På min arm, i mitt hjärta
För jag tycker om att både för min egen skull och för andras berätta de där små historierna som givit de bästa minnena och är de bästa minnena. Då är det perfekt när man som jag älskar smycken, har en massa av det och dessutom mycket små krimskramsiga ting som betyder något och har en egen berättelse.
Så ny kategori, nytt litet steg och nya historier.
Jag börjar med armbandet som jag faktiskt gjort själv. Sällan använt men ofta framplockat bara för att kikas på och tänka tillbaka igenom. För det är mitt berlockarmband med små små minnen från min mormor. Hon dog när jag var 6 år gammal, 10 dagar innan min födelsedag, och bilden jag har är illusionsartad och täckt av ett ljus såsom ljus ser ut när det faller in genom ett fönster och dammet dansar bland de varma strålarna.
En dag fann jag bland massor av gamla handbroderade linne lakan och brokaddukar en metallåda med omaka, trasiga och oönskade smycken blandat med småskrot som hon haft, min mormor.
Detta armband är resultatet av mitt knåpande en dag när jag försiktigt plockade sönder små delar av kedjor, örhängen och andra smycken för att göra mitt berlockarmband. Där hänger minimala hjärtan i silver, perfekta äkta pärlor som suttit i en örsnibb för 50 år sen, en knapp från en klänning, ett lås till en kedja, små brickor från ett armband där plattorna bär motiv av turistattraktioner i Paris, en fjäril jag fick som liten av henne och mycket annat.
Detta ger mig den bild av mormor som jag vill ha. Hon var den finaste lilla dam jag ännu idag sett och ur hennes garderob har jag funnit de vackraste av plagg jag idag äger. Det var i hennes gigantiska våning med det högsta tak jag sett som vi lekte inte nudda golv i hur många timmar som helst och sen pustade ut i en Gripsholmsrutig liten soffa med en hård karamell i vardera putande kind. Armbandet är mormor, mormor är armbandet.
Det här är så vackert. Jag skall snart åka hem och för första gången titta igenom min mormors ägodelar sedan hon försvann. Och tja, det är läskigt faktiskt. Men jag skall tänka på det här inlägget, jag tror att det kommer att hjälpa mig. Tack.
Vilket underbart armband och vilket underbart sätt att minnas någon!
Jag kom just på att jag har ett halsband som jag fick av min farmor när hon dog när jag var åtta år. Det är fullt med stenar i vackra färger, men tyvärr har det gått sönder. Jag ska trä om det nu så jag kan använda det och minnas henne. På samma sätt har jag några tavlor i mitt rum som är skisser som min farfar ritade. Han dog många år innan jag föddes, men jag har alltid önskat att jag skulle få träffa honom.
Åh så fint det är! Vet att jag sett det innan, en gång för längesen då du bloggade om det. Hoppas att du aldrig, aldrig, kommer bli av med det, och att du kanske kan ge det till en dotter eller dotterdotter en gång i framtiden. Sånt är så vackert... Och se som du inspirerade de ovanför här! Nicenice.
Och tackar för länken :D
Godnatt, fina du!
vad underbart fint ditt armband var. en såndär sak som man bär med sig hela livet. min farmor dog för snart tre år sedan, och det enda jag har att minnas henne av rent materiellt är en billig parfym, ett trasigt pärlarmband och en röd blomkruka. min farfar frågade aldrig om jag ville ha något annat. Men det var verkligen fint, ditt armband =)
Men gud Kajsa, du är ett geni! Ting när dom är som bäst är tillverkade med sina egna händer med bitar från underbara minnen. Åh, armbandet är så fint gjort! Verkligen en fin idé som du ska vara stolt över och var det jag hade jag använt armbandet var och vareviga dag. Total perfektion! Du ska skatta dig lycklig du, som har sådan kreativitet i allt du gör. Att du kan knåpa ihop de mest knasigaste sakerna till ett underbart slutresultat. Jag avundas dig för det!
Min mormor dog ocksâ 10 dagar innan min födelsedag!!
scary... Men jag skulle fylla hmm.. 9 âr va de ja
:p
Men så fint! Och vilka tjusiga bilder du tar käraste lillis!
Åh va vackert de var! Du får ta väl hand om det :)
Wonderful site. Please continue this great public service.