aenigma

Att åka till USA är som att åka till jordens medelpunkt, men ändå inte. För vissa amerikanare är verkligen sådär. Varför skulle de någonsin vilja lämna landet som har allt? Där man kan vara stjärna över en natt, käka kycklingvingar dygnet runt och TVn alltid visar The Simpsons. Men en hel del andra är också ganska sansade. Men de förstnämnda har rätt i en sak. Amerika ÄR landet som har allt.

   Jag har aldrig haft en direkt önskan att susa över atlanten för att upptäcka USA. Karibien var den del jag ville se som låg närmast till och efter att ha sett det så kände jag mig ganska klar. För i och med att jag skulle åka dit så skulle jag stödja så mycket som landet står för som jag inte klarar utav. Men så valde en vän plötsligt att lämna Sverige, landet där vi inte alls har allt men som är ganska bra ändå, för just USA. Och vi insåg att vi snart skulle sitta på ett plan med destinationen där vi kunde få tag i McDonalds vilken tid, dag och plats som helst.

Ska jag vara ärlig så hade jag otroligt mycket fördomar. I min hjärna som gärna "säger först, tänker sen" skulle hela USA vara ett Bushkorrupt land där det mesta var för mycket av just allt.

Och till viss del är det verkligen så. Men samtidigt är det så mycket mer. På ett bra sätt.

För jag har träffat så fantastiska människor, på de mest märkliga sätt, ställen och tillfällen. Tagit del av landets historia utifrån personer som hade en sund inställning till världen, sett så mycket av det fina och upplevt saker man inte kan uppleva någon annanstans än just i USA.

   Min resväska är full av kläder och minnen. Jag har nog ännu inte förstått att jag faktiskt spenderade 16 dagar med att gå runt i New York och se Washington med den numera i landet boende vännens ögon. Det är så obegripligt. För å ena sidan så blev jag mer förtrollad av Paris och allt vad den staden innebär. Men jag misstänker att en stad som New York kommer att bli en långvarig förälskelse som jag blir mer och mer fäst vid.

   Jag älskar nämligen tanken på att blunda och höra ljudet av staden när som helst på dygnet. Strosa klichéartat i Central park och ta en Vanilla bean frappuccino på närmaste Starbucks. Stå på Broadway i regnet och försöka fånga en av de där gula taxibilarna och kika upp på skylinen som höjer sig i diset ovanför miljontals huvuden.

Kanske, antagligen med största sannolikhet, så romantiserar jag mycket nu. Men det får man göra. För på samma sätt som jag tagit del av det fina och fantastiska så har jag fått min beskärda del av landet som också innehåller osedvanligt mycket med skit. För USA har sådana klyftor mellan sitt folk på ett sätt vi inte har. Och det värsta är att man faktiskt inte gör något mer än platoniskt åt det. Det är en plats av kontraster där allt för det mesta antingen känns bäst eller sämst, hårt eller mjukt, fint eller fult, rikt eller fattigt. Det är den delen jag hade fördomar utav och som jag fortfarande håller fast vid.  

Men trots att jag aldrig trodde att jag skulle säga det så faktiskt, jag älskar USA. Inte för det alltid så uppenbara som kycklingvingar och Simpsons, men för det mångkulturella, spännande och vackra i ett land som faktiskt har allt.

Vi, Starbucks, sommar och inte ett bekymmer i världen. (möjligen då, ska vi äta lunch nu eller sen?)