Om kärlek till norr, till hemma.
Så många gånger har jag undrat varför mina skånska föräldrar valde att låta mig växa upp här. För jag är inte gjord för det här klimatet. Fungerar inte som jag ska när det är kallt och mörkt dygnet runt i månader. Jag har förbannat avstånden till allt, isgatan som var min väg till skolan och att sätta sig i en bil där sätena är så kalla att man börjar skaka av kyla. Men jag fascineras av Claras syn på allt det som jag får panik av. Hennes oändliga kärlek till röda små hus, frost på farstukvisten och behovet av att vira in sig i metervis med halsduk och ull. Och å andra sidan så är det ju så jag känner också. När jag tänker efter. Och ser bortom min trångsynthet. För jag älskar att kunna ta en promenad runt broarna och inte möta mer än en handfull människor, andas moln av rök och titta på Åreskutan som är det finaste berg jag vet. Jag blir så himla ledsen arg och frustrerad när jag hör dåliga och förlegade fördommar om norr, för det är bara okunskap och brist på intresse för sitt eget land som skapat dem. Mitt hjärta är i skåne men jag försvarar min kärlek till norr betydligt häftigare. För det är så otroligt vacker här. Och bra. Min uppväxt har varit den bästa man någonsin kan ha. Jag har åkt skidor över tomma fjällvidder med vårsolen i ansiktet, suttit i en snögrop med ett landskap som tar andan ur en och insett att det är så tyst att mina andetag försvinner i intet. Jag har gått till stallet med snön knarrande under fötterna och tagit ut Isabell en så kall dag att lädret i hennes sadel knäpper. Vi har pulsat genom snön och gallopperat så fort uppför den långa backen på andra sidan älven att när man väl är uppe så är tårarna från fartvinden is och kinderna röda av lycka. Så har jag suttit där med händerna invirad i en sträv hästman, med iskalla fötter och tittat ut över oceaner av skog och min lilla by. Inte för en sekund skulle jag när det kommer till kritan vilja byta ut den uppväxten mot tunnelbanestationer, McDonaldsfrukost och betongshus till himlen.
Inte för en sekund.
Orka läsa alla ord.
här uppe är det alltid bäst..:) finns inget som blir bättre än vackra jämtland..:)
Jag skulle aldrig byta det jag har emot stockholm eller något liknande. Trots att jag ibland drömmer om Paris eller Berlin så trivs jag ändå som bäst i Härjedalen och Jämtland. Sådeså. Eller ännu högra upp, kittelfjäll. Det är lite av en dröm.
Hel fin jacka!
Jag har förbannat norrland ett antal gånger, men jag skulle inte vilja byta bort det för allt i världen. Det är underbart här!
Ditt inlägg fick mig att fundera på en sak...pratar du skånska eller norrländska? En blandning kanske?
Min bloggadress kom inte med :P
Du har så rätt. Själv är jag från Lappland och det är det vackraste som finns. Nu bor jag i Göteborg vilket självfallet är vackert på sitt sätt, men det finns ingenting som klår en jul med trettio grader kallt, meterhöga drivor, glittrande nysnö, norrsken och lukten av vinter. Det är en livslång kärlek.
så himla fint inlägg!
såklart man orkar läsa alla ord! och jag blir helt tagen. det är så fint att mitt hjärta smälter lite, och jag undrar gång på gång varför jag är född i fel ände av landet? Så som du beskriver skulle jag vilja leva varenda sekund av mitt liv (även om jag inte har några onda tanker om min uppväxt i stan heller..) det låter verkligen helt fantastiskt!
du är lycklig du!
(tänkte också på samma sak som shoebox; pratar du skånska eller norrländska? jag har alltid tänkt dig prata med den fjälligaste norrländskan som finns (underbart). Så lätt att få en knasig bild av att bara läsa text!)
Jag tror faktiskt att en barndom är som bäst ute på landet! Känner igen mig i en del av det du skrivit, fast jag växte upp längst söderut på Skånes slättar.
Åh, fint inlägg! Jag har alltid varit Malmöbo, men mina föräldrar förälskade sig i fjällen när de åkte och besökte två gamla släktingar utanför Åre lite innan jag föddes, så många somrar av mitt liv har vi semestrat däruppe i trakterna, och många av mina tydligaste barndomsminnen kommer därifrån. Minns t.ex när pappa bar mig uppför ett litet fjäll i nån slags bärsele. Åre Hemsljöd var min favoritbutik när jag var yngre och fortfarande insisterar jag på att vi ska besöka den varje gång vi drar till fjälls. En rätt stor del av mitt hjärta tillhör Norrland känns det som, framför allt Jämtland. Jämtland och Skåne, det är mina landskap. På sistone har jag haft en väldig längtan till Norrland, även om jag var uppe i Jämtland i somras. Blev lite avis när jag hörde att en kompis numera pluggar i Umeå. Men det är p.g.a att det bara är i Norrland som vi har riktig vildmark och jag har en oerhört passionerad kärlek till oexploaterad natur. Jag har sett många otroligt vackra naturvyer i mitt liv, men jag tror baske mig att inget klår dalen mellan Storsnasen och Tväråklumpen när den är full av sommarblommor. Kanske var det där min starka kärlek till naturen föddes. Nån gång vill jag uppleva Jämtländsk höst och vinter. Det längsta jag kommit norrut på vintern har varit Värmland. I den kylan känner man att man lever och stugvärme har aldrig känts mer behaglig. Jag gillar att läsa din blogg bl.a för att den är full av Åre-atmosfär och t.ex Claras blogg för att den genomsyras av mysig norrländsk atmosfär :-)
Människan verkar vara skapad på så vis att hon alltid suktar efter det hon INTE har.
Efter att ha läst din beskrivning så önskar jag att även jag fått växa upp i den norrländska idyllen. Å andra sidan är jag väldigt nöjd med mitt liv här nere i söder också. Som sagt, gräset är inte alltid grönare på andra sidan.
Usch, vad jag svamlar. Hoppas du förstod vad jag ville ha sagt iaf.
Kram på dig
Du skriver så fint.
Det är nog ändå ganska så fantastiskt med vinter, snö och granar så långt ögat når. När allt kommer omkring. Jag bor mitt i skogen jag med, och älskar det. Nästan alltid.
vilken härligt beskrivning. får mig att längta ut på landet, ut ur staden. jag tänker ofta på hur ett livet i en mindre stad eller ett hus på landet skulle vara. det är svårt, då mitt hjärta, min barndom är tunnelbana och höghusen på mariatorget...
sv: tack för din kommentar om väskan. håller med om att det är kul med en "märkes"-dyrgrip, i övrigt är jag inte mycket för märkesloggor.
fint och tänkvärt skrivet! är själv delvis uppvuxen i en mindre ort och det med blandade känslor, men samtidigt, kanske främst, är jag glad att jag fått möjligheten att göra detta. jag har på senare tid uppskattat att jag har min mamma och syster kvar där, att jag kan åka och hälsa på när andan faller på. landet och norra sverige är inte så pjåkigt, trots allt.
Det kommer aldrig finnas några ord som jag inte orkar läsa av dej.
Jag är så ledsen, för jag har tappat mitt jämtland. Förrut levde jag där, jämt. var där, jämt. Men nu, bara på grund av tre ynka månader som bara blev fel,fel,fel däruppe, så kommer jag inte tillbaka. Så jag skyller allt på byn. Den där byn som jag älskat mer än något annat.Men nu är den bara förknippad med ensamhet och ångest. Och jag vill inte alls att det ska vara så. Jag vill fortfarande känna att jag kommer hem så fort man passerat mattmar o åreskutan börjar torna upp sig.Men det gör jag inte, nu är skåne hemma istället.
väldigt fin text.
fint, och jag gillar din kappa skarpt!
Du har så rätt så rätt! Jag har spenderat många somrar och en stor del av mitt liv i vår stuga uppe i Dalarna. Det är något visst med stillheten och luften uppåt i landet. Det är något visst med små-städer också som man inte kan hitta på större ställen. Jag tycker att mina föräldrar gjorde mig en stor tjänst som lät mig växa upp på en mindre ort. :)
Den här texten tog lite andan ur mig. Vackert skrivet.
Östersund i ett nötskal! Och jag, Watson, har en teori om vad denna så kallade kändis, Linda Bengtzing, kan ha gjort i Östersund. Det är nog hon som bombhotar oss! Fyra gånger är hon upp i och vi bör ta reda på varför hon utsätter oss för detta ty hon skall vara en förebild(?).
ett väldigt fint inlägg. Själv är jag ifrån mörka småland och växte upp i ett ganska litet samhälle som kanske inte var det roligaste att bo i när man blev tonåring men när man var liten var helt perfekt! Det fanns skogar, träddungar och fina små cykelvägar utan en massa trafik och buller. Det var helt underbart och så rofyllt att växa upp på.
Hade inte en aning om att du hade skånska rötter. Men vad talar du för slags dialekt då?
Norrland är underbart. Närheten till naturen. Tystnaden som man kan söka lättare än i en storstad. Kyla som biter friskt i kinderna på vintern. Ljusa sommarnätter... I love it!!
Fina ord. Superfin vinterkappa.
har också en hatkärleksrelation till min hemstad. men mest kärlek tror jag.
Nu blev jag glad!
För det är ju så det är. Inners inne älskar man sitt hem. Även om ibland har velat sparka på det och skrika "fan i helvete vad jag hatar dig!!". Och hatat alla kala trädkroppar, allt mörker, alla djuren i skogen och den långa långa grusvägen som tillslut mynnar i den långa långa asfaltsvägen in till den lilla lilla staden. Men om man tänker efter lite så är det ju helt underbart att kunna gå ut i trädgården utan att någon behöver se en, och att ha hästarna 20 meter bort, bara över gårdsplanen, och höra fåglarna på våren. Det är lyx. På riktigt.
vad fint skrivet!
Jag hatar min hemstad. Den ligger inte i norrland dock. Den är avskyvärd helt enkelt. Norrland var jag i varje vinter förut, och det var supermysigt! Men jag skulle nog inte vilja bo där uppe.
vilken underbar jacka föresten!
Vilket fint inlägg. Ibland känner jag precis sådär - jag älskar och hatar mitt danska hemland. Just nu älskar jag den fina hösten i Danmark, men samtidigt längtar jag bort till vackra Sverige... Nån gång ska jag bo där, det vet jag.
Vilket hemskt fint inlägg, Och för att inte tala om kappan!
Jag gillar verkligen din kappa. Så tjusig!
jag förstår din syn, men när du presenterar storstaden görs det som en klyscha. du pratar om förlegade fördomar om norr och presenterar förlegade fördomar om större städer
Det som är vackert är hur du beskriver din stad i norr :) Själv har jag nått upp till Sundsvall men då fick jag tyvärr inte uppleva den fina vintern, bara slask och regn. Jag tror säkert att det är lugnt och stilla, skönt, underbart vackert och frigivande där du bor, men jag tror också att man kan hitta de vart som helst. Även i störe städer, eller ja, bortsett från sthlms innerstad då ;)
jag började gråta av ditt inlägg, det är sådär, för jag förstår precis hur det är att vara på promenad runt broarna (jag antar att du pratar om järpen) och allt annat du skriver, vi kommer alltid ha en hatkärleksförhållande till vårt hem, tack.
Den där jackan ser ut att hålla dig varm=)
uncerbar underbar kappa!
divine. amazing. gorgeous.
gud vad jag har längtat bort bort bort långt bort. någonstans där det är nära till tävlingar, tränarna finns överallt och det alltid går att rida ordentligt. även fast jag älskar jämtland av hela mitt hjärta förstod jag det inte riktigt och jag förbannade alla avstånd, att behöva cykla i en timme för att komma till sin närmaste kompis, att behöva gå upp klockan tre på morgonen för att åka till en tävling och starta två klasser, att frysa fingrarna av sig och inte kunna rida med sadel på två månader på grund av den där jävla kylan.
så jag stack. började gymnasiet i en helt ny stad många mil bort. 80 mil. jag tog med mig hästen och allt jag ägde och åkte långt bort. gud så fel det va. linköping, fan vad jag hatar dig. allt skulle ju vara så himla perfekt. tävlingar överallt hela tiden, träningar på skoltid tre gånger i veckan på min egen häst, allt. så otroligt mycket möjligheter! jag hade fel.
jävlar vad jag har saknat, längtat, fallit sönder och mått dåligt. i ett halvår ungefär. allt jag tänker på är mitt jämtland. vilka otroligt underbara människor det finns där. att kunna sätta på sig hjälmen, dra halsringen över huvudet på hästen, hoppa upp och skena fram över lägdorna, genom skogen i djupsnön. att känna friheten. vara lycklig utan att behöva anstränga sig. att klättra upp på taket och kolla ut över allt som är mitt. att kunna ta en promenad och inte se en enda människa. att kunna springa över lägdorna, genom skogen, göra vad man vill, inte oroa sig över om någon ser för det finns nästan ingen där. att skratta och le hela tiden.
jag hatar staden. jag har alltid hatat staden. jag hatar alla människor. jag hatar hur dom stressar, att det aldrig någonsin är lugnt, att man måste trängas. trafiken, ljudet, lamporna. jag hatar det. jag får panik och jag vill bara springa långt där ifrån.
det vore så mycket enklare om jag bara kunde bestämma mig för att sluta nu och åka hem och må bra istället. men jag har velat det här i hela mitt liv och jag klarar inte av att ge upp. nu är hela mitt liv kvar där uppe där jag mår som bäst. vad är det då för mening att kämpa egentligen? när allt man mår bra av är så långt borta fast att det egentligen är det här man alltid har velat och fortfarande vill mest av allt och man klarar inte av att ge upp.
det vore så mycket enklare om man bara visste. men jag är bara 16 år och det spelar kanske inte så stor roll vad jag väljer nu men jag vill ju inte göra fel. för jag vet att det kommer gå, det ska gå. jag ska klara det oavsett hur det bli. jag ska bli bäst i världen och då kanske det inte spelar så stor roll hur jag gör. för vad spelar det för roll om jag måste kämpa lite extra? jag gillar att kämpa. jag måste bara bestämma mig.
en sak är säkert i alla fall. jag kommer alltid älska jämtland, norrland och allt som har med det att göra. där vill jag att min barn (om jag nu ska ha några ens) ska växa upp och dit vill jag komma tillbaka sen. det är jämtland som har gjort mig till den jag är och mitt hjärta och min själ kommer alltid vara där.