kallt kakel.
Alla som någon gång vaknat med pannan mot ett iskallt handfat mitt i natten med hjärtat som darrar likt en rädd kanin i bröstet, ansiktet som en vit mask i spegeln, håret i kallsvettiga lockar och hud som spänner likt av elektricitet vet hur obeskrivligt det är. Som att varje gång man vaknat upp en natt innan ett prov i skolan och inser att man glömt pluggat, som känslan när man inser att man glömt att stänga av spisen hemma, som alla gånger man haft ett krypande obehag och olust i kroppen multipliceras med 1000 och slår ned likt en blixt från klar himmel. Hur säker man är att man ska dö. Själv, ensam i ett sterilt, kaklat badrum. För att man inte kan andas, för att man inte kan gå, för att man inte kan förmå sig att ens resa på sig.
Jag berättar inte det för folk särskilt ofta för att jag inte står ut med tanken på att förklara någonting där ord ändå inte kan beskriva hur det känns. Men för att jag ändå är okej, helt och hållet vanlig. Hur det är att önska att man skulle kunna få kräkas upp allting som man någonsin ätit tillsammans med hjärta, lungor och allting innitu. För om det är tomt på insidan kan det inte göra så ont. Då är det bara tomt. Det är så ledsamt och sorgligt att krossa människors illusion om en själv. Att det finns en baksida av rosetten, det långa ljusa håret, de höga skratten och små söta skorna.
Att känna sig ful och fel för att man inte är idel helt, vanlig, normal människa.
jag har en vän som också har panikångest, och hon tyckte det var så roligt när hon diagnosticerades med det för att både orden panik och ångest är några av de starkaste känsloorden.
Och kombinationen av de , panikångest, tyckte hon kändes som att man hade försökt knåpa ihop det "värsta" ordet man kunde tänka sig som lät så hemskt det bara kunde.
Jag kan nog inte föreställa sig hur det är att ha panikångest, men av din beskrivning kan jag få en föraning iallafall.... Kram
Du är en sån himla bra människa Kajsa! Med panikångest eller inte. Jag tycker om dig för precis den du är!
vilket bra inlägg. de svartvita bilderna var jättefina :)
vad starkt att berätta om det! jag får själv ångestattacker med jämna mellanrum, har dock blivit mycket bättre senaste tiden. det finns verkligen inget värre än känslan av att jag i nästa sekund kommer att dö, man kan inte andas, inte röra sig, inte tänka, allt är bara obehag och det kryper i hela kroppen. usch. jag är inte glad att du lider av samma sak, men det är ändå skönt varje gång man träffar någon med liknande upplevelser. det får mig att känna mig inte lika konstig och fel... massa kramar och hoppas att det blir bättre!
För min del så krossar du inga illusioner. Jag tänker att vi människor nog är ganska lika trots allt. Att det som är botten i dig också är botten i andra, som Gunnar Ekelöf skrev. Även om inte alla har panikångest så tror jag att vi alla har saker som gör ont i oss. Att du berättar om din panikångest gör därför istället att du växer i mina ögon. Att berätta om sina baksidor är att erbjuda sällskap till andra och deras baksidor, och sällskap - det är något vi behöver mer av. (Jag har inte panikångest, men min första volontärdag i Moldavien kände jag mig så fruktansvärt ensam att jag mådde jag så illa att jag trodde att jag skulle spy, hade yrsel, skakade i hela kroppen och kunde inte andas annat än fort och ytligt. Och så grät, grät, grät jag. Och jag tänkte då att jag varje dag framöver ska försöka komma ihåg att vara tacksam över det där grundlugnet jag annars har, för det var något av det värsta jag känt.)
Jag vet hur det känns. Det är inte så himla mycket annat jag har att säga om saken. Min storasyster är deprimerad och hennes panikångest är alldeles tyst. Den finns inom henne. Min egen panikångest ger mig magont och svårt att andas. Och då skriker och gråter jag.
Otroligt fina bilder. Du är så väldigt vacker.
Jag vet inte så mycket om panikångest, men vad jag vet är att det inte är särskilt lätt att räcka till i vår värld. Jag vet inte hur många jag träffat som lider av depressioner/ångest/hjärnspöken, men jag vet att alla är vansinnigt duktiga männsikor, med höga krav på sig själva. Det kan vara svårt att förstå att människor som är så vettiga på alla plan kan ha sådana besvär med sig själva. Jag önskar att det kunde uppmärksammas mer, det är trots allt ett ganska stort problem.
Nä men så coolt! Kanske vi stötte på varandra då eller så kanske inte vi inte alls gjorde det. kram!
åh fyfan vad jobbigt det låter. du beskriver det dock ganska så på pricken som jag känt de gånger jag panikat lite halvt. jag förstår att det är jobbigt att prata om för man vill inte ha den där osäkra blicken när någon febrilt letar efter rätt svar. men jag tar i alla fall för givet att alla har sina svagheter och sina styrkor och ser det mer som en bekräftelse på att du är mänsklig (och ärlig med dig själv) än som att du är en ulv i fårakläder.
kalla mig pessimist, men jag tror vi alla har en liten diagnos. och ett litet mörker. och ett litet problem med hela den här världen. sen har inte alla panikångest, men jag tror alla har några sånna grejer dom helst inte berättar för någon.
och söta du, du är inte ful och fel, och du är precis en vanlig (och fantastisk) människa! kram
Kram till dig Kajsa! Jag brukar inte heller berätta om min panikångest. Ibland tycker jag att det skulle vara lättare att göra det, men tyvärr känns det fortfarande som ett litet tabu med psykiska sjukdomar. Har man en fysisk sjukdom så kanske det åtminstone syns eller märks och därför tas mer på allvar.
Kakan, du är en helt vanlig, normal människa! Dessvärre så är det jättenormalt med att folk lider av panik ångest. Dessutom så föds alla med ångest, små barn får till och med ångest.
KRAM
Takk for at du deler!!
Älskar din ärlighet. tack för orden och modet.
Ja, oj. Det är ju nästan hemskt att läsa det, för jag kan riktigt känna hur det dyker upp ur ingenstans och man tänker nej, inte nu! Mitt problem, som några här sagt att de flesta har, är ätstörning, och där ingår denna ångest som kan hoppa på som en galen massmördare och stänga alla dörrar. Alltid skönt att veta att man inte är ensam i det. Känner också igen det där med att berätta. Jag vill inte förstöra fasaden av att allt är okej, att jag är som de, utan ett helvete i huvudet. De förstår inte och jag vill inte att de ska se mig som den där sjuka. Vem vill det? Det är inte lätt, men vi får bara kämpa vidare. Vi är starka som klarar att leva också.
Vackra foton, perfekt i samspel med texten, som förmedlar en skörare sida av dig. Det är vackert!
Det är stora, varma och öppna hjärtan som nås av sådan oro, tvivel och frustration. Det är ingenting fel på dig alls. Tänk på allt fint du kan känna lika intensivt med ett så finstämt känsloliv. Det är det inte alla som får.
Och ibland hjälper det att vara lite kreativ och hitta preventiva lösningar. Två saker som har räddat livet på mig är 1- en kalender och 2- följande fras: "Kan jag göra något åt det nu så gör jag det, annars/sedan har jag rätt att slappna av." Heja dig och allt som är du!=)
Öppet och modigt skrivet. En person i min närmaste närhet har diagnosen manodepressivitet och lider av psykoser. Ett märkligt sinne och svårt att både förstå och sätta sig in i.
Du är så,så,så modig som skriver om detta. Kram!
men du är idel helt, vanlig, normal människa.
baksidorna behövs också, även om vi nog gärna skulle vara utan vissa av dem. för vår egen del.
kran nej jag menar kram!
vad modig du är kajsa. och att människor är rädd är naturlit, för just att våga säga det skapar så mycket tabun. tänk om jag vågade gråta mer öppet när jag var ledsen och vågade som du säga om min ångest. vissa vet men du är fin du!
du är fantastisk. ja, det är du.
Jag tycker att du är så oändligt fin, Kajsa. Och värd alla vackra kommentarer. Jag tänker precis som Lina, om något så blir du större för mig just för att du berättar, vågar, får andra som tampas med liknande saker att känna att det är okej. (Och det är ju helt enastående.)
Vackra Kajsa. Fina du.
jag vet inte om jag har något som beskrivs som panikångest, men iallafall ångestattacker. brukar inte berätta för någon om det, förutom de gånger jag har trott att jag på riktigt ska svimma&dö. när hjärtar rusar, huvudet snurrar&illamåeendet står sig i halsen.
så himla modigt&fint att du vågar dela av dig. du är så himla fin, eh, det är vi alla.
Jag har två kompisar som har panikångest och visst undrar man innan man får vara med om det och även om det är svårt och jobbigt när det kommer så för det en närmare varandra för då är man bara ärlig och bar, även om man bara sitter med och försöker hjälpa och prata.
Vad jag ville säga var väl att det inte är något att rygga tillbaka från, det är inte konstigare än något annat, det smittar inte och är inte farligt. Men hemskt, hemskt jobbigt.
Hoppas att du mår bra allt som oftast och tack för att du delar med dig av fler än de "fina" sidorna av dig!
Väldigt fina bilder! Och bra och rörande text.