Blogginlägg C; Based on a true story - eller? IEl ChocoI
Jag ställde mig som sagt oerhört kritiskt redan till en början när det kom till att läsa boken om svensken i Bolivias mest ökända fängelse. Först och främst för att den sortens litteratur sällan intresserar mig men också för att jag av erfarenhet vet att böcker som dessa sällan känns särskilt välskrivna. Sen har jag svårt att sympatisera med en man som genom en mängd destruktiva beteenden väljer att lösa dem genom ännu ett; vilket sedan stjälper honom.
Men jag fascineras ganska snart av Markus Luttemans återberättande av Jonas Anderssons historia.
Han är en av de där som tidigt hamnade fel och sen aldrig riktigt kom rätt igen, fast han så ofta trodde det. Det är inte svårt att förstå hur man när livet snurrar fortare och fortare runt en axel man inte kan hantera, snart inser sig insnärjd i en värld där utgången är riktigt mörk. Jonas Andersson gjorde ett sista försök att ta sig ur den onda cirkeln av ekonomiska problem och åkte till Bolivia för att smuggla knark. Vi vet redan från första sidan att han kommer att misslyckas men som i de flesta böcker av densamma slag så hoppas man ändå in i det sista att han ska klara sig. Att det blir ett lyckligt slut innan de första kapitlena är slut. Men Jonas blir tagen, förd till fängelset som alla fruktar och med orden "du kommer aldrig att klara dig" ringande i öronen.
Jag tycker att det märks att det är Luttemans första bok. Stundtals är den ganska trevande och trots alla försök till att jag ska beröras så höjer jag inte märkbart på ögonbrynen. Kan vara så att jag är ganska avtrubbad men inte en enda gång genom de 390 sidorna känner jag mig vare sig upprörd eller just, berörd. Trots det tycker jag ändå att det är en ganska bra bok och jag blir som sagt fascinerad. Dels för att jag har bekanta som faktiskt varit i fängelset san Pedro där Jonas Andersson satt och dels för att boken lyckas spegla de otroliga kontrasterna där är mellan världen vi lever i och världen där, i landet i sydamerika, både utanför och innanför murarna. Det är inte bara ett porträtt av Jonas, det blir ett porträtt av landet, dess invånare, politiken, knarket och korruptionen.
Å ena sidan skriver Lutteman en bok som är otroligt skönlitterär. Men jag vill kalla den journalistiskt litterär.
Jag anser naturligtvis att en bok som denna, vilket utgår direkt från Jonas Anderssons liv i san Pedro, måste vara sanningsenlig och utgå från den rena fakta han själv återberättat. Annars går ju hela historien om intet! Om det inte är sant, varför ska jag då läsa boken som kallas biografi? Vill jag läsa fiktion kan jag gå till den delen av biblioteket. Men om jag valt att läsa en biografi över en verklig människas liv och leverne så vill jag inte ha en modofierad version där saker ändrats för att förbättra intrycket.
Just därför gillar jag Luttemans bok. För att jag vet att det mesta är sant. Naturligtvis kan jag inte veta till 100 % att varenda detalj är sanningsenliga men jag väljer att tro på hans ord. Dels för att detaljarbetet med återberättningen är så otroligt omfångsrikt, faktan känns otroligt välskriven och för att han jobbat med Jonas Andersson och själv träffade honom på fängelset i Bolivia av en slump och där fick upp ögonen för svensken öde.
Du har väckt mitt intresse för den här boken. Jag är nyfiken!
Jag lyssnade på ett reportage om honom på radio där han själv berättade om sina upplevelser för ett tag sedan. Det var väldigt gripande och intressant, och jag tror nog jag ska försöka få tag i boken.
Hej Kajsa,
Jag gillar inte heller böcker eller filmer om fängelser eller krig men visst är det nyttigt att prova på annat än sån’t man vet att man kommer att gilla ibland. Det ger nya perspektiv! En bra berättare kan få en ”fängslad” av saker man inte trodde kunde intressera. Att en biografi måste vara sann kan jag bara hålla med dig om.
Annika
P.S. Du gör jättefina teckningar!! D.S.
Hej Kajsa!
Jag hörde oxå reportaget på radio för ett tag sedan, P3 Dokumentär var det, den finns på deras hemsida om du är intresserad av att lyssna, trots att du läs boken, då kanske du kan jämföra detaljerna du pratar om.
Jag känner lite likadant för personer som lever ett destruktivt liv och som sedan väljer att göra något ännu dummare, smuggla knark. Ska jag tycka synd om dem eller? Saken är ju att jag gör det. I en annan dokumentär jag såg på tv berättade man om systemet i ett bolivianskt fängelse, hur man hyr sin plats av den fånge som står högst i hierarkin. och fängelsedirektören tittar åt andra håller. Det är så att man blir mörkrädd.
Jag är sugen på att läsa boken, jag tror att den kan ge en kraftfullt budskap.
Det jag känner risken med denna typ av böcker är just att man håller dem för 100% sanna, varför skulle man inte? Jag märker själv att jag sväljer mycket med hull och hår. Diskussionen kring Gömda har satt sina spår, även om jag inte vet om jag ska hålla med i Monica Antonssons kritik. Samtidigt - hur mycket får man ändra egentligen? Och hur ska man veta vad som är ändrat och inte, det har man ju faktiskt ingen som helst möjlighet att kontrollera såvida man inte sätter sig ner i ett par veckor (månader) och går igenom alla dokument, men vem gör det?
Jag laste ocksa nyss boken och tycker att den var valdigt intressant men att det liksom fattades nat i spraket for att man verkligen skulle beroras. Om man jamfor den med gomorra som pa ett satt ar "samma genrer" sa ar spraket i gomorra hundratusen ganger battre vilket gor att den verkligen fastnade i maggropen. El choco laste man bara ocksa tankte man "jaha".