aenigma

De här clipsen har min mormor haft i öronen. Hon dog när jag var 6 år gammal och jag kommer ihåg det som en scen ur en film man tycker om. För hur sorgligt det än var så har jag bara bra minnen av min mormor. Hon var så fin. Hade de mjukaste kinderna, vackra spindelnätstunna rynkor runt ögonen som ofta såg lite pillemariska ut, grått hår med ljusa stänk av silver och klädde sig alltid så elegant. Dagen hon dog steg jag ut på verandan på framsidan av vårt hus i norr. Det var ett sånt där förtrollande mjukt ljus över allting och daggen låg som glittrande vattendroppar i gräset. De första värmande solstrålarna för våren värmde mitt ansikte och jag tittade på mamma som såg ledsen ut. Hon tog mig i famnen och jag förstod egentligen inte vad som hänt. Men jag kommer ihåg mitt röda nattlinne med djur på bröstet, doften av mamma och att löven var så otroligt ljust gröna och skira så mönstret av skuggan som föll på backen var som ett verk gjort av något utanför vår värld. Mamma var ledsen men också glad att mormor inte hade ont längre.
Det tänker jag på än idag. För jag ville inte att mormor skulle ha ont.
Nu har jag hennes clips och ska spara dem så länge jag lever.