aenigma

[email protected] Stil är att veta vem du är, vad du vill säga, och att ge fan i vad folk tycker.

Jag funderade vidare efter gårdagens lilla inlägg om lyxkonsumtion gällande väskor och så. Ibland kan jag nämligen fundera över vad vissa människor offrar för att få vad de vill ha. Är det värt att leva på 3 paket för tio kronors nudlar i en månad för att få se ett par Chloéskor bredvid sängen när man vaknar? Kan man ta ett lån för att få råd med en Pradaväska? Känns det rimligt att ge upp ett antal saker i sin vardag för att få en lyxklänning från Marni som nästa säsong är passé? Bara för att äga, är det värt det?

Hur mycket kan man offra för att få det man vill. Inte bara i pengar alltså, utan i allting annat också.
Är i slutändan en pryl för tusentals kronor i sitt ägo viktigare en en relation till en vän, familjemedlem eller käraste när det kommer till kritan? Och konsekvenserna av ens konsumtion känns de alltid rimliga när ruset av den renaste glädjen faktiskt lagt sig. Det undrar jag.

"Och det var när jag började bli beroende av tyngre grejer som det verkligen började gå illa. Först var det H&M men sen gick jag över på värre saker. Jag testade allt ifrån Pradaheels till Balenciagastövletter och sen var jag körd. Det var då mina vänner började lämna mig."

Illustration av mig, som vanligt.

haha typ.. :P Snygg teckning!! :D

Svar: Tack, vad glad jag blir!! :) Kramar!

otroligt fin illustration :)

Oj, bra fråga & intressant inlägg! Det måste ju vara väldigt individuellt, jag menar, jag tycker att man hör om folk som gör just det där, köper något de egentligen inte har råd med, och sedan käkar nudlar resten av månaden, rätt ofta. Och de personerna verkar ju göra det gång på gång, så jag antar att för dem känns det som att det är värt det... annars skulle man ju inte göra det mer än en gång?

Personligen skulle jag aldrig klara av det (att planera att leva på nudlar alltså), är rätt spontan av mig och jag tycker att det känns tryggt att ha pengar för saker man inte vet om än. Jag menar skulle man bli medbjuden på tja, en middag/spontan resa/eller vad som helst som kostar pengar skulle det kännas riktigt trist att behöva tacka nej bara för att man slösat upp allt man har. Så trevligt kan inget materiellt ting vara att jag hellre har det som sällskap än mina vänner/min familj/pojkvän!

Men ok, för att svara på frågan så antar jag att jag skulle kunna avstå från att shoppa annat under en period (och då menar jag inte mat, utan andra kläder, accessoarer eller vad det nu är) om det skulle behövas. Och så avstår jag från mynt för jämnan, lägger undan dem i en "handbag fund". Men det känns inte direkt som en uppoffring, jag hatar ändå att ha massa mynt som skramlar i plånboken & det tyckte jag även innan jag började med det.

Vad jag tror är det största problemet egentligen är nog att folk handlar på kredit (jobbade på La Redoute ett tag, och du skulle veta hur vanligt det är att folk shoppar kläder och annat där på kredit! Det fattade jag aldrig, hur kul är det att betala tillbaka sådant man köpt *nu* - som man tröttnar på ganska snart - i flera år efteråt?), då tror de inte att de gör några uppoffringar, fast det gör man ju, man måste ju avstå från pengar längre fram för att betala tillbaka allt det där. Men jag tror inte att många tänker på det, utan kreditkortet åker fram när man ser något man vill ha. Och så har man massa skulder sen. Det tycker jag är skrämmande, framför allt när det gäller unga tjejer som kanske inte kan betala tillbaka och därmed sabbar chanser att få bostad längre fram, lån när man verkligen behöver det osv.

väldigt många väldigt relevanta frågor.

Jag tycker det är väldigt praktiskt för det som jag och mina vänner tycker allra mest om att göra är mer eller mindra gratis så jag ser det inte som att jag behöver göra den bortprioriteringen särskilt ofta. Jag tror faktiskt inte att jag avböjt något ungänge pga pengabrist under 2007 (och det beror inte på att jag har oändligt med cash utan att det har varit året då vi tyckt att det bästa i världen har varit bio och brädspel.
Och att jag bara varit på resor där boendet varit gratis och flygbiljetten superbillig) :)

Sen tror ju jag starkare och starkare ju mer jag läser om konsumtion, trender och kläders sociala innebörd att det handlar om så mycket mer än ett ägande. Identitet, psykologi, social ställning, existens över huvud taget osv osv.

Intressanta frågeställningar. Själv skulle jag nog aldrig kunna köpa något så dyrt. Tycker inte det skulle vara värt uppoffringarna och sen så skulle jag aldrig våga använda något så dyrbart. Är lite för klantig ;)

Jag antar att de människorna som köper sådana dyra väskor för att de försöker ersätta någontning, dålig självkänsla till exempel. De tror att människor ska se dem på ett annat sätt om de har en viss sorts väska, och på så sätt acceptera dem.

börjar man svälta och missa räkningar för att man var "tvungen" att köpa en märkesväska så e ju verkligen något fel.. det tycker jag är en underlig prioritering. Hur kan något materiellt vara viktigare än mat och boende? det kommer jag aldrig förstå. men sen om det e så att man tjänar på tok för mycket pengar och är för egoistisk för att dela med sig så kan det väl vara ganska okej att investera i en märkesväska.. men i min värld finns det alltid ngt vettigare att lägga pengarna på.

haha wow. Vilken miljöbov med flygplanet du är Kajsa! Det visste jag ju inte, eftersom jag inte hittade hit till din blogg och fick läsa om alla dina flygäventyr förrän du var med i min tävling :0) Synd att jag har missat att läsa om alla dina äventyr utomlands, får nog snoka i arkiven för att se om jag hittar dom :0)
Men det blir nästan glasklart allting vad du hellre lägger pengarna någonstans, på just upplevelser istället för de matriella ting som kostar lika mycket om inte mer.

Jag själv har inte råd att ens gå in i en designaffär, men det är mest för att jag har slängt pengarna i sjön på mycket smått, materiella ting, och jag var ute mycket förut. Men det här året ska jag ju som sagt få koll på ekonomin, och tror själv att jag kommer inse att jag faktiskt har råd med annat än h&m. Däremot tror jag inte att jag kommer bli en stor konsument på designermärken, oh no. Det har jag som sagt inte råd med.

Jag har levt väldigt fattigt tidigare så jag tror nog allt att jag kommer fortsätta att ha huvudet på skaft och inte göra av med pengar som jag inte har. eller göra av med pengar fast jag inte borde. Och absolut inte göra av med pengar på någon dyr gucciväska istället för att göra någonting med mina nära och kära. Och jag är väl ganska naiv eller lever i min egen drömvärld. Men jag vill gärna inte tro att någon människa slänger ut massa pengar på något bara för att äga det och kanske skryta över det för andra. Det måste finnas något annat bakom. Och herregud, ta lån för att få råd med en designväska? Nej, såna människor vill jag inte tro att det finns. Då har det hela gått alldeles för långt, tycker jag. Då är det inte längre mode utan ett beroende, desperat beroende utan någon innebörd.

Jag var också inne i
en "konsumtionskris" ett tag då
jag "var tvungen" att handla något så fort jag åkte i närheten av stan...
Nu är de dock bättre men de är väldigt svårt att stå emot om man hittar något som bara säger "Klick"...


Ha en underbar fredag!
Salut!

Intressant inlägg! Lyxkonsumtion är något som enligt mig finns i så många former beroende på vem som konsumerar, så låt mig berätta hur jag ser på saken.
För min del handlar det inte om att äga för att det är ett fint märke, lita på mig, om H&M:s sortiment såg ut som kläder från Marc by Marc Jacobs och Marcs kläder såg ut som H&M-kläder, så skulle jag definitivt INTE köpa av H&M:s kläder bara för att det skulle vara en fråga om att äga något lite dyrare, med lite mer status. För jag köper något när det är vackert. Det är designen jag betalar för. Jag äger visserligen ingenting riktigt svindyrt märkesplagg, så jag kan ju inte vara säker, men jag tror faktiskt att jag skulle ha svårt att tröttna på en hallonröd MiuMiu-portföljväska i första hand. Vissa saker är bara så vackra i mina ögon att jag är bombsäker på att jag skulle använda saken tills den går sönder. Smakar det, så kostar det. Jag betalar gärna (dock helst på rea, förstås) för utsökt design. Så ytlig är jag!

Jag har inget emot att man lägger sina resurser på det som är viktigt för en själv, och ärligt talat är jag ganska trött på allt snack om att familj och vänner är viktigare. Visst behöver vi sociala kontakter som de sociala varelser vi är, men var dessa finns att hitta är helt individuellt. Kanske hittar hon likasinnade (vilket är en fördel) genom att ha den där väskan, och vem är jag att bestämma att hennes sociala kontakter därför är falska?
Det jag vill komma fram till är att alla prioriteringar utesluter annat, d v s även den där resan med vännerna. Vad som är rätt vill jag inte lägga mig i - om Prada-skorna är viktigare än god mat för henne så skall hon självklart kämpa för att få Prada-skorna! Men samtidigt kan jag skratta åt den som dör för Prada, eftersom det för mig personligen (min personliga åsikt är inte samma sak som min moral - jag låter dig ha vilka mål du vill men genom empati kan jag ha mina åsikter om dina mål också) är ett värdelöst mål och därmed är det även helt OK för dig att skriva detta inlägg - bara för att göra klart att jag inte skriver en "lägg dig inte i"-kommentar.

Det blev lite rörigt, förlåt. För att förtydliga: det är inget påhopp, ingen kritik, inget beröm. Bara ett litet neutralt tillägg. :)

jävligt snygg illustration! dessutom med texten under, klockren!
den fick mig att le!

i love this site keep it up is nice and good keep it up is nivce and good