The beloved ones
Å ena sidan så driver mina bröder mig till vansinne. Överbeskyddande, gnälliga, ber mig att hämta saker (bara för att jag är minst, ser jag ut som en apporterande hund då?), puttar iväg mig ifrån TVn, jagar mig genom huset när jag tar deras saker (finders keepers, hallå?) retas, sätter sig på mig så att jag bli klämd och är allmänt jobbiga. Men trots allt det där, och hundra saker till, så älskar jag dem intill döden.
Det förstod jag kanske först på riktigt mer än bara slentrianmässigt när jag träffade en läkare för många år sen under en tid då jag inte mådde bra och vi talade om familjen. Jag berättade om mina bröder och hur vårt förhållande var. Att jag tyckte att de är så överbeskyddande. Han bara log och sa "Men du vet, du kommer ju alltid att vara deras lilla prinsessa. Hur gammal du än blir, vad du än gör i livet och vem du än är så kommer du att vara deras lillasyster och prinsessa. Och hur ska de någonsin kunna låta något ont hända dig då?"
Då förstod jag vad det faktiskt innebär att ha syskon. Man ska liksom hata dem litet. För det betyder inte att man inte älskar dem också. Det viktigaste är att man kramar dem emellan slagsmålen och klappar dem på huvudet så att de förstår att hur vassa ord man än kastar på dem så står de än närmare än det mesta i denna värld.
Lägg märke till de två översta bilderna där vi faktiskt har nästan samma kläder och ser ut att vara tagna från en disneyfilm. Jag älskar de bilderna. Hemma i Jämtland och hemma i Skåne. På den sista bilden är det bara "lillebror" och storebror. I en vagn. (som jag sen fastnade med håret i och skrek så att halva Bjäre trodde att en unge höll på att bli mördad.)
Du har så rätt! :)
ååh, kajsa, jag sitter här och snyftar lite på låtsas. Vilken fin text! Och det är verkligen rätt det som du skriver.
Vilken bra och fin text om syskon! Du har så rätt! Nu ska jag gå och kramas/retas lite med min lillebror och min storasyster som kom hem igår. :) Puss!
Jag ryser :) Jag älskar din blogg just för att du är så mcyket mer än bara lit emode hit och lite mode dit, du liksom, du är bra på att skriva också! (=
:) visst ar det sa...precis igar fick jag en san dar "Ah vad jag saknar min syster" kansla...men det blir ju latt sa nar man bor i olika lander och inte hinner ses sa ofta.
Åh, det låter så fint! Själv är jag enda barnet i familjen. Det har sin fördelar, och dessvärre många nackdelar. Man är alltid lite mer ensam än alla andra.
Jo syskon är alltid bra att ha XD Jag har fyra men alla är mycket äldre än jag och bara en bor hemma fortfarande. Man (jag) vet verkligen vem som är den överbeskyddande, den som är mest lillebrorsaktig, den rediga och den "ordentliga" som försöker uppfostra mig. Själv är jag väl den där lilla(kommer alltid, alltis vara minst...) systern. Som vet minst och som behöver uppfostras... Mamma sa att när jag var liten så körde jag med mina syskon^^
Bröder är världsbäst, min har hatat alla mina pojkvänner hittills :)
Haha gölligt! syskon är det bästa som finns egentligen.
syskon är bäst. och, jaaaa, jag vill ha en liten kajsa hääääär. jag e nämligen helt ensam. inte ens grannarna
är hemma! sjukt tomt. fast jag har, tv:n, datorn och stereon på.
syskon är allt bra att ha! men det inser man inte när man är under 14 år, då ville iaf jag vara ensambarn :P men nu trivs jag mycket bra med att ha tre syskon.
paris är inte så varmt förresten, det blåser som sjutton! ;)
Vackert och otroligt värdefullt.