The lost love
Men jag har haft mitt hjärta krossat ändå. Liksom på avstånd.
Jag kommer ihåg den där känslan så oerhört väl. Hur det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Och hur jag förundrades i min sorg över att det, en känsla, faktiskt kunde göra så på riktigt fysiskt ont. Som att hjärtat mitt krampade i ett hårt vasst grepp det inte kom ur. Jag mådde så illa och i en vecka slutade jag äta. För det gick inte. Och hur skulle det någonsin gå när mitt hjärta bara var fragmentariska bitar?
Att förlora en kärlek kan vara något av det svåraste och hårdaste som finns.
Jag och bästa vän har pratat mycket om kärlek. Särskilt sittandes nere vid vattnet här i Stockholm precis efter att solen gått ned. Det är liksom lättare att prata om kärlek som gör ont när man inte riktigt ser varandras ansikten. Då kan man säga de där sakerna som ligger allra djupast och längst in i hjärtat. När det är mörkt och luftet känns tyst.
Vi pratade om det där med att våga. Att faktiskt låta sig själv önska någon annans hand i sin, en annan människas hår att dra fingrarna igenom, ett nytt par ögon att se igenom. Det är ett så otroligt stort steg för många. För mig.
Så gör man det, vågar. Och allt faller i bitar. Då spelar det ingen roll om man är 14 med för mycket hård kajal som skydd mot världen eller 78 och tvingas säga farväl till en människa som man delat allt med i mer än halva sitt liv.
Den värsta sortens förlorade kärlek är nog den när man får höra att man inte älskar lika mycket. Att det inte är samma känslor längre. Att blodet som rinner i mina ådror är så varmt för hans/hennes skull men tillbaka är det svalt, ljummet. För känslorna är inte densamma.
Jag har inte upplevt det helt och hållet själv. Men jag är så rädd för det att jag kan ligga vaken på nätterna och krama min mobiltelefon för att en del av mig bara vill ringa så otroligt mycket till Honom och fråga om han älskar mig som han gjorde igår. Bara få höra hans röst säga att han är min.
Men om det händer. Om plötsligt blodet blir ljummet och svalt en dag, så läker allt.
Det tar tid. Det tar kraft. Det tar tårar och det tar så jävla mycket sorg. Men en dag inser man att man inte
längre dör bara man ser samma namn i eftertexterna på en film, hör det på bussen eller ser honom/henne på stan.
Pics. lelove
Är du inte feminst vill jag nog inte vara din vän
Det här med feminism har jag funderat så mycket på. Vänt och vridit. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är en personlig tolkning och otroligt subjektivt. För mig är feminism antagligen ganska olik vad den är för min pojkvän eller hon två dörrar bort i min trappuppgång. Men grejen jag kommit fram till är att jag insett hur mycket det spelar roll för mig vad andra tycker i frågan.
För mig är det väldigt viktigt att andra respekterar mig för mina åsikter. Får jag respekt, de behöver inte hålla med mig i vad jag tycker men låta mig känna och tycka såsom jag gör, från andra kan jag respektera dem. Men en människa som kallar sig icke feminist får en krackelerad yta i den mentala bilden hos mig.
Jag är uppvuxen i ett jämställt hem. Nu handlar feminism inte bara om det ytliga, lätta skrapandet på ytan som den rena jämställdheten vi så gärna talar om men det är en viktig del såklart. Men i mitt hem har det alltid varit en balans, eller obalans om man då vill kalla det så, av jämställdhet. Min mamma kan lika gärna byta däcken på bilen och bära in veden såväl som att min pappa toppar mitt hår och hjälper mig stryka. Jag är uppvuxen med uppmaningen om att det inte är någon skillnad på mig och mina bröder utifrån våra kön. Naturligtvis inser man som flicka att man är olik sina bröder som barn. Men jag har aldrig fått höra att jag inte skulle klara något för att jag var tjej. Eller vice versa. Det har styrkt mig och kanske är det därför jag idag benhårt håller fast vid att det inte är könet på oss som stakar ut vad vi har för förutsättningar utan vilka vi är som individer.
I min värld är det självklart att se livet som möjligheter där mitt kön inte är ett problem från min sida utan möjligen enbart från någon annans. Därför finner jag det otroligt sorgligt, tråkigt men framförallt faktiskt nästintill provocerande med tjejer, och killar, som inte vill kalla sig feminister. För att de enligt den klassiska feltolkningen tror att en feminist är fasligt förtjust i kroppsbehåring, hatar män och är ful och radikalt bitter. Eller för att de helt enkelt inte vill förstå att vad feminism handlar om är att krossa en könsnorm som säger att vi är olika som män och kvinnor och inte ska ha samma förutsättningar och rättigheter.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag har en skara med stadiga vänner. De som jag antagligen kommer hålla fast vid i resten av mitt liv. Naturligtvis vill jag träffa mer människor och stifta nya bekantskaper. Men det är inte som när man var yngre och inte lika trygg, när man hade ett annat behov av nya vänner och kontakter. Idag har jag råd att välja mina vänner men framförallt välja bort. Jag behöver inte vara någons kompis.
Naturligtvis skulle jag inte rynka näsan, få en äcklad min och vända ryggen till en människa som idag säger till mig att den inte är feminist. Men på något sätt har det blivit en ståndpunkt hos mig som väger tungt.
För eller senare kommer ämnet alltid på tal när man talar med mig. Som en enkel fråga, i en diskussion eller vad som helst. Och jag gör då en slags bedömning. För en människa som inte vill att jag och mina bröder, min mamma och min pappa, killen i ICA-kassan och hon i samma trappuppgång ska ha samma chanser och möjligheter vet jag inte om jag vill vara vän med. 
Grejen jag tror att många missförstår när det kommer till feminism är att de flesta som inte är så insatta tror att det är en slags grupp som alltid är på kvinnans sida. Saken är ju att feminism handlar om att det ska vara jämställt åt båda hållen. Att pappan ska kunna vara pappa-ledig lika mycket, ta ut föräldraledighet och ta sig in på arbetsmarknader där andelen kvinnor dominerar. Det ska vara en balans åt båda hållen.
En karamell, lilla vän?
Jag har ingen husmorsblogg. Faktum är att jag blir mer och mer tveksam till det där med husmorsbloggar faktiskt. För att sträva bakåt har aldrig varit min melodi. Och varför i hela friden önska att man var en kvinna som hade sin plats enbart i hemmet som en schablonfigur? Nej, det önskar jag inte migsjälv eller någon annan jag känner. Jag har skrivit om det förut. För ja, jag anammar gärna vissa stilmässiga attrubut. Jag vill gärna ha klänningarna från 50-talet och Diors The new Look. I min garderob får det gärna hänga flapperklänningar och magiska fjäderkreationer. Men jag vill inte vara där. I tiden då jag inte hade haft en rätt att uttrycka mig som idag. Då jag skulle passa in i en form, en mall. Då jag skulle behöva vara en kliché till kvinna när det kommer till hur normen tyckte att man skulle vara. Varför sträva efter att gå tillbaka i en tid då vi uttalat inte var lika mycket värda?
Det vill i alla fall inte jag.
I mitt kök får det gärna vara fint 50-taligt, lukta nybakade bullar och stå en karamellskål framme.
Men jag som står i köket är inte en husmorskvinna från den tiden. Och kommer aldrig att vara det.
Jag är värd mer än så. 
Appropå olika sorters bloggar. Hittade detta inlägg hos Frida med en intressant film om fenomenet vi är
som just bloggare. Helt klart värt en titt.
Blogawards 09 - en resumé
Jag har enda sedan blogawards funderat på vad jag ska skriva i år. Förra året blev det en hel del rabalder när jag yttrade mina åsikter och sa exakt vad jag tyckte. Och det kändes bra. Bra att kunna påverka.
Men i år har jag känt mig tömd. För samma morrande obehagskänsla infann sig i magen. Inget var nytt. Stämningen var densamma. Och även om jag inte drar mig för att säga vad jag tycker så är det inte roligt att totalsåga ett event. VR-folket har säkert jobbat häcken av sig för att sammanställa festen. Verkligen jobbat. Men det blev skit. Igen. Och jag har sagt det förut.
Så därför får ni en kort och koncis krönika.
Att äntra en bloggfest kan vara på ungefär två sätt. Antingen en orgie i mingel, godsaker på kakfat med tre nivåer och trevligt sällskap eller en inblick i Dantes inferno och dess innersta krets.
I två år har jag känt mig som en idiot under Veckorevyns bloggalor. För där det står saker i stil med ”en chans att nätverka och möta personer med samma intresse” och ”en kväll av gemenskap” på inbjudan borde det istället stå ”en chans att känna dig fullkomligt nedtryckt i skorna och få en vass armbåge i sidan” eller ”en kväll av total känsla av missanpassning”.
Jag valde att gå i år igen för att ge det en tredje chans. För att jag vill se om någonting blivit bättre sedan jag skrivit en krönika med nog med galla för att inte ett nummer av VR skulle kunna räcka till att torka upp det.
Så står man där igen. Lägger vikten på höger fot, kisar mot kamerablixtarna som lyser upp Kenza men som bländar den osäkra tjejen som står ensam i hörnet, lägger vikten på vänster fot.
Jag står där och undrar varför i helvete jag utsätter mig för en kväll av så mycket yta, så mycket kylighet och så mycket ointresse för alla andra än de som pallar att stå i tolv centimeters klackar och tighta glitterfodral.
Men det värsta är att jag lyckas förtränga vilket skämt dessa fester är när det kommer till att lyfta fram förebilder och personer som inspirerar till något bättre. Jag står där och räknar anorektiska ben, restylanefyllda läppar och vassa ögonkast.
Detta är vad man vill stå för och visa upp på dessa galor. Jag är en utfyllnad för att höja de som redan står på piedestal. Ett sunt ideal och någon som förstår att en feminist inte är någon som vägrar att raka sig under armarna är inte intressant. De får också stå i publiken och kolla upp. Aldrig ta emot priserna för att de gör någonting i vår märkliga bloggsfär som faktiskt betyder någonting.
Jag önskar att jag åtminstone kunde vara klämkäck och säga att det var en fest för ögat med mängder av vackra klänningar. Men vi bor i Sverige och här är svarta kläder samma sak för oss som bastkjolar är för hawaiianer. Ibland blänkte det till i ett paljettbeprytt stycke till kroppsbeklädnad men det hade lika gärna kunnat vara en dresscode på inbjudan i stort sätt. Puff Daddy har fester med tema vitt, på modefester är det svart. Eller okej, kanske till viss överdrift. Men när man vet att det är ens vän som står på andra sidan av rummet för att hon är den enda bland över 600 personer som bär rosa så kan man inte annat än vilja slå sin fashionabla panna i en betongmur. Hårt.
Såhär obekväma var vi med 20 kamerablixtar upptryckta i ansiktet.
Tack Maria, Emma, Julia, Elin och Jessica för att ni var ljuspunkter i modemörkret.
Såhär lättade var vi när galan var över och vi kunde sitta ned på golvet och andas ut.
Tack Anna-Krimskrams, Ida, Sophie, Julia och Helena för att vårt efterhäng blev legendariskt trevligt.
Ta dig i arslet Ralph Lauren
Jag är medveten om att jag sa att jag inte skulle blogga idag under dagen eftersom jag har tokmycket att göra men å andra sidan så får man blogga ifrån jobbet. Särskilt när jag har min arbetsplats hemma. Jag får liksom ge migsjälv bannor om det behövs. Men till ämnet.
Snubblade över följande bild för några dagar sedan. Min ilska och mitt äckel över ett företag som på fullaste allvar lanserar kläder på det här sättet, har inga gränser. En sönderretuscherad modell där huvudet är bredare än midjan, ett skämt kan tyckas men så är icke fallet, är deras faktiska reklam som vi ska matas med.
Ingen människa kan se ut såhär. En alien möjligtvis. Men inte du och jag.
Hur ett företag som Ralph Lauren faktiskt bestämmer sig för att ha det här som en kampanjbild är så vidrigt och sjukt att jag tappar orden. Hur många gånger ska ämnet behöva tragglas igenom, hur många Bergen-Belzenmagra skelett till flickor ska gå catwalken fram och hur många liknande tidningsuppslag ska man behöva se? En bojkott av en industri som livnär sig på att förmedla sjukliga ideal och bilder är vad som borde göras.
Men tills dess det händer tycker jag att Ralph Lauren kan ta sig i arslet.
I en tidigare annons för Ralph Lauren ser modellen Filippa Hamilton ut såhär. Med största sannorlikhet också retuscherad men fortfarande med former och en tillsynes sund kropp. Det är omöjligt att överhuvudtaget att se några kroppsliga likheter på de två bilderna.
Fyra saker som gör mig glad
När varje steg ska bära en över en avgrund är det viktigt att se de små, bra grejerna i livet.
Som vackra, inspirationsgivande tidningsomslag.
Underbart knasiga klänningar i äppelgrönt med rosa drakar.
Intressanta modevideor från modelinia.com.
En tavla i köket med turkos ram och cupcakesmotiv. (presentpapper fick bli kökskonst)
Vad gör er glada mörka tisdagskvällar när inte ens the lyckas värma kroppen?
until im back
Tills energin är tillbaka i min kropp, tills jag känner att jag har ett moget inlägg att skriva, tills jag orkar formulera tankarna som hittills mest frontalkrockat i huvudet; tills dess tycker jag att ni ska läsa kära Jessicas inlägg om lördagen. Gör det. Bara gör det.
Meditation on the new/ Another version of an I love you
Idag när luften är hög och kall, när solen sträcker långa sylvassa fingrar av ljus mellan de höga husen och löven trillar av ett efter ett så vill jag ge er en torsdagspresent.
En tankepassage till en sinnesstämning eller bara ett inlägg av körsbärsblommor och bra musik.
Videorna är animerade av bästa Katy Davis aka Gobblynne Animations.
Hon är fantastisk.
En tanke, ett papper och en penna
Jag saknar verkligen att ha tid och ro för att rita. För jag älskar verkligen att göra det.
Få en idé, en tanke, en vision, en inspiration och sedan sätta sig framför ett papper med pennor överallt och bara låta händerna skissa fram det där som ibland är en uppenbar bild och ibland bara en svag aning. Sedan låta svarta streck löpa kors och tvärs, i mjuka bågar, i hårda kanter, i skuggor och omsluta öppna ytor.
Se en bild växa fram och förvånas över hur den är exakt såsom den var i huvudet. Eller inte alls.
Jag saknar det verkligen.
Men tills jag har tiden och ron så bläddrar jag i arkiven. Och när jag var hemma i norr hittade jag en hel mapp med massor och åter massor av gamla bilder. Publicerat och inte publicerat, enkelt och avancerat, bra och dåligt. Men framförallt en mapp med inspiration. Den ska ni få ta del av en dag, snart. 
Krönika – Man trodde man skulle bli en rebell
Jag jobbar ju som frilansjournalist som bekant. Nu när jag bor i Stockholm blir det dock inte riktigt lika mycket men jag gör fortfarande saker på distans ett antal gånger i månaden för tidningen i norr. Eftersom jag för tillfället mår skit med ett huvud som inte hänger med kroppen, snuvig nos och och yrsel så tänkte jag att ni får läsa förra veckans krönika istället för att jag gör ett redigt lördagsinlägg. En krönika om att svika sitt barn-jag.
Jag sitter i vår lägenhet på 46 kvadrat. På golvet ligger det inga kläder, i fruktskålen hittar man vindruvor och i soffan ligger filten och kuddarna i snörrätta rader. Det är ett hem vi är i. Väggar, golv och tak. Vårt hem, jag och bästa vännen – nu i sambosförpackning. I kylskåpet kan man hitta allt ifrån mjölk till återförslutbara förpackningar och grönsaker. Det vilar en slags låtsasvuxenhet över oss. Vi storhandlar, fryser in matlådor och diskuterar gärna hur det kommer sig att dammet samlar sig i små trupper så fort dammsugaren ställts in i sitt skåp. Fast ibland undrar jag om hela grejen inte är en charad. För jag har ju lovat mig sedan jag var liten att ”när jag flyttar hemifrån ska jag inte bli tråkigt vuxen”. Jag skulle äta bullar så att smulorna kaskadhoppade i sängen, vara uppe till tre bara för att man kan, äta glass till frukost och aldrig bädda sängen.
Så jag ställer mig frågan i smyg då och då. Mest de stunder när vi i samförstånd tittar på varandra när man hör ungdomars gälla skratt nere på gatan sent på kvällen. (För vad kan man annat vänta sig av dagens unga? Ovetandes om att vissa ska upp morgonen efter) Eller när vi diskuterar huruvida det är behov av långa eller korta gardiner.
Vad hände med oss, kan jag undra. Vi skulle vara o-vuxna, knapra godis istället för middag och ha på oss pyjamas två dygn i sträck eftersom allt annat är smutsigt. Jag kan känna att vi svikit oss själva. Svikit våra barn-jag. Man lovade sig själv en rebell och fick mamma scanköttbullar.
Mest vill jag i stunder som dessa krossa ett paket Digestivekex och sen skaka det över hela vår lilla värld innan för fyra väggar. Men jag gör ju inte det. För det är ju jag som ska städa upp det sen. (och slösa på mat på det där sättet?) Det är väl bara att inse att man i och med de första vinglande stegen utanför barndomshemmet helt enkelt förvandlas till en sorts vuxen. Snabbare än vi hann säga 5kronorsnudlar så var vi det.
Miniatyrvuxna.
Så istället för att få ett våldsamt digestiveutbrott och låta grannarna höra neanderthalarvrålen skalla så börjar jag planera nästa storhandling. Vilket inte är hard core någonstans men nödvändigt. Ack och ve om pastan tar slut ju och vi får spontanäta quinoa istället en dag.
Jag trodde jag lovade Stockholm en Kajsa med omaka strumpor som gick mot röd gubbe. Men det blev en lightversion av det. Väldigt light.
Ibland ställer jag mig dock på vänster sida i rulltrappor. Så att barn-jaget kan känna sig lite, lite nöjd. (och ibland lämnar vi disken till dagen efter istället för att ta den direkt efter middagen!)
Och ibland borstar jag inte håret på en vecka. Otroligt rebelliskt.
med smärta i hjärtat
Jag har tänkt. Everyday is dress up day för mig. Så är det verkligen. Jag går inte i mjukisar och en sunkig dag för mig innebär en klänning med plats för mage, lår och dålig självkänsla - men ändå en klänning som får mig en gnutta gladare just för att den är fin. Ta det inte på fel sätt, jag har full förståelse för människor som inte är som mig. Men för mig är varje dag en chans att använda allt jag älskar från min garderob.
Nu har jag dock tänkt en del på sista tiden. Jag har otroligt svårt att skiljas ifrån kläder. För vi har ju minnen ihop. De är som märkliga små vänner. Kanske är jag den enda i världen men när jag bläddrar bland plaggen tänker jag alltid "vi hade en jävligt rolig kväll på Bygget" eller "vi borde åka tillbaka till New York".
Men så finns de där plaggen som aldrig fått uppleva saker med mig. Eller kanske bara fått ta en kort sväg hemma för att sedan bytas ut. De åsidosatta.
Så jag går i tankarna på att göra ett rens. Vara rättvis mot plaggen och migsjälv.
För fina plagg ÄR till för att användas. Inte hänga i garderoben.
Så, jag går i bloppistankar. Eller traderafunderingar. Tänkte dock ge er chansen att yttra en åsikt om vad ni tycker. För klart att bloggläsarna borde få en första chans på det sockriga i min garderob som längtar till någon annan som kan tycka om dem.
Ett av plaggen jag funderar på, som borde få ett nytt hem, är min Jackie Kennedydröm. Den är så jäkla, jäkla fin. Pärlorna som någon sytt fast en och en för hand vid kragen. Innertyget som är perfekt anpassat. Dragkedjan som säger "Rrrrr" när man drar den upp till nacken. Men det är inte en modell som passar mig. Och jag grämer mig något så oerhört för det. Köpt 2hand i somras och aldrig använd av mig. (eller någon annan känns det som)
250 kr är inte vad jag gav men priset som jag skulle låta den kunna gå för.
Finns det en nyfikenhet för den? Eller en fråga om något?
Maila mig på; [email protected]
"jag chef, jag bestämma"
Så istället för att skriva det som redan skrivits och som redan sagts en miljon gånger (ni vet kaniner till Sandra, ett ekologiskt land till Clara, Paris och Vargar till Elsa, en feministisk värld där tjejer får skrika bajs till Hanna och italienska män med mörka ögon till Michaela) så skulle jag bestämma:
Vicky skulle få en stor verkstad med hur mycket material (naturligtvis återvunnet sådant) som helst att pyssla fram makalösa kreationer med. Hon skulle göra sammarbeten med Bea Szenfeld och göra så att recykled fashion blev nästa stora ´it´!
Miriam skulle vakna upp en morgon och ha hela golvet täckt av all världens finaste tändsticksaskar. Sen skulle Bibi ringa och berätta att BB vunnit priset som charmigaste underklädesföretaget i universum. Swedish Exports skulle börja gå som reklam på TV och den här skulle bli obligatorisk att se i skolan.
Sophie skulle börja göra kortfilmer på heltid men kunna jobba hemifrån så att hon och Elsie kan ha kvalitetstid ändå mest hela tiden. Sen skulle hon blir kontaktad och av en tidning för att de vill ha krönikor om hur det är med bebisar och graviditeter som inte alls alltid är som moln hela tiden, men som blir bra till slut.
Ida skulle få ett samtal av Kate Moss. Under en av alla Idas turer till London så har Mossan sett henne och blivit så betagen att hon bestämmer sig för att Ida ska bli nästa catwalkqueen. Ida flyttar till London, bor i en sagolik lägenhet i Notting Hill med en prins till pojke, äter gröna popcorn och pryder sedan omslagen till varenda stor tidning som existerat.
Signe skulle få en bebis med sin Fredrik, flytta till Berlin och varannan månad komma hem till Stockholm för att ha klubb på trogna, gamla Spyan. Men mest skulle hon vara hemma, ösa kärlek över små händer och bruna ögon, pussa på sin man och ägna sig åt att laga god mat och fotografera varje dag.
Anna skulle flytta till ett stort gammalt hus med sin Emil. Där skulle de ha knallorangea väggar här och där, låta katten galoppera fritt inne och ute och ha ett stort rum med gigantiska fönster för alla Annas kreativa projekt. En dag skulle en tokrik konstsamlare från USA ringa och fråga om han får köpa alla tavlor Anna målat - för valfri summa. Ekonomiskt oberoende och lycklig över livet skulle Anna och Emil fira med att skaffa tre sockersöta barn.
Hanna skulle flytta ihop i en liten liten lägenhet med sin Pontus. De skulle knappt ha plats för alla Hannas färgglada saker men så länge man är vansinnigt kär behövs inte så mycket saker tycker de. I taket skulle det vara en regnbåge och varje dag hade börjat med ett "jag älskar dig" två centimeter ifrån varandras ansikten istället för per telefon.
Och Kajsa. Kajsa skulle få skribentjobb på först svenska ELLE och sen amerikanska Vogue. Hon skulle bli krönikör på DNs helgbilaga, blogga en himla massa och åka på modeveckor. Hon skulle ha kvar en liten, vacker lägenhet i Stockholm men bo i Åre tillsammans med sin Mikael och varje dag kunna äta middag tillsammans. Ett par månader om året skulle de åka och surfa, upptäcka nya fantastiska platser och pussas i timtal.
If I ruled the blogworld så var det såhär det skulle vara för oss. Hur skulle det vara för er?
Episka kvällar mitt i livet
Igår skulle jag och Gris ta en fika med Frida. Den fikan eskalerade och blev till ett åtta timmar långt samtal om det högsta och lägsta i livet. Det bästa och sämsta. Om idealen som käkar upp oss, pojkvänner och längtan efter ro. Frida fick mig, som förra gången vi träffades, att fundera över det här med vem man är. Och vem folk ser en som. Jag har aldrig tänkt på min blogg som sockersöt och idel kaninnosar. För så är inte mitt liv. Men är det så jag framställt det?
Ofta ofta får jag de mest fantastiska kommentarer av er. Om att jag är söt, vacker, pysslig och rar.
Jag har nog bara tagit för givet att ni förstår att det är ett par sidor jag visar här. Att jag är mer.
Jag älskar era kommentarer. Å andra sidan vill jag vara sann. För jag är inte idel små finurliga leenden, perfekta lockar och sagolika klänningar. Jag vill att ni ska veta att det inte alltid är så.
Jag har ett helt sannslöst humör. Det har tagit mig år att lära mig hur jag ska tygla raseriet som svämmat över allt för ofta. Jag kan vara otroligt elak och speciellt när jag blir arg. Det är jättebra att vara verbal, ha ett rikt språk och en känsla för formuleringar. Men i kombo med ilska blir det en tsunami som gjort människor i min närhet så himla illa. Jag svär jättemycket. Säger inte de allra värsta orden men många av de andra alldeles för mycket. Förvisso ÄR varje dag en dress up day för mig. Men jag känner mig så jäkla ofta fel, osnygg, obekväm och ännu mer fel. Jag har komplex för min rumpa, mina lår och min mage. Har alltid haft och kommer nog kanske alltid ha. Det är en ständig kamp om att acceptera hur jag ser ut. Hur jag är skapt. På senaste tiden har jag haft dålig hy och det har gjort att mitt självförtroende varit i knähöjd. Antalet fuldagar jag haft sen jag flyttade till Stockholm är fler än jag orkar räkna till.
Där har ni mer. Lite av det jag inte visar. Men som jag vill att ni ska veta om. För jag kan känna mig så falsk som hela tiden målar upp det mest perfekta. Allt det med moln i kanten och nyckelben som luktar gott.
Säg nu inte "du kan omöjligt svära jättemycket och vara elak och arg" som ni ibland brukar. Det skulle hjälpa mig så mycket mer att acceptera mig om jag visste att ni också gjorde det. Att jag inte är idel kaninnosar och kluriga små leenden. Jag vet att jag är rar, men jag bits ju också. 
Matblogg!
Det här inlägget tillägnas min mamma. Så hon får se att jag faktiskt inte bara pratar goja när jag säger att vi lagar och äter ordentligt mat. (Nachos räknas tydligen inte in i kostcirkeln nämligen)
Så jag ger er; matblogg! och speciellt mamma. Kolla, mat! 
En vanlig syn vid middagsbordet. Olika sorters quinoasallader. Denna med fetaost, gurka, avokado, röda bönor och paprikakryddad kyckling.
När jag äter frukost ser det oftast ut såhär. Jag har lärt mig äta ost på mackan och till det blir det en gigantisk balja med, oftast, rött te. 
Vi bakar vårt bröd själva sen ett par veckor tillbaka. Lite olika sorter har prövats men massa knastriga mjölsorter och nyttiga frön och kärnor finns alltid i. Gott, enkelt och bättre än de från affären proppade med konserveringsmedel. Man snor ihop degen, in i ugnen och så får det vila under natten.
Då och då slinker även en smuldegspaj fullmatad med hallon och blåbär igenom också. 
Vissa kvällar snor vi ihop vad som finns i kylskåpet, packar picknickväskan från 10 Gruppen och traskar ned till vattnet. Vindruvor, vatten, vetebulle och sallad är då oftast på menyn.
work it!
Jag ska börja med att röja upp i min del av lägenheten. Ganska rejält. Det är ett hav av kläder på golvet och ritgrejer ligger spridda i ett mystiskt, småokult mönster. Sen ska jag dansa runt lite och vara glad över att vi har världens finaste hem på södermalm! Efter det ska jag ta tag i saker riktigt, ruskigt rejält. Jobb, illustrationer, mailinkorg, ansökningar.
Imorgon blir det lunch med mamma dessutom. Över en månad sedan vi sågs. Det är länge länge.
Kajsapotpurri
Bilder från vår omgivning
Men såhär då. Bilder på lägenheten är det svårt att få idag, men på våra omgivningar finns det!
Såhär ser det ut lite runt där vi bor:
Man kan ha picknick sittandes på fina klippor alldeles vid vattnet. 5 minuter från lägenheten och en evighet från verkligheten. Solen är gyllene och allting får en episk kant enbart för att skuggorna är som stilla siluetter.
Det känns som en blandning av Central Park och en fin, mysig film. Träd över vattnet, förälskade par, koloniträdgårdar, solvarma stenar, mjukt gräs och långt långt borta från staden fast man är mitt i.
När man går till vattnet kan man ta olika vägar. En går under broarna och då känns det precis som en gigantisk storstad. Men ändå inte. Trafiken dundrar ovanför huvudet men man själv är i den dämpade, grusgångsbelagda undervärlden. Där kan man dessutom hitta världens raraste sandlåda.
Vi bor i de gulligaste kvarteren. Nära till Myrorna, Stadsmissionen och Röda korset. Lugna gator bakom Götgatan. Söta butiker som säljer krimskrams och roliga böcker. Mängder av restauranger och fik där man kan hålla handen med den man är kär i eller fnissa med sin bästa vän. Det är som en stad I staden. Jag älskar det.
(och när det regnar kan man skratta högt hela vägen hem och hoppa i vattenpölar.)
Aenigma goes Yranblogg!
Nu kör vi!
I dagarna fyra (eller något sånt) bloggar jag, och mitt husdjur Jocke, på Yranbloggen som är en blogg för och enbart med festivalen Yran som tema! Tanken är att vi i sann upptäckar- och upptågaranda ska förmedla högt som lågt, internt som externt, från de små scenerna med rookiesen till de stora scenerna med giganterna, fint och fult, musikinriktat och modeinriktat och absolut allt därimellan som faller oss i smaken precis - här
(eller ja, där då). Samtidigt som vi springer runt och lyssnar på en massa grym musik, skriver och fotograferar så det glöder och äter suspekt mat från tältstånd - allt i Länstidningen i Östersunds ära - så finner man alltså bloggnärvaron där. Med en bloggmobil i ena näven och en salt kringla i andra hittar ni mig!
Klicka er vidare till Yranbloggen i några fantastiska dagar nu!
Med världens glittrigaste skor hoppas jag kunna slå Lady Gaga en smula på fingrarna.
ps. Naturligtvis kommer jag tillbaka och bloggar här när festivalen är slut! ds.
ps.2. FAN vad roligt det här ska bli! ds.
ps.3. iiiiih ds.
Vi. vi vi vi.
Om några veckor sitter jag och min bästa vän på 46 kvadrat och undrar vad vi givit upp.Undrar om en statssiluett kan ha samma effekt som norrs horisont av fjällkedjor. Vi kommer tveka och känna oss förvirrade.
För hur många år 21 år i livet än må tyckas vara så är man inte så stor när allt kommer till kritan.
Vi lämnar det trygga vi är vana vid för ett helt annat liv. Snöknaster under skorna till grusig asfalt. Men hur mycket vi än tvekar och är förvirrade så gör vi det tillsammans. Och tillsammans är man mindre ensam.
Vi är ett bra team. Vad vi än gör, var vi än är.
På en båttur i Västindien.
Hur dåliga vi än är på att tillaga saker så blir det lite mindre dåligt när man är två om det.
Oändliga dagar i skidbacken.
Helger i Östersund med lek.
Långsamma resor till roliga platser.
Grönögda gör det roligare.
Semester.
Lek.
Fest.
Fina dagar.
Märkliga situationer för andra, helt vanliga för oss.
Det kommer bli bra. Tillsammans-bra.
Blogginlägg D - kampanjjournalistik
Inför blogginlägg D valde jag att surfa runt lite och läsa några exempel på kampanjjournalistik för att få mig en bredare syn på vad det verkligen är. Naturlitgvis har inte tidningarnas kamp för Dawit Isaak gått mig förbi, och många kampanjer dessförinnan, men jag har ändå väldigt sällan tagit mig tid att sätta mig in i den sortens journalistik.
Varför då, kan man undra?
Jo där har vi ju också en del av svaret på min syn om den sortens journalistik.
När jag surfar runt för att läsa på lite olika sidor om kampanjjournalistik googlar jag uttrycket och får upp nedanstående;
" Kampanjjournalistik, benämning på den form av journalistik där man inte objektivt redovisar fakta utan istället i ett visst syfte vinklar presentationen. Detta syfte kan vara att åstadkomma t.ex. en sensation, skandal, folkstorm eller beslutsändring. En vanlig metod kampanjournalisten använder är att låta intervjua personer som säger just det journalisten själv vill säga eller framhäva. Kampanjjournalistik förekommer främst i kvällspressen samt i SVT:s och TV4:s nyhets- och s.k. granskande program. [källa behövs]
Vid ett flertal tillfällen har kampanjdrivande journalister tilldelas olika journalistpriser."
Jag har alltid känt att jag när jag läser i en nyhetstidning är det jag vill ha ett seriös, rakt och ärligt innehåll. Om jag ska läsa om kändisarnas viktnedgång och skandaler vänder jag mig till en annan sorts tidningar och därför förväntar jag mig att kunna läsa nyheter såsom nyheter är menade att vara. Till för att jag ska kunna ta del av världens tillstånd i stort och litet. När det då kommer till kampanjjournalistik känner jag att man ruckar på just det. Här kan ju tidningen faktiskt helt utan objektivitet, såsom jag anser att en tidning för vara då deras roll är att förmedla mig nyheter om Sverige, människor och världen, och med helt andra metoder.
Jag förstår inte varför tidningar ska bilda lag i vilket syfte de sedan väljer att bedriva en kamp för en viss människas, land eller organisations skull. I och med det så går ju objektiviteten ut genom dörren och man har plötsligt vänt på allt vad den vanliga, klassiska journalistiken går ut på.
Det blir ju inte en nyhetsrapportering tidningen då lägger fram utan en av sina egna åsikter färgade och efter sitt tycka beskuret så att de passar dem, inte oss som läser.
Medierna har en fruktansvärd makt att påverka oss alla. Å ena sidan så är det ju bra. När det kommer till vissa kampanjer som de håller i så för det ju med sig en massa gott. Pengar till insamlingar, frigörande av människor, orättvisor som klaras upp. Men världens alla problem klaras ju inte upp för det. Ett antal gör det, men inte alla. Och var är då det rakryggade, rättvisa och objektiva då? Tidningen har ju själv valt vad de velat strida för. Tur för de som fick sina namn bönhörda över världen, men de som inte fick det då?
Där har tidningen missbrukat och felbrukat sin roll enligt mig.
Gummibärchen und das beste freundin
Vi ses väldigt sällan jag och min bästa vän. Hon bor i München och går på dansskola. Jag alternerar mellan söder och norr. Men när hon väl är hemma i Båstad igen så försöker vi ta igen svunnen tid. Och då blir det allt som oftast ett kalas av skratt, grått, mindre slagsmål, mys, fika och inköp av onödigheter. Precis som det ska vara. Bästisskapet.
Hon ensam kan få mig att sätta i mig 300 gram gummibärchen. Det är riktig vänskap det.
Idag tog hon några av de bästa bilder som tagits av mig och rådde mig även att slå till på mitt kanske bästa second handfynd någonsin. Det är sådana stunder jag inser varför hon är min bästa vän. För att hon är allt och lite till som en vän ska vara. Hon finns där när ångesten kryper under skinnet, låter mig vara jobbig när jag är trött, skrattar både med och åt mig, skickar sms bara för att säga söta saker och är min evigt förtrogna.
Kärlek är fin i alla former. Både den för handendärapojkvännen såväl som för sin bästaste bästa vän.
Ja, gummibärchen dog i min mun.