kallt kakel.
Alla som någon gång vaknat med pannan mot ett iskallt handfat mitt i natten med hjärtat som darrar likt en rädd kanin i bröstet, ansiktet som en vit mask i spegeln, håret i kallsvettiga lockar och hud som spänner likt av elektricitet vet hur obeskrivligt det är. Som att varje gång man vaknat upp en natt innan ett prov i skolan och inser att man glömt pluggat, som känslan när man inser att man glömt att stänga av spisen hemma, som alla gånger man haft ett krypande obehag och olust i kroppen multipliceras med 1000 och slår ned likt en blixt från klar himmel. Hur säker man är att man ska dö. Själv, ensam i ett sterilt, kaklat badrum. För att man inte kan andas, för att man inte kan gå, för att man inte kan förmå sig att ens resa på sig.
Jag berättar inte det för folk särskilt ofta för att jag inte står ut med tanken på att förklara någonting där ord ändå inte kan beskriva hur det känns. Men för att jag ändå är okej, helt och hållet vanlig. Hur det är att önska att man skulle kunna få kräkas upp allting som man någonsin ätit tillsammans med hjärta, lungor och allting innitu. För om det är tomt på insidan kan det inte göra så ont. Då är det bara tomt. Det är så ledsamt och sorgligt att krossa människors illusion om en själv. Att det finns en baksida av rosetten, det långa ljusa håret, de höga skratten och små söta skorna.
Att känna sig ful och fel för att man inte är idel helt, vanlig, normal människa.
Roadtrippin'!
Nu sätter jag mig i bilen tillsammans med min kompis Viktor och roadtrippar ned till Sthlm i solskenet!
Vi hörs ikväll igen. Pouss och honör!
Fanny, my man.
Ni vet det här med vänner. Man har dem för olika saker. Vissa berättar man allt för. Vissa är perfekta att dansa benen av sig tillsammans med. Vissa är man de bästa utav team med. Vissa kan man diskutera världens allra djupaste problem, frågor och mysterier med. Jag har en Fanny som jag lärde känna i höstas när vi båda började arbeta för HTC som eventpersonal. Jag trodde hon var en piercad rockerbrud som kedjerökte och hon trodde att jag var en champagnedrickande skitunge med ett ego i storlek med Björn Ranelids.
Vi är himla olika. Hon tycker att jag är oskön för att jag säger saker som "han har inte alla ponnysar i hagen" och jag blir sur när hon inte låter mig köra skåpbilen. Men hon är en av de människor som kan få mig att skratta så att jag håller på att kissa på mig. För hon pratar som Mia och Clara, berättar roliga historier från Karlskoga, är bra på att härma karaktärerna från Nile City, gör omedvetet jävligt roliga miner och är allmänt sådär märkligt härlig. Visst kan hon vara en skitunge hon också, som när hon smular chips i min säng eller hyssjar på mig för att jag tycker att pyttipanna är äckligt, men jag blir jäkligt glad av att jobba med henne.
Nyss gick jag in på hennes blogg och hittade följande text. Då höll jag på att dö lite av skratt igen.
"kajsa tycker att jag har en lite för bra kontakt med min manliga sida. detta har jag fått påpekat för mig varje gång jag försöker prata bilar, kolla på ljudanläggningar, dricka öl, eller kolla på tevi med handen i tajtsen under de här dagarna. jag vill påpeka att kajsa har en fläta som går ner till rumpan, konstant kjol/klänning - gärna i blommiga mönster, samt pyttesmå händer och fötter. jag vill alltså få fram att hon i sin tur kanske har lite för överdriven kontakt med sin feminina sida. för att på något sätt försvara mig i denna fråga. stött? jag? nä."
Synd men sant
Såhär är det. Jag kommer inte att lägga ut resten av Minidesign av Kajsa-kollektionen på bloggen. Jag säger inte det här för att jag är bitter eller tjurig nu men eftersom det budats så himla lite och 'dåligt' på plaggen så känner jag att det inte är värt att lägga upp mer. Jag säljer det på annat håll, privat istället.
Känns jättetråkigt eftersom jag gjorde kollektionen, pysslade med den och DIY:ade så länge eftersom ni bett om det. Men kanske gillade ni inte det ni såg eller så var ni helt enkelt inte tillräckligt intresserade ändå.
I vilket fall som helst så blev det bara tre plagg varav det första är haffat och de två sista är kvar med ett bud på klänningen. Inga hard feelings eller så. Ville bara meddela er. 
Nu ska jag hoppa ned till hotellets dörr och släppa in Julia så ska vi bara hänga lite här och prata strunt! <3
Saker man ritar när man pratar i telefon och sånt
Mest blir det fåglar, små farbröder, blommor och textrader som fastnat på hjärnan.
Ikväll tittar jag och Mikael på the Aviator, pratar lägenheter i Stockholm och äter glass. Imorgon åker han igen och jag känner mig ledsen i magen. Men veckan som kommer är fullproppad med största sannolikhet så då glömmer man förhoppningsvis ledsenheten. Och imorgon kommer nästkommande plagg i Minidesign av Kajsa-kollektionen läggas upp här. Redo att hitta nya hem!
Söndagspuss
Jagfyllerår30maj
Då önskar jag mig en sån här, tack.
Onsdagsloving.
taken by trees
Pic. Me by Ina Nederdal.
För tillfället sitter jag i en stuga långt bort från allt vad storstadsliv heter. Vi är sex personer, alla iklädda mörkblå underställ, två hundar och en himla massa mat. Snö upp till fönstrena utanför, en varm kamin, två kanaler på TVn och massa garn att försöka sticka märkliga saker med. Jag älskar Stockholm men ibland är det så jävla skönt att glo på en frusen sjö, mil efter mil av granskog som aldrig tar slut och sova tre gånger om dygnet.
Nu ska jag klia Chiuauan Elvis på magen och be Mikael hämta mer påskmust till mig.
Hej från under hatten
Imorgon åker jag med Mikael hem till norr för ungefär en vecka. Jag ska åka skidor, jobba på distans, åka mer skidor, brumma runt med skoter på fjället, äta äcklig grillkorv, umgås med min familj, umgås med Mikaels familj, sitta i en snödriva och få fräknar och höra våren droppa från taket.
Eftersom ni blivit fler som läser hos mig, välkomna välkomna, tänkte jag att vi kunde ha en liten frågestund. Har fått förfrågningar om att berätta mer om såväl jobb som resor och hur jag ritar, men ställ era frågor igen i detta inlägg så besvarar jag allt senare i veckan vettja!
Puss
the love of my life
Mitt livs kärlek (nej, varken Cola Zero eller en hamster) är här i helgen.
Det känns som att jag vill hoppa runt, mer än vanligt, och ägna dygnets 24 timmar åt att pussas, hålla handen, peta honom i ögat och bara vara nära. Otroligt löjligt. Men himla sant.
Om jag fick önska mig accessoarer till själva dagen så skulle jag önska;
vårdag i London i den här klänningen. Helt omöjligt att göra annat än stå i men för fantastisk att tacka nej till.
Stella McCartneys bunny bracelets. 
Och ett jäkligt fräsigt cigaretthalsband!
first day of spring
Den här dagen började med att jag tog två steg ut på trottoaren på allra käraste Rutger Fuchsgatan, tvärstannade, vände ansiktet mot solen och tänkte; "vår".
Det var inte jättevarmt och det blåste ganska mycket, men det var ändå någonting i luften. En känsla, en förnimmelse, en aning om någonting nytt. Droppandet från taket ackompanjerades av ljudet utav mina stövlar mot den torra asfalten och jag tänkte; "ja, vår".
Hur dagen skulle kunna bli annat än bra är ju bara omöjligt. Jag hade dejt med donnan som jag tycker inte bara är ovanligt sockersöt och klok utan också har en av de mest kreativa och inspirerande bloggarna jag vet.
Hon pysslar som ingen annan och får mig alltid att känna; det vill jag göra! Det vill jag testa! Oh oh oh!
Och om det är något jag tycker om så är det att omge mig med kreativa människor. Det är ljuvligt. Att prata syprojekt, diskutera second hand, tala om allt som är fint.
Sådan är Moa.
små märkligheter på en måndag
Idag har jag plåtat lite i en 12 miljonersvilla här i Åre (vill ha, ja tack), käkat bröd nog för en halv skolklass och försökt jobba. Men hur jobbar man när solen skiner från en bländande blå himmel och fjällen gnistrar
vita? Imorgon ska vi återuppliva tisdagar på Bygget traditionen och jag peppar ett dygn i förväg.
Väldigt märkligt inlägg såhär på en måndag. Så vi toppar det med att jag berättar att jag på jobbet hittade en brosch från Camilla Norrback stor som en liten basker. Gilla!
born to run
I fredags tidigt, tidigt på morgonen flög jag hem till norr och Åre med min pappa. Onsdagen slutade tyvärr med en taxifärd sent på kvällen, akuta andningssvårigheter och panikångest bortom denna värld så det kändes som att några dagar fjälluft, skidåkning och Mikaelkramar behövdes.
Nu har jag ätit mammas mat, susat runt på fjället både på skidor och skoter, fikat i flera timmar, snott täcket av han som jag är kär i och levt i mina rutiga skidbyxor och saker och ting känns bättre. Stannar några dagar till här och arbetar på distans innan jag återvänder till verkligheten i Stockholmsstaden.
Sitter och pillar på en dator som inte har några av mina bilder så därför ger jag er ett potpurri av några utav mina youtubefilmer. Jag gillar ju er. Massor.
Filmat i skåne, Köpenhamn, Karibien, Stockholm och Åre.
alice/kajsa i underlandets garderob - till salu
Jag vill se Alice i Underlandet. Såhimlamycket.
Men istället för att trilla ned i hål så har jag börjat lägga upp en del kläder som ska säljas på tradera.
Första gången jag gör det så det tar lite tid. Men kika in vettja!
Jag vill helst inte göra mig av med något. Men jag mår dåligt av att se det hänga på klädstången.
Skynda fynda godsaker från min garderob. (innan jag ångrar mig och grinar med alla kläder i famnen
och skriker 'dont leave meeeeeeeeeeeeee')
Hej.
Har tänkt på en sak. Vänt och vridit på det och gör nu ett litet inlägg om det.
Ni är så många som läser, ibland blir jag lite rädd när jag tänker på hur många det är, och
kommentarerna jag får är i 99 % av 100 hjärtekrossande gulliga, rara och vänliga.
Men på senaste tiden har det blivit dåligt med kommentarer. Ni är lika många, stadigt ökande, som läser men i kommentarsfälten ekar det ofta ensamt. Jag hatar när bloggare gnäller på sina läsare att de inte får kommentarer. Men sedan är det ofta bloggare som inte kommenterar själva. Och det gör jag. Varje blogg, och många fler, som lämnar avtryck på min blogg får besök av mig. Alltid.
Och hur töntigt det än är så är det ju faktiskt responsen på det man gör som är en stor drivkraft.
Så därför undrar jag, varför ni inte skriver en rad eller två längre. Är det bara en svacka i snökaoset
eller saknas någonting som jag missat? Jag har den här bloggen för mig. Men också för er. Och eftersom ni fortfarande är så många, så många så undrar jag vad det är som hänt. Det ska ju vara kul för oss alla.
Berätta om det saknas någonting. Hojta till om jag är tråkig. Skriv ned önskemål.
Jag kan inte lova att det blir en förändring. Det är ju ändå min blogg. Men jag vill veta vad ni tycker.
du.
Jag saknar dig. Så fruktansvärt mycket.
Flärpkrage!
Ännu en tumultartad dag. Var så trött när jag kom hem att jag inte kunde skriva mitt eget namn.
På fullaste allvar.
Men fan vad roligt vi har det! Och alla är så himla trevliga. Inga onda ögonkast konkurrenter emellan utan bara fina människor och härlig gemenskap.
Och eftersom jag i dessa dagar arbetar med otroligt kreativa människor som sytt, skapat och designat de mest fantastiska plagg tänkte jag visa er mitt senaste DIY jag gjort för tidningen hemma i norr.
Köpte 3 ½ m sidenband i olika färger och olika bredder. Ville ha en genomgående grön krage med inslag av knalligt turkost så det var vad jag valde. Passade även på att handla ett par nya, vassa nålar. 
Sen klippte jag olika långa bitar av sidenbanden. Trodde inte att de skulle tråda upp sig så lätt men efter lite experimenterande så kom jag fram till att det räcker om man eldar lite i ändarna så håller dom fint.
Sen ägnade jag en eftermiddag åt att sy sy sy och sy lite mer på ett enkelt, vitt linne. En flärp i taget
med små, synliga, stygn.
Jag är riktigt förtjust i hur resultatet tillslut blev. Känns som en lite clownliknande krage. Eller ett hovnarr.
Fast på ett sött sätt. Visst tog det ett par timmar men jag har redan fått en massa fina komplimanger av folk som undrat vart jag köpt den. Då är det extra kul att kunna säga "gjort det själv!".
Dessutom blir den vrålfin med en kofta. Jag lägger bara flärparna över koftans kant så syns dom.
Som ett halsband och krage i ett ungefär.
Olga
En dag när vi under lågvattnet traskade mellan stenarna på den glödande sanden in till byn började jag och Mikael prata om vilka namn vi tycker är fina. Alltså vad vi skulle vilja döpa framtida barn till.
Jag vill ha ett barn och helst en flicka. Han vill nog ha två men jag tror han säger att det är okej med ett för att jag vill det. Vi pratar om namn hit och dit. Jämför, är ganska överens. Inte för långt, inte för krångligt, inte för amerikaniserat. Det är något utav det värsta jag vet. Och när förnamn och efternamn inte passar ihop.
Så kommer jag på namnet som jag glömt utav men som jag älskar.
Olga säger jag.
Vad sa du säger han.
Olga.
Tystnad.
Men det är ju fruktansvärt fult. (han sa nog skitfult egentligen)
Men den finaste ponnyn jag någonsin hade hette så. Olga. Jag drömmer om henne fortfarande.
Olga. Det låter ju som en rysk tant. Fy nej. (han sa nog fan nej)
Jag tycker att det är vackert.
Man kan inte döpa sitt framtida barn efter en häst.
Ponny. Med stora, bruna ögon. Varför inte då?
Man bara kan inte det.
Jo, det kan man.
Jo, det kan man.
mellan havet och himlen
Jag lämnade Brasilien med bilden av brinnande sockerrörsfält inetsat på näthinnan och den kärva doften av röken i näsan. Sen strök jag svetten ur pannan en sista gång innan vi landade i ett kallt Portugal med steril flygplatsmiljö, abrigada/o-s och timmar av väntan innan vi till sist steg ut på frusen mark i converse som stelnade av köld innan kroppen hunnit fram till bilen.
Inkrupen i den varmaste tröjan jag har sticker mina bruna fingrar fram med gåshud som rullar över precis hela kroppen. I sin säng ligger en sjuk sambo med inflammation i en tand och stämband och en trött liten kropp. Jag känner jetlagens tyngd över ögonen men kan inte låta bli att titta på den blå himlen utanför mina Stockholmsfönster och känna vågor i magen av glädje. Energin ligger trygg precis bortom timmarna av sömn jag ska ta igen. Sen ska jag förmedla två veckors intensiv sol, 40 gradig hetta, hav fulla med delfiner och sköldpaddor, kärlek och varm asfalt mot nakna fotsulor i allt det som huvudet vill. Och det är mycket.
att vakna såhär, mellan havet och himlen, är bortom allt.
.
Det går bra, man trampar på, fortsätter uppåt. Vågar le, känna sig trygg och självsäker. Tänker att tabletterna man tar varje morgon kanske inte behövs längre. Att man är stark nog.
Så kommer ett slag i magen som får all luft att försvinna för flera minuter. Ångesten att krypa runt skinnet, kalsvetten att darra på huden. Man trodde att man var trygg nu. I sig själv.
Det var man inte. Och man kan känna sig så ensam i en stad av miljoner människor.
Så jävla ensam.
vita fjällen vs. gröna linjen
I förmiddags steg jag på ett tåg i ett hjärtknipande vackert vinterlandskap vid foten av det finaste fjället jag vet och för ett par timmars sedan klev jag av densamma tåg på en smutsgrå betong knastrig av något som en gång kan ha varit snö men nu mest liknade smuts. Jag är tillbaka i Stockholm och allt känns jättekonstigt. Grisen ligger i sin säng och jag i min och vi pratar i detta nu om hur man acklimatiserar sig tillbaka. Lär sig att klämma sig in på gröna linjen i rusning och passera folk smidigt på trottoaren. Sånt vänjer man sig fort av med i norr. Jag är novis igen känns det som. Storstadsnovis. Men det kommer tillbaka. Jag ska bara vänja in mig igen.