aenigma

[email protected] Stil är att veta vem du är, vad du vill säga, och att ge fan i vad folk tycker.

Fredag den 13 februari - BREAK UP DAY or MAKE OUT DAY?
Vare sig man är singel, i ett stadigt förhållande, har någon att pussa på under mörka klubbtimmar eller är på väg att göra slut så finns det all anledning att slå på stort på alla hjärtas dag.

Jag och Miriam på Björn Borg vill att du tar till vara på dagen inför den mest hjärtformade dagen av dem alla genom en liten tävling. Vilken är din värsta, sorgligaste, märkligaste, roligaste finaste break up story?
När du var 9, gick i tredje klass och får reda på att killen du frågat chans på är tillsammans med samtliga andra tjejer i klassen också. Dagen då din pojkvän friade, och du gjorde slut för alltid. När ni båda insåg att ni inte alls var kära i varandra, utan din tjejkompis.

Berätta i en kommentar och du kan bli ägaren till en fin goodiebag från Björn Borg!
Jag och Miriam (som också listar sina bästa break up låtar) berättar imorgon om vem av er det bli.

haha näe jag tror inga böcker dödar hjärnceller för allt språk så sett är bra för tankeförmågan och ens egna förmåga att skriva..men det kanske inte ger en något djupare om det är det man vill åt.



Härligt Kajsa! Go go go!

Mitt mest minnesvärda breakup, som jag än idag kan skratta gott åt, var väl i 4:e eller 5:e klass. Jag hade precis fått reda på den fruktansvärda nyheten att min pojkvän också var tillsammans med min värst ovän i klassen (ja, det var mycket dramatik på den tiden). Osårbar som jag var gick jag bara fram till pojken i fråga och sa något i stil med "killar som du ska man bara göra så här med", varpå jag tog fram min hand och i luften låtsades att jag lade den på ett huvud och sedan snurrade runt för att slutligen trycka ner i jorden ;) Det du, inte illa för en 11-åring med krossat hjärta ler

Det var en gång för längesedan, närmare bestämt när jag gick i första klass, hade en ojämn lugg och var tillsammans med en kille som hette Sonny. Vi hade varit ihop i ett par månader skulle jag gissa, det var inget allvarligt på den tiden. Han hade frågat chans i ett rosa brev som jag fick hemskickat i brevlådan med adress och frimärke. Jag kunde inte läsa så bra då, så min kära mor fick läsa upp det högt för mig, och jag tackade ja på en gång. Så kom dagen, den stora dagen, den fjortonde februari, alla hjärtans-dag. Jag var väl lika glad och sprallig som vanligt antar jag, men så hände något, något oväntat. Ett blått brev damp ner i brevlådan, ett brev där Sonny högtidligt förklarade för mig att han nu framöver bara ville att vi skulle vara vänner då han inte längre hade samma känslor för mig. Jag tror inte att en enda tår rullade ner för min kind, men att bli dumpad på alla hjärtans-dag är ingenting jag skulle uppskatta idag.

Min konstigaste historia är från när jag gick i lågstadiet, trean var det nog. Hade varit tillsammans med min klasskompis Kim i 2 år (utan att jag visste om det) men blev glad när jag hörde det eftersom jag var kär i honom just då. På kvällen samma dag som Kim berättat att vi var ihop lekte jag, mamma och en vän anden i glaset. Jag frågade anden om Kim skulle göra slut med mig, och anden svarade ja. Dagen efter gjorde Kim slut med mig och jag vågade inte leka anden i glaset något mer efter det.

Åh, tack för den underbara kommentaren! Jag tror att jag sparat alla kommentarer jag någonsin fått av dig i min Fina kommentarer-mapp. Puss!



En break up story.. Jag har haft två riktiga förhållanden, ett med min nuvarande älskling och ett som höll tills i tja, februari förra året kanske. Väldigt sorgligt, väldigt destruktivt, väldigt jobbigt, hela förhållandet var så. Dessutom vill jag helst glömma bort alltihop, så jag ska inte dra upp det igen.

Annars var jag en mycket populär flicka när jag gick i trean till femman. Jag var ihop med alla jag ville ha, och något som inte hör till break ups men ändå är roligt att berätta är den här lilla händelsen.



Jag gick i femman, och hade just blivit ihop med Henric, en jättesöt blåögd pojke med ett blont hårrufs. Jätteblont. Vi skulle gifta oss, och vi hade maskrosor som satt ihop i kanterna istället för guldringar, och så skulle vi kyssas. Det hela ägde rum på baksidan av skolgården, där lekisbarn och ettor vanligtvis var, men nu hade de lektioner. Vi hade en publik på kanske 8 vänner.

Men tillbaks till kyssen. Jag hade aldrig kysst någon med tungan, och helt plötsligt sade alla "men hallå, det måste ju vara en riktig!", och jag kan fortfarande komma ihåg hur nervös jag var och hur solen lyste i Henrics hår.

Jag tänkte att någon gång måste det ju bli av, och så öppnade jag min mun. Det var inte speciellt mysigt tyckte jag, det var varmt och lite slemmigt. Det höll väl i några veckor kanske, under vilka jag hann få en liten nalle som höll i ett hjärta som det stod "I love you" på. (Den fick jag senare reda på att han fått av en tjej innan mig. Vilka promiskuösa tider; alla var tillsammans med alla och inget förhållande varade längre än tre veckor. Håhå jaja.)



Men till break ups.

Eftersom jag inte riktigt har några att skryta med. Men jag brukar tänka så här ibland, och ganska mycket nu efter att ha sett PS. I love you. (En så himla fin film som alla nog borde se.)

Om Pontus gjorde slut, eller dog. Vad skulle jag göra då?

Jag skulle bli galen först. Nu tänker vi om han gjorde slut, eftersom det var vad det här skulle handla om. Sedan skulle jag ta alla hans kläder ur hans garderob och byrå någon gång när han inte var hemma, kanske skulle jag ta hans byrå med bara för att vara säker på att doften skulle hållas. Sedan skulle jag ligga i min säng och andas igenom hans kläder hela dagarna. Och han skulle aldrig få dom tillbaks.

Jag skulle gå till skolan efter ett tag, och bara ha gråa kläder. Jag skulle nog undermedvetet, eller medvetet, se så ledsen ut som möjligt för att få honom att ta tillbaks mig för att vara snäll.

Men gud, att bara tänka på det är för sorgligt, så jag struntar i det nu. Puss, fina du.



Förresten, Julia på ohhboy.blogg.se tycker jag verkligen förtjänar priset. Hon skrev så himla bra, och förklarade precis hur det var att vara ihop då. Fint!

Det var nog i trean eller kanske fyran, jag var upp över öronen förälskad. Sådär pirrigt och små fnittrigt kär. Så som man blev när man såg en söt pojke le mot en.



Jag fick honom! Grannpojken i parallelklassen med brunt rufs på huvudet, klippt i den obligatoriska pottfrissen. Vi lekte röda och vita rosen med hela grannskapet, sprang runt barfota och pussades under grupptryck och pinsam förtjusning. Ryska posten var ju hett på den tiden.



Det gick några månader, och trots de otaliga gånger ryska posten fick våra läppar att mötas hände det sällan utanför stängda dörrar. Knapp höll vi ens hand. Men det gjorde inte så mycket, för vänner var vi och tydligen att par ändå. Det var fint och lätt alltihop. Väldigt okomplicerat om man jämför med vad det kan vara nu.



Slutade lustigt dock, med en lapp i min vante en kylig höst dag.

"Jag gör slut", stog det med pojkens nästintill oläsbara handstil. Minns inte att jag tog illa upp, med enligt gamla dagboksanteckningar blev jag nog allt lite ledsen, lite sårad.



Pojken i frågan bor fortfarande bara ett stenkast från mitt hus och går på samma gymnasium som jag. Han är dessutom tillsammans med en nära vän och själv är han en.

Så det hela löste sig väldigt bra trots allt.



//Milla

hejhej :)

Fin blogg.



KRAM!

/ www.mramin.blogg.se

Åh. Break-ups. Där har man varit många gånger. Lika ont har det gjort varje gång. Och varje gång jag lyckats hitta någon annan efter en tid har jag trott att jag ska få slippa det där onda. Man är kanske för öppen för kärleken för sitt eget bästa. För gråtit har jag gjort många gånger. Över killar som dumpat mig. Över mig själv för att även jag har sårat killar som jag faktiskt brytt mig men ändå dumpat av andra skäl. Men okej. Jag har en bra historia:



Jag och tvillingsyrran, vi var väl runt, haha, 10år skulle jag tro. Vi var tillsammans med två av grannkillarna som var äldre och tuffa. Vi umgicks mycket alla fyra och frågade väl chans som alla andra gjorde i den åldern. Men när vi frågade chans minns jag att vi då också kom överens om att vi efter att ha varit med dom i en två veckors-tid skulle byta kille. Ja, vi är ju tvillingar. Och tvillingar delar på allt. Och för killarnas del spelade de väl ingen större roll vilken tvilling dom var ihop med.



Allt var frid och fröjd i två veckor. Vi lekte, skrattade och kanske pussades ibland också. Jag minns inte. Men det jag minns är den där dagen som kom. Då två veckor hade gått och vi skulle byta och jag hade sett fram emot det som tusan. Men då fick jag höra det fruktade: syrran ville inte. Hon ville behålla sin kille. Och jag.. istället för att glatt gå tillbaka till min kille sprang jag hem och borrade ner ansiktet i kudden och grät och grät och grät. Jag var helt förstörd över att behöva vara med den där andra killen två veckor till .. Åh. Livet var sååå orättvist.

Oh.. kanske ska tillägga att ja, det var rätt uppenbart att jag genom den reaktionen dumpade min kille då .. Stackarn.



Syrran och den andra fortsatte dock lyckliga i en eller två veckor till tror jag.

Vilka härliga historier :) Önskar att jag kunde bidra med något liknande.

Värsta break upen ever..

Vi var 14. Jag var sådär uppöveröronen kär och trodde jag skulle dö varje dag för den där känslan som jag hade.

En onsdag tror jag att det var. Vi var hemma hos honom, han spelade gitarr och jag skrev dikter. Jag tittade på honom, han såg så ledsen ut. Jag frågade om allt var okej, han sa ja.

Jag log lite snett och sa att jag älskade honom, det var första gången dom orden kom ur min mun. Han log tillbaka, fortfarande ledsen och sa att han älskade mig med.

Han skjutsade mig till min träning på cykel. Jag var sen och hade bråttom att byta om. Jag gav honom en hastig puss och sa hejdå. Han tog tag i min arm(som i en film) tryckte upp mig mot väggen och kysste mig. Han sa att vad som än hände så skulle jag veta att han älskade mig.

Oj, vilken härlig pojkvän jag hade, han var så himla romantisk... trodde jag.

Dagen efter ringer han mig.

han säger att vi inte kan ses på lördagen. Det vissta jag redan, han skulle ju va med sina kompisar hade jag fått höra.

Han sa att han inte ville vara tillsammans längre, han började gråta och sa att han inte älskade mig längre.

Jag blev bara arg, riktigt arg.

Han började dadda om att vi kunde vara kompisar medans jag inte ens fattade att han hade gjort slut, eller varför han hade gjort slut, varför på telefon?

Han sa ju att han älskade mig dagen innan. Hans svar var "Jag känner inte så längre".

Jag la på. Klarade inte av det. Jag grät i mängder.

Åkte till en kompis och fortsatte gråta.

Åkte till min träning och tårarna slutade inte rinna.

Han kom dit, och han grät, han grät som ett litet barn.

Han bad om ursäkt flera gånger om, medans jag bara spottade ut all skit jag bara kunde komma på. Han hade sårat mig, det gjorde så förbannat ont.

Jag gick tillslut därifrån och det sista jag såg var hans rödsprängda ögon som var tårfyllda.

Jag lovade mig själv att aldrig mer bli kär, jag skulle inte klara av den smärtan..

1 år senare fick jag veta att det var hans kompisar som hade tvingat honom att dumpa mig. Hans kompisar som faktiskt var mina kompisar.

Dom var rasister, tills dom lärde känna mig. Och det gjorde förbannat ont.



Jag har fortfarande inte låtit mig själv känna så, och det var 4 år sen. Jag skulle aldrig klara av att må som jag gjorde då. Det var hemskt.







Usch vad jobbigt det här var att skriva, blev alldeles för personligt..

Akta dig idag!

Det är fredagen den trettonde.

heeej!

jätte fin blogg och inlägget var bra!

bor du i Finland, då ja läste de äldre inlägget var du presenterade tidningen papper!! jätte bra tidnig! ;)



Lina

När jag var tolv blev jag tillsammans med min första pojkvän. Våra kompisar hade ringt och frågat åt oss - fast ingen av oss bett dem! Så det var lite roligt sådär..

Vi var tillsammans rätt länge, över ett halvår faktiskt. Men det var inget bra förhållande, han sade nedvärderande saker till mig hela tiden och raggade på mina tjejkompisar, jag fick höra att han tillockmed "frågat" på en tjej när vi var tillsammans. Hon sa nej.



I vilket fall så var det väldigt mycket "av och på" i vårt förhållande. Han dumpade mig ofta, och jag blev ledsen första gången, då gjorde han det ordentligt. De senare gångerna sa han bara rakt ut framför alla andra att det var slut.



Jag brydde mig tillslut inte alls - varför skulle jag?

Var väl mest tillsammans med honom för att jag trodde det var min enda chans.



En dag hade vi tjaffsat och jag gick iväg med min tjejkompis. Killen skrek efter mig, minns inte vad. Jag bara ignorerade och fortsatte gå.

Så hör man killens kompis "viska" - "säg att du gör slut och se vad hon svarar då?"



Killen ropade - "Jag gör slut!"

Jag hade tröttnat och fann bara situationen så jävla komisk, så jag svarade bara "Jaaaja"



Han fräser åt sin kompis; "Jag sa ju att hon inte skulle bry sig!!!"





Både jag och min tjejkompis började skratta, det var faktiskt väldigt roligt. :)

Hmm.. några dagarn innan alla hjärtans dag.. Jag gick i tvåan på gymnasiet och var löjligt kär i en hårdrockare som aldrig gick på några lektioner, så jag råkade hänga på och satt i korridoren dagarna i enda i närheten av honom. Vi dejtade och sov över, men det va inget officiellt ännu.



Men På den stora dagen ALLA HJÄRTANS DAG tänkte jag deklarera min kärlek för honom genom att skriva i ett hjärta "har jag chans på dig?" enbart för att det är så gulligt när man gör det när man är liten..



Nervös va jag dagen innan och kunde knappt sova. Då fick jag ett sms : "Jag tycker om dig.. men inte tillräckligt.."



WHAT!!?!? Han antog väl att det va bra å säga det innan det va en sån kärleksfull dag i skolan. Jag vägrade gå till plugget såklart, enbart för att visa mitt missnöje och gråta av mig lite grann. Satt på msn och pratade med en killkompis hela dagen, och han frågade om han fick komma å tillbringa denna tragiska dag med mig. Det fick han och, sedär, det blev kärlek där i stället. Sicken tur!

Åh. Att göra slut. Ungefär det värsta som finns.



Jag har bara varit ihop med en kille. Oh, vad kär jag var i honom. Min första riktiga kärlek. Jag gjorde slut med honom på hans brors födelsedag. Jag tänkte inte på det, jag ville bara göra slut med honom. På något sätt förstod han innan jag sagt något, han såg så ledsen ut. Jag berättade för honom att vi inte borde vara tillsammans längre. Han grät. Han stod alldeles still och grät. Sen kramade han mig. Länge länge. Han sa att han aldrig tänkte släppa mig. Efter några minuter försökte jag komma loss för att kunna åka hem. Han vägrade släppa mig. Jag minns inte hur jag kom loss ur hans famn, men jag vet att det tog lång tid. Vi grät båda två, men ändå visste vi att det var bäst att göra slut.



Det var inte alls trevligt att göra slut med den första människan man verkligen älskade.

Shit, här var det länge sen man var :) Allt bra???

Så lite så-tack för att du inspirerar!

Jag hade tänkt göra slut med min första riktiga kärlek någonsin. Om ett tag. Jag skulle bara åka och hälsa på honom en gång till och sen skulle jag verkligen göra det.

Så jag kom med långfärdsbussen dagen innan min födelsedag. På min födelsedag skulle jag åka och träffa släkt för att sedan åka på charter med familjen. När jag klev av bussen och såg honom insåg jag i samma stund att passet var kvar hemma i lägenheten, omöjligt att åka och hämta. Jag insåg också att min ena vante hade försvunnit någonstans i den leråker jag kämpat mig över för att ta anslutande buss.

Frusen, trött, hungrig och sjuk, mötte jag alltså min pojkvän. Han började med att berätta att han köpt biljetter för att åka med på chartern. Regnet piskade i ansiktet, insidan kändes likadan. Vi började gå den halvmil det var hem till honom medan jag desperat försökte säga så lite som möjligt. Väl framme gav han mig en underbar födelsedagspresent och jag sa att det var slut. Han bodde ute i skogen och det var omöjligt att ta sig därifrån så sent på kvällen. Så vi fick ligga i samma säng och gråta av ångest tills nästa dag. Grattis på födelsedagen.

Det här hände för ungefär 7-8 år sedan. Jag måste berätta hela historien för att det ska bli kul.



Min bästa vän Michelle hade träffat en kille och de hade bestämt att gå på bio. Han skulle ta med sig två kompisar och hon skulle ta med mig och vår andra bästa vän. Så det liksom skulle bli en trippel-dejt. När vi mötte dem tänkte jag direkt att det var snygg kille Michelle fått tag på. Sen visade det sig att den där snygga killen inte alls var Michelles flirt, utan han var hur mycket singel som helst. Jag hade ansvaret för biobiljetterna och såg till att vi skulle sitta bredvid varandra. Senare under kvällen började vi kyssas, för jag tyckte han var så snygg. Han fick mitt hemnummer. Jag hade fortfarande inte uppfattat vad han hette. Ett par dagar senare ringde det och min pappa ropade på mig: "Det är en kille som heter Nathan som vill prata med dig". Jaha, heter han Nathan, då vet jag det, tänkte jag. Vi började prata och han sa att min pappa måste ha varit en tjuv. What the fuck, tänkte jag men Nathan fortsatte med att säga att han måste ha tagit alla himlens stjärnor och satt i mina ögon. Vi fortsatte prata och några dagar senare ringde han och sa att han skulle rymma hemifrån. Han frågade efter min adress och eftersom jag bodde mitt ute på landet tänkte jag att han aldrig skulle hitta dit i alla fall! Så jag gav honom adressen och nästa dag bestämde jag med Michelle att jag skulle följa med henne efter skolan. Jag tror jag innerst inne kände att något (oönskat) väntade hemma hos mig. Ja, för vem ringde inte sen och sa att det satt en liten chokladbrun kille i vårt kök och drack saft med min pappa?! Jag sa att de fick köra honom till Michelle, för jag ville inte ha honom hemma hos mig. Han hade CYKLAT 3 mil hem till mig, från Malmö ut till den minst befolkade församlingen i Skåne! Så min mamma körde och lämnade honom och vi vandrade runt och han berättade om varför han rymt hemifrån och jag frågade vad han egentligen hette. Han hette faktiskt inte alls Nathan, utan Pyenat. Det tog ett tag att lirka ut det. Han frågade om jag ville vara tillsammans med honom och jag tänkte "ja, varför inte?". Han rymde vidare till Köpenhamn och bosatte sig på ett kloster. Jag var alltså tillsammans med en kille på rymmen. Som blivit munk till på köpet! Jag började känna att det inte var riktigt rätt. Under de här dagarna slutade jag 7:an och var på avslutning ute på en strand där jag träffade massa underbara killar och jag kände att jag inte kunde vara tillsammans med någon som inte ens kunde stå för sitt namn. Så fort han flyttat hem så bestämde jag mig för att åka in och träffa honom, för att göra slut. Han mottog mig väldigt kärleksfullt och när vi gick förbi en smyckesaffär sa han att han ville köpa den finaste ringen för att göra mig till hans på riktigt. Då förstod jag att mitt beslut var bra, så jag sa till honom: "Jag tror inte jag är kär i dig längre, vi måste göra slut". Han blev så arg och frågade om jag var kär i någon annan och det tjatade han om i säkert en kvart. Sen drog han av sig sitt pannband och slängde på marken och gick därifrån...



Några veckor senare var mina vänner och hälsade på hemma hos honom, eftersom det visade sig att han var bror till Michelles flirt. Han läste upp en dikt som han skrivit till mig, som handlade om mina mjuka läppar.



Den här historien, om den cyklande chokladbruna killen kommer inte glömmas så länge min familj lever. De retar mig fortfarande för det ibland.

Jag hade mailat och skrivit brev till en kille i fyra år. De senaste månaderna skickat videor och pratat i telefon så vi bestämde oss för att träffas. Jag var hur nervös som helst. I alla fall så blev vi tillsammans, efter att jag varit en vecka i Stockholm hos honom. När han sen varit en vecka hos mig förstod jag att han inte var som jag trott. Så jag ringde (det var långt mellan oss). Han hade då sagt upp sig från sitt jobb och sökt utbildning där jag skulle bo, vilket vi verkligen inte diskuterat. Jag gjorde slut. Han grät i tre timmar i telefonen. Senare fick jag ett brev. Senare en skiva där han spelat in en låt om hur jag förstörde hans liv och hur han aldrig skulle kunna gå vidare, hans kompis spelade synt och han "sjöng". Sorgligt och konstigt!