aenigma

Jag vet inte riktigt vad andra tycker om Hanna Fridén men personligen kan jag liksom inte låta bli att älska faktumetet att hon är så grymt bra på att provocera, inspirera och kreera. Och en hel jäkla massa annat däremellan också. Själv hyser jag en högst skräckblandad förtjusning inför donnan. Ärligt talat så vet jag inte alls hur jag skulle reagera om jag någon gång skulle träffa henne. Jag vet liksom inte om hon skulle bita huvudet av mig eller klappa mig på huvudet? Men det bästa med bloggen är ju att man aldrig vet vad man får så att säga.
Nog för att jag är lättgenerad men det är omöjligt att veta om man ska bli chockad av det man möts av eller arg, irriterad, förvånad, uppmuntrad, glad, konfunderad, ledsen, äcklad, medhållande, avundsjuk, nyfiken osv.
Hanna Fridén är helt enkelt en ovanligt mångfacetterad person som dessutom, och kanske än viktigare, har förmågan att förmedla det i en blogg. Högst personligt och högst bisarrt läskig och roligt. 

Men jag har funderat lite över det här med fenomenet Hanna Fridén. För jag beundrar en människa som är som henne. Långt ifrån mig på många sätt men även lik på andra. Ibland får jag känslan av att det blir lite sådär att allt hon rör vid blir till guld. Sådär magiskt. Men har ni tänkt på hur fenomenet miss Fridén har spridit sig som helt galna ringar på vatten. Rätta mig om jag har fel men är det inte så att det i många fall har blivit rena rama dominoeffekten av vissa saker som figurerat på hennes blogg? Jag ger er några exempel; 

1. Bajs. Jag har aldrig i hela mitt 19 åriga liv varit med om en människa som pratar bajs som Hanna. Och det är ju så fruktansvärt roligt! Ingenting är helig eller tabu får jag känslan av ibland men just allting som rör avföring diskuteras i monolog eller visas upp i form av dialog med andra hur naturligt som helst. Plötsligt är det okej att prata om bajs! Och bloggvärlden följer efter!  "kan Hanna prata om bajs så kan jag!", kan jag nästan se framför mig att folk säger i Sverige. De mest osannolika bloggerskor, för det är faktiskt främst tjejer (och tjejer går ju inte på toaletten annat än för att kissa egentligen, det vet vi ju!) diskuterar, funderar och analyserar numera ja just, bajs.
Hanna har satt igång en bajsrevolution!

2. Nu kommer ju säkert 15 arga 17 åringar att vilja bita av mig huvudet istället för Hanna men ärligt talat, var det inte hon som var först med att vlogga, eller vad fan man nu ska kalla det, nu i höstas egentligen? Jag var inte ensam om att tycka att det var fasligt roligt att höra människan tala, ironisera, sjunga full och visa upp allehanda spännande färdigheter på bloggen i videoformat. Numera är det ju lika vanligt med vloggning som det är med dagens outfit nästintill. Och jag säger inte att det är fel att andra gör det, inte alls, men som sagt, allt som röres blir till guld?!

3.  Att vara brutal är kanske inte precis vad som tilltänks och det som man sätter likhetstecken med mellan en modebloggare idag i Sverige. Men jag har märkt en sådan attitydsförändring runt om. Stå rakryggad för sina åsikter, fräsa till när man blir irriterad, vara hårdnackad med sanningen och rådissa det man inte tycker om är numera betydligt vanligare än det var i bloggandets babyår. Jag vet att jag själv ofta tänker på saker som Hanna Fridén har skrivit och sedan funderar efter själv om varför jag skulle knipa käft med mina åsikter. För om jag verkligen står för något då spelar det ju ingen roll om vissa gnäller och klagar för det är vad jag tycker och således kan jag försvara det. Jag läser många olika sorters modebloggar och antalet ärliga, uppstuddsiga och arga små flickor ploppar upp för varje dag som går. Och faktum är att jag inte tror att det är en slump när en av de största inom bloggvärlden är just sådan och inte viker en tum utan att hugga ifrån som en annan skallerorm.