i need you like a heart needs a beat
Men så inser jag att jag är exakt likadan. Bara det att de där tjejerna faktiskt säger det. Jag gör det inte. Jag bara tänker det. Men jag älskar mina vänner så mycket. Min andra familj och stöttepelare. Vänner till döden och sista lussebullen.
Det är en sådan otrolig lyckokänsla att veta att man har någon ett sms bort. Att några knapptryckningar på telefonen finns det människor som står på min sida, ger goda råd eller helt enkelt bara står ut med att hålla med när man tycker att någon är dum i huvudet. Det är en trygghet.
Ibland undrar jag om jag förtjänar de vänner jag har. Inte nog med att jag är oerhört dålig på att höra av mig, de får ofta smaka på mitt dåliga humör, jag är egoistisk, kan vara otroligt tjurskallig och dömer väldigt hårt. Och jag vet ingen som kan vara så kall, hänsynslös och ovillig att låta människor komma nära. Därför är jag så tacksam och glad att jag har vänner som kan se bortom och igenom alla mina dåliga sidor. Som kallar mig jävla pucko när jag går för långt och ber mig ösa min galla på någon annan. För det är riktig vänskap. När man kan vara ovänner och oense, ha olika åsikter och värderingar men ändå respektera varandra.
Jag råkar bo med människan jag kan tycka mest om i världen att vara med. Densamma människa kan också vara den som driver mig allra mest till vansinne, vredesutbrott och irritation. Jag är helt säker på att det är exakt samma känsla hon har gentemot mig och därmed så behövs inga mer förklaringar. 98 % av tiden är vårt hem en kakdegskantat vardag med sugrör över hela lägenheten och spontandans till Belinda Carlisle och Meatloaf. Resterande två försöker vi slita av varandras huvuden. DET är kärlek.
Ni vet väskan man förälskade sig i, i sjätte klass och för alltid kommer minnas som perfektion trots att den med andra ögon är ett stycke fuskläder med dåliga sömmar och för glansiga detaljer? Eller ponnyn med russinbruna ögon och sammetspäls som fick så mycket kärleksfull ryktning att pälsen tunnades ut på halsen?
Den där sortens kärlek som är ett dött ting eller i form av en varelse med knappögon och mjuka öron. Men som man ändå kan kalla kärlek på så sätt att det på fullaste allvar lämnar avtryck i ens liv.
Jag älskar den sortens kärlek. För den är alltid besvarad. Väskan säger knappast "jag gillar inte 'rej" och djur tycker om varsamma händer som stryker, klappar och kliar. Det är kärlek som man vet inte behöver göra så ont. Förutom den dagen väskan har ett handtag och hål i fodret och knappögonen inte tittar in i mina igen.
Då gör det ruskigt ont. Jag kommer aldrig i mitt liv glömma den 24 april för många år sedan när jag lät en sista morot ätas upp av försiktiga läppar från min öppna handflata. När min prickiga cirkushäst la sin mule mot min kind en sista gång. Men skillnaden mellan den kärleken och kärleken till en människa är att ett plagg eller djur aldrig säger "jag gör slut". Och det gör det till en fin kärlek.
Åh, vad jag gillar ditt kärlekstema. Och de två översta bilderna är ruskigt trevliga.
Sant så sant och oerhört besvarat och ömsesidigt. Vi har något ovanligt. Vi har det bra. (vi här bak i bilen? tjoalidalittanlej hej) Aj löv jo hajmster. Nu ska jag snart förflytta mig till soffan och ge dig en pouss! Pouss!
"Ni vet väskan man förälskade sig i, i sjätte klass och för alltid kommer minnas som perfektion trots att den med andra ögon är ett stycke fuskläder med dåliga sömmar och för glansiga detaljer?"
jag tror jag funnit mig en liten favoritblogg :)
Måste påpeka att min födelsedag äger runt den 24:e april, hehe. Fin text by the way. Kärlek är fint, särskilt den till ponnysar.
Sv: Jag utbrast samma sak när jag satt och tittade på filmerna. Tyvärr är jag nog världens mest otålmodiga.
Kärlek!
Eller kärleken till en snuttefilt, som min syster brukade hota med att klippa sönder så att jag började gråta hysteriskt, haha. Gillar kärlekstemat här! Myspys.
sv: hihi, så blir det lätt under flygresor..det susar liksom så trevligt så man blir sömnig^^ men den var jättebra!
ALSKAR din lilla skrivelse om vanskap dar, for det ar PRECIS sa det ar!!!! Jag bor ocksa med den jag tycker allra mest om att vara med, och vi har ocksa vara brak. ...Just nu sa ignoreras jag exempelvis stenhart pa grund av nagonting jag gjorde imorse, vi slass valdigt ofta (och HART!!), men det slutar anda alltid med vanskap. Det ar sa det ska vara.
I miss you Kajsa! <3
Man ska låta alla i ens närhet veta hur mycket man tycker om dem. Jag tycker inte att det är ett dugg barnsligt. Jag tycker det är jävligt fint faktiskt! Folk är så dåliga på att uttrycka sin kärlek, i alla fall här i Sverige, inte konstigt att vi är ett av världens mest deprimerade länder när ingen säger det positiva de känner.