att Coco Chanel sa "ta alltid av den sista accessoaren du satte på dig innan du går ut" tycker jag är löjligt. Snarare tvärtom. Mera mera mera. Men ändå i lagom mängd.
Det är en fin balans mellan för mycket och för lite. Men när det är alldeles lagom med vackra små ting, så blir det alldeles fantastiskt.

Jag köper ofta bijoutirer. På 2hand eller nytt, på rea och till fullpris, i plast och guld.
Allra helst använder jag sådant som gått i arv i släkten. Som jag fått av speciella skäl. Sånt som har en historia. Men har det ingen liten historia så får man se till att den får det. Genom att använda den på ögonblick som man kommer ihåg.

Det är kanske ingen slump att några av mina absoluta favoriter i smyckesväg är i form av djur av alla möjliga olika slag. Jag tycker om djur. Formen av något levande stiliserat.

Rörligt fiskhalsband, Glitter. Brosch i form av en svalas siluett, hittad i en låda i huset i skåne. Nyckelpigering, från när jag var liten. Papegojbrosch, hittad i skåne i huset. Påfågelhalsband, Glitter. Grodbrosch, köpt på Skatbo i Umeå. Fjärilsbrosch, arvegods. Strasshund, hittad. Trollsländeberlock, köpt i liten butik.
Sköldpaddebrosch, ärvd. Halsband med tre stora fåglar, Gina. Brosch i form av fluga, arvegods.
Bambihalsband, Glitter.

Okej. Jag vet att jag varit himlans bortskämd som minsta barnet, flicka och på senare tid också enda barnet hemma. Ingen har begärt att jag ska hjälpa till vidare mycket alls. Så nu blir jag ju jättetjurig när det förväntas saker av mig. Jag vet att jag inte borde gnälla men jag blir bara så... irriterad av att plötsligt behöva tömma diskmaskiner, gå till ICA och handla och sånt där. Verkligen fjantigt av mig men så är läget.
Imorgon kommer dessutom min äldsta bror hem. Det betyder konkurrans. Snorungekonkurrans.
Let the game begin.

Luggen min lever ett eget litet gulligt liv för tillfället. På tok för lång, tjock och ostyrig, lägger sig i små knorrar över pannan och beter sig allmänt vimsigt. Förutom att jag tjurat idag över de fruktansvärda kraven på mig så är jag glad och har typ en rosa/vit mundering. Känner mig som en lager på lager cupcake med rosa kristyr, små blomgarneringar och vitt florsocker. Men det ska man väl också så ut som någon gång i sitt liv?
Vita strumpisar, Åhléns. Rosa/vitrandig kjol, sytt själv. Rosa blus, Åhléns barn. Vit ullkofta, present. Skinnskärp, 2hand. Halsband, Indiska. Paisleymönstrad sjal i håret, fått av farmor.

Jepp. Jag är i garaget. Men alla andra rum kändes fulla av tapetrullar, klister, rollers, dammtussar, sladdar och människor så jag förpassade mig ut till kylan med papis motorcykel.
Sen har jag ritat. Och inte vad som helst, utan en kundvagn! Tillägnas fröken Loathing, och jag kan nog med största säkerhet säga att det helt klart är en limited editionupplaga av en kundvagn. För jag har då aldrig sett en sån där. Bara i mitt huvud. Och den hamnade ju på papperet här. (Lägg märket till det lilla blyertsmonstret uppe i högra hörnet.)

Här brukar jag ha ett litet låttips/vad jag lyssnar på just nu. Men det enda som snurrar i min skalle, vad jag än lyssnar på är Baby Love. Ja, just det. Den har fastnat där. Låten som den sämsta av Pussycat Doll medlemmarna har gett ut som soloartist. Sämst är hon därför att de andra har ju vett att iaf inte sjunga och bara vara jobbiga att se på. YL!

Jag känner mig helt in i dimman idag. Satt uppe sent igår och kikade på film. Föräldrarna kom hem från Stockholm mitt i natten. Jag satt fortfarande och kollade på film och ritade. Sov mystiskt, vaknade omtöcknad. Åkte till Östersund på helt sjukt dåliga vintervägar. (Nu vet jag hur en strandad val känner sig) Lämnade in min älskling som tagit livet av sig, digitalkameran, och fick en tjurig snubbe att skicka den på reparation alternativt koll. Nu hemma. Och nu också uäähää.
Och när jag ändå är uäähää så kan jag ju lägga upp lite illisar som är lika uäähää, och som jag är missnöjd med. De är refuserade till längst bak i portfolion. Uäähää på er.

Ni vet när man vaknar och hjärtat är så där lätt lätt lätt och man inser att man är lycklig? Det spelar ingen roll att man inte har den där eftertraktade paljettkjolen från H&M, att man är så blek att man nästan ser genomskinlig ut och att man inte fått 68 kommentarer på bloggen som säger att man är fantastiskt och bra.
För ibland kan man vakna och inse att hjärtat är lätt och känns magiskt rent. Då känns ännu ett materialistiskt plagg inte nödvändigt för ens lycka, ens bleka hud ser ganska porslinslikt vacker ut i morgonljuset och de 14 kommentarerna man fått som är fina, roliga och söta känns meningsfulla för att de säger något och inte bara är plattityder. Idag vaknade jag och hade ett sådant hjärta. Och utanför mitt fönster föll snön på ett sätt som man bara kan drömma om. Det såg ut som Narnia gjorde när jag tyckte att CS Lewis böcker var det vackraste jag hört.


Den makalösa klänningen jag köpte i Umeå på 2Hand som jag aldrig trodde att jag skulle använda.
Vita strumpisar, Åhléns. Uggisar. Blekgrönt sidenband om håret, fått av farmor.



Christian Kjellvander - Drunken hands
För att gitarrspelet i bakgrunden spelar i samma takt som snön faller utanför mitt fönster.

Idag har jag på mig världens finaste kjol. I alla fall om jag får tycka. Jag älskar den verkligen.
Och jag som är så besatt av att matcha, färgkoordinera, få det att stämma osv klädmässigt försökte faktiskt verkligen idag att gå lite utanför mina ramar. För till matchningen i min värld hör att inte heller blanda "fel" mönster, inte ha för många olika nyanser av en färg tillsammans och inte göra för grova stilkrockar. Men det dumma är att jag ju uppskattar det otroligt mycket i andras klädsel. Men har svårt för att göra det själv. Så för andra kanske detta är ett babystep, om ett steg alls, men för mig var det ojsan hoppsan-steg.

Grå, ribbade strumpisar, present från Åhléns. Vid, puffig kjol i vitt med bladmönster, Zara. Grönt linne, Marc J.
Skogsgrön omlottblus med kort ärm, Vila. Randig liten kofta, Noa Noabarn. Grönt, mönstrat diadem med rosett, egenknåpat. Halsband med gröna ädelstenar, ärvd/fått av mormor när jag var 1 år.

Grymt kallt och blåsigtute här idag så jag tänker bara sticka ut nosen för att övningsköra lite till ICA och se till så att mamsellen handlar saker jag tycker om. Annars myser jag (myser är fel ord för min rygg håller på att gå av) i min säng med laptopen med filtar och kuddar.
Halsbandet är nyss uthämtat från bankfacket och helt nytt för mig. Men jag gillar det skarpt redan. Jadegröna ädelstenar som jag dock inte vet vad det är för någon sort utav.

Utan blixt och lyse, med neddragna kontraster så ser jag nästan ut som en brunett. Det är ju roligt. För jag tänker aldrig vara annat än blondin nämligen.

Guillemots - Annie , let´s not wait

Det snackas otroligt mycket i modebloggvärlden vad folk tycker om de olika trenderna och svängningarna som kommer. Si och så hit och dit om Christian Louboutins nitskor är snygga eller inte, Mary-Kate och Ashleys Olsens vackra kollektion "The Row", att Kate Moss julkollektion för Topshop är så mycket bättre än den förra och så.Så då tänkte jag tvärtom. Jag gör en lista på lite saker som jag verkligen inte gillar med modet, trenderna och tillika saker i höst/vinter. För ibland är det lite skönt att spy galla över sånt man inte tycker om. Shoot;

1. Systrarna Olsens kollektion "The Row" har fått i princip varenda kotte att bli helt begeistrad i de redan beundrade små tvillingarna. Jag förstår ingenting. Vad är det som är speciellt med plaggen? Hur många gånger jag än tittar på videoklippet på Youtube så ser jag liksom inte grejen. Det skulle kunna vara H&M. Eller Lindex.

2. Gina Tricotbutikerna spottar ut sig nya plagg typ varenda dag i antingen grälla färger eller plastiga material. Och jag kan seriöst inte förstå hur butiken kan gå runt med tanke på hur otroligt dålig kvalité det är på plaggen, att passformen är kass och att det mesta känns så fruktansvärt billigt. För att inte tala om att det är ett polyesterparadis utan dess like. Ish! 

3. Nog för att jag är en SATC-oskuld (Ja, helt på sanning, jag har aldrig sett ett avsnitt!) men varför i hela friden plockar folk totalt sönder hela glädjen med filmen genom att lägga upp varenda bild de hittar på internet på sina bloggar? Är det inte meningen med att det ska vara spännande att vänta på att den efterlängtade "återkomsten" av Carrie Bradshaw och hennes vänner? Jag såg faktiskt fram emot filmen släpptes, på min födelsedag dessutom, för att sedan kolla in tjejgänget med dille på Manolo Blaniks för första gången. Det är ju ganska svårt nu. jag har ju sett typ varenda filmsekvens i bildformat helt ofrivilligt genom att läsa bloggar...  

4. Jag har lugnat ned mig sedan förra veckan men det betyder ju inte att jag är mindre arg för det. Så sjukt dåligt av H&M att släppa sin Robert Cavalli for H&M kollektion i ett så litet antal städer och där den mest norrliggande var Uppsala. Det är både patetiskt och så jävla illa att de borde bojkottas.

5. Okej, detta är en högt personlig Aenigma/Kajsaåsikt, men mer än någonsin i höst har jag stört mig på detta att det är så orättvist hur modebloggvärlden är uppdelad. Det finns i mina ögon ingen som helst belägg för att de flesta bloggarna som ligger i alla topplistornas högsta sfär ska vara där. Vart har personlighet, lite karisma, egna åsikter, pyssel, finurligheter, nya vinklingar på mode och trender tagit vägen? De som borde ligga däruppe knatar på med 200 besökare och några kommentarer per inlägg trots att de är bättre än vad topplisteanhängarna någonsin varit. Det gör mig irriterad. Och ledsen.

6. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men när alla säger "Ohh" över säsongens pumps med metallklack och platå säger Kajsa "Njeee!". Jag har haft lite svårt med futuristiska inslag innan och har det helt klart fortfarande. Acnes mutter/skruvförsedda pjucks funkar fint i mina ögon men inte en hel klack i metall.

7. Fjädrar på väskor, ja. Fjädrar i hatten, ja. Fjädrar på jacka, ja. Fjädrar som hårdekoration, ja. Fjädrar som ögonfransar, NEJ! Jag diggar verkligen Amanda i Idol och tycker att hon är en osedvanligt söt flicka men när hon kom inskuttande med de mest bisarra fula fjädeögonfransarna som jag stått och glott äcklat på, på Make up store så sjönk hon som en sten för en stund. Det är helt enkelt inte snyggt någonstans!

8. Okej, det är ju ett litet tag sen nu men ändå, om jag har gnällhörna så kan jag ju lika gärna gnälla ordentligt va? Även om jag aldrig köpte ett nummer av Modette själv och bara sporadiskt läste tidningen hos vänner så tycker jag att det är synd att de fick lägga ned då jag tror att det är nyttigt för Sverige att få lite nya, bra tillskott i tidningsutbudet. Modette var nytt och fräscht, behandlade mode på tillika nytt och fräscht sätt och det är synd att det inte höll.

9. Förra året dog två stycken modeller i Italien sedan de svultit sig i princip till döds för att passa in i vad modeindustrin hade för förhållningar på dem. Då blev det fart på karusellen gentemot de orimliga krav som ställs på vikt och storlekshysterin så att massor av modeller förbjuds att vara med på den stundande modeveckan i Milano på grund av att de helt enkelt var för undernärda. Det var bra. Då blev det äntligen en ordentlig ändring som satte sina spår i media. Men nu verkar vi vara tillbaka på exakt samma ställe igen. Size zero är nere på storlek 32 och artiklarna om modeller i 13 års åldern och skelett till flickor som går på catwalken är tillbaka. När ska vi inse att vi inte kan tillåta detta?

10. Marc Jacobs är många modeintresserades älskling, husgud och största favorit. Det är han inte för mig. Men jag diggar grabben. Han kan ju sin design och förmågan att få kvinnan att se förtrollande vacker och snygg ut i sina kläder. Men whats up med modeller sminkade till bleka lik och frissigt hår med färgade tussar i blått och rosa?
Direkt blir kollektionen liksom ett skämt för mig då det enda jag ser är besynnerliga hårfärgningar som ser ut att vara gjorda med färg från Butterick. Njet njet njet.


Men i allt snack om fulhet, det vill säga dålighet också, så kan man ju visa något som är fint. Som mina små söta askar med blandat ursprung och material. Som gjorda för att gömma små roliga ting i. Vad jag nu kan tänkas ha i dem? Tripp trapp trull

Idag känner jag mig som en liten karamell. En smällkaramell typ. Rosetten på huvudet skulle kunna vara den knorrade och snurrade änden på pappret. Dessutom blev jag lite förtjust vid garderoben och möjligheterna med att göra ett litet litet rum av det liksom. Så jag höjde ett hyllplan en bit och makade in mig och där satt man som en liten guru i en väggnisch. Känns faktiskt som ett litet rum för små tankeåterställare. Detta gjorde jag idag;
Körskoleläraren säger "Så släpper du på bromsen Kajsa"
Kajsa säger "Njee, jag vill inte."
Körskoleläraren "Jo, men nu släpper du på bromsen innan vi svänger här"
Kajsa "Nej, jag vill inte det säger jag"
"Släpp bromsen!"
"Nej!"
"Släpp på bromsen!"
"NEJ!! Jag vill inte dö i en körskolebil!"
Sen svänger jag fint och brummar vidare. Körskoleläraren säger "Du vet, man behöver inte stå stilla när man svänger, Kajsa"
Kajsa säger "Det gjorde vi inte. Det gick jättefort. Jag har sett hur det kan bli på TV. Jag var bara förutseende"
Körskoleläraren "Suuuck"
Kajsa piper glatt och brummar vidare "Wiiiii mihihi" 

Idag har jag på mig min gröna fina fina tunika som jag köpte i Oman och som jag ännu aldrig använt. Snart åker jag dit igen och lär köpa fler. För de är verkligen underbart välgjorda. Små osvenska detaljer, paljetter, mönster och mustiga färger. Det tycker jag om. Så det sprang jag runt i idag. (Bara det att jag har inte sytt igen sidorna på tunikan så det blir en klänning så jag misstänker att jag ofrivilligt visat lite rumpa när tyget lyft av vinden.)
Cerisrosa strumpisar, H&M. Grön/gulrutig tunika med blått mönster och rosa detaljer, köpt i Salalah, Oman.
Grön/svart paisleymönstrad sidenscarf, 2Hand Umeå. + elektriskt hår som fastnar på allt!

Igår var jag förfärad över modebloggvärldens blekhet och mainstreamformat men snacka om att det var roligt att läsa folks kommentarer som visade att hoppet ännu inte riktigt är ute!
Jag menade ju inte igår att just "alla" modebloggar är densamma men att det finns otroligt många och att det är helt sjukt hur dåliga de faktiskt ofta är. Men det finns ju självklart helt fantastiska bloggar där ute. Och ja, man får ju tycka att SATC och Gossip Girl är bra men det är ju ännu intressantare då med folk som även tycker om lite Exodus och renässanskonst jämte systrarna Olsen och Carrie Bradshaws Jimmy Choos. Mångfacetterade personer gör ofta de mest läsvärda bloggarna har jag nämligen märkt!

Så istället för att fråga om jag ska beställa H&Ms fantastiska paljettkjol eller inte, så undrar jag vad era favoritböcker är och om ni har bra tips på litteratur med vad jag kallar riktigt innehåll?! Själv älskar jag att läsa, gör det ständigt och jämt, helst två tre böcker samtidigt och smaken är otroligt bred. Men framförallt så tycker jag att böcker ska ha ett djup, en mening, en teori/filosofi, behandla riktiga ämnen osv. Den kan vara surrealistisk och drömsk och handla om kärlek men jag läser lika gärna gamla klassiker, ryskt som svenskt, framtidsskådande eller bakåtblickande. Enligt min mening så är böcker en av de absolut bästa källorna till kunskap.
Så tipsa om besynnerliga, vackra, vidunderliga, märkliga, söta, horribla, förfärande, hjärtknipande historier till böcker. Och vill någon i sin tur ha lite tips tillbaka så fråga gärna, jag har läst mycket utav allt.
Detta är vad jag håller på att läsa just nu;
Lite Karin Boyes, ja ni vet "det gör ont när knoppar brister", Kallocain som faktiskt behandlar samma ämne som George Orwells 1984 men som skrevs innan den världskända boken. Copycat?
Doris Lessing är årets litteraturpristagare och jag ger mig på Vanan att älska som förstabok.
Sen blir det en John Steinbeck med ett mindre känt verk, Missnöjets vinter.
Hundra år av ensamhet måste vara en av de finaste titlar jag läst på en bok. Vet inte vad den handlar om men av alla våra tusentals böcker i huset så var jag tvungen att plocka ut den ur bokhyllan då titeln var så vacker.
Skriven av Gabriel Garcia Márguez. 

Just nu är det mycket som spinner i huvudet. Allt från mitt jobb på tidningen som känns otroligt kul men också nervöst, körkortet som jag hoppas snart ska vara i hamn (körläraren och jag kom idag fram till att när man kör bil ska man vara en halvdöd fisk..), vänner som försvinner i fjärran på nya äventyr och resor som jag själv hoppas och ska göra i år och nästa år. Jorden och stor och rund och min nyfikenhet är oändlig. Härnest tillbaka till mitt paradis, Oman, och sen? Ja, jorden är som sagt stor och rund.

Vet ni, ibland förfäras jag över vilken ytlig värld vi lever i. Jag erkänner ju och är stolt över min lilla del i modevärlden och då också modebloggvärlden och ser fram emot en framtid full av makalösa plagg, design, kreation och helt enkelt ren kreativitet i olika former som på något sätt anknyter till just mode och kläder. Men jag blir faktiskt riktigt less ibland på alltihopa. Vissa dagar känner jag inte för att kika runt som en galning på style.com, läsa Elle från pärm till pärm och slaviskt läsa massa modebloggare. Då ägnar jag mig hellre åt att fota små skojiga saker iklädd en sunkig men ack så mysig tröja med slitna muddar och läsa en massa. För jag älskar att läsa.

Men då kommer vi till en annan sak. Är det verkligen så att alla inom bloggvärlden och då främst modebloggvärlden bara tittar på SATC och läser Gossip Girl? Måste hela livet gå ut på ytligheter för att man är modeintresserad? Och nej förlåt, både SATC och Gossip Girl innefattar ju också lite dirty girltalk och manliga modeller också mellan Manolo Blaniksen och rosafärgade Cosmopolitans!
Nej, jag tycker att det är roligare isåfall när folk frågar lite skeptiskt när man säger att ens största intresse faktiskt är mode, att man dock älskar Renoir, impressionismen, Kafka, Patrick Süskind, att kika på Kobra och dokumentärer som "Flying confessions of a free woman". Att man tycker om kultur. Inte bara ytligheter.

Jag nämner inga namn, ingen nämnd ingen glömd men även ingen nämnd ingen som tänker mörda mig för det jag säger, men är inte många modebloggare idag stöpta i exakt samma form? De säger samma saker, promotar samma grejer, är i samma klubbar av inbördes beundran, sucktar efter samma it-bag och bloggar om samma saker? Se det som att jag klagar eller ej, enligt mig så funderar jag bara högt. Men om ni vill läsa något spännande som fortfarande innehåller lite hot stuff, som ger cred hos lärarna och fortfarande är lättläst trots att den anses som ett litterärt mästerverk; läs då Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas". Fantastisk bok.

Igår skulle jag se om jag fick plats inne i garderobens nedersta hylla på min ena broders rum. Det gjorde jag. Att ta sig ut var dessvärre svårare. Jag hörde ett knaster från en nackkota och idag har jag ett sprillans nytt blåmärke. Men det var det värt. Jag fick ju plats. 

Idag känner jag mig sådär 70-tals influerad som jag ibland får för mig att jag vill se ut men som jag aldrig gör slag i. Jag är ju som bekant inte förtjust i mycket mer än musiken från 70- 80-talet men jag måste erkänna att det är ganska kul ändå med vissa influenser från den här love, peace and understanding-tiden!
Så idag så blir det lite celebrate Jackie i "that 70´s show" med mina nyfunna via jeans med hög midja!

Och ska man ändå leka 70-tal så kan man ju gå steget ut och simulera sig tillbaka. Och då föräldrarnas sovrum helrenoveras och svunna tiders mattor på golvet dyker upp under andra lager så kastade jag mig ned med ett par LP-skivor. Ahh, faketrä i klibbig plastmatta och brunmönstrade tapeter när det är som bäst!
Så vad har Kajsa på sig idag då när hon besökt tandläkaren och fått veta att hon fortfarande i sitt 19 åriga liv inte har haft några hål? Jo;
Blå, ganska vida jeans med hög midja, H&M. (Faktum är att dessa köpte jag i sjunde klass, ja 7:e, efter att totalt blivit kär i dem på H&Ms barnavdelning. Och seriöst, hur mycket har jag växt på bredden sen dess? Lite tightare idag än i sjuan, men ännu snyggare.) Gulmönstrad blus, H&M trend. Orange/röd/gul/beige/brunt halsband, Accessorize, Köpenhamn. Träarmband, present. Brunt, virkat örhänge, gammalt som gatan.
Knallrosa läppar och avflisat rött nagellack.


Men efter att ha suttit på det där läskiga golvet en stund så klibbade man liksom fast i plasten som ska se ut som trä, så jag drog loss rumpan och la mig på ett riktigt trägolv istället i en av hallarna. Checka plattorna liksom! Jag satt och fnissade hysteriskt åt samlingen av gammal musik i bokhyllan i vardagsrummet. Omslagen, kläderna, musiken, titlarna, designen. Fullkomligen underbart.
Dessutom är jag lite glad att nu när jag långsamt och säkert smygande testar att ha lite högre midja så har jag dessa väl ingågna och sköna par att dra på mig. Behöver inte köpa ett par Topshop eller Acne tube Lena och kan låta köpstoppet vara säkert ett tag till!  

Babyshambles - Delivery
Sjukt oväntat att jag ska gilla en knarkstinn Pete Doherty och hans Babyshamles men jo, denna låt ät faktiskt riktigt bra. Bara jag som inte fattade att deras spelning på MTV Music Awards var dålig tydligen...

Haha. Jag hittade dessa från i somras. Jag satt och ritade när jag satt själv i mitt lilla, eller inte så lilla, hus på kvällen och ritade. Jag och Kafka vi är lika vi, arbetar bäst nattetid.
Men själva andemeningen är densamma. Faktum; Det är krångeliknasigt det där med körkort. Och jag vill ha mitt nu. NU! Inte sen. Nu. Och snart är det mitt. På onsdag ska jag brumma runt igen och fnissa åt mina egna fadäser.

Fast imorgon ska jag till tandläkaren och låta dem kika på mina mjölktänder och sen ska jag knapra godis. Inrullad i min fina filt från Egypten som en liten gosig kåldolme med Kajsa-innehåll! Mums.

Nu; krypa till badrummet för att borsta ett par tänder.
 God natt sockerbitar!

Jag känner vilken hur otroligt mycket jag skulle kunna börja svamla om jag fick chansen, vilket jag alltså inte kommer att få göra, svamla alltså, eftersom jag nu vet att jag lätt som en plätt skulle kunna svamla iväg ett helt inlägg. Men jag är trött. Så djävulskt trött. Och jag inser att jobba och vara sådär lite småvuxen är ganska tungt.
Idag har vi sprungit runt på stan igen, jag och herr fotograf, och sökt efter personer med personligt mode till streetstylereportaget. Det var svårt. Som i fredags. Men vi hittade till slut de sista tre. Efter många svordomar, steg och febrilt sökande med irrande och manisk blick.

Jag ville visa er min apesax. En riktig liten rackare till sax som är en kvarleva från min vilda barndom då det saxades vilt i såväl papper som mina egna, och andras, händer. I form av en alldeles bedårande och glad liten apa.
Nu tar jag ut mina trötthetsaggressioner på annat. Då kan man istället för att klippa folk i huden mellan fingrarna, typ simhuden, käka lite på deras prylar. Jag knaprade i mig en trähand. Som dock egentligen tillhör mig. Nu har jag en trähand tillhörandes en anatomigubbe med lite Kajsaslem på.

Jag vaknade imorse för att på en gång kastas omkull. Mentalt. Jag har insett att även om jag i vissa fall kan vara faktiskt känslokall och sätta upp gigantiska murar runt om mig så finns det vissa områden som gör mig till precis den motsatta. Mår inte de jag älskar mest, de som står mig närmast och för vilka mitt hjärta slår, bra så mår inte jag bra. Jag tar deras börda och gör den till min. I all min egoism så finns det massor av omtanke och kärlek som är gränslös till de av de min. Och just nu nöter en liten vass sak på insidan av min bröstkorg. Gör mig orolig och ledsen. Livet är på det här sättet ibland. Det är inte ens mitt liv det egentligen berör. Men om mitt hjärta slår för någon, vars egna hjärta gör ont. Då gör det även ont i mig.

Idag kikar jag i kartböcker och funderar på livets alla små mysterier. Lyssnar på fin musik, snusar på snön som ligger kall där utanför fönstret, äter röda och söta vindruvor och fixar med en illustration till Cajsita.
Cerisa & orangea strumpisar, H&M. Rött linne, här som kjol, H&M. Puffig blus, Koola Anna.
Flätat läderskärp, mamsells gamla. Leoparddiadem, H&M barn. + oborstat och vågigt hår.



Mika - Relax, take it easy
För att den är både speciellt för mig och väldigt fin.

Har jag berättat historien om McDonaldsincidenten än? Jag tror faktiskt inte det.
Jag har i alla fall ritat en bild under en tom stund för några dagar sedan och jag måste erkänna att den antagligen är sjukt lik hur det faktiskt måste ha sett ut.

På väg hem efter 4 månader i skåne "mellanlandade" jag i Norrköping med papi som skulle stanna där och jobba men jag skulle vidare hem med tåg. Så efter en hel dag på stan, massor av äckligt tung packning i form av knökfull resväska, datorväska + 3 Ellemagasin och en liten crossbodyväska vinglade jag nästintill oframkomligt fram på Stockholms tågstation för att vänta på tåget hem till Jämtland. Klockan var kanske 22.00 på kvällen och jag ville bara ha lite mat att knapra på inne på MacDonalds. Trött, hängig och lastad som en liten packåsna fick jag min bricka med mat och börjar knalla mot ett bord. Då. Sakta men säkert glider den tunga datorväskan ned från axeln och landar hårt på min arm som håller i brickan med mat. Hävstångseffekt har aldrig redovisats så snyggt.
Eftersom den andra handen drog resväskan hade jag inte en chans att parera något och upp i fin slowmotion flyger lådan med chicken mcnuggets, pommesfritsen och läsken i en kaskad som sedan landar på golvet och sprider ut sig öööööverallt. Och jag väser fram, fast jag väser väldigt väldigt högt, "FUCK!!" Så att hela restaurangen vänder sig om och tittar på mig. Jätte roligt, verkligen.
McDonaldsängeln som sedan städade undan efter mitt lilla matkrig med mig själv (jag hade pommes i håret och cola i skon om ni undrar) och sedan gav mig ny mat hade jag kunnat pussa på fötterna.
Fast denna händelse inföll för över en månad sedan, så det är preskiberat...

Nu ska jag lägga mig i min säng, rita, dricka lite cola zero, knapra på några vindruvor och kika på TV.
Utanför mitt fönster är det vitt vitt vitt och snön ligger som tjockt puder över allting och gör trädens grenar till kristalliserade små sprön. Det tycker jag är vackert.
Tittade nyss klart på filmen "Gosskören". Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen. Jag älskar film med vackert foto, ljus och musik. Jag älskar fransk film. Jag älskar franska.
Längtan till efter jul och besök hos hjärtat i Paris känns plötsligt ännu mer lockande.
Jag saknar A, och jag saknar Paris.

En suddig illis, knasekamera, får avsluta lördagen.

Edith Piaf -  Non je ne Regrette rien
Franska när den kanske är som vackrast?

Ni vet hur jag är, vänner. Vi har ju pratat en hel del om det här med ilska. Mina ständiga små raseriutbrott på livet i allmänhet och annat trivialt såväl som mer värdsligt. Jag är en mycket liten människa. Men en mycket arg liten människa. På bloggen är det dock så bra för jag kan föra mina inre monologer fritt tack vare det fantastiska som heter yttrandefrihet. Nu vet jag ju att ni känner mig så bra att ni dessutom vet att jag inte lackar ur hur som helst och inte är en galen människa fullkomligt full av aggressivitet. Nej, jag blir bara ilsk lite mer än andra.
Och jag har bloggat om den innan men den är värd att bloggas om igen. Kanske världens bästa lilla bok?

Så himla söt. 4 väldigt arga flickor på olika sätt i urgullig serie av Lela Lee. Detta är min bibel i den arga världen. Här lär man sig att vara arg på ordentliga och viktiga saker. Nästan hela tiden i alla fall. Jag är solklart en blandning av Kim- the angry little asian girl och Deborah- the disenchanted princess!

Och tätt efter Angry Little Girls kommer ju de fantastiska böckerna om Kamikazekaniner!
Små gulliga kaniner som helst enkelt inte står ut längre. Vol I & II. För er som inte vet vad kamikaze är så kan jag ju berätta att originaltiteln är "The book of bunny suicides" vilket på svenska blir typ; Boken om självmordskaniner.. 

Såhär glad blir man av att läsa den här lektyren. Släng er i väggen varenda ytlig Gossip Girl bok!

Jag blev helt vild av lycka när jag hittade min lilla guldmask igår. En kvarleva från gymnasietiden, dvs i våras, när vi höll på med lite pyssel och drama. En gång svart och numera guld men den ska bli betydligt piffigare. Jag har nämligen storslagna planer för denna. Min mask och jag. Vackrast vore det egentligen med en korsning av kolsvart pestmask och fjädersamling á la kinesisk tuppskrud i blå/grönsvarta toner. Men denna blir lite mer...diskret. 

Lars Winnerbäck feat. Miss Li - Om du lämnar mig nu
Lasse är inte min svenska favorit, men denna låten, med Miss Lis underbart spröda röst, är sagolik.

Oh herremin... jej? (Okej, I officially suck at prata jämtska!)
Arbetet idag för tidningen var verkligen roligt. Och underhållande, svårt, frustrerande, knasigt och ganska så vimsigt. Meningen var att vi, jag och herr rolige fotograf från fotogrejen i våras, skulle ut på stan i Östersund och ta streetstylebilder på folk som klär sig snyggt och personligt. Låter enkelt. Var svårt.
För hur fan ska man kunna fotografera sådant folk när de inte existerar? Vi sprang runt på varenda café, på Vargenskolan, gata upp och gata ned, rulltrappa hit och dit men fann endast tre personer värda att prata med och fota. Tre personer på lika många timmar. Gnark.  
Östersundsbor klär sig trist och får ju nästintill mer än icke godkänt och bakläxa.
De tre som jag valde ut var i alla fall urfina allihopa på sitt sätt. Två helt olika tjejer och en grym kille som var sjuuuukt fotogenique! Ser fram emot att se bilderna på dem. Så på måndag bär det av igen till den kalla staden som det alltid blåser i, för mer jagande av småstadsstilikoner. Jag får börja skriva på texten till reportaget nu då.
Bilder, länkar till reportaget och sånt kommer nästa fredag då det hamnar i tidningen.
Mitt första frilansjobb för LT, wiii! :D

Jag snodde papis kamera för att fota lite själv när jag kom hem. Och det gör att jag saknar min älskling ännu mer. För även om hans kamera är grymt mycket dyrare och bättre egentligen så är jag så van min att det blev knas mest. Men här är dagens; Svarta stupisar, Åhléns barn. Brunt linne med superfina detaljer som tyvärr inte syns, Vero Moda. Halvtrensparent, folkloristisk blus, Clara. Svart ullkofta, Pringle of Scotland. Halsband med jätteprisma, egenknåpat. Messengerbag i läder, mamsells gamla. Rosa grodbrosch, Skatbo.
+ Två flätor fästa omlott runt & över huvudet. Och uggletofflor från Topshop. Till det grön kappa med pälskrage, 2hand, svarta handskar, sjal från Oman och pälsemössan.


Jag kikar ned och ser tjurig ut på alla korten. Fast jag egentligen är både glad och trött. Och sprallig i kroppen.
Träffade Anna, en kompis från skolan, på tåget och gick sedan och lunchade med henne i stan. Hon jämförde mig med en liten figur från en mangafilm, typ Spirited Away, som piper och gör små ljud samtidigt som den skuttar runt. Det är nog en bra beskrivning på mig. En skuttande liten sak som piper och gör nojsiga ord. Mihi

Death cab for Cutie - Marching bands of Manhattan

Nu ska jag skutta iväg till TVn i mina uggletofflor, smutta på en cola zero och kika på idol. Och sen rita rita rita illisar. Jag har så mycket inspiration!!
Puss sockerbitar

Im a busy little bee! (Och appropå bin så var det en livs levande geting som surrade runt mitt huvud igår kväll när jag satt vid TVn. Vi pratade lite, jag och vimseinsekten,"Hallå lilla geting? Det är november, du ska vara död alternativt ligga i dvala!" Getingen svarade med att brumma rakt in i en glödhet lampa och sa "BZzzz..zz...")
Till saken, som jag egentligen inte har tid med att skriva. Var i Östersund idag och gick upp, för mig, svindlande tidigt vid 06.45 och kände mig medvetslös. Istället för att kika på roliga flygplan på papis jobb, flygledartornet, så somnade jag på en av hans arbetskamraters skrivbord. Sen bar det av till läkaren och en vända på stan i snöfallet som aldrig slutade. Jag har ju köpstopp så det blev endast lite nya, och välbehövliga, söta undies.

Imorgon bär det av till Östersund igen. Denna gång mitt första större jobb för tidningen som jag ska frilansa för i vinter, i Åre. Streetstylefotograferingsgrejs väntar. Så alla Östersundsbor; (Eh?) ut på stan och se schnygga ut och nåde den som kommer i svart parkas! Illisen är en jag ritade förra veckan. Faktiskt så är det ungefär också vad jag kommer att ha på mig imorgon. Men jag har ju ingen kamera fortfarande. Så det kan jag inte fota. YL!

Cyndi Lauper - Girls just wanna have fun

När folk får veta att jag är en egentlig skåning som bor i jämtland frågar folk alltid; "Varför bor ni där uppe, i norr?"
Ja, detta illustrerar svaret mer än något annat jag kan komma på. Bilderna.
De som tycker om skidåkning och fraset av snö under pjäxorna en iskall dag förstår vad jag menar utan att jag behöver förklara. Er andra, ni kan nog aldrig förstå. Men detta, bilderna, är helt enkelt det närmaste svar jag kan ge er. Man ser inga tre dm breda leenden eller fingrar som gör peacetecken men jag lovar er att om det inte hade varit 30 - grader och köldeffekt på 45 - så hade jag gjort både och. Nu gömmer jag näsan i fleecebuffen och händerna i tummisar. Men detta är lycka.

Åreskutan, Bräcke freeride park, vintern 06/07.
Krispig snö, iskall luft, frostiga träd, oändlig himmel, vidsträckta vita fjäll och i goda vänners lag.

De här bilderna från Facehunter är ju så vackra att jag dör!
Jag har helt enkelt inte ord för att beskriva de olika bilderna och hur förtrollande fina de är så jag säger bara titta på de makalösa sminkningarna, detaljerna, fullkomligheten, maskerna, klädseln och det artistiskt dramatiska.

Just nu är jag ju så hooked up på masker. Vackra, mystiska, lekfulla masker. Här är illisen jag gjort igen som är den enda med en mask som är inlagd på datorn. Jag var skeptisk till hela grejen med att gå tillbaka till någon sort barock baltid när man skulle dölja sitt anlete men nu förstår jag Maria Gripes tolkning av bal i "Egna världar". Det är magiskt att blicka ut från en riktig, halv/hel eller målad mask. Underbart!

Jag känner mig semi-handikappad utan min kamera. Som vanligt kommer den kära Murphy och hans älskade lag uppblandat med lite moment 22; jag har ingen kamera för första gången på evigheter och därför har jag ju också supermycket som jag vill fota och dokumentera. Jey!
Men i brist på den där lilla kameran så tar vi dessa bilder då klädseln är nästintill densamma.
Fast plus en stickad angoratröja och tjocka, grå strumpisar.
Rutiga tygskor, 2Hand. Smårandiga shorts, Zara. Vitt linne med små rosor, Gap, London.
Oversize skjorta, favorit från mamsells garderob. Lila satinväska, Indiska.

Nu ska jag skutta iväg till duschen (jag struntar i den där springturen jag var sugen på igår, 3 - grader och is på backen lockar till brytna fotleder) och sedan ta itu med en illis som jag ska göra klar till en rar flicka.

Billie the vision & the dancers - I´m Pablo (The world according to Pablo)
För att den är så söt och gör mig så glad och sprittig i kroppen, vilket behövs kalla dagar som dessa.

Gnark. Hemma ifrån Umeå. Sex timmar i bil och benen i rumpan gör ont. Trots att jag är ungefär lika stillasittande i en bil som en 4 åring. Ren respekt för mamsellens bilkörning i halka och snöblåst som gjorde att jag inte bökade ner mig baklänges i sätet med pannan mot växelspaken..
Det märks dessutom när jag är trött. För då börjar jag fnissa åt ovanligt löjliga saker och sjunga små sånger som jag knappt kan hälften av orden i. Långsamt men säkert driver jag andra i bilen till vansinne. Tills jag däckar det vill säga. Och då vanligen med huvudet typ nermosat vid växelspaken och ett öra i CD-intaget.

Nu ska jag sova. Eller kika på TV. Typ både och. Ville bara visa lite fin inspiration som jag haft liggande och som alla borde få se. Imorgon; körskolan och lite rally på isiga gator.

De vackraste affischerna hittar man lugnt på allposters.com. Detta utsökta ansikte planerar jag att trycka på en vanligt vit tischa. Hur klockrent vore inte det? Vitt, svarta och en knallröd mun!

Salvador Dalis underbara och ack så morbida ballerina. Förhäxande läskig och obehaglig men ändå så fin.


Over and out. Mina ögon svider av grus. Godnatt alla sockerbitar!