aenigma

Under den gångna veckan har det ju hänt en del, kanske inte alltid så stora grejer men det får mig alltid att funder över läget, om det vi faktiskt lever runt, i och av.

Inser vi att alla dessa akuta meddelanden som kommer till oss i en strid ström gällande vår överkonsumtion av jorden faktiskt är på allvar? 2050 kommer läget att vara så kritiskt att vi behöver en extra jord för att kunna klara av den framfart som vi förlitar oss på och som vi brutalt utnyttjar. Det handlar om egoism, att vi människor i vår trångsynthet inte inser att det vi gör, våra handlingar, faktiskt får fruktansvärda konsekvenser som faktiskt inte går att reparera. Vad tänker vi med egentligen? Vår åtrå för pengar gör oss blinda, giriga och dumma. Och vilken rätt har vi att förstöra någontng på de sätt vi gör?
Jag vill inte bli gammal i en värld där jag inte kan andas luften på grund av föroreningar, inte kan dricka vattnet därför att det är förgiftat, inte kan blicka ut över ett hav eller skog för att det inte finns mer, eller lämna ut ett barn till en värld som är sjuk och döende på grund av forna generationer, vår egoism och tanklöshet. Vi måste verkligen göra någonting nu! Alla världens klichéer om att just du, vi, kan ändra saker och ting betyder just det. När alla träd är borta, när vattnet slutat rinna, när marken är obrukbar och luften inte längre går att andas, vad kan vi då använda alla de pengar vi tjänat på att döda jorden till?
Vi har makten att faktiskt göra någonting, eller skyldigheten?, som människor, som nästkommande generation, som passiva medhållare till det som händer. Varför räds vi bara framtiden, varför gör vi ingenting?

Revolutionsdomstolen dömde Saddam Hussein, forna exdiktatorn i Irak, till döden via hängning. Detta för ett av de brott han begick under sin regeringstid som ledare för landet och under regimen.
Senast i våras hade jag en religionsdiskussion med en lärare angående just dödsstraff, min uppgift var att välja en aktuell fråga, jag valde dödsstraff, välja sida och sedan läsa in mig på ämnet. Inte för att jag är humanist, ställer jag mig kraftigt till nej sidan, utan av det enkla skälet att jag anser det som ett för milt straff att dö. Har man gjort en sådan fruktansvärd gärning så skall man inte slippa undan med högst ett par års ångest innan straffet utlämnas, då ska man lida i resterande livet för vad man gjort i fängelse.
Stående i rätten under tiden domen lästes upp, höll han koranen i handen, mässade Allahu Akhbar, och bannade fienden. Det enda jag kunde tänka var att jag kände mig lugnad. Lugnad därför att han fick dödsstraff, inte ens genom ärkebusering som han ville utan genom hängning.
Det tog flera minuter för mig att komma på mig själv med vad jag tänkt. Varför var det rätt att han ska dö, när jag egentligen är emot dödsstraff? Jag vet faktidkt inte riktigt, men på något sätt ser jag bara ondska i Saddam Hussein, och den totala avsaknad av någon som helst sorts ångest gjorde att jag bara ville att han skulle straffas snabbt och hårt, för att ge Irak och dess sargade folk frid. 
Men vad har vi människor för rätt att dömma andra? Att leka gud har människan alltid älskat men hur mycket bättre är vi än en mördare, att sedan dömma dem till döden? Det gör ju oss till mördare. 
"Ingen människa har rätt att bestämma över en annan människas liv" Och även om orden är gamla, säger det väl allt.  Jag tycker att dödsstraffet ska upphävas och bytas ut mot livstids fängelse. Och jag hoppas att han lever länge, och slutgiltligen inser vad han gjort och den ondska som hans gärningar dröp utav.

Bläddrade just igenom nyaste nummret av Situation Stockholm som av ganska ny tradition alltid köps av den familjemedlem som är i Stockholm. Kanske är det för att dämpa skuldkänslorna när man på nyheterna läser om de hemlösas situation, kanske helt enkelt en god gärning eller för att vi verkligen vill hjälpa till. Jag läser den alltid eftersom jag tycker att den ofta har bra, tänkvärda texter, och aldrig ställer sig martyrisk och tyck-synd-om-oss. Men så börjar jag tänka lite, tillbaka till vår egoism. Vi lever i ett välfärdssamhälle, ett av de bästa länderna i världen att leva i, fria i allting och med skyddsnät. Hur kan vi då låta så pass många slinka igenom alla de där skyddsnäten, samhällsstegen och hjälpgrupperna?
Vi borde ju inte ha några människor som lever på gatorna, jagar tomburkar och väljer att låta spriten skölja bort ångesten. Om något land så borde vi kunna ta hand om vårt folk, rädda dem och dra upp dem ur det destruktiva som de inte klarar sig ur själva.
Så många gånger har jag vandrat igenom Sthlm och sett dess försäljare av Situation Sthlm, och så ofta ser jag människor vända bort huvudet vid åsynen, börja gå fortare eller burdust snäsa nej. Skadar det att betala 20 kronor till en vänlig människa som istället för att leva på endast skattepengar gör rätt för sig och försöker ta sig upp i samhället som de flesta andra av oss lever i? 20 kronor är ingenting, och man hjälper någon som faktiskt verkligen behöver det, och man kan vara säker på att pengarna inte går till droger eller alkohol. Nästa gång ni ser en av dem, om ni inte redan gör det, prova att le lika vänligt tillbaka, betala 20 kronor för en bra tidning och skippa den där koppen kaffe latte som den kanske skulle ha räckt till. 
Som det stod i tidningen, alla är bara en skilsmässa, spritflaska för mycket, sorg och bedrövelse bort ifrån just det livet. Och om just någon av er, oss, vi, hamnade där, skulle vi inte bli tacksamma för den lilla hjälp någon gav oss?