Episka kvällar mitt i livet
Igår skulle jag och Gris ta en fika med Frida. Den fikan eskalerade och blev till ett åtta timmar långt samtal om det högsta och lägsta i livet. Det bästa och sämsta. Om idealen som käkar upp oss, pojkvänner och längtan efter ro. Frida fick mig, som förra gången vi träffades, att fundera över det här med vem man är. Och vem folk ser en som. Jag har aldrig tänkt på min blogg som sockersöt och idel kaninnosar. För så är inte mitt liv. Men är det så jag framställt det?
Ofta ofta får jag de mest fantastiska kommentarer av er. Om att jag är söt, vacker, pysslig och rar.
Jag har nog bara tagit för givet att ni förstår att det är ett par sidor jag visar här. Att jag är mer.
Jag älskar era kommentarer. Å andra sidan vill jag vara sann. För jag är inte idel små finurliga leenden, perfekta lockar och sagolika klänningar. Jag vill att ni ska veta att det inte alltid är så.
Jag har ett helt sannslöst humör. Det har tagit mig år att lära mig hur jag ska tygla raseriet som svämmat över allt för ofta. Jag kan vara otroligt elak och speciellt när jag blir arg. Det är jättebra att vara verbal, ha ett rikt språk och en känsla för formuleringar. Men i kombo med ilska blir det en tsunami som gjort människor i min närhet så himla illa. Jag svär jättemycket. Säger inte de allra värsta orden men många av de andra alldeles för mycket. Förvisso ÄR varje dag en dress up day för mig. Men jag känner mig så jäkla ofta fel, osnygg, obekväm och ännu mer fel. Jag har komplex för min rumpa, mina lår och min mage. Har alltid haft och kommer nog kanske alltid ha. Det är en ständig kamp om att acceptera hur jag ser ut. Hur jag är skapt. På senaste tiden har jag haft dålig hy och det har gjort att mitt självförtroende varit i knähöjd. Antalet fuldagar jag haft sen jag flyttade till Stockholm är fler än jag orkar räkna till.
Där har ni mer. Lite av det jag inte visar. Men som jag vill att ni ska veta om. För jag kan känna mig så falsk som hela tiden målar upp det mest perfekta. Allt det med moln i kanten och nyckelben som luktar gott.
Säg nu inte "du kan omöjligt svära jättemycket och vara elak och arg" som ni ibland brukar. Det skulle hjälpa mig så mycket mer att acceptera mig om jag visste att ni också gjorde det. Att jag inte är idel kaninnosar och kluriga små leenden. Jag vet att jag är rar, men jag bits ju också. 
rara hamstrar bits också :)
puss.
Du har aldrig varit så vacker, så äkta och så fulländad som nu! Jag älskar dina kaninnosar och allt det ljuvliga du för med dig! MEN framförallt så visade du så mycket mer av dig igår och i detta inlägg och det är vackert!
Du fick mig att se saker i annat ljus!
Kajsa, du har aldrig varit så fulländad som nu!
Stor puss på dig!!
//Frida
Nja. Alltså visst ser jag dig som rar och söt. Men jag har även sett att du har en djup och analyserande sida. Jag tycker om att ta del av dina funderingar för de känns som tagna ur ditt innersta.
Jag har tänkt en hel del på det den senaste tiden. Att bloggen bara visar upp ens fina, perfekta sidor och så tror folk att man kanske lever så. Mitt liv är ju så mycket mer än det som speglas i bloggen, jag kan vara arg, ledsen, ful och elak men det är sällan det syns där. Å ena sidan skulle jag inte vilja skriva om alla sådana saker med tanke på att många i min närhet läser bloggen och det skulle lätt kunna bli obekvämt. Men när man får kommentarer som "du verkar ha ett perfekt liv, jag skulle vilja byta med dig!" så vill jag bara radera den pastell-perfekta låtsatsbilden som jag skapat.
Jag vet att du alltid säger saker och ting i välmening till mig. Jag vet inte varför det blivit så att jag äter mindre. Jag vet att det är jättedumt. Jag vet det.
Me will take care of myself. Jag lovar dig, och mig själv det.
KÄRLEK!
Man väljer ju själv vad man vill visa i sin blogg. Jag har fuldagar nästan hela tiden, lägger jag upp en bild på mig själv jag inte är helt nöjd med får jag lite smått ångest över det. Och jag tycker inte att du ska känna dig falsk för att du bara visar positiva saker här. Det är din blogg, du får visa precis vad du vill.
Den senaste tiden har din blogg varit mycket rosa sockervadds-fluff av prat om kärlek, snygga kläder och allt som är fint i livet. Och det är hur fint som helst att läsa om, men jag tycker ändå det är ganska tydligt att din personlighet är mer komplicerad än så. Jag minns ett av de första inläggen jag läste av dig, där du räckte fuck you på ett foto och jag tror du var sur för du inte fick så mycket kommentarer. Jag tror en del av dina läsare blev lite chockade, haha! :)
Du är helt enkelt mänsklig, precis som alla vi andra.
Ja, så är det ju med alla människor, ingen är perfekt utan alla har osäkerheter och mindre bra sidor. Det är ju inte alltid man framhäver dem i sin blogg men det är klart att de finns där. Men det är skönt och bra att du skriver om det för jag tycker att vissa bloggar ibland kan bli alldeles för perfekta och sockersöta, sådär som man vet att ingen kan vara i verkligheten.
Det är klart att alla vi bloggare tänker på vad vi visar upp av oss.
Jag har också ett fruktansvärt humör men jag lägger ju inte upp en bild på mig själv med rynkor mellan ögonbrynen och mungiporna neråt för det.
Det är egentligen lite samma sak som när jag träffar nya människor, jag tänker ju på hur jag framställer mig och de gör säkert likadant.
Jag tycker inte att det är falskt eftersom "alla" (om vi ska generalisera) gör det.
Älskar inlägget! Det kändes så bra att läsa det. Och jag kände igen mig i det. Du får vara hur du än är, jag gillar dig!
Kära finkajsa, jag tror att alla (eller i alla fall de allra flesta) förstår att det är mer av dig än lyckopirr och blå kaninnosar. Men det är ju klart att det är roligast att blogga när man är glad och jag tror nog ingen publicerar bilder man är missnöjd med. Inte är man falsk för det! <3
Förresten så tycker jag inte att din blogg är speciellt enkelriktad; du har väl skrivit en massa arga och ledsna inlägg i dina dar?
Kramar ifrån en Hanna som tycker att du är precis lika söt med dåliga sidor. Puss!
det är ju det här som gör dig (extra) vacker; ärligheten!
jag gillar sådana samtal. det får en att fundera liksom...
Haha, kom att tänka på en ilsken hamster jag såg en gång som man var tvungen att ha handskar för att plocka upp. Men vet du, det fanns säkert en anledning till att han var så. Det kanske det finns för dig med. Vad jag menar att det kan vara svårt att stå ut med sina svåra sidor ibland. För mig är det så i alla fall. Kanske kan vi lära oss att vara lite snällare mot oss själva.
Puss på dig för att du vågar vara ärlig! Det är fint!
Jamen såklart. Vad bra att du vågar skriva sånt här!
Nog har vi vetat att du har näbb och klor som alla andra ibland. Du är ju trots allt människa, men en människa med väldans mycket sötare drag än alla andra. :)
jag har inte uppfattat dig som sockersöt. utan någon med mål i livet och som är sig själv. någon som säger vackra saker istället för att vara elak. ser dig som modig och blyg, stark men vågar vara svag. som en vän, på internet. heja dig!
Du är så klok så att hälften vore nog! Och jag tycker att det är väldigt skönt, nästan lite befriande att läsa om hur alla dessa "sockersöta" flickor ute i bloggvärlden faktiskt är helt vanliga människor, som kan bli arga och ha dåliga dagar och otvättat hår. För det blir ju lite som en låtsasvärld. Där alla är slanka och ”putmagefria” med felfri hy och perfekt komponerade outfits. Och det om något är ju komplexgivande. Dunderkram!