Är du inte feminst vill jag nog inte vara din vän
Det här med feminism har jag funderat så mycket på. Vänt och vridit. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är en personlig tolkning och otroligt subjektivt. För mig är feminism antagligen ganska olik vad den är för min pojkvän eller hon två dörrar bort i min trappuppgång. Men grejen jag kommit fram till är att jag insett hur mycket det spelar roll för mig vad andra tycker i frågan.
För mig är det väldigt viktigt att andra respekterar mig för mina åsikter. Får jag respekt, de behöver inte hålla med mig i vad jag tycker men låta mig känna och tycka såsom jag gör, från andra kan jag respektera dem. Men en människa som kallar sig icke feminist får en krackelerad yta i den mentala bilden hos mig.
Jag är uppvuxen i ett jämställt hem. Nu handlar feminism inte bara om det ytliga, lätta skrapandet på ytan som den rena jämställdheten vi så gärna talar om men det är en viktig del såklart. Men i mitt hem har det alltid varit en balans, eller obalans om man då vill kalla det så, av jämställdhet. Min mamma kan lika gärna byta däcken på bilen och bära in veden såväl som att min pappa toppar mitt hår och hjälper mig stryka. Jag är uppvuxen med uppmaningen om att det inte är någon skillnad på mig och mina bröder utifrån våra kön. Naturligtvis inser man som flicka att man är olik sina bröder som barn. Men jag har aldrig fått höra att jag inte skulle klara något för att jag var tjej. Eller vice versa. Det har styrkt mig och kanske är det därför jag idag benhårt håller fast vid att det inte är könet på oss som stakar ut vad vi har för förutsättningar utan vilka vi är som individer.
I min värld är det självklart att se livet som möjligheter där mitt kön inte är ett problem från min sida utan möjligen enbart från någon annans. Därför finner jag det otroligt sorgligt, tråkigt men framförallt faktiskt nästintill provocerande med tjejer, och killar, som inte vill kalla sig feminister. För att de enligt den klassiska feltolkningen tror att en feminist är fasligt förtjust i kroppsbehåring, hatar män och är ful och radikalt bitter. Eller för att de helt enkelt inte vill förstå att vad feminism handlar om är att krossa en könsnorm som säger att vi är olika som män och kvinnor och inte ska ha samma förutsättningar och rättigheter.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag har en skara med stadiga vänner. De som jag antagligen kommer hålla fast vid i resten av mitt liv. Naturligtvis vill jag träffa mer människor och stifta nya bekantskaper. Men det är inte som när man var yngre och inte lika trygg, när man hade ett annat behov av nya vänner och kontakter. Idag har jag råd att välja mina vänner men framförallt välja bort. Jag behöver inte vara någons kompis.
Naturligtvis skulle jag inte rynka näsan, få en äcklad min och vända ryggen till en människa som idag säger till mig att den inte är feminist. Men på något sätt har det blivit en ståndpunkt hos mig som väger tungt.
För eller senare kommer ämnet alltid på tal när man talar med mig. Som en enkel fråga, i en diskussion eller vad som helst. Och jag gör då en slags bedömning. För en människa som inte vill att jag och mina bröder, min mamma och min pappa, killen i ICA-kassan och hon i samma trappuppgång ska ha samma chanser och möjligheter vet jag inte om jag vill vara vän med. 
Grejen jag tror att många missförstår när det kommer till feminism är att de flesta som inte är så insatta tror att det är en slags grupp som alltid är på kvinnans sida. Saken är ju att feminism handlar om att det ska vara jämställt åt båda hållen. Att pappan ska kunna vara pappa-ledig lika mycket, ta ut föräldraledighet och ta sig in på arbetsmarknader där andelen kvinnor dominerar. Det ska vara en balans åt båda hållen.
Jag känner igen mig. För mig är det en fullkomlig självklarhet att jag är feminist och mina närmaste vänner benämner sig på samma sätt. Det har blivit lite av ett vara-vän-kriterium kan man säga. Fast jag har såklart andra vänner som inte är lika politiskt insatta och det kan också var okej, även om de allra närmaste står på samma ställe som jag i frågan.
Sv: Klänningen är second hand! Ja, jag är helt kär i den.
sv: jo jag vet, blev helt kär när jag såg din skål^^ men du tar nog inte illa upp om jag har en likadan tänkte jag^^ hihi
Härligt Kajsa! Och jag älskar hur du skriver.
EXAKT, precis, just sådär är det som du skriver. Det är synd att det ska vara så svårt för vissa att lämna de så otroligt felaktiga fördomarna mot ordet feminist.
Härligt att läsa det här inlägget. För att jag står på din sida, för att jag tycker att frågan måste väckas. Att stämpla feminister som manshatande och överbehårade fula kvinnor är ytterligare ett försök till förtryck. Att förminska och för att få slippa ta tag i frågan.
Vi lever i ett förändringens samhälle, det går snabbt och jag tror många har svårt för det. Inskränkta män OCH kvinnor, som inte orkar förändring.
Vill också passa på att ge en mental kram till dina föräldrar som gjort feminism eller jämställdhet till den naturligaste sak i världen. Heja dem liksom. Det är ju så självklart egentligen. En snippa eller snopp kan ju bara inte stå i vägen för det vi vill göra. (Visst det finns mentala olikheter också som du skriver, men alla kan).
Jag ska göra allt för att försöka lära min lille pojke feminism och jämställdhet.
Oj, du fick igång mig! Tack :).
Kram.
Du har helt rätt. Feminism har fått någon slags negativ klang i mångas öron. Min pojkvänn brukar säga att han inte är feminist. Men han säger att han tycker att det ska vara lika möjligheter för båda könen. Då brukar jag svara med att: är det inte det som kallas feminism? Först på senare tid har jag börjat se mig som feminist. Mycket för att jag börjat sätta mig in i frågan. Det finns så många som ifrågasätter med väldigt negativ inställning och jag upplever det som att man jämt måste "försvara" sig. Det är sällan diskussionerna blir vad de egentligen borde handla om: lika villkor,inte att män är djur och kvinnor högre stående varelser.
Du har så rätt, finkajsa! Och det jobbigaste som finns är när folk har den uppfattningen att feminister är jobbiga, klagande saker. "Jo, jämställdhet är skitviktigt! Men jag är inte feminist, det är liksom en annan grej", verkar den vanligaste uppfattningen vara. Därför blev jag så jublande glad när Gudrun Schyman kom till våran skola, slog hål på ett antal fördomar om henne, och fick ungefär hela klassen att tycka att feminism är some good shit. Förstår du vilken lycka? Hurra!
Jag tänkte på dig igår när jag och min nya söta vän Isabell såg på Kikis delivery service. Världens sötaste anime om en trettonårig häxa som ska flytta hemifrån till en egen stad. Har du sett den? Hur vacker som helst.
Onsdagspuss!
HEJA!
Jag brukar tänka att nästan alla är feminister egentligen, de har bara inte fattat det än. Jag tycker det är bra att du skriver ett sådant här inlägg, för jag tycker folk ska våga kalla sig för 'feminist' och se det fina i det!
Håller med dig! Tror att många säger att de är för jämställdhet men inte vill kalla sig femininister för att människor kring dem inte ska känna sig hotade också. Verkar som att många tycker att människor med åsikter (som är vegetarianer, nykterister eller feminister) är hotfulla och lite obekväma. Men man MÅSTE fan våga vara obekväm. Om vi ksa komma någonstans någon gång.
Skulle ønske alle mine vener snakka som deg :)
Bra inlägg!
Jag kan bara hålla med dig. Själv är jag nog inte uppvuxen så jämställt. Hemma, möjligtvis, för det var väldigt viktigt för min mamma. Men i skolan var det så ojämställt att man blev mörkrädd. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att "flickor kan inte hamra spik" och "sitt nu och var tyst som en duktig flicka" eller "använd den platta tjejracketen" när man skulle spela brännboll (trots att jag var en jävel på att slå bollen långt med den vanliga racketen). Men allt det där gjorde mig bara förbannad, och förmodligen starkare. Att vara feminist är lika självklart för mig som att klä på mig kläder innan jag går utanför dörren. Och det tycker jag det borde vara för alla.
Heja Kajsaälsklingen! Fint. Sant. Mycket bra. Konstigt hur ett ord kan vara så negativt laddat bara för att det heter något som påminner om det kvinnliga könet. Många som säger, klart jag är med på lika villkor för alla, men då måste det heta Equalism, annars är jag inte MED längre... (och kolla in min facebook-profil, jag laddade precis upp två länkar som jag snodde från min syster och som jag tror skulle uppröra dig lika mycket som det gjorde din storasyster och lillasyster. På tal om jämställdhet och empati. Love you. Puss!
Mycket bra skrivet, håller med dig helt. Så många gånger har jag hört frasen "jag är inte feminist" från tjejer och jag blir lika konfunderad/irriterad/arg/ledsen varje gång. Det är en viktig fråga du tar upp. (Dessutom tycker jag inte man ska glömma att de ultra-radikala feministerna hjälpt til att forma samhället som det är idag. Om ingen tex symboliskt hade bränt sin bh kanske vi inte skulle vara där vi är idag.)