aenigma

Någon undrade varför jag är så stressad och har mycket att göra. Det ligger till såhär;
på söndag reser jag ned till vår lägenhet i Norrköping och är där ett par dagar. På onsdag far jag vidare till huset i skåne och börjar jobba nästan på en gång. I slutet på juli åker jag upp till norr för att jobba på Yran i Östersund och sedan flyttar jag till Stockholm. Jag måste alltså packa för över två månader i Skåne och nästan allt det jag vill ha med mig när vi precis flyttar in i Stockholm. Att planera så långt i förväg är krångligt som tusan kan jag meddela.
Sen att jag har arbeten i min journalistikkurs att göra klart, massor av vänner att säga adjö till, jobb som ligger och väntar, en drös med illustrationer att göra, en förkylning som gräver ut hjärnan på mig och ett tiotal grejer till gör inte sitt till för att underlätta. Därav stressen. Och pressen.
Nu ska jag strax lämna packningskaoset och åka in till Åre för en middag med handendärapojkvännen.
Ja, och han kommer jag förresten sedan inte se på över en månad. Ujujuj.

Ni får en illustration som plåster på såren för att jag suger på att blogga, besvara kommentarer och
överhuvudtaget vara särskilt roligt alls.
Puss på kaninnosar!

Jag kom nyss hem från Norge (2 minuter sen), jag vet jag vet här susas det fram och tillbaka överallt, och har en monstervecka med saker framför mig att göra. Men det är roligt. Jag pussas en massa, blir bara mer kär, fnissar ungefär hela tiden och har ett fantastiskt kul jobb. Dessutom åker jag till mitt underbaraste skåne och jobbar på cafeét som förra sommaren, om en vecka. Im a busy bee. Nu ska jag knapra lasagne med handendärapojkvännen. Kanske hinner jag lägga upp ännu en del av alla bilder från Guadeloupe sen ikväll om vi har tur?
Tills dess får ni en bild jag ritade när jag var där, i Västindien.

Jag hade tänkt göra en smärre hög med inlägg innan jag åker imorgon i arla morgonstund. Men ni vet hur det är, tiden rinner iväg och plötsligt står man där med hårtestar i ansiktet, grusiga ögon och en full väska men ett tomt huvud. Så vi gör dett till det sista innan jag åker till Karibien. Kanske hittar jag en dator under mina två veckor borta, kanske inte. Tiden får utvisa. Men annars så ses vi här igen när kokosnötterna är urdruckna, frukterna enbart är färdiggnagade skal och hudtonen har förvandlats till gyllenbrun. När jag landar vill jag att Svea rike visar upp en vår som är precis sådär vacker som den baar kan vara i Sverige. Okej? Ha det så underbart alla sockerbitar!
Till Guadeloupe and beyond.


Så här, precis såsom jag ritat, vill jag se ut. Med fräknar över hela ansiktet, ett mjukt litet leende och slarviga frisyr där det solblekta håret får trilla lite hur som helst.

Och när jag ändå är borta. Passa på att fråga lite vad som helst i en frågestund som variar i en smärre evighet. Alltså 2 veckor. Fråga om mitt jobb, mina illustrationer (kanske vill du beställa en?), vem jag är, vad jag tänker på när jag inte kan sova och vad framtiden kommer att innebära för mig. Fråga och jag kommer att svara sen.
Eller bara berätta en fin historia, om vem ni är, vad ni tycker om bloggen, vad ni vill se mer eller vad som trycker på hjärtat. Jag är inte så bra på att berätta om kärlek och hur man kommer över krossade hjärtan. Men lyssna kan jag. och det är jag bra på. Ta hand om er och skriv en rad eller två om ni har lust.
Puss och kram

Jag har aldrig varit en rocktjej. Snarare motsatsen. En kombination av sött, lite hippielikt, etnoinspirerat och
docklikt. Men jag har ändå alltid älskat vissa av rockattributen och accessoarerna.
Sotade ögon, silverhalsband i mängder, bandt-shirts, nitar och svart svart svart.
Så häromdagen lät jag mig inspireras av det. Tjejerna med attityden, håret och detaljerna.

Jag gillar den skarpt.

Nu ska jag hoppa i bilen, köra till min dendärapojkvän en timma bort och sen träffa lite av hans familj för första gången imorgon bitti/förmiddag. Bara att ladda Cola zeron i magen, musiken på högsta nivå i bilen och
peppa. En illustration får ni att hålla till godo med under tiden jag är borta. Vilket lär bli till imorgon på dagen. För sen ska jag hem och plåta Sahara Hotnights på Bygget!

Ja men alltså. Ibland får man ju bara för sig att rita en hamster med monokel och frack.

Lite ritat på bloggen på senaste tiden. Men hjärnan är som sagt ett virrvarr av så himla mycket.
Jag varken orkar eller hinner teckna så mycket som jag skulle vilja.
Dessutom blev jag på utomjordiskt dåligt humör ikväll.
Det känns liksom som om jag har haft nog otur i mitt liv hittills. Då behövs det inte ett samhälle som sätter
käppar i hjulet enbart för att de kan och tycker sig så bör. Det är fan inte lätt att vara ung.

Den här helgen får avslutas med lite inspiration av följande bok, 100 years of fashion illustration, och sen
lite ritande i stil med illustrationen nedan som jag gjort. Ja, så får det nog banne mig bli.

ps. min drömsko. + förbaskat fint armband ds.

Som vanligt är det tisdagskaos när det ska ut och sviras.
Har världens dåligaste samvete också för att jag suger på att besvara alla rara kommentarer just nu. Bättring lovas. Tills dess: ormbunkar och benknotor!

Nu ska jag åka in till Åre, uträtta ärenden, hämta upp min plånbok hos nattens räddare i nöden, fika och ha kvalitetstid med min Gris. Idag är en såndär dag då kläderna hoppade på kroppen och det bara kändes jävligt rätt.
Bohemian gipsy kan vi nog beskriva hur jag ser ut. Men det får ni se senare idag. Nu ska jag hoppa i bilen.


Detaljbilder ur en illustration jag gjort. Hennes fläta ser precis ut som min gör idag.

Tisdag: Lyssnar på P3. Gör journalistkursuppgifter. Bläddrar i min nya kokbok. (Min första!)
Städar lite överallt. Pratar med bästa vännen i London. Läser kurslitteratur.

Jag gillar benknotor, ja.

Jag skriver en artikel utifrån rättegången jag var på igår. Väldigt intressant. Och svårt.
Det hjälper om man har knallrosa läppar och en blå rosett i slutet på flätan.

Mitt hjärtas knasboll var här ett par timmar. Tänk vad glad man kan bli av det. Att få lukta på en sågspånsbeklädd pojke en torsdag när man trodde att man skulle glo på Antikrundan (fast jag gillar Antikrundan skarpt!) och dricka mineralvatten. Nu blev det kolsyrebubbel i hela kroppen, massvis av pussar och sågspånssniff.
Det firar vi med en illustration och så säger vi godnatt. Tusan vad trött jag är.

Den som kan gissa vad för pjucks det är på bilden får en kalaspuff och en snöbollskram.

Jag tycker att kroppen är det absolut finaste som finns.
Tänk egentligen vilka makalösa verktyg vi är! Vilka otroliga saker våra händer kan göra, hur vi kan kommunicera med inte bara talet utan hela vårt kroppspråk, mimik och ögon. Hur vackra nyckelben är fast de knappt syns. Vad starka och bra musklerna kan bli och den där känslan när man vet att man kan lita på sin kropp, att den orkar.
Tunna ögonfransar som ser ut som vilande fjärilar mot ett örngott. En muns stilla kurva.
Linjen som formar ett mjukt S från midjan ned till höften.
Det är så jag tänker på kroppen. Eller försöker tänka. För bortom alla ideal, måste om viktras, beach 2009 och PT-pass på gymmet så är ju kroppen det mest fantastiska instrument vi någonsin kommer att äga.
Då spelar det ingen roll om det där mjuka S:et har några extra kurvor eller att ett öra står ut som ett tekoppshandtag. Så länge den är vår, vi vårdar den och lever såsom Vi vill. Inte någon annan. Vi. Du. Jag.
 s

När jag ritade henne tänkte jag på det här. Att jag borde vara mer glad åt att mina armar är starka och muskliga. Att min rumpa är fint putig och inte "för stor". Att jag har en midja och höfter som passar vippiga klänningar och att små fötter är sött. Jag är ju bara jag. Så ritade jag henne.

Vilken jävla helg. På både bra och dåliga sätt.
Ni får en bild att kika på eftersom jag varit borta betydligt mer än vad jag varit här. Som plåster på såret.
Note to self, dock; måste köpa Little big Planet!

När det inte är så jävla roligt. Dagen är grå fast solen skiner. Blicken i spegeln är inramad av ihopdragna ögonbryn. Snön som faller inte är snö att leka i utan snö att skotta undan. När man inte vill orkar eller kan.
Då kan man önska sig till en Alice i Underlandetvärld där theet är ångande varmt, luftballongerna stiger mot himlen, rosetterna är färgglada och vinden ljum. Det gör jag idag.


Min kalender fick en makeover med saker som jag tycker om.
Som tekoppar med rosor, moln, Givenchyboots, lollipops och kaniner.

Jag är nöjd som en liten rund katt med sömniga ögon. Spinner, rynkar lite på nosen, trycker sig mot det gosiga elementet och sträcker på benen. Det är nämligen fasligt fint att vara ute och dansa tills lamporna tänds och paren som hånglar ser varandra för första gången. Hämta sin kappa och dansa lite på vägen ut genom dörrarna till vinterkylan som biter i kinderna och gör en ännu piggare. Sätta händerna på en iskall ratt och brumma hem med vänner i bilen, säga hej då och sätta nyckeln i låset till sitt eget hus. Strunta i att ta bort sminket, låta kläderna ligga på golvet och så krypa ned i sin säng och vicka lite på tårna och somna med ett leende på läpparna.
Fasligt fint.

Nu ska jag iväg och äta middag på bästaste Broken i Åre och sen dansa benen av mig hela natten.
Eller nåja, tills klockan slår två. Ha en fantastisk kväll. Det ska jag.

Bilden har jag ritat. Som vanligt.