donteatme!
Vi ska dra ut en sväng ikväll. Väldigt opretantiöst och lugnt. Men jag känner mig, utan skäl, som en överkörd katt. Eller mer som på bilden. En strösselbjörn i käftarna på en dino. Uff.
Åh.
Jag ska verkligen inte gnälla egentligen överhuvudtaget. Ikväll ska jag på middagsdejt på min
favoritrestaurang i Åre, kanske knalla runt i lite butiker och kika på fina saker (som jag dock inte bör köpa förvisso) och bara ha det mysigt. Och i veckan har jag fått hem inte mindre än två små paket som fått mitt vinterhjärta att slå varmt och fort!Jag hoppas verkligen inte att de här flickorna känt att de varit tvungen att
skicka något till mig av någon anledning, men herrejösses så glad jag blev.
Jag känner återigen hur jag bara vill bjuda er allihopa på kalas en dag. Kalas med ballonger i taket, en solig
balkong och sitta och framkalla fräknar på, coca colaburkar med sugrör och fiskedamm med presenter. Det
vill jag ger allihopa! Men allra mest idag till er sockerbitar som förgyllt min vecka extra.
Världens mest färgglada sockerbit skickade mig ett Hello Kittyhalsband som gör mig lika glad varje gång jag ser det i spegeln i min halsgrop. Åh! Hon gör mig glad varje dag dessutom med sina kommentarer.
En av de där flickorna som trollar med ord och som delade med sig av sin resa till Afrika gav mig denna stora sammetsrosett till brosch. Trots att jag borde vara den som gav henne för alla fina ord.
Det största snöbollshjärta ni kan tänka er till er båda och massa puss och kram!
favoritrestaurang i Åre, kanske knalla runt i lite butiker och kika på fina saker (som jag dock inte bör köpa förvisso) och bara ha det mysigt. Och i veckan har jag fått hem inte mindre än två små paket som fått mitt vinterhjärta att slå varmt och fort!Jag hoppas verkligen inte att de här flickorna känt att de varit tvungen att
skicka något till mig av någon anledning, men herrejösses så glad jag blev.
Jag känner återigen hur jag bara vill bjuda er allihopa på kalas en dag. Kalas med ballonger i taket, en solig
balkong och sitta och framkalla fräknar på, coca colaburkar med sugrör och fiskedamm med presenter. Det
vill jag ger allihopa! Men allra mest idag till er sockerbitar som förgyllt min vecka extra.
Världens mest färgglada sockerbit skickade mig ett Hello Kittyhalsband som gör mig lika glad varje gång jag ser det i spegeln i min halsgrop. Åh! Hon gör mig glad varje dag dessutom med sina kommentarer.
En av de där flickorna som trollar med ord och som delade med sig av sin resa till Afrika gav mig denna stora sammetsrosett till brosch. Trots att jag borde vara den som gav henne för alla fina ord.
Det största snöbollshjärta ni kan tänka er till er båda och massa puss och kram!
Att; om lycka
Att stiga innanför dörren och försiktigt låsa efter sig så att det inte smäller av låskolvarna i hela huset och väcker alla. Ta av sig ytterkläderna och känna värmen från sin egen kropp och håret som ligger klistrat i nacken. Att möta sin egen blick i spegeln i mörkret och se ett leende med vita tänder glimma tillbaka. Att helt enkelt känna fullkomlig, ren, pur lycka.
Det här är inget fylleinlägg vid hemkomsten 03.08.
Det är bara en lycklig människa som dansat på sin favoritklubb i flera timmar.
Jag är nykter som alltid. Det behövs ingen alkohol för att göra mig till en av de på dansgolvet.
Detaljbild på den här
Nu ska jag somna med ett litet leende och mascararester i små flisor på kinden.
Godnatt.
Det här är inget fylleinlägg vid hemkomsten 03.08.
Det är bara en lycklig människa som dansat på sin favoritklubb i flera timmar.
Jag är nykter som alltid. Det behövs ingen alkohol för att göra mig till en av de på dansgolvet.
Detaljbild på den här
Nu ska jag somna med ett litet leende och mascararester i små flisor på kinden.
Godnatt.
within.
Så sitter jag och letar efter en bild jag vet att jag publicerat på bloggen för länge sen. Ignorerar det dåliga samvetet som sitter på exeln och drar mig i nackhåret och väser att jag borde jobba. Bläddrar i månader för
länge sedan.Kollare arkiv efter arkiv. Och jag är inte så nostalgisk. En sådan person som lever i då. Inte när
jag har nu. Men i maj 2007 såg jag arg ut mest hela tiden men var så jävla lycklig. Jag kommer ihåg det.
Månaden innan studenten, solbränd hud från Oman, eftermiddagar vid älven, ljusa nätter som aldrig tog slut och tidiga mornar som vi orkade med ändå. Skratt som hade byggts upp under 12 års skoltid. Inte för att vi inte hade roligt då. Jag minns skolan som bra år, där jag blev jag. Men att veta "vi tar studenten snart" var glöden som fick oss att aldrig sova. Bara leva.
Jag var en karamell varje dag med solblekt hår, fina kjolar och ett helt spektrum av färger.
Det var en tid som kändes som en låt utav MGMT. Glad lycklig euforisk solfläckad snurrande och varm.
länge sedan.Kollare arkiv efter arkiv. Och jag är inte så nostalgisk. En sådan person som lever i då. Inte när
jag har nu. Men i maj 2007 såg jag arg ut mest hela tiden men var så jävla lycklig. Jag kommer ihåg det.
Månaden innan studenten, solbränd hud från Oman, eftermiddagar vid älven, ljusa nätter som aldrig tog slut och tidiga mornar som vi orkade med ändå. Skratt som hade byggts upp under 12 års skoltid. Inte för att vi inte hade roligt då. Jag minns skolan som bra år, där jag blev jag. Men att veta "vi tar studenten snart" var glöden som fick oss att aldrig sova. Bara leva.
Jag var en karamell varje dag med solblekt hår, fina kjolar och ett helt spektrum av färger.
Det var en tid som kändes som en låt utav MGMT. Glad lycklig euforisk solfläckad snurrande och varm.
Byggettisdag no: II
Jag har ingen aning om vilka klubbar som gäller vilka dagar i andra städer. Vart man går en fredag på Stureplan. Var man beger sig en peppig onsdag i Malmö eller måndag när benen bara vill dansa dansa dansa.
Men i Åre är det Bygget på tisdagarna som gäller. Som alltid har gällt. Och som lär fortsätta att gälla.
2 minuters betänketid och en reminder om förra veckans sjukligt roliga första tisdagsklubb behövdes, och nu kommer vi om några timmar att dansa tills håret flyger runt huvudet.
Men i Åre är det Bygget på tisdagarna som gäller. Som alltid har gällt. Och som lär fortsätta att gälla.
2 minuters betänketid och en reminder om förra veckans sjukligt roliga första tisdagsklubb behövdes, och nu kommer vi om några timmar att dansa tills håret flyger runt huvudet.
Jag tänker ungefär en miljard silvriga smycken, vita sneakers, klarblå jeans och svart.
Je ne regrette rien
Jag glömde posta det här inlägget igår eftersom det blev bråttom att klä på sig istället. Men eftersom kvällen blev så förbaskat jäkla bra så postar jag det och tillägger att varenda ord blev sant. Slog in.
Det är ju inte direkt så att jag har haft jullov. Det har man tydligen bara när man går i skolan säger min mamma. Jullov. Men på ett sätt så har jag det ändå. För det har varit oändliga veckor av ischocklad, vippiga klänningar, gosande med vänner, skidåkning, rosor på kinderna, musik och böcker, vackert inslagna presenter och skratt. Det bästa är ändå att jag tror att hela min vinter kommer att bli såhär. Inte tror som i att jag försöker inbilla mig det utan tror för att jag ska vara kvar i mitt kalla snöparadis, åka skidor, leka med vänner, gå på spelningar och jobba med det jag tycker är roligast i hela världen. Det gör mig så tacksam. Verkligen.
Nu ska jag åka till min Gris, skicka ett sms och så ska vi alla flickor handla mat, ha tacokväll hos Mathilda och sen gå på tisdagspremiären på Bygget. Jag är inte det minsta religiös, men ibland tror jag att någon någonstans klappar mig lite extra på huvudet och säger "du ska ha det bra." Inte alltid. Men ibland.
Och så har jag en tamagochi i form av en dino! Kan det bli bättre?
Det är ju inte direkt så att jag har haft jullov. Det har man tydligen bara när man går i skolan säger min mamma. Jullov. Men på ett sätt så har jag det ändå. För det har varit oändliga veckor av ischocklad, vippiga klänningar, gosande med vänner, skidåkning, rosor på kinderna, musik och böcker, vackert inslagna presenter och skratt. Det bästa är ändå att jag tror att hela min vinter kommer att bli såhär. Inte tror som i att jag försöker inbilla mig det utan tror för att jag ska vara kvar i mitt kalla snöparadis, åka skidor, leka med vänner, gå på spelningar och jobba med det jag tycker är roligast i hela världen. Det gör mig så tacksam. Verkligen.
Nu ska jag åka till min Gris, skicka ett sms och så ska vi alla flickor handla mat, ha tacokväll hos Mathilda och sen gå på tisdagspremiären på Bygget. Jag är inte det minsta religiös, men ibland tror jag att någon någonstans klappar mig lite extra på huvudet och säger "du ska ha det bra." Inte alltid. Men ibland.
Och så har jag en tamagochi i form av en dino! Kan det bli bättre?
Älskade vän!
Jag tycker att något av det bästa som finns är att omge mig med kreativa, pyssliga och skapande människor. Jag både avundas och beundrar dem något fasligt mycket nämligen! Men mest beundrar jag ju, och blir inspirerad såklart.
Så gissa om jag blev glad som en lärka när jag vid jul fick hem det här lilla paketet omsorgsfullt inslaget av min allra käraste Clara! Och om paketet i sig var fint så var det ändå ingenting emot själva presenten i sig.
Min fina norrländska hade pysslat om denna fantastiska barnbok till en skrivbok! Limited edition i Kajsaformat och allt.
På insidan sitter massor av söta och fnissframkallande Kajsarader från den ursprungliga boken.
Och det allra bästaste är ju att varenda rad skulle kunna vara som tagen antingen ur min mun, mitt liv eller bara om mig! Jag är ju prillig, nyfiken, ger tjuvnyp, piper förtjust och vifftar mycket med armarna.
Precis sådan är jag! Min fina fina Clara alltså. Jag älskar den flickan!
Så gissa om jag blev glad som en lärka när jag vid jul fick hem det här lilla paketet omsorgsfullt inslaget av min allra käraste Clara! Och om paketet i sig var fint så var det ändå ingenting emot själva presenten i sig.
Min fina norrländska hade pysslat om denna fantastiska barnbok till en skrivbok! Limited edition i Kajsaformat och allt.
På insidan sitter massor av söta och fnissframkallande Kajsarader från den ursprungliga boken.
Och det allra bästaste är ju att varenda rad skulle kunna vara som tagen antingen ur min mun, mitt liv eller bara om mig! Jag är ju prillig, nyfiken, ger tjuvnyp, piper förtjust och vifftar mycket med armarna.
Precis sådan är jag! Min fina fina Clara alltså. Jag älskar den flickan!
Damn it new years eve
Egentligen skulle jag ha lagt upp ett inlägg som var jättefint. Men söta bilder, en miniresumé på året och massa annat fint. Men eftersom vissa av mina vänner ibland tycks helt oförmögna att ta några som helst egna intiativ, planera något och få ändan ur vagnen så får man väl göra det själv. Så nu packar jag ihop mina saker och drar till Grisen så vi kan planera vad som ska förtäras. Suck vad less jag blir. Och jag vill inte vara less och irriterad på nyårsafton!
En fin jävla klänning får det bli, då blir man glad. Så tar vi det där inlägget imorgon. När ett nytt år är
kommet.Hoppas att ni får en helt fantastisk kväll med nära och kära nu. Drick inte för mycket, ät istället massvis med goda saker och mys med människor ni älskar. Det ska jag göra. Nyårspuss och kram!
De är de mest udda händelserna och kvällarna man kommer ihåg som bäst. Som att sitta på ett biljardbord med sin ungdoms bästa vänner och fnissa ihjäl sig på sin studentbal. Förkyld som tusan, med nysolad bränna från Oman och endast coca cola innanför västen var det en kväll jag aldrig aldrig vill glömma.
En fin jävla klänning får det bli, då blir man glad. Så tar vi det där inlägget imorgon. När ett nytt år är
kommet.Hoppas att ni får en helt fantastisk kväll med nära och kära nu. Drick inte för mycket, ät istället massvis med goda saker och mys med människor ni älskar. Det ska jag göra. Nyårspuss och kram!
De är de mest udda händelserna och kvällarna man kommer ihåg som bäst. Som att sitta på ett biljardbord med sin ungdoms bästa vänner och fnissa ihjäl sig på sin studentbal. Förkyld som tusan, med nysolad bränna från Oman och endast coca cola innanför västen var det en kväll jag aldrig aldrig vill glömma.
Vem kan segla förutan vind
Ni ska få veta allt roligt jag gjorde i Stockholm förra veckan men eftersom så mycket annat händer just nu på hemmaplan så tar vi det först! Här tar vi en bildkavalkad.
Dagen innan julafton kommer vår allra käraste Jan the Man hem. Det lilla livet vi hälsade på, jag och Grisen, i Washington DC eftersom hon var i USA ett år som au pair.
Hennes familj visste inte att hon skulle komma så vi lekte i Östersund en dag.
Vi fick veta att Jan the Mans pappa var i stan, så på tåget hem var vi så lättade efter att ha undkommit att ha blivit upptäckta att vi fnissade hela vägen hem.
På juldagen kom Amanda hem till mig och vi myste och pratade om hennes kommande långresa.
Därefter åkte vi i samlad trupp hem till Sofy Barkbåt för att leka och ge Amanda hennes hej-då-present. En bok med kartor och små teckningar som jag gjort där hon kan sätta in flaggor för alla länder hon varit i!
Vi var trötta men eftersom det är tradition att gå ut på juldagen så gjorde vi det. Vi hängde ganska mycket i ett fönster och hälsade på massa människor.
Sen kom det en flock med sköldpaddor.
Jag hittade en pokal!
Grisen skulle upp och jobba vid halv sju på morgonen och vid kvart över två satt vi på Max och tuggade pommes. Men vad gör man inte för att vinka av en vän som ska åka?
Nu ska jag fika med min long lost Ellen Karamellen i Åre och sen titta på Mamma Mia, igen, med Grisen och så får vi se vad kvällen har att ge oss. Kanske lite Dahlboms, kanske lite Bygget, kanske lite lek? Antagligen.
Ta hand om er och ha en fin lördag med nära och kära!
Dagen innan julafton kommer vår allra käraste Jan the Man hem. Det lilla livet vi hälsade på, jag och Grisen, i Washington DC eftersom hon var i USA ett år som au pair.
Hennes familj visste inte att hon skulle komma så vi lekte i Östersund en dag.
Vi fick veta att Jan the Mans pappa var i stan, så på tåget hem var vi så lättade efter att ha undkommit att ha blivit upptäckta att vi fnissade hela vägen hem.
På juldagen kom Amanda hem till mig och vi myste och pratade om hennes kommande långresa.
Därefter åkte vi i samlad trupp hem till Sofy Barkbåt för att leka och ge Amanda hennes hej-då-present. En bok med kartor och små teckningar som jag gjort där hon kan sätta in flaggor för alla länder hon varit i!
Vi var trötta men eftersom det är tradition att gå ut på juldagen så gjorde vi det. Vi hängde ganska mycket i ett fönster och hälsade på massa människor.
Sen kom det en flock med sköldpaddor.
Jag hittade en pokal!
Grisen skulle upp och jobba vid halv sju på morgonen och vid kvart över två satt vi på Max och tuggade pommes. Men vad gör man inte för att vinka av en vän som ska åka?
Nu ska jag fika med min long lost Ellen Karamellen i Åre och sen titta på Mamma Mia, igen, med Grisen och så får vi se vad kvällen har att ge oss. Kanske lite Dahlboms, kanske lite Bygget, kanske lite lek? Antagligen.
Ta hand om er och ha en fin lördag med nära och kära!
What would I do without you?
Jag har världens finaste bloggläsare. Nog för att det är ganska enkelt att göra mig glad. Ge mig en liten present, en varm kram när jag fryser eller hitta på ett gulligt smeknamn och jag är din. Din din din. Men det är ju aldrig så att jag tänkt att någon faktiskt skulle ge mig presenter! Och med sådan omsorg också.
Så när jag på dagen innan julafton hittade ett litet fyrkantigt paket i brevlådan blev jag så rörd och glad att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Från allra käraste Fritz unt Axel fick jag detta fantastiska halsband nämligen.
Jag som beundrat deras raringar till smycken ända sedan jag såg det första kaninschenhalsbandet.
Så fick jag mig en alldeles egen rosenmönstrad miniatyrtekopp!
Med fat och allt. Tack sötaste flickor!
Och inte nog med det. I måndags pillade jag fram ett kuvert ur brevlådanoch hittade denna dessutom. Ett supersött lipsyl i form av en cupcake med mumsig smak av banan och godis från min käraste Jul-ia. Oh!
PUSS på er flickor och mängder med hjärtformade snöbollar!
Så när jag på dagen innan julafton hittade ett litet fyrkantigt paket i brevlådan blev jag så rörd och glad att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Från allra käraste Fritz unt Axel fick jag detta fantastiska halsband nämligen.
Jag som beundrat deras raringar till smycken ända sedan jag såg det första kaninschenhalsbandet.
Så fick jag mig en alldeles egen rosenmönstrad miniatyrtekopp!
Med fat och allt. Tack sötaste flickor!
Och inte nog med det. I måndags pillade jag fram ett kuvert ur brevlådanoch hittade denna dessutom. Ett supersött lipsyl i form av en cupcake med mumsig smak av banan och godis från min käraste Jul-ia. Oh!
PUSS på er flickor och mängder med hjärtformade snöbollar!
XMAS
All kärlek och polkakäppar till er!
(Kom ihåg att det viktigaste med julen är att få vara med de man älskar, inte materialismens tillbedjan)
head-freakin´-ache
Jag har en huvudvärk som får mig att påminnas smärtsamt, på två sätt, mycket om åren mellan 6 klass och andra året på gymnasiet. Det är inte roligt någonstans. På en dag har jag gått från energiladdat och pepp som tusan på fantastiskt jobb till trött med axlarna upptrycka, bekymmersrynka i pannan och och värk som spänner ända ned i kindbenen och drar runt ögonen. Jag orkar inte ha ont mer. Orkar inte. Särskilt inte som att jag idag pratade med min läkare och han helt enkelt sa att jag lät för frisk och glad för att ett besök skulle behövas.
Jag tar en mandarin och lägger mig i den svala sängen tills det slutar. Godnatt.
Otroligt osammanhängande inlägg. Lite huvudvärk tänker ni. Helvetet tänker jag.
Jag har redan tappat så många år på oförklarlig smärta, timmar hos doktorer som har intet att säga och verklösa tabetter. Då gör det mig rädd igen med en enda av dessa dagar till. Låt mig hoppas att det är en förkylning.
im not loving you the way i want to
När jag körde hem från Barkboet och min bästaste Sofy Barkbåt inatt vid klockan 03.00 så snöade det så ymmigt att jag var tvungen att brumma i 50 km/h stuntals på 90 vägen. Åreskutan var inbäddad i molnsjok tunga av lovikavantar till flingor och bilen plöjde fram som ett litet djur i all snön. Det är då mitt hjärta pickar som aldrig förr av kärlek för allt det här. Just nu älskar jag varenda centimeter av kyla och vitt puder som täcker norr.
Vinterdag i januari förra säsongen. Kallt så kinderna blev stela och nästippen alldeles röd.
Inte en Balenciaga eller MiuMiuväska så långt ögat nådde utan bara fjäll, frostbitna träd och oändligt isblå himmel.
Vinterdag i januari förra säsongen. Kallt så kinderna blev stela och nästippen alldeles röd.
Inte en Balenciaga eller MiuMiuväska så långt ögat nådde utan bara fjäll, frostbitna träd och oändligt isblå himmel.
Kajsovitch
På senaste tiden har det trillat in en hel massa fina, nya läsare (hejhej på er, jag giller er!) och jag har fått frågor om såväl dialekt, som jobb och vem jag är. Så då tänkte jag. Jag gör en liten presentation!
Jag heter Kajsa Tengvall, fyllde 20 år under världens bästa resa till New York och Washington DC i maj och är inte så många äpplen hög. Men jag kompenserar min längd och storlek med att ha en jäkla humör, vassa tänder och mottot; ingenting är omöjligt. Jag är alltså himlans envis.
Mina föräldrar är skåningar som flyttade till norr och jag har sedan jag var två veckor gammal alternerat mellan Bjäre/Båstad och Jämtland/Åre. På somrarna äter jag glass och blir brun med vänner. På Vintrarna åker jag skidor och dansar benen av mig på Bygget. Och däremellan/under tiden/samtidigt arbetar jag som frilansjournalist/illustratör och reser så fort jag kan. Jag har två äldre bröder som jag älskar intill döden men som jag ganska ofta vill köra över med gräsklipparen ändå. Men vi har roligt ihop! De talar skånska men det gör INTE jag. Vi vet inte vad som hände.Jag får allt som oftast höra gissningar om att jag är från Stockholm. Jag har inget tålamod överhuvudtaget, kan vara mer än high on life periodvis, har ett humör som är en livsfarlig bergodalbana och är tyvärr inte så snäll som jag tydligen ser ut som. Men älskar jag någon/något så gör jag det innerligt och jag skulle kapa av mig lillfingret för de som står mig närmast.
Annars tycker jag om hamstrar och rosetter, Hello Kittygnuggisar, flygplatser, lussebullar, fina kläder och sånt som gör att man skrattar helt hejdlöst. Läsa är förövrigt något jag gör så fort jag någonsin kan.
Nu fick ni veta lite sånt om mig. Och Kajsovitch, det smennamnet fick jag i somras på mitt jobb på cafeét med utsikt över Kullahalvön och Danmark.
Jag heter Kajsa Tengvall, fyllde 20 år under världens bästa resa till New York och Washington DC i maj och är inte så många äpplen hög. Men jag kompenserar min längd och storlek med att ha en jäkla humör, vassa tänder och mottot; ingenting är omöjligt. Jag är alltså himlans envis.
Mina föräldrar är skåningar som flyttade till norr och jag har sedan jag var två veckor gammal alternerat mellan Bjäre/Båstad och Jämtland/Åre. På somrarna äter jag glass och blir brun med vänner. På Vintrarna åker jag skidor och dansar benen av mig på Bygget. Och däremellan/under tiden/samtidigt arbetar jag som frilansjournalist/illustratör och reser så fort jag kan. Jag har två äldre bröder som jag älskar intill döden men som jag ganska ofta vill köra över med gräsklipparen ändå. Men vi har roligt ihop! De talar skånska men det gör INTE jag. Vi vet inte vad som hände.Jag får allt som oftast höra gissningar om att jag är från Stockholm. Jag har inget tålamod överhuvudtaget, kan vara mer än high on life periodvis, har ett humör som är en livsfarlig bergodalbana och är tyvärr inte så snäll som jag tydligen ser ut som. Men älskar jag någon/något så gör jag det innerligt och jag skulle kapa av mig lillfingret för de som står mig närmast.
Annars tycker jag om hamstrar och rosetter, Hello Kittygnuggisar, flygplatser, lussebullar, fina kläder och sånt som gör att man skrattar helt hejdlöst. Läsa är förövrigt något jag gör så fort jag någonsin kan.
Nu fick ni veta lite sånt om mig. Och Kajsovitch, det smennamnet fick jag i somras på mitt jobb på cafeét med utsikt över Kullahalvön och Danmark.
Om kärlek till norr, till hemma.
Jag har ett hatkärleksförhållande till norr. Till hemma. Där jag bor.
Så många gånger har jag undrat varför mina skånska föräldrar valde att låta mig växa upp här. För jag är inte gjord för det här klimatet. Fungerar inte som jag ska när det är kallt och mörkt dygnet runt i månader. Jag har förbannat avstånden till allt, isgatan som var min väg till skolan och att sätta sig i en bil där sätena är så kalla att man börjar skaka av kyla. Men jag fascineras av Claras syn på allt det som jag får panik av. Hennes oändliga kärlek till röda små hus, frost på farstukvisten och behovet av att vira in sig i metervis med halsduk och ull. Och å andra sidan så är det ju så jag känner också. När jag tänker efter. Och ser bortom min trångsynthet. För jag älskar att kunna ta en promenad runt broarna och inte möta mer än en handfull människor, andas moln av rök och titta på Åreskutan som är det finaste berg jag vet. Jag blir så himla ledsen arg och frustrerad när jag hör dåliga och förlegade fördommar om norr, för det är bara okunskap och brist på intresse för sitt eget land som skapat dem. Mitt hjärta är i skåne men jag försvarar min kärlek till norr betydligt häftigare. För det är så otroligt vacker här. Och bra. Min uppväxt har varit den bästa man någonsin kan ha. Jag har åkt skidor över tomma fjällvidder med vårsolen i ansiktet, suttit i en snögrop med ett landskap som tar andan ur en och insett att det är så tyst att mina andetag försvinner i intet. Jag har gått till stallet med snön knarrande under fötterna och tagit ut Isabell en så kall dag att lädret i hennes sadel knäpper. Vi har pulsat genom snön och gallopperat så fort uppför den långa backen på andra sidan älven att när man väl är uppe så är tårarna från fartvinden is och kinderna röda av lycka. Så har jag suttit där med händerna invirad i en sträv hästman, med iskalla fötter och tittat ut över oceaner av skog och min lilla by. Inte för en sekund skulle jag när det kommer till kritan vilja byta ut den uppväxten mot tunnelbanestationer, McDonaldsfrukost och betongshus till himlen.
Inte för en sekund.
Orka läsa alla ord.
Så många gånger har jag undrat varför mina skånska föräldrar valde att låta mig växa upp här. För jag är inte gjord för det här klimatet. Fungerar inte som jag ska när det är kallt och mörkt dygnet runt i månader. Jag har förbannat avstånden till allt, isgatan som var min väg till skolan och att sätta sig i en bil där sätena är så kalla att man börjar skaka av kyla. Men jag fascineras av Claras syn på allt det som jag får panik av. Hennes oändliga kärlek till röda små hus, frost på farstukvisten och behovet av att vira in sig i metervis med halsduk och ull. Och å andra sidan så är det ju så jag känner också. När jag tänker efter. Och ser bortom min trångsynthet. För jag älskar att kunna ta en promenad runt broarna och inte möta mer än en handfull människor, andas moln av rök och titta på Åreskutan som är det finaste berg jag vet. Jag blir så himla ledsen arg och frustrerad när jag hör dåliga och förlegade fördommar om norr, för det är bara okunskap och brist på intresse för sitt eget land som skapat dem. Mitt hjärta är i skåne men jag försvarar min kärlek till norr betydligt häftigare. För det är så otroligt vacker här. Och bra. Min uppväxt har varit den bästa man någonsin kan ha. Jag har åkt skidor över tomma fjällvidder med vårsolen i ansiktet, suttit i en snögrop med ett landskap som tar andan ur en och insett att det är så tyst att mina andetag försvinner i intet. Jag har gått till stallet med snön knarrande under fötterna och tagit ut Isabell en så kall dag att lädret i hennes sadel knäpper. Vi har pulsat genom snön och gallopperat så fort uppför den långa backen på andra sidan älven att när man väl är uppe så är tårarna från fartvinden is och kinderna röda av lycka. Så har jag suttit där med händerna invirad i en sträv hästman, med iskalla fötter och tittat ut över oceaner av skog och min lilla by. Inte för en sekund skulle jag när det kommer till kritan vilja byta ut den uppväxten mot tunnelbanestationer, McDonaldsfrukost och betongshus till himlen.
Inte för en sekund.
Orka läsa alla ord.
Mintkyss.
Det skulle ju vara fint att ha någon att pussa på när det är höst.
Men det är så attans svårt att hitta någon man tycker om. Jag är ju både kräsen och otroligt rädd om mitt hjärta. Men ibland skulle man vilja bjuda någon på Häagen Dazs Strawberry Cheesecake och borra in huvudet mellan axel och käke på en person som luktar gott. Tur att man har vänner ändå. Som ger en obegränsat med kramar och annan sorts kärlek. Och bloggläsare. Som skickar kommentarer som ÄR som pussar ibland.
Det är fint det med.
Jag har lekt hela dagen, fikat en massa, spelat ännu mer Supernintendo, sett Million Dollar Baby, nästan somnat i en soffa med huvudet på en gosig axel och sen legat på ett golv mellan massa sladdar. Ypperlig söndag tycker jag. Nu ska jag läsa och sen sova. Puss.
Men det är så attans svårt att hitta någon man tycker om. Jag är ju både kräsen och otroligt rädd om mitt hjärta. Men ibland skulle man vilja bjuda någon på Häagen Dazs Strawberry Cheesecake och borra in huvudet mellan axel och käke på en person som luktar gott. Tur att man har vänner ändå. Som ger en obegränsat med kramar och annan sorts kärlek. Och bloggläsare. Som skickar kommentarer som ÄR som pussar ibland.
Det är fint det med.
Jag har lekt hela dagen, fikat en massa, spelat ännu mer Supernintendo, sett Million Dollar Baby, nästan somnat i en soffa med huvudet på en gosig axel och sen legat på ett golv mellan massa sladdar. Ypperlig söndag tycker jag. Nu ska jag läsa och sen sova. Puss.
great minds think alike
Idag har jag intervjuat, fotat, skrivit och jobbat en massa timmar. Och det känns som att mitt huvud ska trilla av. Men jag åker till Barkboet och har TVspelskalas med mina vänner ändå. För det blir man pigg och glad av. Eller ännu tröttare och självmordsbenägen. 50/50 chans liksom. Ha en fin fredag. Det ska jag!
1. Mickan är en katt. 2. Jag är ond. 3. Johän vill vara ond. Men det går inte.
4. Jag och Hanna skrattar jättemycket. 4. Födelsedagsbarnet dricker B´daydrink. 5. Sofy vill pussas!
1. Mickan är en katt. 2. Jag är ond. 3. Johän vill vara ond. Men det går inte.
4. Jag och Hanna skrattar jättemycket. 4. Födelsedagsbarnet dricker B´daydrink. 5. Sofy vill pussas!
Change. Hope. Future.
Ni håller vi tummarna va, hörrni?
Han är inte lösningen på problemet. Men jag tror att han är ett första steg i rätt riktning.
Han är inte lösningen på problemet. Men jag tror att han är ett första steg i rätt riktning.
Bäschtavän.
Jag saknar min bästa vän. Hon befinner sig inte fruktansvärt långt borta som vissa andra vänner, Nya Zeeland och USA, utan i München. Men det räcker. Gott och väl.
För ibland behövs det mer än ett sms från den som förstår en bäst. Det behövs en kram, klapp på huvudet och bubblande prat liggandes i en hög på soffan. Så just nu känns München ganska fjärran.
Men efter jul, då ska jag ta mig till ungen som är mitt hjärtas glasspinne.
Varje morgon när jag drar upp rullgardinen säger lilla kosseklockan plingeling i sitt Tyrolerband och påminner mig om sist jag var där. Vilket är himlans länge sedan.
För ibland behövs det mer än ett sms från den som förstår en bäst. Det behövs en kram, klapp på huvudet och bubblande prat liggandes i en hög på soffan. Så just nu känns München ganska fjärran.
Men efter jul, då ska jag ta mig till ungen som är mitt hjärtas glasspinne.
Varje morgon när jag drar upp rullgardinen säger lilla kosseklockan plingeling i sitt Tyrolerband och påminner mig om sist jag var där. Vilket är himlans länge sedan.
When you were young
I en bortglömd byrålåda hittade jag fotografier som idag känns som tagna ur ett helt annat, någons annans, liv.
Fina Sandra har ju visat både bilder från fotoalbumen som samlat damm i hyllan från några år tillbaka och
klassfotografierna och det varken kan eller vill jag göra. För på alla kort från skolfotograferingen finns det ett gemensamt tema från dagis och en bra bit upp åldersmässigt: jag är ondskan personifierad. I alla fall på bild..
Men här har ni mig och mitt liv i ett blandat, oordnat och litet urval. Ger kanske ett par sidor till i den facettering en
människa är för bloggläsaren.
Jag har alltid älskat att ha djur omkring mig men eftersom mina bröder var asmatiker så var det omöjligt att ha en varelse med mjuk päls hemma. Så jag tillbringade i princip all min uppväxttid i de yngre åren i stallet. Här var jag på ridläger i skåne och gosade lite med en av kaninungarna. Och lät tydligen INTE min bror hålla den.
Se vad ljushårig jag var då!
Jag var en pojkflicka länge länge länge och är väl egentligen det i viss mån fortfarande. Alltid shorts och t-shirt, aldrig klänning eller kjol! En sommar var jag några fantastiska dagar, minns dem som igår, på Ven med mina farföräldrar och bodde i ett gammalt vackert hus. Plötsligt kom en påfågel traskande i trädgården! Det är och var även då min favoritfågel så jag försökte muta in den i huset med kaksmulor. Det gick.
Jag och en av mina äldre bröder lekte med min första knastriga kamera. Jag var alltid brun som en pepparkaka som barn på sommaren. Då när man hade sommarlov och inte behövde jobba. Kolla händerna bara.
På museum med skolan. Jag traskade runt på Louvren med Amanda, som jag lekte med här i veckan, och vi hittade fina marmorfigurer i en stor sal. Mona Lisa var ju så liten och pluttig tyckte vi.
Jag hade långt hår då också. Fast jag var mer en skidåkar/streettjej med hoodies och pösiga jeans. Här är alla franskaelever på mitt gymnasium utanför ett litet franskt café i Paris. Det var vår, sol och vi hade SÅ kul i 12 dagar.
Från ett lastbilsflak på en ö i Väst Indien/Karibien på väg till ett vattenfall. Visst ser det ut som taget ur Lost?
Detta är kvällen när vi tagit grundenten. Alltså gått ut nionde klass. Det var ganska kallt och blåste kyligt men vi var så glada. På väg till en fest utomhus på en liten halvö där alla blev fulla på folköl och kissade fnissandes i buskarna.
Hemma hos mig. Såsom det känns. För hemma är inte bara villan i byn. Hemma är trakten, landskapet, fjällen och vidderna vi ser ut över en vinterdag i backen. Hemma bland snön och en isblå himmel.
Den sista hästen jag hade. Isabell. En donna som visste precis vad hon ville och ännu mer vad hon inte ville. Lynnig, otroligt tjurig när hon tyckte att saker inte passade, lättstressad och alldeles tokig i att springa fort fort fort och hoppa högt högt högt. Vi passade ihop som havet och himlen när det möts vid horisonten. Min fina Isabell.
På en liten liten ö utanför Egyptens kust någonstans. Med den bästa snorklingen jag någonsin upplevt och den vackraste sand jag sett. Allt som taget ur en Disneyfilm. Med ett hav av all världens turkosa och gröna nyanser.
Inte riktigt lika bra snorkling i havet utanför Oman första gången jag var där förra året. Det var nämligen dyningar som fick en att må så fruktansvärt illa och jag vill mest bara dö. Men en stund simmade jag runt i badkarsvarmt vatten, kikade på delfiner och insåg att jag var så lyckligt lottad.
Fina Sandra har ju visat både bilder från fotoalbumen som samlat damm i hyllan från några år tillbaka och
klassfotografierna och det varken kan eller vill jag göra. För på alla kort från skolfotograferingen finns det ett gemensamt tema från dagis och en bra bit upp åldersmässigt: jag är ondskan personifierad. I alla fall på bild..
Men här har ni mig och mitt liv i ett blandat, oordnat och litet urval. Ger kanske ett par sidor till i den facettering en
människa är för bloggläsaren.
Jag har alltid älskat att ha djur omkring mig men eftersom mina bröder var asmatiker så var det omöjligt att ha en varelse med mjuk päls hemma. Så jag tillbringade i princip all min uppväxttid i de yngre åren i stallet. Här var jag på ridläger i skåne och gosade lite med en av kaninungarna. Och lät tydligen INTE min bror hålla den.
Se vad ljushårig jag var då!
Jag var en pojkflicka länge länge länge och är väl egentligen det i viss mån fortfarande. Alltid shorts och t-shirt, aldrig klänning eller kjol! En sommar var jag några fantastiska dagar, minns dem som igår, på Ven med mina farföräldrar och bodde i ett gammalt vackert hus. Plötsligt kom en påfågel traskande i trädgården! Det är och var även då min favoritfågel så jag försökte muta in den i huset med kaksmulor. Det gick.
Jag och en av mina äldre bröder lekte med min första knastriga kamera. Jag var alltid brun som en pepparkaka som barn på sommaren. Då när man hade sommarlov och inte behövde jobba. Kolla händerna bara.
På museum med skolan. Jag traskade runt på Louvren med Amanda, som jag lekte med här i veckan, och vi hittade fina marmorfigurer i en stor sal. Mona Lisa var ju så liten och pluttig tyckte vi.
Jag hade långt hår då också. Fast jag var mer en skidåkar/streettjej med hoodies och pösiga jeans. Här är alla franskaelever på mitt gymnasium utanför ett litet franskt café i Paris. Det var vår, sol och vi hade SÅ kul i 12 dagar.
Från ett lastbilsflak på en ö i Väst Indien/Karibien på väg till ett vattenfall. Visst ser det ut som taget ur Lost?
Detta är kvällen när vi tagit grundenten. Alltså gått ut nionde klass. Det var ganska kallt och blåste kyligt men vi var så glada. På väg till en fest utomhus på en liten halvö där alla blev fulla på folköl och kissade fnissandes i buskarna.
Hemma hos mig. Såsom det känns. För hemma är inte bara villan i byn. Hemma är trakten, landskapet, fjällen och vidderna vi ser ut över en vinterdag i backen. Hemma bland snön och en isblå himmel.
Den sista hästen jag hade. Isabell. En donna som visste precis vad hon ville och ännu mer vad hon inte ville. Lynnig, otroligt tjurig när hon tyckte att saker inte passade, lättstressad och alldeles tokig i att springa fort fort fort och hoppa högt högt högt. Vi passade ihop som havet och himlen när det möts vid horisonten. Min fina Isabell.
På en liten liten ö utanför Egyptens kust någonstans. Med den bästa snorklingen jag någonsin upplevt och den vackraste sand jag sett. Allt som taget ur en Disneyfilm. Med ett hav av all världens turkosa och gröna nyanser.
Inte riktigt lika bra snorkling i havet utanför Oman första gången jag var där förra året. Det var nämligen dyningar som fick en att må så fruktansvärt illa och jag vill mest bara dö. Men en stund simmade jag runt i badkarsvarmt vatten, kikade på delfiner och insåg att jag var så lyckligt lottad.