ingenting förminskar en människa så, som vetskapen om att inte vara älskad.
Särskilt på bloggen då alltså. För i verkligheten är jag ganska speedad, livlig på gränsen till unge hög på socker och oerhör dramatisk och sepåmig sepåmig sepåmig-ig.
Men det är till viss del för att jag å andra sidan när jag inte är glad är precis det motsatta. Jag har liksom inget riktigt mellanläge. Det är Kajsa high on life eller Kajsa deep down. Allt eller inget. Lycklig eller deprimerad.
Och då menar jag inte deprimerad som lite tonårsdeppig.
Jag äter medicin varje dag för att må bra. Som hjälper mig att kontrollera panikångesten. Som hjälper mig orka när jag är så trött av att må dåligt att jag inte kan stå. Varken fysiskt eller psykiskt. Antidepressiv medicin.
Och behöver ni veta det här? Att jag mått så dåligt att jag legat ihopkrupen i min säng halvårsvis med så mycket smärta i hela kroppen, huvudet, hjärtat och sinnet att jag velat dö. Nej, det behöver ni inte.
Men hösten är den perioden som är som jobbigast för mig. Det är ingen deppig period. Det är månader då jag sakta men säkert kvävs innifrån och ut instängs i en kall, mörk, blöt, snöblandad, regnig, isande låda.
Och det kämpar jag emot varje dag. Att falla ned i den lådan som tar ifrån mig ännu mer av mitt liv än vad det redan gjort.
Nu är det höst. Och jag kollar på snön som ligger i ett tunnt, blött, solkigt lager på den regntunga mattan av löv.
Jag försöker fokusera på det som är fint bra och varmt. Ibland går det och ibland inte.
Mest av allt bara andas jag och tar en liten liten bit i taget.
Fina saker får en alltid att må ändå lite lite lite bättre. Som en söt reklam om kärlek.
Istället för att betrakta lådan av kalla löv som klistrar sig mot sidorna ska jag fika med min mamma som är den bästa jag vet . Och sedan planera en resa med en vän. En resa där man inte behöver en parkas med sträv päls som stryker en över kinderna.
idag skulle jag vilja teleportera några nybakade bullar hem till dig. för du skrev att fina små saker kan göra allt lite bättre, och det vill vi ju alla att det ska vara!
Det är extremt sällan jag citerar Rihanna och det är väldigt sällan jag hyllar svenska covers. Men just nu tycker jag att den svenska versionen av Umbrella innehåller alla ord jag vill säga.
"När solen skiner, skiner vi,
jag ska alltid stå bredvid.
Se du hjärtat jag kan vara din bästa vän,
när du ramlar hjälper jag dig upp igen.
Fastän regnet står som spön i dyn
känns som nån har öppnat skyn
Du kan stå under mitt paraply.
Vill du stå under mitt paraply?"
Solen skiner inte alla dagar, och det gör inte vi heller. Men vi kan alltid kura ihop oss under paraplyer och stänga ute regn och snö. Du får stå under mitt paraply om du vill! Puss!
Vi får hoppas att de blir lite pengar över till ett armband:) I hope so, latte är ju iofs gott de me:)!
Jag försökte skriva en peppande kommentar till dig, men allt lät bara som dåliga klyshor och som ord du hört tusen gånger förr. Det är svårt att skriva ord som tröstar och ger styrka, det vet jag själv att ingen kunnat ge mig då jag befunnit mig långt, långt nere. Alla viktiga, fina människor omkring mig brukar jag tänka på som simringar, det är dom som håller mig flytande. Ibland är det jag som håller dem flytande. På något sätt går det framåt och jag litar på att det går framåt mot nånting bättre.
Jag som är väldigt dålig på det här med ord säger bara, fina fina du får en kram på avstånd.
Godagens! Kikar in:) Fin blogg har du också!
vilka starka ord vännen. ångest är det värsta och mest krävande som finns och den ända vi kan göra är att umgås med nära vänner och andas lungt. jag blev väldigt berörd av dina ord för att du mår så har jag aldrig förståt. och tunga perioder har vi alla mer eller mindre.
jag hoppas och tror faktiskt att jag klarat mig förbi mina värsta ångestperioder, men ibland kommer de tillbaka. men för varje gång jag mår bra, blir jag starkare. många många kramar och jag avudas att snön snart faller omkring dig!
Åh Kajsa. Kram.
Jag är exakt likadan. Känner verkligen med dig. Vet hur jävla hemskt det är att redan nu veta hur FITTIGT man kommer må i höst och vinter.
Därför känns det så himla konstigt och overkligt att jag nu går mot vår här på Nya Zeeland. Från sommar i Sverige, till vår och snart sommar igen. Jag vet inte hur min kropp kommer reagera på det faktiskt, för den har varit inställd på att deppa ner totalt vid den här tiden i så många år nu. Det ska bli intressant att se vad som händer... om jag kan lura mig själv.
Hoppas medicinen kan hjälpa dig bästa Kajsa. Och berika hösten och vintern med en resa eller två. Så kanske det kan bli lite mindre jobbigt.
Kram på dig.
fin blogg :)
love is everything. det e det jag lever för. blödigt värre, men du vi ses ju snart och då ska du få en stor kram!
Åh gumman, jag vet hur det känns. Kämpa bara på! Jag själv håller på att trappa ner på min medecin nu och håller tummarna för att det ska funka, men oron finns ju alltid där.
Så modigt av dig att våga skriva om det i bloggen. Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver, även om jag inte äter medicin för det. Stor kram till dig tjejen! /Jenny
Hösten har också en negativ påverkan på mig. Jag hatar mörkret och kylan och jag blir liksom död i kroppen och huvudet. Men jag försökte bestämma mig för att se det fina i hösten istället. Det är inte så lätt tyvärr. Jag tycker det är lättare att finna energi på sommaren. Men jag tror det blir bättre. Hoppas du kan hitta styrka och energi och få bort det mörka som tynger ner dig. Kämpa på! Kram!
du är stark och bra. Jag är imponerad av dig, det är få människor som vågar skriva om sånt inför allmänheten. Hoppas att dina gråa perioder blir färre och färre och kortare och kortare. kram på avstånd,
första gången jag läser din blogg och det här inlägget tog verkligen tag i mig. dina ord, jag kan så väl känna igen mig i dem. allt jag är, är höga berg och djupa dalar. inget mellanläge. och det riktigt skumma är, att ibland är allt sådär toppen och sådär riktigt dåligt samtidigt, skulle det då va mitt mellanläge?
och när allt är sådär dåligt så lyckas allt det vackra som finns på något sätt lysa mycket starkare än vad det annars gör, som för att på nåt sätt muntra upp?
fortsätt kämpa! för jag tror att det till slut, på nåt sätt, kommer visa sig vara värt det. tro...
Jag vet inte om vi behöver veta det, men jag är glad att jag vet det; även om jag förstått delar av det själv.
Och kanske behöver vi veta det för att folk ska sluta ha förutfattade meningar och fördomar - som när Hanna Fridén skriver om sina tarmsjukdomar, Annika om sin osäkerhet och jag själv om min reumatism. Kanske finns det svagheter bakom alla människor som verkar så glada och säkra i sina bloggar.
Känner igen den känslan, en känsla av att aldrig räcka till, att inte vara bra nog. Vissa kan säga att det är brist på självförtroende men det handlar mer om att man alltid är så självkritisk. Visst vet man med sig att man är bra, men aldrig bra nog. Och då blir man sådär ledsen inombords. Hoppas du tar dig i genom hösten och mår bra, jag jobbar själv i uppförsbacke just nu.