aenigma

Två saker innan jag går och lägger mig ikväll och läser klart "Hundra år av ensamhet";
Jag diggar Gucci. Mer än någonsin. Förra vårkollektionen var grym, denna höstkollektionen var sanslöst vacker med edge. Och vårens kollektion är så himla tooooop notch. (Okej, seriöst, hur kan någon använda det uttrycket på riktigt?) Nej men vårkollektionen 08 är makalös. Jag brukar inte få våldsamma crushar på Marc Jacobs som många andra eller vilja dö en smula för en Botkier men Gucci har omvänt mig. Gucci har fått mig att bli alldeles sladdrig i knäna, vimmelkantig och med rosiga kinder. Jag älskar kombinationen av färger, mönster i surrealistiska och organiska mönster blandat med stiliserade koraller, kontrasterna. Jag diggar till och med reklamen i Elle! Så detta är den första av antagligen ett antal fler av mina illisar som är tecknade utifrån Style.coms catwalkbilder från, som sagt, Gucci spring 08. Enjoy som jag gör av skapelser som egentligen går i svart, vitt och gult när det är som bäst.

Sak två; Varför går strumpbyxor sönder vad man än gör, hur man än gör, vart man än är, hur som helst och utan någon som helst anledning? Jag sabbar strumpisar på samma sätt som Modesty Blaise. Helt oprovocerat, knasigt, i våldsamma som lugna situationer och nästan aldrig när någon skjuter på mig. Idag satt jag med mina korta små ben i skräddarställning på stolen iförd mina fina mörkblå strumpbyxor. Fått av mamma och ursköna, tunna som bara den och perfekt de-ser-svarta-ut-men-är-mörkblå-nyans. Knirk sa det plötsligt vid min höft. Knirk knirk kniiiiirk. Så jag böjde och sträckte på mitt ben för att se vad det var. Kniiiirk. Det var då maskan syntes som jag på något sätt, och på någon sekund, fick att gå från icke existerande till ända ned över knäet. Hur gör jag?
Det enda bra med strumpbyxor som är sabbade att mönstrena kan bli ganska fina. Som på dessa. Ser det inte litet ut som lite sagolandsböjda och osannolikt höga, himmelssträvande skyskrapor?