Break up day or make out day? Björn Borgtävling!
Fredag den 13 februari - BREAK UP DAY or MAKE OUT DAY?
Vare sig man är singel, i ett stadigt förhållande, har någon att pussa på under mörka klubbtimmar eller är på väg att göra slut så finns det all anledning att slå på stort på alla hjärtas dag.
Jag och Miriam på Björn Borg vill att du tar till vara på dagen inför den mest hjärtformade dagen av dem alla genom en liten tävling. Vilken är din värsta, sorgligaste, märkligaste, roligaste finaste break up story?
När du var 9, gick i tredje klass och får reda på att killen du frågat chans på är tillsammans med samtliga andra tjejer i klassen också. Dagen då din pojkvän friade, och du gjorde slut för alltid. När ni båda insåg att ni inte alls var kära i varandra, utan din tjejkompis.
Berätta i en kommentar och du kan bli ägaren till en fin goodiebag från Björn Borg!
Jag och Miriam (som också listar sina bästa break up låtar) berättar imorgon om vem av er det bli.
Chicandme
Jag vet. Tjat har blivit taget till en helt ny nivå. Men jag tänker såsom såhär "krossa jentelagen, Kajsa, och visa vad du gjort!" och tjatar lite mera. Ett av mina små hemliga projekt var ju att jag blev tillfrågad om jag ville skriva en artikel för Chic om Åre. Roligt som tusan och otroligt fin chans.
Jag inbillar mig dessutom att anledningen till att Chic knappt går att få tag i, i och omkring Åre den här veckan är för att det var en så himlans bra artikel om just Åre i senaste numret. Artikeln som jag skrev. Som orsakade masshysteri efter Chic. Oh yes.
Så här ser första sidan utav tre ut med reportaget. Jag darrade som en sockerstinn 4 åring eftersom jag åkt skidor hela dagen och inte ätit. Då blir kvaliteten därefter. Men det står "av; Kajsa Tengvall" inbäddat i
pixlarna. Ta och köp ett ex vettja och läs själva!
Jag inbillar mig dessutom att anledningen till att Chic knappt går att få tag i, i och omkring Åre den här veckan är för att det var en så himlans bra artikel om just Åre i senaste numret. Artikeln som jag skrev. Som orsakade masshysteri efter Chic. Oh yes.
Så här ser första sidan utav tre ut med reportaget. Jag darrade som en sockerstinn 4 åring eftersom jag åkt skidor hela dagen och inte ätit. Då blir kvaliteten därefter. Men det står "av; Kajsa Tengvall" inbäddat i
pixlarna. Ta och köp ett ex vettja och läs själva!
Krönika; om att inse när det är dags att lämna det som är hemma
Krönika publicerad i Länstidningen, Östersund, fredagen den 230109. Skriven av allra mesta mig.
Min nyss hemkomne, numera amerikaniserade, vän och jag tog en promenad häromdagen och återupplevde gamla minnen. Steg in på biblioteket i Järpen och insåg att snart två års tid möjligen har förflutit sen vi satt i sofforna och knattrade på de kladdiga tangentborden, men att ingenting förändrats. Vi är två år äldre men känslan är densamma. Lärarnas ansikten är likadana. Böckerna står där de alltid stått. Eleverna samtalar mer eller mindre lågmält i väntan på nästa lektion. Och det är som att ingen tid alls förflutit. Eller hur mycket som helst.
Där och då insåg jag kanske, fast tankarna har funnits ett tag, att det är dags för mig att börja röra på mig. Inte för att jag inte trivs här. Tvärtom har jag aldrig varit så lycklig i norr som jag är nu. Jag har lärt mig uppskatta lugnet. Tempot. Bristen på vissa saker och överflödet av andra.Och just därför att jag tycker om det så mycket, älskar det så innerligt, så känner jag att det är dags att testa mina klichéartade men så sant vingliga ben någon annanstans. För jag vill ha just den känslan för norr när jag försvinner. Spara tanken på hur vackert det är här en iskall januarimorgon. Komma ihåg nätter då vi aldrig slutade dansa och skratta på Bygget. Lata vårdagar när jag inte kunde önska mig annat än just siluetten av fjällvärlden i fjärran och en oändlig, blå himmel ovanför mitt huvud. De bilderna vill jag ha fastetsade på näthinnan när jag blundar och tänker på norr när jag är någon helt annanstans. För då kan jag återvända.
Nu önskar jag mig en första höst i Stockholm. Att se träden byta skepnad från grönt till flammande till kala med en stadssiluett i bakgrunden. Vänta på snö som kanske aldrig kommer. Stressa gatorna fram mellan tusentals andra. Vara en av dem som bor trångt med utsikt mot ett annat högt hus. Så nu ska jag bara hitta mig det huset. Med en lägenhet som kanske får mig att vara klaustrofobisk ett tag. Men som jag vänjer mig vid. Som jag kan komma att älska. För detta är vad jag behöver i mitt liv nu. En lägenhet med fönster mot en cementerad gata där trafiken aldrig tystnar. Grannar som jag kan höra genom väggarna om jag lyssnar noga. Kanske blir det ett år, ett halvår eller resten av mitt liv. Det är ingenting jag vare sig vet eller behöver veta ännu. (Men är det någon som har ett tips om lägenhet, har en lägenhet själv, en släkting som ska vara borta från sin ett tag så hör av er! [email protected])
Om planerna går som de ska så sitter jag och min bästa vän just när sommaren går över i höst med en hög med studielitteratur i fönsterbrädet och en bubblande känsla i bröstet. Kanske blir jag inte direkt journalist på DN eller en ny Elin Kling. Men vågar man inte satsa så vet man heller aldrig om man kanske skulle kunna lyckas. Så jag ser fram emot att våga försöka. Och känns det så himla fel så vet jag att norr alltid finns kvar och kan svepa in mig i sin trygga doft av gran, nyfallen snö och en tystnad som går att ta på. Med den tryggheten i ryggen kan jag satsa allt och lite till.
Jag och min bästa vän. Flickorna som hellre äter glass än dricker jellyshots. Myser hemma i hemmets lugna vrå än hoppar på Berns högtalare. Som inte tycker att galna hemmafester är roligt eftersom det blir så stökigt.
Det är vi.
"Kan du inte visa brösten?"
Ja, så var det, det här med sviniga killar på krogen.
Jag är inte på något sätt överkänslig. Även om jag ju har full rätt i, enligt mig, att inte acceptera att folk jag inte känner tar på mig. Det är min kropp och den bestämmer jag över. Men när man är ute en kväll så är det ju, hur hemskt det än låter, mest bara att vänja sig vid att folk mer eller mindre med flit rör vid en. Alla som har dansat på ett proppfullt dansgolv vet ju hur det är. Att människor råkar stöta till en, vinglar förbi, tar stöd på ens axel. Oftast helt oskyldigt och osexuellt menande. Andra gånger är det ett rent utnyttjande enbart av faktumet att man är på just ett dansgolv.
I tisdags var en av de värre kvällarna jag varit med om ute. Som sagt så känns en hand på ens rumpa inte längre direkt stötande. Eller jo, det är det, men reaktionen är mer en mördande blick om man hinner ge förövaren det än ett utbrott.
Men när tre killar, jag tippar på att de var 27-28 i ålder, upprepade gånger är efterhängsna, försöker dra en till sig och utan att försöka följa det stirrar på ens kropp uppifrån och ner blir jag jäkligt irriterad.
Det är just ögonblicket när man inser att man blir objektifierad. Man är inte längre en människa utan en kropp som någon tittar på och tror sig få ta på hur de vill.
Särskilt var det en kille, som ivrigt påhejjad av sina två vänner, var sjukt vidrig. Det finns ingen mängd alkohol i världen att på något sätt skylla ett beteende där man tar sig friheten att ta på andra människor eller avlägger kränkande kommentarer såsom han gjorde! Han fick både mig och mina två vänner, trots upprepade tillsägningar från oss alla tre, att känna oss direkt äcklade. Men var går egentligen gränsen för att man ska säga till en vakt att kasta ut en sådan person? Skulle vi gjort det när han började med att dra i mig och inte släppte förrän jag väste "släpp!"? När han med ofokusetrrad blick och ett töntigt menande leende undrade om min ena kompis "inte kunde visa brösten?".
Eller när han gång på gång på gång tog tag i min andra väns axel fast vi varje gång bad honom dra och att vi inte ville ha med honom att göra? Jag vet inte. Och det är så jävla svårt det där.
Men jag vägrar att acceptera att folk beter sig så mot mig när jag är ute. Jag önskar bara att vi hade tagit kontakt med en vakt och fått äcklet utkastat när vi hade chansen. För tillslut fattade de tre killarna och vinglade därifrån och vi såg dem inte mer. Men jag kan idag, ett par dagar efteråt, känna mig kränkt eftersom vad vi än gjorde och sa inte fick honom att förstå att hans uppmärksamhet med ord och beröring inte var uppskattad. Och då var det inte ens särskilt farligt.
Han hade ingen respekt för oss. En vuxen människa, med sina två vänner hade så pass lite respekt för oss att han såg det som okej att göra det han gjorde. Det gör mig jävulskt förbannad.
Har jag rätt till att sätta ett knä i skrevet på en sån här kille? Får jag be honom dra åt helvete och dra till honom med handflatan över kinden? Är det rätt att göra som Hanna Fridén och anmäla direkt? Saken är väl just den att många killar vet att tjejer inte vågar reagera, säga nej och sätta stopp för ett äckligt beteende hos dem. Jag hatar att jag ska behöva känna mig begränsad när jag går ut för att ha roligt med mina vänner men vet i bakhuvudet att det kan finnas folk på samma ställe som inte respekterar mig som individ.
Lägg nu märke till att jag inte drar alla killar över en kamm. Jag menar inte att alla killar, eller ens särskilt många, beter sig som små äckel. Men det FINNS sådana som gör det. Och de är de jag skriver om här.
Jag är inte på något sätt överkänslig. Även om jag ju har full rätt i, enligt mig, att inte acceptera att folk jag inte känner tar på mig. Det är min kropp och den bestämmer jag över. Men när man är ute en kväll så är det ju, hur hemskt det än låter, mest bara att vänja sig vid att folk mer eller mindre med flit rör vid en. Alla som har dansat på ett proppfullt dansgolv vet ju hur det är. Att människor råkar stöta till en, vinglar förbi, tar stöd på ens axel. Oftast helt oskyldigt och osexuellt menande. Andra gånger är det ett rent utnyttjande enbart av faktumet att man är på just ett dansgolv.
I tisdags var en av de värre kvällarna jag varit med om ute. Som sagt så känns en hand på ens rumpa inte längre direkt stötande. Eller jo, det är det, men reaktionen är mer en mördande blick om man hinner ge förövaren det än ett utbrott.
Men när tre killar, jag tippar på att de var 27-28 i ålder, upprepade gånger är efterhängsna, försöker dra en till sig och utan att försöka följa det stirrar på ens kropp uppifrån och ner blir jag jäkligt irriterad.
Det är just ögonblicket när man inser att man blir objektifierad. Man är inte längre en människa utan en kropp som någon tittar på och tror sig få ta på hur de vill.
Särskilt var det en kille, som ivrigt påhejjad av sina två vänner, var sjukt vidrig. Det finns ingen mängd alkohol i världen att på något sätt skylla ett beteende där man tar sig friheten att ta på andra människor eller avlägger kränkande kommentarer såsom han gjorde! Han fick både mig och mina två vänner, trots upprepade tillsägningar från oss alla tre, att känna oss direkt äcklade. Men var går egentligen gränsen för att man ska säga till en vakt att kasta ut en sådan person? Skulle vi gjort det när han började med att dra i mig och inte släppte förrän jag väste "släpp!"? När han med ofokusetrrad blick och ett töntigt menande leende undrade om min ena kompis "inte kunde visa brösten?".
Eller när han gång på gång på gång tog tag i min andra väns axel fast vi varje gång bad honom dra och att vi inte ville ha med honom att göra? Jag vet inte. Och det är så jävla svårt det där.
Men jag vägrar att acceptera att folk beter sig så mot mig när jag är ute. Jag önskar bara att vi hade tagit kontakt med en vakt och fått äcklet utkastat när vi hade chansen. För tillslut fattade de tre killarna och vinglade därifrån och vi såg dem inte mer. Men jag kan idag, ett par dagar efteråt, känna mig kränkt eftersom vad vi än gjorde och sa inte fick honom att förstå att hans uppmärksamhet med ord och beröring inte var uppskattad. Och då var det inte ens särskilt farligt.
Han hade ingen respekt för oss. En vuxen människa, med sina två vänner hade så pass lite respekt för oss att han såg det som okej att göra det han gjorde. Det gör mig jävulskt förbannad.
Har jag rätt till att sätta ett knä i skrevet på en sån här kille? Får jag be honom dra åt helvete och dra till honom med handflatan över kinden? Är det rätt att göra som Hanna Fridén och anmäla direkt? Saken är väl just den att många killar vet att tjejer inte vågar reagera, säga nej och sätta stopp för ett äckligt beteende hos dem. Jag hatar att jag ska behöva känna mig begränsad när jag går ut för att ha roligt med mina vänner men vet i bakhuvudet att det kan finnas folk på samma ställe som inte respekterar mig som individ.
Lägg nu märke till att jag inte drar alla killar över en kamm. Jag menar inte att alla killar, eller ens särskilt många, beter sig som små äckel. Men det FINNS sådana som gör det. Och de är de jag skriver om här.
highheelsorliterature
Här i min säng, i mitt flickrum, där ramen ovanför min säng inneåller en bild på min favoritponny när jag var 14, väggarna är ljusblå och garderoberna rymmer allt utom Acne och Whyred, ligger jag. Det är inte glammigt och extravagant. Utanför ligger de jämtländska skogarna vidsträckta och tysta. En och en annan älg lär lunka fram mellan granarna. Ljudet från några nattklubbar ljuder inte genom dessa trakter. Men i mitt fönster står pumpsen som får mig att tänka på varma nätter bland människor som dansar, musik som aldrig tystnar och kroppar som rör sig tills klockan slår två. Pumpsen med 12 cms klack och direkt killerkänsla. Jag väntar på att de ska användas.
I samma säng ligger jag. I ett rum fyllt med rosetter, tuschpennor och söta klänningar. Med travar av ELLE och Vogue på golvet och smycken vårdslöst slängda under sängen. Ett flickrum. Som på ytan är långt ifrån någonting som andas kultur. Men bakom modemagasinen står Umberto Eco. I bokhyllan trängs Sartre med Maria Gripe. Man kan vara så mycket mer än bara en schablonbild. Bakom siluetten finns det 3D och en miljon nya vinklar om man tittar riktigt noga. Yta betyder inte alltid lika med enbart yta. Man kan vara intresserad av att dansa nätterna igenom i ett par skor som får en att rysa, fascineras av Pradas kampanjer och älska skönheten i saker som inte betyder någonting. Men man kan likväl för det njuta av att ligga i sitt flickrum, i norr, där enbart rådjuren i trädgården fortfarande är ute och njuta av att hellre läsa litteratur som är bortom vår värld, istället för att dricka öl på en bar. Man behöver inte välja.
Man kan vara både och.
Det är jag.
I samma säng ligger jag. I ett rum fyllt med rosetter, tuschpennor och söta klänningar. Med travar av ELLE och Vogue på golvet och smycken vårdslöst slängda under sängen. Ett flickrum. Som på ytan är långt ifrån någonting som andas kultur. Men bakom modemagasinen står Umberto Eco. I bokhyllan trängs Sartre med Maria Gripe. Man kan vara så mycket mer än bara en schablonbild. Bakom siluetten finns det 3D och en miljon nya vinklar om man tittar riktigt noga. Yta betyder inte alltid lika med enbart yta. Man kan vara intresserad av att dansa nätterna igenom i ett par skor som får en att rysa, fascineras av Pradas kampanjer och älska skönheten i saker som inte betyder någonting. Men man kan likväl för det njuta av att ligga i sitt flickrum, i norr, där enbart rådjuren i trädgården fortfarande är ute och njuta av att hellre läsa litteratur som är bortom vår värld, istället för att dricka öl på en bar. Man behöver inte välja.
Man kan vara både och.
Det är jag.
Kajsa jobbar.
Jag har märkt att många blir lite konfunderade gällande vad jag egentligen GÖR. Sitter jag hemme med en silversked i munnen och äter rosa macarons? Skriver jag tantsnuskromaner? Är jag superhjälte?
Tyvärr ingenting av ovanstående alternativ. Även om jag ibland känner att silversked inte är rätt men däremot att jag har det förbaskat bra! Jag jobbar som frilansjournalist för ett antal olika tidningar men allra mest för en lokal tidning här uppe i norr då jag är deras "person" i Åre. Roligt som tusan då jag får se och fotografera spelningar, göra modereportage, skriva krönikor, styla och annat som känns aktuellt. Sen när jag har tid så ritar jag illustrationer på beställning.
Så här kan en dag se ut med mig:
Jag går upp och knaprar lite frukost om någon är hemma. Annars skippar jag det och gör mig bara en mindre hink med thé. Allra bäst är Brunkullans Rooibos som smakar gudomligt fint kopp efter kopp.
Sen sätter jag mig vid laptopen, oftast fortfarande iklädd pyjamas tofflor och en gosig kofta, och uppdaterar mig på viktiga saker, läser igenom mailinkorgen, svarar på de aktuella och skriver sen en lista på vad jag ska
göra under dagen. Har jag en artikel/krönika/reportage att göra så skriver jag oftast på det under förmiddagen först. Fixar med bilder som ska vara med i reportaget, filar på texter, skriver skriver skriver och redigerar.
Och när jag skrivit tills huvudet trillar av, jag fastnar totalt eller det inte funkar så sätter jag mig med penna och papper. Vissa veckor har jag 5 jobb som jag påtagit mig att rita och vissa ingenting. Illustrerandet är ju inte en stor del av mitt riktiga jobb alls. Men jag tycker att det är fruktansvärt kul! Sen har jag under hela dagen koll på mailen och alternerar mellan att skriva, rita, skriva skriva, rita och skriva.
Låter otroligt lyxigt säkerligen och jag ska inte säga att det inte är det. Jag är otroligt lyckligt lottad som får hålla på med det jag gör. Skriva, rita, mode, musik och liknande. Men särskilt rik blir jag inte och konkurrensen är hård. Å andra sidan tycker jag att det är värt det, absolut. Den här bloggen var min språngbräda till där jag är idag och med risk för att låta Blondinbella-ish, våga satsa vara kreativ och ta för er, det gjorde jag. Och just nu trivs jag som en gosig fisk.
Just nu planerar jag för fullt för något som lär bli en stor förändring om det slår in. Inget är klart, inget är bestämt. Men jag tror att det kan bli bra. Även om jag ska stå på egna små vingliga ben.
Nu ska jag maila!
Tyvärr ingenting av ovanstående alternativ. Även om jag ibland känner att silversked inte är rätt men däremot att jag har det förbaskat bra! Jag jobbar som frilansjournalist för ett antal olika tidningar men allra mest för en lokal tidning här uppe i norr då jag är deras "person" i Åre. Roligt som tusan då jag får se och fotografera spelningar, göra modereportage, skriva krönikor, styla och annat som känns aktuellt. Sen när jag har tid så ritar jag illustrationer på beställning.
Så här kan en dag se ut med mig:
Jag går upp och knaprar lite frukost om någon är hemma. Annars skippar jag det och gör mig bara en mindre hink med thé. Allra bäst är Brunkullans Rooibos som smakar gudomligt fint kopp efter kopp.
Sen sätter jag mig vid laptopen, oftast fortfarande iklädd pyjamas tofflor och en gosig kofta, och uppdaterar mig på viktiga saker, läser igenom mailinkorgen, svarar på de aktuella och skriver sen en lista på vad jag ska
göra under dagen. Har jag en artikel/krönika/reportage att göra så skriver jag oftast på det under förmiddagen först. Fixar med bilder som ska vara med i reportaget, filar på texter, skriver skriver skriver och redigerar.
Och när jag skrivit tills huvudet trillar av, jag fastnar totalt eller det inte funkar så sätter jag mig med penna och papper. Vissa veckor har jag 5 jobb som jag påtagit mig att rita och vissa ingenting. Illustrerandet är ju inte en stor del av mitt riktiga jobb alls. Men jag tycker att det är fruktansvärt kul! Sen har jag under hela dagen koll på mailen och alternerar mellan att skriva, rita, skriva skriva, rita och skriva.
Låter otroligt lyxigt säkerligen och jag ska inte säga att det inte är det. Jag är otroligt lyckligt lottad som får hålla på med det jag gör. Skriva, rita, mode, musik och liknande. Men särskilt rik blir jag inte och konkurrensen är hård. Å andra sidan tycker jag att det är värt det, absolut. Den här bloggen var min språngbräda till där jag är idag och med risk för att låta Blondinbella-ish, våga satsa vara kreativ och ta för er, det gjorde jag. Och just nu trivs jag som en gosig fisk.
Just nu planerar jag för fullt för något som lär bli en stor förändring om det slår in. Inget är klart, inget är bestämt. Men jag tror att det kan bli bra. Även om jag ska stå på egna små vingliga ben.
Nu ska jag maila!
Krönika; Lågkonjunktur är lika med långklänning
Jag har mycket mycket mycket att göra just nu med jobb. Hemliga saker som planeras, krönikor som ska knattras ned, artiklar som ska finslipas, illustrationer som bör ritas och mail i oändliga rader som ska besvaras och skickas.
Men jag tycker ju så himla mycket om er! Ni peppar och är gulliga, skriver fina mail till mig som jag ibland är så seg på att besvara. När jag bara mest av allt vill bjuda er allihopa på kalas med ballonger i taket, coca cola som vi dricker med sugrör, kristyrkakor, fiskedamm med presenter och sen snöbollskrig. Det vore fint som tusan!
Men nu hinner jag knappt ens borsta tänderna eller klä på mig i veckan. Så eftersom jag just i detta nu skriver en artikel om lågkonjukturens inverkan på modet så får ni en krönika att läsa som jag skrivit om just det, innan.
Vassego, nu ska jag gnugga de små grå det där lilla extra.
Min bild av lågkonjunktur är ungefär lika nyansartad som en svart/vit testbild på TVn. Tyvärr så innebär ju undervisningen i skolan vissa begränsningar när det kommer till världens historia och stora händelser. Häromveckan tittade jag på två dokumentärer om krig som jag inte ens visste hade existerat. Som gjort stora avtryck i historien men tydligen inte tillräckligt för att jag skulle få 30 minuters genomgång i skolsalen om det.
Densamma är det alltså med lågkonjunkturen. När jag tänker på depressionen 1929 så får jag enbart en bild i huvudet av en Wall Streetherre i kostym som hängt sig med sina värdelösa obligationer i handen. En karikatyr av en händelse i vår världs historia som definitivt satte sina spår, och som la grunden till en hel del sakers utveckling. Men jag vet ingenting om det.
Som ett barn av googlegenerationen så knattrar jag in saker var och varannan timma när jag behöver veta mer, uppdatera mig eller ta reda på saker. Så i detta skrivande nu så inser jag att det som jag hittills tolkat som en tråkig röra av dåliga valutakurser likt en eskalerande snöboll i nerförsbacke växer och är påväg i exakt densamma riktning. Depression + 1929 och så enter och du är där. Då blir plötsligt innebörden av karikatyrteckningen från 1930-talet en helt annan.
Det känns lite komiskt att modemagasinen då går ut med den gamla devisen att dåliga tider kräver långa kjolar och att fjäderskrudarna till galaklänningar bör hängas in i garderoben. Naturligtvis märks en lågkonjunktur i modet och trenderna, men att det blir en trend i att göra plagg som påminner om den stora depressionens mode med nödtorftighet blir mest bara makabert. En sorts snedvriden effekt som magasinen med inriktning på just kläder dessutom driver vidare genom att skapa modereportage där flärd och glitter byts ut mot grova tyger och stadiga skor. Som om fattigdom eller dålig ekonomi skulle vara det nya svarta. Det tycker jag är fel sätt att lägga fram budskapet på. Vad vi behöver i såfall är mer tips på DIY och hur man själv pysslar till gamla plagg, inte hur du ser ekonomikrischic ut i plagg från Dries van Noten som ändå kostar skjortan.
Jag hoppas att skolan idag lär ut vad sånt här verkligen innebär. Vad det får för effekter. Vad som verkligen händer. Skippa en historielektion av 38 som behandlar ämnet andra världskriget och ägna en timma åt 1930-talet, Wall Street och börsnoteringars konsekvenser.
алкоголь
Det här med alkohol. Det är ett sånt ämne som berör de flesta på ett eller annat sätt allra minst. Jag vet inte hur statistiken ser ut med hur många barn det är som växer upp i Sverige med alkoliserade föräldrar och som själva alltså per automatik får risken att hamna i densamma träsk. Men jag tänkte inte skriva om alkolism direkt. Eller överhuvudtaget så pass djupt i ämnet. För jag har egentligen ingen som helst erfarenhet av det.
Men jag dricker ytterst lite. Både för att jag äter mediciner som inte är bra att kombinera med alkoholhaltiga drycker. För att jag inte tycker att det är gott. För att jag inte har ett behov av att dricka men allra mest för att jag inte behöver alkohol för att ha roligt. Vilket verkar ha blivit den vanligaste förekommande orsaken till varför folk faktiskt dricker.
Hur många gånger har jag inte hört "men det blir roligare med sprit!" eller "jag kan inte ha lika kul om jag är nykter!". Och vad är det för sätt att se på saken om man tänker efter? Ett erkännande från sin egan sida om att man inte är en tillräckligt intressant person utan några promille i kroppen? Att man är oförmögen att ha roligt utan att vara minst salongsberusad? Det tycker jag är så jävla obehagligt att ens tänka på. Jag moralpredikar inte nu över att man inte bör dricka alkohol. Det är upp till var och en vad de väljer att hälla i sig på en fredagskväll. (eller lördag. Söndag. Tisdag.)
Men är det egentligen ett sunt beteende att tänka "jag måste dricka alkohol. Annars kan jag inte ha kul. Annars kan JAG inte vara kul."? Det är så jag ofta ser tankegångarna gå bland folk i min omgivning. De där i mina ögon destruktiva sättet att se på något som man ju ska dricka för att det är gott, inte för att få en sinnesstämning där man är lite avtrubbad på olika sätt.
Jag har ofta tänkt på detta med alkohol just i sammanhang med bloggar som jag läser. För som sagt, jag menar inte att man inte bör dricka, men att man ska göra det av rätt skäl och i en rimlig mängd. Till viss del är det av egoistiska skäl som jag inte vill att de som står mig närmast inte är plakat när jag är med. Både för att jag tycker att det är väldigt obehagligt med folk som är berusade och för att jag vet hur mycket illa som kan hända. Men på samma sätt som att otaliga spaltmeter har skrivits om smalidealen och vad de stora bloggarna har för inverkan på alla dessa unga tjejer tycker jag att det borde lyftas upp mer om alkohol. För visst, låt alla Stureplanssvirande tjejer hälla i sig jellyshots och vodkadrinkar på tre gånger i veckan basis. Men att framställa det så glamouröst? Få det att kännas som en naturlig del av att växa upp. Fylla på fylla. Bakismorgon efter bakismorgon. Vad visar det för bild till tiotusentals tjejer i olika åldrar som så jävla gärna vill vara som de Stureplanssvirande? Det känns inte bra i magen när jag läser sånt. Både för att dessa tjejer sällan är mer än en just krogfyllda och för att det sänder ut så otroligt snedvridna signaler.
På samma sätt som jag tycker att det är fel att använda ord som "thinspiration" i bloggsammanhang och visa upp bilder på Bergen-Belsensmala modeller med undertext som "vackrast i världen!" så tycker jag att det är fel att glamourisera alkohol och dess inverkan på vem vi är som person.
En annan sak som jag blir rent ut av förbannad på är den pinsamma tillställning fester som Grammisgalan verkar ha blivit. Är det meningen att man som artist går dit med tanken att få sig en rejäl gratisfylla och sen visa upp den på scen vid mottagning av priser som man jobbat hårt för att få? Är det tacken till bolaget som satsat på en, media som hyllat ens musik och folket som gett dem framgången med sitt stöd? Att sluddra fram några berusade ord på scen och vingla av för att göra en fruktansvärt pinsam intervju med radio eller TV? Jag klarade inte ens av att titta en liten stund på programmet efter att ha sett artist efter artist mer än bara salongsberusade. Klart att man får fira men i mina ögon är det en skymf mot både sig själv, folket runt sig och speciellt ens fans att bete sig så i direktsänd TV och i sådana sammanhang.
Men jag dricker ytterst lite. Både för att jag äter mediciner som inte är bra att kombinera med alkoholhaltiga drycker. För att jag inte tycker att det är gott. För att jag inte har ett behov av att dricka men allra mest för att jag inte behöver alkohol för att ha roligt. Vilket verkar ha blivit den vanligaste förekommande orsaken till varför folk faktiskt dricker.
Hur många gånger har jag inte hört "men det blir roligare med sprit!" eller "jag kan inte ha lika kul om jag är nykter!". Och vad är det för sätt att se på saken om man tänker efter? Ett erkännande från sin egan sida om att man inte är en tillräckligt intressant person utan några promille i kroppen? Att man är oförmögen att ha roligt utan att vara minst salongsberusad? Det tycker jag är så jävla obehagligt att ens tänka på. Jag moralpredikar inte nu över att man inte bör dricka alkohol. Det är upp till var och en vad de väljer att hälla i sig på en fredagskväll. (eller lördag. Söndag. Tisdag.)
Men är det egentligen ett sunt beteende att tänka "jag måste dricka alkohol. Annars kan jag inte ha kul. Annars kan JAG inte vara kul."? Det är så jag ofta ser tankegångarna gå bland folk i min omgivning. De där i mina ögon destruktiva sättet att se på något som man ju ska dricka för att det är gott, inte för att få en sinnesstämning där man är lite avtrubbad på olika sätt.
Jag har ofta tänkt på detta med alkohol just i sammanhang med bloggar som jag läser. För som sagt, jag menar inte att man inte bör dricka, men att man ska göra det av rätt skäl och i en rimlig mängd. Till viss del är det av egoistiska skäl som jag inte vill att de som står mig närmast inte är plakat när jag är med. Både för att jag tycker att det är väldigt obehagligt med folk som är berusade och för att jag vet hur mycket illa som kan hända. Men på samma sätt som att otaliga spaltmeter har skrivits om smalidealen och vad de stora bloggarna har för inverkan på alla dessa unga tjejer tycker jag att det borde lyftas upp mer om alkohol. För visst, låt alla Stureplanssvirande tjejer hälla i sig jellyshots och vodkadrinkar på tre gånger i veckan basis. Men att framställa det så glamouröst? Få det att kännas som en naturlig del av att växa upp. Fylla på fylla. Bakismorgon efter bakismorgon. Vad visar det för bild till tiotusentals tjejer i olika åldrar som så jävla gärna vill vara som de Stureplanssvirande? Det känns inte bra i magen när jag läser sånt. Både för att dessa tjejer sällan är mer än en just krogfyllda och för att det sänder ut så otroligt snedvridna signaler.
På samma sätt som jag tycker att det är fel att använda ord som "thinspiration" i bloggsammanhang och visa upp bilder på Bergen-Belsensmala modeller med undertext som "vackrast i världen!" så tycker jag att det är fel att glamourisera alkohol och dess inverkan på vem vi är som person.
En annan sak som jag blir rent ut av förbannad på är den pinsamma tillställning fester som Grammisgalan verkar ha blivit. Är det meningen att man som artist går dit med tanken att få sig en rejäl gratisfylla och sen visa upp den på scen vid mottagning av priser som man jobbat hårt för att få? Är det tacken till bolaget som satsat på en, media som hyllat ens musik och folket som gett dem framgången med sitt stöd? Att sluddra fram några berusade ord på scen och vingla av för att göra en fruktansvärt pinsam intervju med radio eller TV? Jag klarade inte ens av att titta en liten stund på programmet efter att ha sett artist efter artist mer än bara salongsberusade. Klart att man får fira men i mina ögon är det en skymf mot både sig själv, folket runt sig och speciellt ens fans att bete sig så i direktsänd TV och i sådana sammanhang.
PS. I love you
Jag steg precis innanför dörren till vårt hus efter att i en vecka farit lite kors och tvärs, åkt tåg, bil, buss, tunnelbana och flyg, träffat nya människor, träffat bekanta människor och träffat vänner, varit trött glad
förkyld upprymd och vimsig. Allt på en och samma gång. Så. Jag har försummat er älsklingar nu i just också precis en vecka. Fast jag haft datorer lite här och där på vägen att utnyttja. Men ibland tror jag att det är bra att ta små bloggbreak. För att samla inspiration så att allt blir dubbelt så bra. Jag hoppas ni förlåter mig alltså!
Nu ska jag packa upp tre väskor, äta lite mat och krama på min broder som kommit hem för julen.
ps. Igår såg jag och min Gris på Mamma Mia. Vi är numera Mamma Mia-rized och vill bara sjunga "Super
Trouper", "The winner takes it all" och "Take a chans" i falsett. Hela tiden. ds.
ps.2, Bilden har min bästa snigel tagit. Hon är den finaste snigel jag vet. ds.
förkyld upprymd och vimsig. Allt på en och samma gång. Så. Jag har försummat er älsklingar nu i just också precis en vecka. Fast jag haft datorer lite här och där på vägen att utnyttja. Men ibland tror jag att det är bra att ta små bloggbreak. För att samla inspiration så att allt blir dubbelt så bra. Jag hoppas ni förlåter mig alltså!
Nu ska jag packa upp tre väskor, äta lite mat och krama på min broder som kommit hem för julen.
ps. Igår såg jag och min Gris på Mamma Mia. Vi är numera Mamma Mia-rized och vill bara sjunga "Super
Trouper", "The winner takes it all" och "Take a chans" i falsett. Hela tiden. ds.
ps.2, Bilden har min bästa snigel tagit. Hon är den finaste snigel jag vet. ds.
It doesnt matter if you´re black or white.
Jag kommer nog aldrig bli flugen till Milano. Bli bloggare på Stureplan.se. Få en TVshow. Utnämnd i ELLE som ett av Stockholms nattlivs hetaste klubbkid. Sitta hos Hanna Fahl på P3Populär och diskutera aktuella ämnen. För att vara eller göra någonting utav det så ska du vara boende i vår huvudstad. Du ska kindpussas med rätt folk. Dricka chailattes på Waynes. Ha minst ett Acneplagg på kroppen och gå på Wescfester och dricka jellyshots.
Missförstå mig inte nu. Jag är inte bitter över det här. För som ungefär hälften av alla dessa klubbkids och "mediamänniskor" så kan ju även jag flytta in och bli ännu en av de boende i Sofo. Knalla Götgatan fram en bakis söndagsmorgon. Men det jag funderat mycket över är hur du för att vara någonting alltid måste vara i den stora staden. Jag tänker alltid på att jag sitter här uppe i norr och liksom betraktar er därnere från min vintervärld. Jag kan kindpussas med lite människor på Bygget, ta en varm chocklad på Bahnhof och bli skjutsad på någons skoter om jag har tur, men det kommer aldrig riktigt att räcka för att vara IT. Vara en Anna Hibbs. Vara en av er.
Det är just det som fascinerar mig. Att det blir en segregation där det inte tolereras att vara annat än boende i en andrahandslägenhet på söder. Det är som att man inte riktigt räknas in i Sveriges kretsar av mode-, kultur-, klubb- och tidnings(?)värld om man inte är Stockholmsbo. Nu strävar jag nog inte efter det heller. Jag trivs ganska bra med att alternera mellan mina hem i söder och norr. Betrakta allt som händer hos "er" ibland och sen leva mitt liv. Men ibland kan jag ändå känna att det är synd. För jag och Clara kommer aldrig att utnämnas som klubbkids i ELLEreportage. Naturligtvis för att vi pulsar i knädjup snö och inte dansar benen av oss på Berns. Men ändå är det just så att vi aldrig kommer få chansen för att vi inte bor i vår huvudstad. Det måste du göra. För att vara såkallad något.
Jag ritade Paris istället.
Missförstå mig inte nu. Jag är inte bitter över det här. För som ungefär hälften av alla dessa klubbkids och "mediamänniskor" så kan ju även jag flytta in och bli ännu en av de boende i Sofo. Knalla Götgatan fram en bakis söndagsmorgon. Men det jag funderat mycket över är hur du för att vara någonting alltid måste vara i den stora staden. Jag tänker alltid på att jag sitter här uppe i norr och liksom betraktar er därnere från min vintervärld. Jag kan kindpussas med lite människor på Bygget, ta en varm chocklad på Bahnhof och bli skjutsad på någons skoter om jag har tur, men det kommer aldrig riktigt att räcka för att vara IT. Vara en Anna Hibbs. Vara en av er.
Det är just det som fascinerar mig. Att det blir en segregation där det inte tolereras att vara annat än boende i en andrahandslägenhet på söder. Det är som att man inte riktigt räknas in i Sveriges kretsar av mode-, kultur-, klubb- och tidnings(?)värld om man inte är Stockholmsbo. Nu strävar jag nog inte efter det heller. Jag trivs ganska bra med att alternera mellan mina hem i söder och norr. Betrakta allt som händer hos "er" ibland och sen leva mitt liv. Men ibland kan jag ändå känna att det är synd. För jag och Clara kommer aldrig att utnämnas som klubbkids i ELLEreportage. Naturligtvis för att vi pulsar i knädjup snö och inte dansar benen av oss på Berns. Men ändå är det just så att vi aldrig kommer få chansen för att vi inte bor i vår huvudstad. Det måste du göra. För att vara såkallad något.
Jag ritade Paris istället.
Alternativ materialism
Jag är inget fan av julen vanligen för ett par mer eller mindre viktiga skäl.
1. Jag tycker att det kan bli en så otroligt deppig högtid. Kan man låta bli att tänka på alla som inte har det lika bra som en själv? Det handlar inte enbart om barnen i afrika som inte får någon snö i "do they know its christmas" med Band Aid utan i världen om stort. Vi frossar, andra svälter. Vi konsumerar, andra försöker överleva.
2. Just det här konsumerandet äcklar mig lite. Visst, inget hymlande här, jag ÄLSKAR att få presenter. Paket. Julklappar. Födelsedagsgåvor. Mitt-i-veckan-saker. Men det blir en inflation i handlandet. En hetsig julklappsjakt efter saker som de flesta inte alls behöver och egentligen inte har något värde. Tiden då man köpte saker när man hittade det perfekta, det som någon behöver är förbi och hundratals om-en-tvätt-noppiga-tröjor hivas i varukorgarna för att det ska vara tjockt under julgranen. Det är i min syn fel sätt att se på julen.
För två jular sedan bloggade jag om och uppmanade folk att tänka på miljön genom att köpa utsläppsrätter på koldioxid. I mitt tycke en hur bra present som helst till de som reser mycket. Då kan det dåliga samvete, som de flesta nog har innerst inne, mildras i och med att man har vetskapen om att man äger rättigheten till en viss del av den skit som flygplan, företag, fabriker osv. släpper ut.
Men i år gör jag en ny liten lista på alternativ på olika sätt till den allmänna köphetsen som vanligen går i ett enda tecken; materialism.
Fritz unt Axel
Vill man prompt köpa just saker som inte är abstrakta eller i form av ett intyg eller papper så har Fritz und Axel en fin deal. Halsband, bit av möblemang eller kanske en handsydd kjol eller klänning? På deras blogg hittar du fina, personliga saker som du lätt blir ensam om. De vurmar för Sveriges hemlösa, visste du att vi på våra dryga nio miljoner invånare har 17000 utan bostad?, och skänker under vintern 10 % till stadsmissionens julkampanj för varje såld vara.
Unicef
Skänka pengar gör de flesta både då och nu till olika organisationer. Dock har det kommit fram på senare åt att så otroligt mycket av det som skänks i ren pengaform inte kommer fram till de som egentligen behöver det utan försvinner i administrationskostnader, till löner för de som jobbar vid företagen osv. Då är det lättare att via Unicefs gåvoshop lätt köpa precis det du vill skänka till de som behöver din hjälp. För pengar är inte alltid det största problemet. Ibland är det ett enkelt myggnät som kan rädda liv, mässlingvaccin som förhindrar att tusentals barn dör i ung ålder eller kanske bara ett par hopprep för att barn ska få komma ihåg hur det är att vara just barn.
Du väljer vad du vill köpa.
Naturskyddsföreningen
På några klick kan du vara stolt ägare till allt ifrån ett halvt ton till 20 ton koldioxid. Något att skryta om på lunchrasten eller fabulera om i mataffären. Hur mycket man än skulle välja att köpa så är det ett billigt, men framförallt bra, sätt att hindra stora industrier/fordon/osv att släppa ut just den mängden av koldioxid som du köpt.
Handinhand
Det är inte lätt alla gånger att starta eget i ett välfärdsland som Sverige. Att göra det som fattig kvinna i Indien är betydligt mycket svårare. Men för oss handlar det om att ofta vilja ha självständighet som arbetsperson, där handlar det återigen om chansen att förbättra sina chanser till sin egen, och sin familjs, överlevand. Via Handinhand kan du bidra till att hjälpa kvinnor i vissa delar av Indien att starta eget från grunden till själva uppbyggnaden då de får hjälp att ta microlån för att hålla sitt företag igång. För 7000 sek ser du till att 10 stycken starta-eget-paket skapas och ger då möjlighet till tio kvinnor att försörja sig och sina familjer, vilket normalt är 50-60 personer per kvinna.
En del pengar, men om man går ihop ett flertal stycken så blir det inte så mycket i slutändan!
Jag
Jag tycker att man som människa i den här delen av den rika västvärlden har en skyldighet att tänka på människor som inte lever efter densamma standard i andra delar av världen. För även om jag inte kan köpa en MiuMiuväska varannan dag och gnäller över att det är dyrt att flyga till Stockholm så är jag, och du, bland de 2 rikaste % av hela jordens befolkning. Det ÄR att vara född med en silversked i munnen. Så jag stödjer, stöttar, bidrar och försöker påverka så gott jag kan på alla möjliga olika håll för att vara en medmänniska. Det tycker jag att alla borde. Så nu fram till jul kommer jag att ta ut en viss procentandel av varje illustration jag säljer och slå samman det för att köpa myggnät och vaccin via Unicef. Så i och med att du köper en högst materiell illis av mig så bidrar du ändå till hjälp för andra, om än indirekt.
Andra organisationer du kan skänka/bidra till:
Barncancerfonden
Läkare utan gränser
SOS-barnbyar
1. Jag tycker att det kan bli en så otroligt deppig högtid. Kan man låta bli att tänka på alla som inte har det lika bra som en själv? Det handlar inte enbart om barnen i afrika som inte får någon snö i "do they know its christmas" med Band Aid utan i världen om stort. Vi frossar, andra svälter. Vi konsumerar, andra försöker överleva.
2. Just det här konsumerandet äcklar mig lite. Visst, inget hymlande här, jag ÄLSKAR att få presenter. Paket. Julklappar. Födelsedagsgåvor. Mitt-i-veckan-saker. Men det blir en inflation i handlandet. En hetsig julklappsjakt efter saker som de flesta inte alls behöver och egentligen inte har något värde. Tiden då man köpte saker när man hittade det perfekta, det som någon behöver är förbi och hundratals om-en-tvätt-noppiga-tröjor hivas i varukorgarna för att det ska vara tjockt under julgranen. Det är i min syn fel sätt att se på julen.
För två jular sedan bloggade jag om och uppmanade folk att tänka på miljön genom att köpa utsläppsrätter på koldioxid. I mitt tycke en hur bra present som helst till de som reser mycket. Då kan det dåliga samvete, som de flesta nog har innerst inne, mildras i och med att man har vetskapen om att man äger rättigheten till en viss del av den skit som flygplan, företag, fabriker osv. släpper ut.
Men i år gör jag en ny liten lista på alternativ på olika sätt till den allmänna köphetsen som vanligen går i ett enda tecken; materialism.
Fritz unt Axel
Vill man prompt köpa just saker som inte är abstrakta eller i form av ett intyg eller papper så har Fritz und Axel en fin deal. Halsband, bit av möblemang eller kanske en handsydd kjol eller klänning? På deras blogg hittar du fina, personliga saker som du lätt blir ensam om. De vurmar för Sveriges hemlösa, visste du att vi på våra dryga nio miljoner invånare har 17000 utan bostad?, och skänker under vintern 10 % till stadsmissionens julkampanj för varje såld vara.
Unicef
Skänka pengar gör de flesta både då och nu till olika organisationer. Dock har det kommit fram på senare åt att så otroligt mycket av det som skänks i ren pengaform inte kommer fram till de som egentligen behöver det utan försvinner i administrationskostnader, till löner för de som jobbar vid företagen osv. Då är det lättare att via Unicefs gåvoshop lätt köpa precis det du vill skänka till de som behöver din hjälp. För pengar är inte alltid det största problemet. Ibland är det ett enkelt myggnät som kan rädda liv, mässlingvaccin som förhindrar att tusentals barn dör i ung ålder eller kanske bara ett par hopprep för att barn ska få komma ihåg hur det är att vara just barn.
Du väljer vad du vill köpa.
Naturskyddsföreningen
På några klick kan du vara stolt ägare till allt ifrån ett halvt ton till 20 ton koldioxid. Något att skryta om på lunchrasten eller fabulera om i mataffären. Hur mycket man än skulle välja att köpa så är det ett billigt, men framförallt bra, sätt att hindra stora industrier/fordon/osv att släppa ut just den mängden av koldioxid som du köpt.
Handinhand
Det är inte lätt alla gånger att starta eget i ett välfärdsland som Sverige. Att göra det som fattig kvinna i Indien är betydligt mycket svårare. Men för oss handlar det om att ofta vilja ha självständighet som arbetsperson, där handlar det återigen om chansen att förbättra sina chanser till sin egen, och sin familjs, överlevand. Via Handinhand kan du bidra till att hjälpa kvinnor i vissa delar av Indien att starta eget från grunden till själva uppbyggnaden då de får hjälp att ta microlån för att hålla sitt företag igång. För 7000 sek ser du till att 10 stycken starta-eget-paket skapas och ger då möjlighet till tio kvinnor att försörja sig och sina familjer, vilket normalt är 50-60 personer per kvinna.
En del pengar, men om man går ihop ett flertal stycken så blir det inte så mycket i slutändan!
Jag
Jag tycker att man som människa i den här delen av den rika västvärlden har en skyldighet att tänka på människor som inte lever efter densamma standard i andra delar av världen. För även om jag inte kan köpa en MiuMiuväska varannan dag och gnäller över att det är dyrt att flyga till Stockholm så är jag, och du, bland de 2 rikaste % av hela jordens befolkning. Det ÄR att vara född med en silversked i munnen. Så jag stödjer, stöttar, bidrar och försöker påverka så gott jag kan på alla möjliga olika håll för att vara en medmänniska. Det tycker jag att alla borde. Så nu fram till jul kommer jag att ta ut en viss procentandel av varje illustration jag säljer och slå samman det för att köpa myggnät och vaccin via Unicef. Så i och med att du köper en högst materiell illis av mig så bidrar du ändå till hjälp för andra, om än indirekt.
Andra organisationer du kan skänka/bidra till:
Barncancerfonden
Läkare utan gränser
SOS-barnbyar
Det är detaljerna som gör´t!
Vissa blev lite irriterade i mitt inlägg där jag skrev om att trendbesatta, enligt mig, är ängsliga.
När jag drog paralleller till Kents musik och överskattning. Då hugger man på betet som en gädda på en mumsig och fet mask på en krok. Men såhär, jag påstår inte att jag klär mig helt sjukt extravagant och speciellt. Att jag är otroligt utstickande, unik och personlig alla gånger. Vissa dagar är jag lika spännande att kolla på som Lars Ohlys kostymer. Andra dagar undrar min familj när jag ska söka in till cirkusen. Det skiftar.
Densamma som min åsikt gällande vad jag tycker om trender. Förr var det viktigt, det är det inte längre.
Så idag bär jag det jag vill och känner för och kallar mig inget speciellt. Förutom personlig. Men det kan ingen ta ifrån mig, för personligt enligt mig är när man bär just det man vill och inte låter andras åsikter stå i vägen för vem man är.
Min morfars skapelser i form av emaljsmycken pryder gärna mig.
Och rosetter ser man ofta i mitt hår.
Då och då vaknar jag upp med fruktmärkningar på kroppen eftersom jag ständigt tycks sova med allehanda skrot och mer eller mindre viktiga saker i sängen. Inte trendigt men ganska roligt.
När jag drog paralleller till Kents musik och överskattning. Då hugger man på betet som en gädda på en mumsig och fet mask på en krok. Men såhär, jag påstår inte att jag klär mig helt sjukt extravagant och speciellt. Att jag är otroligt utstickande, unik och personlig alla gånger. Vissa dagar är jag lika spännande att kolla på som Lars Ohlys kostymer. Andra dagar undrar min familj när jag ska söka in till cirkusen. Det skiftar.
Densamma som min åsikt gällande vad jag tycker om trender. Förr var det viktigt, det är det inte längre.
Så idag bär jag det jag vill och känner för och kallar mig inget speciellt. Förutom personlig. Men det kan ingen ta ifrån mig, för personligt enligt mig är när man bär just det man vill och inte låter andras åsikter stå i vägen för vem man är.
Min morfars skapelser i form av emaljsmycken pryder gärna mig.
Och rosetter ser man ofta i mitt hår.
Då och då vaknar jag upp med fruktmärkningar på kroppen eftersom jag ständigt tycks sova med allehanda skrot och mer eller mindre viktiga saker i sängen. Inte trendigt men ganska roligt.
Tre saker jag gillar en fimbulvinterfredag:
Att det är så fantastiskt ute. Ja, det är rena rama snöporren!
Vedförrådet är fullt och man får känna sig som en hamster (som hamstrar) och luften är iskall.
Förra helgen fick jag presenter! (Vägen till Kajsas hjärta = presenter)
Ett paket fullt med Hello Kittyplåster som jag numera sätter på minsta lilla rispa i skinnet.
Vårt hus kan vara en magisk skattgömma. I en byrålåda hittade jag ännu mer gamla smycken och juveler
som jag kan pyssla med hur mycket som helst. Helt makalöst bra.
Vedförrådet är fullt och man får känna sig som en hamster (som hamstrar) och luften är iskall.
Förra helgen fick jag presenter! (Vägen till Kajsas hjärta = presenter)
Ett paket fullt med Hello Kittyplåster som jag numera sätter på minsta lilla rispa i skinnet.
Vårt hus kan vara en magisk skattgömma. I en byrålåda hittade jag ännu mer gamla smycken och juveler
som jag kan pyssla med hur mycket som helst. Helt makalöst bra.
Snuttifiering
Jag har blivit nominerad fyra, fem gånger i den här listan som cirkulerar just nu. Och jag blir så glad och rörd att Lilleskutt och Nasse framstår som mesiga i känslosvallningarnas mästaranspråk. Så klart att jag puttar in min egen lista när jag så fint blivit nominerad!
Bloggvärldens;
Roligaste: Ragnhild, Lejonmannen och Anna får mig ofta att fnissa. Men åt helt olika saker.
Snyggaste: Jane. (Fast.. alla bloggare som jag läser hos är ju snygga!)
Hetaste: Alltså. Ursäkta om jag är tråkig men just nu tycker jag inte att någon är särskilt het.
Bäst klädda: Alla som klär sig efter sitt eget hjärta och vad de tycker om! Ge en människa en personlighet
och de klär sig snyggt. Så är ungefär min devis. (Och då typ alla på min länklista)
Coolast klädda: Sofia, Jane och.. en hel del andra.
Sötaste: Clara, Julia, Sigurd, Sandra, Amanda, Pamis. Alma.
Störigaste: 2/3 delar av bloggvärlden. Nää men en hel del. Tyvärr.
Mest imponerande: Clara! Och Nanó!
Vilken bloggare vill du:
Bli kompis med: Jag anser mig väl mer eller mindre vän med de flesta av de bloggerskor jag faktiskt träffat på riktigt och fikat och pratat med. Men jag samlar på vänner. Så, välkommen att bli det!
Ge en kram: De som är ärliga och rara. För att de är just ärliga och rara.
Ge en diss: Alla de stora bloggarna som inte inser att de är föredömmen för så många eller/och totalt struntar i hur de påverkar folk med vad de är och gör.
Helst träffa: Jag älskar att träffa nya människor så då ser jag allt som oftast till att träffa de jag vill!
Inte träffa: Alla dessa totalt intetsägande stora bloggare.
Jag vet inte vilken komplimang som är finast. När man blir omnämnd i kategorin för bloggvärldens sötaste, bäst klädda eller till och med mest imponerande? I dunno. Men jag puttar in vad jag hade på mig häromdagen som eloge till "bäst klädda". Oh liksom. Klänning, H&M. Linne, French Connection. Skärp, mammas gamla. Halsband, mammas från Paris.
Armbandm present. Sjal i håret, 2hand.
Bloggvärldens;
Roligaste: Ragnhild, Lejonmannen och Anna får mig ofta att fnissa. Men åt helt olika saker.
Snyggaste: Jane. (Fast.. alla bloggare som jag läser hos är ju snygga!)
Hetaste: Alltså. Ursäkta om jag är tråkig men just nu tycker jag inte att någon är särskilt het.
Bäst klädda: Alla som klär sig efter sitt eget hjärta och vad de tycker om! Ge en människa en personlighet
och de klär sig snyggt. Så är ungefär min devis. (Och då typ alla på min länklista)
Coolast klädda: Sofia, Jane och.. en hel del andra.
Sötaste: Clara, Julia, Sigurd, Sandra, Amanda, Pamis. Alma.
Störigaste: 2/3 delar av bloggvärlden. Nää men en hel del. Tyvärr.
Mest imponerande: Clara! Och Nanó!
Vilken bloggare vill du:
Bli kompis med: Jag anser mig väl mer eller mindre vän med de flesta av de bloggerskor jag faktiskt träffat på riktigt och fikat och pratat med. Men jag samlar på vänner. Så, välkommen att bli det!
Ge en kram: De som är ärliga och rara. För att de är just ärliga och rara.
Ge en diss: Alla de stora bloggarna som inte inser att de är föredömmen för så många eller/och totalt struntar i hur de påverkar folk med vad de är och gör.
Helst träffa: Jag älskar att träffa nya människor så då ser jag allt som oftast till att träffa de jag vill!
Inte träffa: Alla dessa totalt intetsägande stora bloggare.
Jag vet inte vilken komplimang som är finast. När man blir omnämnd i kategorin för bloggvärldens sötaste, bäst klädda eller till och med mest imponerande? I dunno. Men jag puttar in vad jag hade på mig häromdagen som eloge till "bäst klädda". Oh liksom. Klänning, H&M. Linne, French Connection. Skärp, mammas gamla. Halsband, mammas från Paris.
Armbandm present. Sjal i håret, 2hand.
Boosted until my heart breaks and cheeks blushes
Det här inlägget la jag in ganska sent igår. Och herregud. Jag gråter bara när jag slår mig en himla massa och tror att jag är döende nästan. Men inatt och imorse trillade hamstertårar nerför mina kinder om och om igen. HUR kan främmande människor vara så fina? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Men jag tycker så mycket om varenda en av er!
Åh.
Fortsätt fylla i ni som inte gjort det. Som sagt.
Det är så mycket lättare för mig att tycka om er då, när jag vet.
Men det finns så många fina bloggare där ute. Jag får ofta hör att jag är kreativ, fast jag i perioder känner mig rolig som en bit kartong. Men bloggsfären är fylld av sådana fruktansvärt talangfulla flickor som kan så mycket mer spännande saker än att dricka öl på Berns och vakna med en knyckt hatt på huvudet! (sånt gör alltså inte jag)
Som Pamis som gör mina headers och blows my mind varje gång! Så.jävla.dukig. Och en av de gulligaste bloggerskorna jag mött. Ser redan fram emot att leka mer med henne i somras. Men tills dess lusläser jag hennes blogg och önskar att jag kunde knåpa såsom hon med bild, färg och form.
Eller den bleka skönheten som för hand sytt dessa sagolika bilder på vackra tårtpapper. De tar andan ur mig helt enkelt. Bland det vackraste jag sett på en blogg.
Eller sötnosen som beskrev sigsjälv i min blogg på ett sätt som precis satte ord på hur jag så ofta känt om att komma ifrån och bo i norr. Att vara 14 och kunna uttrycka sig är så bra! Och jag blir varm i hjärtat.
Åh.
Fortsätt fylla i ni som inte gjort det. Som sagt.
Det är så mycket lättare för mig att tycka om er då, när jag vet.
Men det finns så många fina bloggare där ute. Jag får ofta hör att jag är kreativ, fast jag i perioder känner mig rolig som en bit kartong. Men bloggsfären är fylld av sådana fruktansvärt talangfulla flickor som kan så mycket mer spännande saker än att dricka öl på Berns och vakna med en knyckt hatt på huvudet! (sånt gör alltså inte jag)
Som Pamis som gör mina headers och blows my mind varje gång! Så.jävla.dukig. Och en av de gulligaste bloggerskorna jag mött. Ser redan fram emot att leka mer med henne i somras. Men tills dess lusläser jag hennes blogg och önskar att jag kunde knåpa såsom hon med bild, färg och form.
Eller den bleka skönheten som för hand sytt dessa sagolika bilder på vackra tårtpapper. De tar andan ur mig helt enkelt. Bland det vackraste jag sett på en blogg.
Eller sötnosen som beskrev sigsjälv i min blogg på ett sätt som precis satte ord på hur jag så ofta känt om att komma ifrån och bo i norr. Att vara 14 och kunna uttrycka sig är så bra! Och jag blir varm i hjärtat.
Om bloggare jag läser vore magasin.
Då skulle det nog vara såhär:
Niotillfem - Lula - Som en sagofigur med rosetter, prickiga klänningar och långa ögonfransar. Vackra fotografier, Alice i Underlandetkänsla och trampdynor. Lula i personform.
Underbaraclara - Elle/Elleinteriör - Välskrivna texter, tips och kåserier om mode, aktuella ämnen, mat, hus och hem. 50-talets husmoder i en modern tappning med skinn på näsan och sunda ideal.
Fashionvision - i-D - Stilrent, enkelt och elegant. Inte för mycket, inte för lite. Renodlat om mode.
Niotillfem - Lula - Som en sagofigur med rosetter, prickiga klänningar och långa ögonfransar. Vackra fotografier, Alice i Underlandetkänsla och trampdynor. Lula i personform.
Underbaraclara - Elle/Elleinteriör - Välskrivna texter, tips och kåserier om mode, aktuella ämnen, mat, hus och hem. 50-talets husmoder i en modern tappning med skinn på näsan och sunda ideal.
Fashionvision - i-D - Stilrent, enkelt och elegant. Inte för mycket, inte för lite. Renodlat om mode.
Seaofshoes - Vogue - High fashion från topp till tå.
Sigrid - Seventeen - Glatt och lättsamt om allt ifrån fest till budget- såväl som lyxmode blandat med allt.
Nanó - Papper - kvalitativ läsning med spännvidd på allt från politik till DIY.
Hanna Fridén - Bang/Rocky - Som en blandning mellan en feministprinsessa och Martin Kellermans Rocky. Stockholm out and about och inget ämne är för stort eller för litet att tas upp. Roligt tragiskt äckligt ärligt.
Conspicere - Bon - Snygga bilder, snygga texter, snygga ämnen. Svensk elegans.
Om jag själv var en tidning?
Då skulle jag nog vara, kanske önsketänkt men, Frankie.
Kajsa - Frankie - Pyssel, kreativitet, söta saker, resor, udda händelser och allvar blandat med rent nöje i en hamsterformad blogg. Fast i swedish edition få Frankie är ett aussiemagazine.
Nanó - Papper - kvalitativ läsning med spännvidd på allt från politik till DIY.
Hanna Fridén - Bang/Rocky - Som en blandning mellan en feministprinsessa och Martin Kellermans Rocky. Stockholm out and about och inget ämne är för stort eller för litet att tas upp. Roligt tragiskt äckligt ärligt.
Conspicere - Bon - Snygga bilder, snygga texter, snygga ämnen. Svensk elegans.
Om jag själv var en tidning?
Då skulle jag nog vara, kanske önsketänkt men, Frankie.
Kajsa - Frankie - Pyssel, kreativitet, söta saker, resor, udda händelser och allvar blandat med rent nöje i en hamsterformad blogg. Fast i swedish edition få Frankie är ett aussiemagazine.
closetcrisis
Jag skrev en krönika för ett par veckor sedan men som först nu var i tidningen jag vanligtvis skriver för
här i norr.Och ni har sagt att ni vill läsa mer av det jag gör "i jobbsyfte". Så eftersom jag i detta nu står och velar med ena benet i pyjamasen och andra i en strumpa och inte vet om jag bör ha klänning, kjol eller byxor idag så passar krönikan också jäkligt bra. Jag hatar att väder begränsar mig.
här i norr.Och ni har sagt att ni vill läsa mer av det jag gör "i jobbsyfte". Så eftersom jag i detta nu står och velar med ena benet i pyjamasen och andra i en strumpa och inte vet om jag bör ha klänning, kjol eller byxor idag så passar krönikan också jäkligt bra. Jag hatar att väder begränsar mig.
Garderobskris
Jag och min garderob har en gemensam identitetskris på olika håll. Vi står varje morgon och tittar på varandra. Länge. Betraktar allt det där som vi en gång älskade med varandra. Det som gjorde att vi var oslagbara tillsammans. Jag blir nostalgisk. Tänker tillbaka på alla stunder vi haft. När jag rusat fram och slängt upp dörrarna och sen kärleksfullt dragit fram plagg efter plagg som jag kombinerar ihop till något fint. Hur jag varsamt klappat på mina älsklingar till favoriter och ömt viskat att "din dag kommer också snart. När du ska få visa världen hur perfekt du är".
Men just nu är vi inne i en svacka jag och garderoben. Vi kommer inte överens.
Tillsammans är vi som ett gammalt par som glömt bort varför vi förälskade oss i varandra för så länge sen. Vad har vi egentligen att erbjuda varandra?
Jag vill inte tänka "har vi vuxit ifrån ´oss´?". Det smärtar för mycket. Men höstens kalla vindar för oss längre och längre ifrån varandra.
Jag skyller vår bleknande kärlek på årstidens växling. För garderoben är den kloka i vårt förhållande. Han erbjuder mig varma tröjor med stickade kragar, tjocka strumpor och inte en endaste klänning som slutar över knäna och är florstunn. Jag skriker, smäller i dörrar och ställer till med scener. För att han ska förstå. Jag behöver bara en mjuk och lös bomullssak att svepa runt kroppen, ett par sandaler med tunna remmar och en vidbrättad hatt på mitt huvud. Inget mer. Jag begär så lite och ändå kan jag inte få det. Bistert vaknar jag varje morgon och ser likt ett hån en blekt ulltröja från Peak ligga överst bland plaggen som för inte så länge sen enbart tycktes vara tunna blusar i skirt rosa och vitt.
Jag håller på att rekapitulera. För garderoben är den kloka i vårt förhållande. Och trots att jag är en mer hårdnackad kombattant så har han en armada av knep för att hitta mina svaga punkter. Som att jag ju faktiskt hatar att frysa. Avskyr känslan av en iskall vind som kryper in vid nacken och springer längs med ryggraden. Att jag älskar att gräva ned händerna i decimeter efter decimeter av den mjukaste pudersnö som faller under nattens timmar, men bara kan göra det med ett par varma vantar.
Just nu är vi osams jag och garderoben. Eller snarare kanske på olika plan i livet. Fjärran från varandra men ändå så hårt hopbundna. Jag tittar på honom inramad av de välbekanta dörrarna och ser det där jag älskar som kikar fram mellan allt som jag inte vill ta tag i. Inte än. Inte nu.
Jag vill bara njuta lite, lite till av en imaginär sommarvind som jag skapar i mitt rum med flammande element och bilder av Monets ängar på väggen. Men snart kommer jag att krypa till korset. Erkänna att han som vanligt har rätt. Sträcka ut en hand och känna en småstickig men betryggande varm tröjärm till svar. Och han vet det. Garderoben.
Så han väntar tålmodigt på att jag ska erkänna att de varma månaderna är över för i år. Att timmarna av minusgrader bara blir fler och fler, att solen inte kommer värma mig länge till och att jag behöver honom. Som så många gånger förr.
Amatörpsykologi!
Det förvånar mig att inte en av de mer kvalitativa tidningarna (läs med följande känsla; ironi) som Cosmo eller Glamour gjort en såndär undersökning som de brukar vara så förtjusta i. En undersökning baserad på vad man är med i för Facebookgrupper!
Nu gör jag en egen amatörpsykologiundersökning på de flesta av mina grupper på Fäjsboken.
Gör det ni med men jag kan inte ansvara för att ni inser att ni är sinnessjuka sen..
Bokförlaget Mormor - Jag är intresserad av böcker utav den lite smalare sorten. Smal som i "svår" eller "annorlunda" då alltså, inte mager.
Bonden Bar - Jag tycker om att gå ut och dansa på söder! Jag gillar söder. Jag är hipp!
BREATHLESS - Dessutom dansa på min kompis Fredriks klubb. Tyder det kanske på en osäkerhet gentemot Stureplan? Blev jag mobbad som barn? Instängd i en garderob i en källare?
Wardrobe Stockholm - Snygga, dyra kläder. Modebloggssyndrom fast på ett bra sätt. Bättre med Wardrobe än Nathalie Schutermann! Jag har självinsikt.
I Secretly Want To Punch Slow Walking People In The Back Of The Head - Jag har dolda agressioner under mina mer vanliga aggressioner.
Bevara oss från gatuvåldet - ..Men jag är strikt emot gatuvåld! Och har alltså ett hjärta och samvete. Jag är en god människa under aggressionerna.
Ekologiskt är logiskt - Jag tänker på miljön. Alltså tänker jag på kommande generationer. Alltså är jag mellan raderna ganska fantastisk.
P3 Live Session - Jag lyssnar hellre på kvalitetsradio med blandade program än Rix FM. Jag har smak.
1420 Åre - Jag är ingen brat. För jag åker skidor i schyssta men varma kläder. Inte R&Rjeans, Diorgoogles och Puccijacka. Jag är ganska klok. Eller så har jag en klok mamma som baknade in vett i huvudet på mig. Alltså bra gener.
Jibber.tk - Jag vill, i smyg, vara en jibber? Svårkombinerat med modebloggning dock..
Vi som ångestskriker oss igenom Bräcke - Egentligen så har jag ett otroligt komplext förhållande till norrland. Vi älskar och hatar varandra i ett moment 22förhållande. Det kan aldrig bli jämnt.
Uts uts uhuhuhutts - Jag erkänner det aldrig. Men ibland vill jag enbart lyssna på töntig musik som låter; uts uts uts! Förnekande personlighet.
Make "to fika" a verb in other languages than swedish - Jag har storhetsvansinne och tycker att Sverige borde bli en stormakt och ta över världen?! Man börjar smått och ökar sen. Fika and then..?
A natural disaster couldn´t pull me away from the TV when ABCs Lost is on - Jag blir lätt besatt av serier som tycks vara utan ordentligt slut. Rädd för döden?
Sverige, skaffa Starbucks! - Jag har mindrevärdeskomplex gentemot USA och försöker illa dolt förneka det genom att ogilla deras politik och mycket annat men älska Starbucks. Svag är vad jag är.
Hata folk som applåderar när planet landar - återigen aggressioner. Och brist på känslor? Kan ju inte låta andra vara lyckliga och glada över att ha överlevt.
Mammas nya kille - favoritradioprogrammet! - Jag gillar ett radioprogram där de härmar norrländska. Smygöverlägsen mot de som talar dialekt?
Vill jag verkligen se resultatet av det här? Psykoanalys, ja tack.
Nu gör jag en egen amatörpsykologiundersökning på de flesta av mina grupper på Fäjsboken.
Gör det ni med men jag kan inte ansvara för att ni inser att ni är sinnessjuka sen..
Bokförlaget Mormor - Jag är intresserad av böcker utav den lite smalare sorten. Smal som i "svår" eller "annorlunda" då alltså, inte mager. Bonden Bar - Jag tycker om att gå ut och dansa på söder! Jag gillar söder. Jag är hipp! BREATHLESS - Dessutom dansa på min kompis Fredriks klubb. Tyder det kanske på en osäkerhet gentemot Stureplan? Blev jag mobbad som barn? Instängd i en garderob i en källare? Wardrobe Stockholm - Snygga, dyra kläder. Modebloggssyndrom fast på ett bra sätt. Bättre med Wardrobe än Nathalie Schutermann! Jag har självinsikt. I Secretly Want To Punch Slow Walking People In The Back Of The Head - Jag har dolda agressioner under mina mer vanliga aggressioner. Bevara oss från gatuvåldet - ..Men jag är strikt emot gatuvåld! Och har alltså ett hjärta och samvete. Jag är en god människa under aggressionerna. Ekologiskt är logiskt - Jag tänker på miljön. Alltså tänker jag på kommande generationer. Alltså är jag mellan raderna ganska fantastisk. P3 Live Session - Jag lyssnar hellre på kvalitetsradio med blandade program än Rix FM. Jag har smak. 1420 Åre - Jag är ingen brat. För jag åker skidor i schyssta men varma kläder. Inte R&Rjeans, Diorgoogles och Puccijacka. Jag är ganska klok. Eller så har jag en klok mamma som baknade in vett i huvudet på mig. Alltså bra gener.Jibber.tk - Jag vill, i smyg, vara en jibber? Svårkombinerat med modebloggning dock.. Vi som ångestskriker oss igenom Bräcke - Egentligen så har jag ett otroligt komplext förhållande till norrland. Vi älskar och hatar varandra i ett moment 22förhållande. Det kan aldrig bli jämnt.Uts uts uhuhuhutts - Jag erkänner det aldrig. Men ibland vill jag enbart lyssna på töntig musik som låter; uts uts uts! Förnekande personlighet.Make "to fika" a verb in other languages than swedish - Jag har storhetsvansinne och tycker att Sverige borde bli en stormakt och ta över världen?! Man börjar smått och ökar sen. Fika and then..? A natural disaster couldn´t pull me away from the TV when ABCs Lost is on - Jag blir lätt besatt av serier som tycks vara utan ordentligt slut. Rädd för döden?Sverige, skaffa Starbucks! - Jag har mindrevärdeskomplex gentemot USA och försöker illa dolt förneka det genom att ogilla deras politik och mycket annat men älska Starbucks. Svag är vad jag är. Hata folk som applåderar när planet landar - återigen aggressioner. Och brist på känslor? Kan ju inte låta andra vara lyckliga och glada över att ha överlevt. Mammas nya kille - favoritradioprogrammet! - Jag gillar ett radioprogram där de härmar norrländska. Smygöverlägsen mot de som talar dialekt?Vill jag verkligen se resultatet av det här? Psykoanalys, ja tack.
loveable. blogable.
Jag jobbar hemifrån i mitt arbete som frilansjournalist. Trivs otroligt bra med det förutom en sak. Ibland blir det attans så ensamt. Ingen att välta kaffe på, blända med skrivbordslampan och låna ut suddigummet till.
Men tack vara bloggande, mitt jobb där jag får kontakta fantastiska människor utan att vara en stalker utan faktiskt i jobbsyfte, och som just i projektet jag gör nu; så "träffar" jag den ena finingen efter den andra.
Två illustratörer, en i Svealand och en på andra sidan atlanten i New York, har jag pratat med för en grej ni kommer få se senare. Och attans vad goa de är!
Anna är härlig som fasen och jag skrattade en hel del under vår msnintervju. Vi är härmed bästisar och jag får skryta om att jag känner henne hur mycket jag vill bara jag ger henne fetaost som muta. A winwin deal va?
Älskar den fantastiska känslan, livet och rörelsen i hennes bilder. Ibland otroligt enkelt men ändå så detaljrikt.
Sen Mia.
Den andra miss fantastico är Mia. Hittade henne via en dansk kläddesigner som tipsade mig personligen om hennes vän som tydligen skulle vara grym på att illustrera. Och det var hon sannerligen! Mia Marie Overgaard är utbildad illustratör som började sin bana som designerstuderande men fann mer lycka i att rita.
Hyser en total beundran inför hennes uppfyllande av sin dröm, flytt till NYC och arbete där.
Men tack vara bloggande, mitt jobb där jag får kontakta fantastiska människor utan att vara en stalker utan faktiskt i jobbsyfte, och som just i projektet jag gör nu; så "träffar" jag den ena finingen efter den andra.
Två illustratörer, en i Svealand och en på andra sidan atlanten i New York, har jag pratat med för en grej ni kommer få se senare. Och attans vad goa de är!
Anna är härlig som fasen och jag skrattade en hel del under vår msnintervju. Vi är härmed bästisar och jag får skryta om att jag känner henne hur mycket jag vill bara jag ger henne fetaost som muta. A winwin deal va?
Älskar den fantastiska känslan, livet och rörelsen i hennes bilder. Ibland otroligt enkelt men ändå så detaljrikt.
Sen Mia.
Den andra miss fantastico är Mia. Hittade henne via en dansk kläddesigner som tipsade mig personligen om hennes vän som tydligen skulle vara grym på att illustrera. Och det var hon sannerligen! Mia Marie Overgaard är utbildad illustratör som började sin bana som designerstuderande men fann mer lycka i att rita.
Hyser en total beundran inför hennes uppfyllande av sin dröm, flytt till NYC och arbete där.
Tomboy and her/his jeans.
Alltså hörrni. Jag kan bli så trött på småsaker ibland.
Först var snortajta Cheapmondays trendigt. Sen kom den vida, högmidjade 70-tals byxan och nu, nu är det de lösa och lite mer slappa jeansen med boyfriendfit. Men det är det jag inte fattar. Bläddrar man i en skvallerblaska så visar man upp bilder på alla kändisarben och rumpor som vandrar runt i byxorna som ser ut att vara tagna av pojkvännen. För att de är i en modell som inte liknar ett par tights i passformen. Man kan alltså inte ha ett par lösa jeans som tjej utan att det är något pojkvänssyndrom som slagit en? Gör mig bara så trött att det alltid ska bli så segregerat och könsuppdelat. Tjejer har tight. Killar har slappt. Har tjejer slappt så är det boyfriendfit. Inte loose.
Nästintill irrelevant men faktum kvarstår, det gör mig irriterand.
Dessa jeans är de absolut skönaste jag har. Sitter perfekt på höftbenen, hasar inte ned så man visar halva rumpan, precis lagom lösa och raka ben, slitna av mig och sagolikt mjuka. Köpta för 4 - 5 år sen utan en tanke på någon sorts Hollywoodtrend med pojkideal.
Först var snortajta Cheapmondays trendigt. Sen kom den vida, högmidjade 70-tals byxan och nu, nu är det de lösa och lite mer slappa jeansen med boyfriendfit. Men det är det jag inte fattar. Bläddrar man i en skvallerblaska så visar man upp bilder på alla kändisarben och rumpor som vandrar runt i byxorna som ser ut att vara tagna av pojkvännen. För att de är i en modell som inte liknar ett par tights i passformen. Man kan alltså inte ha ett par lösa jeans som tjej utan att det är något pojkvänssyndrom som slagit en? Gör mig bara så trött att det alltid ska bli så segregerat och könsuppdelat. Tjejer har tight. Killar har slappt. Har tjejer slappt så är det boyfriendfit. Inte loose.
Nästintill irrelevant men faktum kvarstår, det gör mig irriterand.
Dessa jeans är de absolut skönaste jag har. Sitter perfekt på höftbenen, hasar inte ned så man visar halva rumpan, precis lagom lösa och raka ben, slitna av mig och sagolikt mjuka. Köpta för 4 - 5 år sen utan en tanke på någon sorts Hollywoodtrend med pojkideal.