Livets sköra nyckfullhet

Gick hem från capoeiran tillsammans med E & M när de plötsligt börjar prata om flaggan som hänger på halv stång och sorgset vajar i den tunna vinden. Jag förstod ingenting när de berättade om olyckan som hänt igår, undrade om jag inte hört helikoptern som kommit och gått.
En kille, 14 år gammal, som är/var syskon till en tjej jag har lektion med blev påkörd på vägen från Åre till Östersund när han skulle cykla hem i skymmningen. Han hade fått hjärt & lungräddning med kroppen orkade inte och han dog innan de hann flyga honom till sjukhuset.
Han blev 14 år gammal.
Det dör människor varje dag men det är först när det kommer en själv lite närmare som man inser hur bräckligt allting är, på vilken tunn egg vi hela tiden står på. Vi gick hem i regnet och jag kunde bara tänka på hur hans familj måste känna, och kände bara den egna klumpen i magen göra ont. Det sved i hjärtat och fast jag inte kände honom alls, kunde jag se hans ansikte framför mig så oerhört tydligt.
Livet är så skört och allting kan ryckas ifrån en på ett ögonblick, försvinna som om det aldrig egentligen funnits där. Jag önskar att han ändå hann leva litet, hann känna sig lycklig och att det gick så fort att han aldrig hann ångra någonting.
När vi var nästan hemma gick vi förbi huset där hans morföräldrar bor. Det var mörkt därinne och hunden som annars brukar springa omkring och skälla var tyst. De andra pratade med varanndra och tittade framför sig på vägen. Jag var den enda som såg mormodern som satt på trappan och lät röken från sin cigarett sakta ringla sig runt ansiktet, och ögonen som var tomma på allt. Man kunde nästan se på henne att någonting ryckts ur hennes kropp och försvunnit för att aldrig komma tillbaka. En bit av henne, en bit av hennes hjärta. För man kan inte få tillbaka en människa, ett barn, som är borta.
Han var 14 år gammal. Och han kommer aldrig att bli äldre.

Kommentarer
Postat av: LinaLove

vi hade en god vän som tog livet av sig för några år sedan, han blev bara 19. Det var tungt.

Postat av: Aenigma

LinaLove; Ja, jag vet egentligen inte varför jag blev så upprörd med tanke på att jag inte kände honom eller hans familj men det var så obehagligt. Så nära inpå en själv.

2006-10-04 @ 15:56:08
Postat av: LinaLove

japp, det är det värsta, jag hade en gammal klasskompis som dog i en bilolycka för några år sedan, hade inte sett henne på fem år, men det kändes änd jätteobehagligt

2006-10-04 @ 17:51:56
URL: http://linalove.blogs.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback