saturday.
Jag är så trött efter idag. Så trött att när jag gick hem så köpte jag en chipspåse (jag äter INTE ens chips) och två steg utanför ICA öppnade jag den och började äta. Det kallas hunger och trötthet på gränsen till psykbryt.
Nu sitter jag i soffan men min nya bästa vän, herr chipspåse, vifftar på tårarna och skrattar lite åt era
fantastiska kommentarer. Er nyfikenhet är oslagbar!
Bäst gillar jag att det är så olika. Vissa verkar verkligen sura på riktigt för att jag inte berättat.
Men det handlar ju om att jag inte vill ropa hej förrän jag är över bäcken. Inte jinxa det så att säga.
Men vi säger såhär då; på måndag så berättar jag om jobbet. Eller; jobbEN. Okidoki?
Nu ska jag och min glada mage peppa och preppa inför imorgon.
Lördagspuss!
Off I go!
Nu ska jag galoppera iväg på jobb. Kan bli riktigt roligt!
Men först tänkte jag bara visa mina jobbkläder som jag fick i förra veckan som jag har på mig i detta nu.
Man känner sig ganska stilig kan jag meddela.
Klänning från Hope och kappa från Blank.
På torsdag kväll blir det dock helt andra arbetskläder om jag förstått min chef rätt! Weep woop
Att lära sig njuta
Nagellack köpta på UO i Washington DC. Grym kvalité och bästa karamellkänslan.
Jag ägnar kvällen åt skribentjobb, läsa på för morgondagens arbete då jag ska ut på vift igen,
måla naglarna i sjukt knalliga färger så att jag blir glad när jag ser mina nedbitna stumpar, fixa med designen av min nya telefon (aka nya bästa vän), dricka Coca Cola med sugrör och ha TVn på i bakgrunden som sällskap.
Jag tycker om sådana här kvällar. När jag är själv, jobbar, knåpar med mina projekt och har ett skönt lugn i lägenheten. Det är precis det här jag ville när jag flyttade till Stockholm. Det slog mig häromdagen när min pappa skrev det i ett mail. Att jag borde njuta av att vara precis där jag vill vara i såväl det geografiska som yrkesmässiga aspekten. Så nu njuter jag.
bad hairday. bad bad hairday
Ganska ofta vaknar jag och ser ut såhär.
Vill ni veta hur man gör? Såklart, vem vill inte veta hur man gör för att se ut som om man
fastnat med en elvisp i håret!?
Låt blir att borsta håret på cirkus tre dagar, duscha sedan och låt bli balsam. När håret fortfarande är ganska rejält fuktigt sätt då upp det i en svintight knut mitt på huvudet. Låt knuten sitta i tills nästa gång ni tänker duscha svallet. Släpp då ut håret och beskåda ditt mästerverk.
Tada, ni är i hamn!
Ibland lagar jag lunch
Ganska ofta gör jag små märkliga omeletter. Jag tar för det mesta det första som ser gott ut i kylskåpet och så håller jag tummarna för att det ska funka ihop. Häromdagen gjorde jag en ny variant som jag verkligen blev nöjd med. (Kan tilläggas att jag är kräsen men inte har extremt höga förväntningar på min egen matlagning)
Vevade ihop en dl torrmjölk med vatten och blandade det med tre vispade ägg.
Salt och peppar. En nypa örtsalt.
I med en näve stora oliver med kärnor.
En morot till det och sen; KLART!
Inga ägg kom till skada vid fotograferingen. Bara under måltiden.
röd orange lila gul
Fint att ni gillade temadagen (1 2 3) igår. Satt uppe och knattrade ihop inläggen mitt i natten. Trodde det skulle vara svårt att skriva. För det är ett ämne jag tycker kan vara svårt att ta i. Men det var lätt. Så himla lätt. Kanske för att jag mår så bra just nu. Är så lycklig. Liksom helt ihopsatt.
Nu ska jag ta en promenad eftersom jag precis skickat in en DIY-grej jag hade deadline på, och behöver lite luft. Ganska ofta när jag går ut så ser jag ut såhär. Med Damien Rice, Two white horses, Ane Brun, Band of Horses och annat bra i mina lurar. 
Kappa (ny!), Blank. Väska, Monki. Halsduk, från goodiebag. Vantar, antagligen H&M.
Och så en Busnelbasker med pompombollar på det.
i need you like a heart needs a beat
Men så inser jag att jag är exakt likadan. Bara det att de där tjejerna faktiskt säger det. Jag gör det inte. Jag bara tänker det. Men jag älskar mina vänner så mycket. Min andra familj och stöttepelare. Vänner till döden och sista lussebullen.
Det är en sådan otrolig lyckokänsla att veta att man har någon ett sms bort. Att några knapptryckningar på telefonen finns det människor som står på min sida, ger goda råd eller helt enkelt bara står ut med att hålla med när man tycker att någon är dum i huvudet. Det är en trygghet.
Ibland undrar jag om jag förtjänar de vänner jag har. Inte nog med att jag är oerhört dålig på att höra av mig, de får ofta smaka på mitt dåliga humör, jag är egoistisk, kan vara otroligt tjurskallig och dömer väldigt hårt. Och jag vet ingen som kan vara så kall, hänsynslös och ovillig att låta människor komma nära. Därför är jag så tacksam och glad att jag har vänner som kan se bortom och igenom alla mina dåliga sidor. Som kallar mig jävla pucko när jag går för långt och ber mig ösa min galla på någon annan. För det är riktig vänskap. När man kan vara ovänner och oense, ha olika åsikter och värderingar men ändå respektera varandra.
Jag råkar bo med människan jag kan tycka mest om i världen att vara med. Densamma människa kan också vara den som driver mig allra mest till vansinne, vredesutbrott och irritation. Jag är helt säker på att det är exakt samma känsla hon har gentemot mig och därmed så behövs inga mer förklaringar. 98 % av tiden är vårt hem en kakdegskantat vardag med sugrör över hela lägenheten och spontandans till Belinda Carlisle och Meatloaf. Resterande två försöker vi slita av varandras huvuden. DET är kärlek.
Ni vet väskan man förälskade sig i, i sjätte klass och för alltid kommer minnas som perfektion trots att den med andra ögon är ett stycke fuskläder med dåliga sömmar och för glansiga detaljer? Eller ponnyn med russinbruna ögon och sammetspäls som fick så mycket kärleksfull ryktning att pälsen tunnades ut på halsen?
Den där sortens kärlek som är ett dött ting eller i form av en varelse med knappögon och mjuka öron. Men som man ändå kan kalla kärlek på så sätt att det på fullaste allvar lämnar avtryck i ens liv.
Jag älskar den sortens kärlek. För den är alltid besvarad. Väskan säger knappast "jag gillar inte 'rej" och djur tycker om varsamma händer som stryker, klappar och kliar. Det är kärlek som man vet inte behöver göra så ont. Förutom den dagen väskan har ett handtag och hål i fodret och knappögonen inte tittar in i mina igen.
Då gör det ruskigt ont. Jag kommer aldrig i mitt liv glömma den 24 april för många år sedan när jag lät en sista morot ätas upp av försiktiga läppar från min öppna handflata. När min prickiga cirkushäst la sin mule mot min kind en sista gång. Men skillnaden mellan den kärleken och kärleken till en människa är att ett plagg eller djur aldrig säger "jag gör slut". Och det gör det till en fin kärlek.
"Hur kan man inte bli kär i dig?"
Det är ord tagna ur min känsla. Mitt banala hjärta. Och det gör det fint hur många gånger det än sagts förut.
Jag har skrivit ett inlägg på bloggen förut om min kärlek. Det är först i efterhand som jag insett hur otroligt sant och exakt det inlägget är. För jag är ingen romantiker. Önskar inte fång av blommor eller middagar med ljus. Jag vill bara att han ska vara strösslet på min glass. Såsom han är.
Det bästa jag vet är att jag kan sträcka på mig i sängen och sno allt täcke och att han bara lägger sig närmare så att han i alla fall får lite utav det. Att han tar emot mig varenda gång jag kastar mig på honom ifrån stolar, bord, soffor och andra höga saker. Hur han kollar på mig när jag helst letar efter det roligaste gosedjuren när vi är på IKEA. Att han låter mig sno mat från hans tallrik fast jag sagt att jag inte alls är hungrig. Att jag får vara jag. Till 100 %.
Det känns så töntigt att säga saker som 'mitt livs kärlek'. För jag är rationalist och vet att hur mycket man än vill att saker ska vara för evigt så finns det andra faktorer, som man inte rår över, som ibland spelar in i livet och vänder på saker. Tömmer ut. Kastar om. Men på samma sätt som jag tänker rationellt så är jag också en människa som lever i nuet. Och just nu tänker jag bara att detta är mitt livs kärlek. Jag vill det så innerligt.
Det är som låtar av Håkan Hellström och alla bra singer songwriters i världen när de skriver om att vara kär så att det gör ont. Det är känslor värda låtar och romaner, poem och odödliga citat.
Jag tror inte att jag var lycklig på riktigt innan dig.
Pics. lelove
The lost love
Men jag har haft mitt hjärta krossat ändå. Liksom på avstånd.
Jag kommer ihåg den där känslan så oerhört väl. Hur det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Och hur jag förundrades i min sorg över att det, en känsla, faktiskt kunde göra så på riktigt fysiskt ont. Som att hjärtat mitt krampade i ett hårt vasst grepp det inte kom ur. Jag mådde så illa och i en vecka slutade jag äta. För det gick inte. Och hur skulle det någonsin gå när mitt hjärta bara var fragmentariska bitar?
Att förlora en kärlek kan vara något av det svåraste och hårdaste som finns.
Jag och bästa vän har pratat mycket om kärlek. Särskilt sittandes nere vid vattnet här i Stockholm precis efter att solen gått ned. Det är liksom lättare att prata om kärlek som gör ont när man inte riktigt ser varandras ansikten. Då kan man säga de där sakerna som ligger allra djupast och längst in i hjärtat. När det är mörkt och luftet känns tyst.
Vi pratade om det där med att våga. Att faktiskt låta sig själv önska någon annans hand i sin, en annan människas hår att dra fingrarna igenom, ett nytt par ögon att se igenom. Det är ett så otroligt stort steg för många. För mig.
Så gör man det, vågar. Och allt faller i bitar. Då spelar det ingen roll om man är 14 med för mycket hård kajal som skydd mot världen eller 78 och tvingas säga farväl till en människa som man delat allt med i mer än halva sitt liv.
Den värsta sortens förlorade kärlek är nog den när man får höra att man inte älskar lika mycket. Att det inte är samma känslor längre. Att blodet som rinner i mina ådror är så varmt för hans/hennes skull men tillbaka är det svalt, ljummet. För känslorna är inte densamma.
Jag har inte upplevt det helt och hållet själv. Men jag är så rädd för det att jag kan ligga vaken på nätterna och krama min mobiltelefon för att en del av mig bara vill ringa så otroligt mycket till Honom och fråga om han älskar mig som han gjorde igår. Bara få höra hans röst säga att han är min.
Men om det händer. Om plötsligt blodet blir ljummet och svalt en dag, så läker allt.
Det tar tid. Det tar kraft. Det tar tårar och det tar så jävla mycket sorg. Men en dag inser man att man inte
längre dör bara man ser samma namn i eftertexterna på en film, hör det på bussen eller ser honom/henne på stan.
Pics. lelove
Inspiration för dig mig och oss
Jag har en mapp i min dator där jag slänger in alla bilder som jag tycker om, inspireras av eller av annat skäl känner att jag måste ha av kanske okänd anledning. Inte så ovanligt med en sådan mapp i våra sammanhang och inte heller så ovanligt att i dessa tider lista saker som peppar upp i höstmörkret. Jag skrev en sådan lista förra året exempelvis. Men eftersom mina bloggvänner ger mig så mycket energi och uppmuntring så tänkte jag ge tillbaka en smula genom en egen lista. På sånt som är fint, bra och tillför lite articifiell sol i vardagslivet. Sånt som hjälper mig som kanske kan hjälpa er?
Och vet ni, hinner jag så tänkte jag att vi kunde ha ett onsdagstema imorgon på bloggen. Vad säger ni om det? Och temat då? Kärlek. För finns det något bättre, och sämre, i världen?
Dock inte bara kärleken till pojk/flickvän utan också kärlek till det materiella, ytliga och vänner.
Jag älskar mode men hatar idealen. Så enkelt är det. Så eftersom jag inte pallar med vikthets och sinnessjukt smala modeller längre så har jag slutat titta på style.com och high fashionbilder. Det får mig bara att må dåligt. Men ibland trillar man över foton från photoshoots som ändå utstrålar mer än bara anorexi. Äkta leenden, kinder som inte är insjunkna, lite bröst och former. Sånt vill jag ha på väggen. 
Franska och italienska filmer där alla pratar kulsprutefort, bär baskrar och färgerna är helt galet lysande.
DIY får mig alltid på gott humör. För då har någon lagt ned tid på att omvandla en sak. Använt sina
händer, sin fantasi och skaparlust. Avancerade syprojekt med massiva kragar eller bara lite silverkedjor
och garn - jag gillar det!
I min värld finns det ingenting som heter sommar och vinterkläder. Allt är bara kläder för mig. För varför hänga undan de floriga klänningarna i pudernyanser och korta kjolar? Bara att dra på sig lite tjockare strumpbyxor och en finstickad tröja under så är man redo för vinter. I sina mest blommönstrade och glada plagg.
Kliché kliché men kärlek alltså. Man får sockerdricka i hela kroppen och saker och ting känns faktiskt lite lättare. Dessutom; att dela kroppsvärme är inte bara mysigare än någonting i världen, man blir dessutom varm i den kallaste utav vintervärld.
Att iklä sig en roll på morgonen gör dagen ungefär dubbelt så roligt. Jag står vid min klädstång varje dag och ställer mig frågan; 'vem vill jag vara idag?' På senaste tiden har jag inspirerats en massa utav Twiggy och underbart 60-tal med extramålade ögonfransrader och korta klänningar. Nu lutar jag mer åt Edie Sedgewick med gigantiska smycken, softa turbaner och en mix mellan stilrent och bohemiskt.
Vattenpölar och regntunga skyar
Densamma vän som gav mig gårdagens ljusblå volangskapelse till klänning skänkte mig också ett par stövlar. Jag älskar att trampa runt i stövlar. Det känns sådär lagom avslappnat och är dessuto ruskigt bekvämt. Det behöver inte ens regna för att jag ska gå runt i det. Jag tycker helt enkelt om att bara hoppa i ett stycke gummistövlar med tre lager tjocka strumpor och sen trampa iväg. Regn är inte nödvändigt.
Men stövlarna jag fick är inte vilka som helst. De är så himla fina!
Ett par klassiska Nokia (det är kult om man är norrlänning) i halvblank, brun gummi. Men det bästa av allt; en liten klack på ett par tre centimeter! Gör att man känner sig lite lite tjusigare samtidigt som man är väldigt Skogsmulle. Påminner om de där superhajpade Marc Jacobsstövlarna som kom för ett par år sedan som alla ville ha. Fast i mitt tycke är mina ungefär en miljon gånger snyggare. 
Jag kombinerar dem med vita strumpbyxor, en mönstrad tunika och min kofta med gigantiska ärmar
och knytskärp i midjan. Uppklätt men bekvämt nedklätt.
frame/it
Ni önskar mer inredning och bilder från lägenheten så därför har jag idag fotat runt i hela vårt lilla hem.
Så ni kan få se hur det ser ut där vi bor. Om ni vill kan ni förundras över att vi har en tjock buddah i en
klumpig bokhylla eller undra över mängden sugrör i köket. Tills jag lägger in bilderna i datorn kan ni få se ett mini sneakpeak på vårt senaste projekt som ännu inte är klart. En tavelvägg med bilder från alla möjliga
av våra öden och äventyr är tanken. 
Foton från Washington DC och New York, Västindien och skiddagar i Åre. Lite patriotism och fina mönster. Vi måste dock åka tillbaka till Paris tillsammans eftersom när vi var där med skolan så var vi inte direkt vänner. Jag tyckte Hanna var lite töntig och hon tyckte att jag var en gaphals. Så det bör återupplevas. 
Vi slängde ihop en hög med bilder från våra datorer och beställde hem väldigt billigt. Eftersom det är
så små bilder struntade vi i att satsa på bästa möjliga kvalitet. Nu har vi snart den mest personliga
väggen söder om Gamla Stan!
a little bit of disney in the everyday life
Vissa dagar när himlen är gråare än järn och tyngre än betong passar det som allra bäst att ta på sig någonting med så mycket volanger och himmelsblåa meter av mjukt tyg att man skulle kunna klä in världen i det.
Idag är en sån dag och därför blandar jag snövita ben och armar med plagget som i vårt hushåll går under namnet Disney on ice-klänningen. Den har nämligen nästintill vulgärt mycket veckade lager, volangiga och plisserade våder. Som tagen ur någon Disneyprinsessas garderob helt enkelt. 
Klänningen är en present från en vän som arbetar som mönsterkonstruktör på H&M. Den är alltså bara en provklänning och jag har ingen aning om det finns eller har funnits i butik. Men jag gillar den trots att Hanna tycker att den är helt förskräcklig. Man blir liksom glad av sjukliga mängder volanger.
Whats-in-the-bag?
Ni vet hur 'Djävulen bär Prada' börjar? Boken alltså.
När Anna Wintour-lookisens assistent ska åka och hämta en bil mitt på centrala Manhattan och köra den
själv. Det var jag i helgen. Två gånger.
Jag kickar ass när det kommer till att köra på isiga vägar och parera turister med skidor drällandes överallt men att köra bil inne i Stockholm har jag inte gjort. Så när första riktiga jobbdagen (ni ska få veta snart, lugn lugn) var slut igår och tröttheten peakade så insåg vi att jag skulle behöva köra själv in till kontoret på söder från Nacka. Köra en skåpbil. Automatväxlad. I en stad jag inte hittar i. Ingetdera har jag gjort innan
egentligen. Jag trodde att jag skulle behöva stanna och kräkas på motorvägen ungefär 3 gånger. Mina händer var helt fuktiga av handsvett. Jag tror inte jag andades de första fem minuterna. Men jag klarade det. Och trots att jag sedan höll på att kräkas av trötthet istället och grina för att det spöregnade när jag gick hem så kände jag mig så jävla bra. In på pluskontot liksom. (sen toppade vi alltihopa med att åka och parkera skåpbilen och en annan bil i ett underjordiskt garage med knappar och låsta grindar nog för att kallas ett
TV-spel.) Men jag klarade det. Weep woop!
Tänkte ge er en ledtråd om mitt nya jobb. Ett av föremålen i min väska har nämligen med det att göra. Så vi tar en klassisk ' whats in my bag' och så får ni fundera på vad som har med jobbet att göra.
Halsband, 2hand. Nötallergimedecin. Carmex. H&Msnoddar. Fjärilsnäsduk, från ELLE-fest. Mobil, HTC. Parfymprov, Kenzo(fast egentligen är jag ju en Armanitjej). Knapp från kofta. Almenacka. Handdesinfektion (jag håller svinis borta). Uggleplånbok, Lagerhaus. Sidensjal, mormors gamla.
Och väskan som allt ligger i är den jag står på, på bilden. En Marc Jacobstygpåse.
Vi låtsas att vi är i Thailand
Pic. lelove
Min kärlek är här nu. Äntligen. Så i helgen ska jag försöka kombinera jobb med
att pussa på honom tills jag får ont i läpparna.
Imorgon ska jag till kontoret på det största nya jobbet och förbereda inför första riktiga jobbdagen på lördag, sen blir det besök i ett showroom för att testa lite kläder och så lite lunchmöte på det. Sen går jag och handendärapojkvännen på Kohphangang och låtsas att vi är i Thailand.
