aenigma

Etik och moral är ju ett ämne som alltid berör. För ordens betydelse ligger olika tung hos olika människor och vi är mer eller mindre benägna att känna av inflytandet över våra handlingar. Därför tycker jag att detta är lika svårt som det är lätt att förklara när det kommer till min egen syn på saken.

Jag kunde tyvärr inte lyssna på något av de ljudklippen som vi skulle höra men har läst in mig på nyheten på nätet istället för att ta mer del av historien. Det första jag tänker på gällande vår uppgift är att det mer än någonsin kanske blir ett val utifrån vem man som publicist måste skydda. Eller snarare, som publicist för ett media som presenterar en historia som denna är det ett val av sida att ställa sig på. Låter kanske trivialt såhär och ganska självklart men en ack så svår fråga.
   Ta ett fall där en man blivit åtalad för pedofili eller annat sexbrott. Det är få saker som gör allmänheten så upprörd och man ser mer än gärna att denne person hängs ut ordentligt. Det räcker inte med straffet han får som brottsling, utan han ska också få lida som person. Men om denna man har familj? Ska barnen få lida för att deras far begått ett fruktansvärt brott också?
   Eller om en bilolycka sker exempelvis. En person blir utan någon som helst avsikt påkörd och avlider och människan som kör bilen hängs ut i pressen på ett felaktigt sätt. Inte bara får han/hon som körde plågas av skuldkänslorna över att ha tagit en annan människas liv utan också för alltid vara en mördare i vissas ögon.
   Man har som publicist ansvaret över inte bara den åtalade/misstänkta och offret utan också anhöriga till dem båda. Jag anser att det trots våra starka lagar om yttrande- och tryckfrihet ligger en viktig moralisk del i att tänka på hur man går ut med namn och uppgifter från båda parters håll. Vad domen än blir i ett mål så finns det alltid någon som är oskyldig, om det så är en familjemedlem, en anhöring, offret eller den åtalade.

Jag är stolt och glad över att bo i ett land där jag är fri att uttrycka migsjälv och vara den jag är i princip hur jag vill. Det är en trygghet att ha fått växa upp i ett sådant land. Men jag är också helt säker på att många av oss är invaggade i en falsk trygghet när det kommer till just densamma system.
För på samma sätt som jag är fri att säga det jag vill så är andra fria att säga vad de vill. Kanske om mig, någon som står mig nära eller på annat sätt saker som berör mig.
   Jag tror att vi i dagens moderna samhälle är väldigt rädda för att uttala oss om när det kommer till brott som berör religion, kultur och HBT-personer. Helt enkelt i rädsla för att verka främlingsfientliga och rasistiska. Å andra sidan är det just sådana brott som också väcker mycket uppmärksamhet. För att det berör och är ämnen där känslorna ligger strax under ytan, om inte utanpå.
Det är ändå där jag tycker att problemet återigen kommer in. När det kommer till brott och händelser som skall täckas in och bevakas så ligger det viktiga ansvaret på tidningen (i detta fallet jag tänker mig utifrån) att välja hur mycket man ska avslöja. Men felet med media i Sverige är att vi inte har en konsekvent rollställning i det hela. Där kommer yttrande- och tryckfriheten och biter oss i rumpan. För vi är fria att uttrycka oss och "Spelregler för press tv radio" är inte en lagstadgad bok där en mall säger vad man får och inte får skriva. Detta leder till att i en känslig fråga kan Aftonbladet välja att gå ut med namn och uppgifter under tiden Expressen ger oss en siluettbild och beskriver offret med enbart kön exempelvis.
Där går hela systemet isär. Vi är inte konsekventa i hur vi berättar historier i media och därmed blir det heller inte en helt neutral roll man har som journalist för tidningen som man skriver för.
   Allmänheten vill och har delvis också rätt till att få veta vissa saker och detaljer i historier som läggs fram. Både för att det är av allmänt intresse, annars skulle det ju inte stå i tidningen, och för att det handlar om nyhetsvärde. Men när tidningar behandlar olika ämnen på helt olika sätt så blir det ju en orättvisa. En folkkär artist blir in i det sista skyddad för att besvara en del av landets stolthet när det kommer till dennes brott. Men när en man med utländskt ursprung anklagas för misshandel kanske han visas upp med bild och fullständigt namn i tidningen. Eller precis tvärtom!
 
Detta är ett ämne man kan diskutera fram och tillbaka hur länge som helst. Men det jag reagerar på och som så många gånger gör mig extra upprörd är medias okonsekventa inställning till olika sorters brott, händelser osv. 
Är det relevant för ett fall att allmänheten får veta att brottslingen var färgad, berätta så det. Men är det Kungen som körde för fort i sin bil, berätta då det likväl. Lagen säger; tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrar rättssak bör förevisas. 
Alltså; man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. 
Tidningar har ett ansvar som är långt bortom vårt förstånd i vissa fall. Det kan missbrukas och förbrukas. Men folk ska få vara lika inför lagen tills saker och ting har bevisats. Svart eller vit, svensk eller tysk, tidigare straffad eller ostraffad.